Homo Socialismus? – om biologi, egoism och möjliga felslut

Många känner nog igen argumentet att ”Jo, det kan ju låta bra det där med jämlikhet och socialism, men nu är det ju så att människan av naturen är egoistisk!” Jämförelsen med djuren ligger då ofta nära till hands. Men vad säger oss egentligen biologin?

Zooekologen Erik Svensson och samhällsläraren Pia Gustafsson ger sin syn på nya evolutionsbiologiska forskningsrön med utgångspunkt i den nyutkomna boken Snällare än du tror. Människan – social av naturen. De varnar för underskattning av biologiska förklaringsmodeller, men även för att dra missledande slutsatser.

Boken Snällare än du tror med underrubriken Människan – social av naturen är skriven av Åke Daun som är professor i etnologi och Hans Norebrink, vårdarbetare som studerat internationella relationer. Boken är skriven i dialogform efter korrespondens mellan Daun och Norebrink. De har haft som utgångspunkt att försöka förstå samhällsfenomen som samarbete, altruism och egoism utifrån människans biologiska natur och genetiska arv. Det är ett klassiskt ämne för kontroverser, som avhandlats många gånger genom historien, varför författarnas djärvhet imponerar.

De båda diskuterar tre generella teman kring människans natur;  osjälviskhet, samarbete och ”socialitet”. Kapitelrubrikerna torde vara aptitretande för alla som hyser det minsta intresse för evolutionsbiologiska perspektiv på människans beteende och natur. Vad sägs till exempel om ”Vår moral är biologisk”, ”Darwin och altruismen”, ”Samarbete, snyltare och socialism”, eller ”Sex och evolution”? Författarna tvekar inte att ge sig in i några av de mest kontroversiella ämnen som sysselsatt forskare i åratal, och de gör det med en härlig entusiasm. Samtidigt målar författarna ibland  –  i sin entusiasm  –  med alltför breda penseldrag, vilket kanske är  oundvikligt med det vittomfattande upplägg de valt och den dialogform som boken är skriven i.

Boken är intressant också utifrån författarnas politiska utgångspunkter där både Daun och Norebrink får sägas befinna sig till vänster. Norebrink har ett 1960- och 70-talsförflutet i den doktrinära stalinistiska delen av vänstern i Göteborg. De senaste decennierna har han tagit avstånd från den marxism-leninistiska ideologin och har, i spåren av Berlinmurens fall 1989 och Sovjets kollaps 1991, grubblat på vad som gick fel i byggandet av ”realsocialismen”. Det är en uppgörelse  vilken löper som ett parallellspår i boken. Att Norebrink fortfarande har hjärtat till vänster framgår tydligt i framställningen.

De viktiga frågor som Norebrink – liksom många andra vänsterintellektuella, socialister och kommunister ställt sig – är om det är meningsfullt att försöka bygga ett socialistiskt samhälle baserat på solidaritet om människan av biologiska skäl är inneboende självisk? Har de nyliberala ideologerna kanske haft rätt i sin predikan om Homo economicus, den vinstmaximerande och själviska människan som struntar i sin omgivning? Var det på grund av dessa inneboende negativa aspekterna av människans biologiskt medfödda natur som ”realsocialismen” i Sovjetunionen och Östeuropa kollapsade?

Populärvetenskaplig evolutionsbiologisk litteratur under 1970, 80 och 90-talen, liksom också viss politisk litteratur, tycktes bekräfta denna pessimistiska syn på människans natur, vilket hos många vänsterintellektuella ledde till en djup misstänksamhet mot evolutionsbiologi som forskningsdiciplin. År 1976 utkom Richard Dawkins berömda populärvetenskapliga bästsäljare Den själviska genen (1), en bok som även fick effekter på den politiska samhällsdebatten. Dawkins grundläggande tes var – det är viktigt att påpeka – att alla djur inte är själviska men att deras gener är det. Vad som ser ut som altruism (oegennytta) på individnivå, till exempel en fågel som matar sina ungar, är i själva verket själviskhet på gennivå: generna gynnar beteenden som förmerar deras egen spridning. Det kan även kan ske genom att djuret hjälper släktingar som bär på kopior av dessa gener, så som fågelungarna i detta fall. Släktskapsselektion är en förklaring till evolutionen av (till synes) altruistiska beteenden på individnivån, en annan är reciprok altruism (”jag hjälper dig, om du hjälper mig”).

Gener och samhällsförändring

Richard Dawkins hävdade alltså aldrig att altruistiska beteenden inte någonsin kan existera på individnivå. Han påpekade dock att på genetisk nivå gynnas alltid själviska egenskaper. Denna tes har dock kritiserats av andra biologer, bland annat eftersom definitionen av ”själviskhet” blir meningslös om den kommer att omfatta alla gener. Ett begrepp som blir så vittomfattande förlorar sitt analytiska värde, eftersom det (enligt Dawkins definition) inte kan existera osjälviska gener ens för beteenden som bevisligen är altruistiska på individnivån. Därmed har hela frågan om altruism definierats bort från gennivån, vilket gör all diskussion ofruktbar och meningslös från början. Idén om den själviska genens överordnade betydelse var dock en frestande tanke för nyliberala ideologer som predikade egoismens lov. Högerdebattörer som en gång för alla ville sätta punkt för alla idéer om samhällsförändringar i socialistisk riktning, som skulle kunna hota det kapitalistiska ekonomiska systemets ideologiska hegemoni, såg nu chansen att exploatera Dawkins idéer.

I Sverige publicerade evolutionsbiologen Birgitta Tullberg och ekonomen Jan Tullberg 1994 en bok med detta starkt högerorienterade budskap: Naturlig etik: en uppgörelse med altruismen (2). Altruismen utmålades av dessa författare som ett ”onaturligt” och kulturellt betingat påfund påtvingat av samhället och klåfingriga socialistiska politiker. Människan borde snarare förkasta altruismen och istället bejaka sin inre biologiska natur som, enligt dessa debattörer, var renodlat självisk. Solidaritetstankar inom kristendomen och socialismen påstods vara skadliga och förhindra samhällets och de fria individernas utveckling.

Häpnadsväckande nog publicerades denna grova politiska pamflett med stöd från dåvarande Naturvetenskapliga Forskningsrådet. Boken fick dessutom mycket goda vitsord av professorerna Torbjörn Fagerström och Staffan Ulfstrand. Förklaringen till detta låg förmodligen i tidsandan under 1990-talet, en nyliberal och borgerlig hegemoni som politiskt stärkts av Berlinmurens fall 1989. I en tid av allmän hets mot all vänster  –  ”avvikande” tankar och idéer – i Sverige framförallt manifesterat av Per Ahlmarks tes om ”vänsterns skuld” – var de kritiska rösterna bland såväl biologer som andra intellektuella svaga, och drunknade i dåtidens bistra samtidsbudskap om värdet av fria marknadskrafter drivna av individers egenintressen.

Tiderna har dock ändrats och ny evolutionsbiologisk forskning har ställt många av de tidigare förutfattade meningarna om människans natur på huvudet. Det gäller inte minst den naiva tron på Homo economicus och de evolutionsbiologiskt inspirerade nyliberala idéerna att människan agerar (enbart) efter kortsiktiga själviska och ekonomiska intressen. Evolutionsbiologen Sergey Gavrilets  har till exempel utvecklat teoretiska modeller för att förklara den så kallade ”egalitära revolutionen”, som kom att leda till att stenåldersmänniskans sociala system skiljde sig dramatiskt från de mer hierarkiska och ojämlika sociala system som kännetecknar våra närmsta släktingar – de stora människoaporna3. Medan våra närmsta släktingar agerar betydligt mer själviskt gentemot varandra, så har flera nya experimentella evolutionsbiologiska och beteendeekonomiska studier av människor visat att vår art skiljer sig markant från till exempel schimpanserna(4).

Människor visar tydliga exempel på ”inequality aversion”; de delar gärna med sig av resurser när de upplever att fördelningen är orättvis. Människor ägnar sig även åt beteenden som ur ekonomisk synvinkel –  inte minst från nyliberalt perspektiv – är irrationella, som tll exempel det kostsamma och olönsamma beteendet att straffa ”fuskare” som inte följer sociala normer och regler, så kallad ”altruistisk bestraffning”(5).

Människans natur

Dessa och många andra observationer av mänskliga beteenden har gjort att forskare inom evolutionsbiologi, antropologi, beteende- och neuroekonomi och andra discipliner har börjat ifrågasätta tesen om den allenarådande själviskheten och om Homo economicus som modell för alla mänskliga beteenden. Bäva månde nyliberalerna! Håller vänstern på att återta initiativet i kampen om verklighetsbeskrivningen av människans natur? Hotar den nya forskningen nyliberalismens, och därmed kapitalismens, ideologiska hegemoni? Banar resultaten väg för ett återupplivande av de socialistiska idéerna bland intellektuella och breda befolkningslager?

I detta sammanhang kan det dock vara värt att påpeka att människans dokumenterade och biologiskt medfödda vilja till att samarbete också kan ha mörka baksidor, som nepotism och krig mellan grupper. En värld dominerad av gruppselektion blir inte med nödvändighet en trevligare värld än en dominerad av gen- och individselektion. Konflikterna flyttar istället upp på en högre nivå och kan istället komma att manifesteras som konkurrens och krig mellan grupper. Grupper bestående av huvudsakligen altruistiska och samarbetande individer kan förmodas ha en överlevnadsframgång jämfört med grupper bestående av huvudsakligen själviska individer som inte bidrar till gruppens långsiktiga överlevnad.

Det är alltså ett exempel på hur individernas och genernas långsiktiga själviska genetiska intressen sammanfaller med gruppens: de gener och individer som bidrar till gruppens långsiktiga överlevnad genom att samarbeta kommer alltså att gradvis konkurrera ut mer kortsiktigt själviska gener och individer. I praktiken talar dock många forskare idag gärna om ”multi-level selection”, det vill säga att selektionen verkar på både  gen-, individ- och gruppnivå och att balansen mellan selektionen på dessa olika nivåer bestämmer det långsiktiga utfallet och överlevnaden för olika gener med olika strategier. Det är till exempel den ståndpunkt som evolutionsteoretikern David Sloan Wilson i USA länge förfäktat.

Ett uppmärksammat fenomen som inte Daun och Norebrink tar upp i sin bok är mobbning. Detta är dock inget som författarna ska klandras för. De spänner över väldigt många olika ämnesområden, och ingen omfattande evolutionsbiologisk forskning har så vitt vi vet ägnats åt detta område. Trots att forskningen om detta  till stora delar har lämnats till psykologin har mobbning ofta inte betraktats som ett allmänmänskligt fenomen utan huvudsakligen som ett skolrelaterat problem. Då det utan tvivel förekommer mobbning även utanför skolorna vore det önskvärt med allsidig forskning även på detta område.

Hur skulle då mobbning kunna förklaras ur ett evolutionsbiologiskt perspektiv? Är mobbning den mörka baksidan av människans inneboende biologiska tendens att bilda grupper och samarbeta? Är vuxenmobbning och skolmobbning i grunden samma biologiska fenomen. Avspeglar all mobbning en generell underliggande biologisk tendens att utesluta individer som inte platsar i grupperna? En tendens som kräver att grupperna avgränsas och att oönskade individer utesluts från gruppgemenskapen? Om det förhåller sig så är det återigen en illustration av att en värld dominerad av gruppselektion och samarbete inom grupper inte med nödvändighet måste innebära att alla konflikter försvinner och att fullständig harmoni råder. Konflikterna förflyttas istället till andra arenor.

Utöver psykologiska, sociala, historiska och ekonomiska förklaringar till djupt destruktiva fenomen som rasism och krig mellan nationer kan man alltså tänka sig att biologiska förklaringar spelar åtminstone någon roll, och då ofta i samverkan med mer traditionellt erkända faktorer. Denna möjlighet utgör givetvis inget försvar för dessa negativa fenomen i sig – lika lite som historiska, psykologiska, social eller ekonomiska faktorer gör det – men den kan bidra till en fördjupad förståelse för mänskliga tragedier.

Feminism och biologi

Varken Daun eller Norebrink är biologer och naturvetare till professionen. Det  kan ses som bokens styrka, men det blir också dess svaghet. Det är två mycket bildade, men likafullt glada amatörer som diskuterar den senaste evolutionsbiologiska forskningen och dess betydelse. Författarnas beläsenhet imponerar, samtidigt som de mer kritiska frågorna utelämnas. Det finns vissa brister i boken, framför allt i avsnitten om könsrollerna och deras biologiska bakgrund. Daun och Norebrink har helt rätt i att delar av vänstern, framför allt vissa feminister och genusvetare, har gått ner sig i ett socialkonstruktivistiskt eller postmodernistiskt träsk där biologiska könsskillnader antingen förnekas eller förminskats till absurditet. Ett övertydligt exempel på detta såg vi nyligen när den postmodernistiskt influerade vänstern runt tidskriften Arena gick till hårt angrepp mot den feministiska författaren och debattören Nina Björk när hon hävdade uppfattningen att människans biologiska natur och barnets behov av föräldraomvårdnad tidigt i livet utgjorde ett hot mot den liberala drömmen om de suveräna individernas totala frihet och oberoende. Arenaredaktören Karolina Ramqvist såg Nina Björks försikiga närmande till biologin som ett förräderi mot de feministiska idealen, där ordet biologi närmast används som ett skällsord och beteckning för förtryckande manliga strukturer.

En vänster som på allvar hävdar att alla skillnader mellan könen måste vara ett resultat av miljöfaktorer och som förnekar att biologi och genetik också kan vara viktiga kommer att marginalisera sig själv och kommer aldrig att bli tagen på allvar. Det stundtals dogmatiska motstånd mot sociobiologiska och evolutionsbiologiska idéer som delar av den sociologiskt förankrade vänstern tidigare visat upp gentemot biologerna är nu förhoppningsvis dött och begravet.

Men av detta konstaterande och denna berättigade kritik mot vissa feminister och socialkonstruktivister följer dock inte att alla idéer om ”naturliga könsroller” som framlagts av evolutionspsykologer ska sväljas okritiskt. Neurofysiologerna och professorerna Annica Dahlström i Göteborg och Germund Hesslow i Lund har till exempel förfäktat flera familjepolitiskt reaktionära idéer klädda i vetenskaplig evolutionsbiologisk dräkt. Skrapar man på ytan på deras slappa evolutionspsykologiska argument finner man dock ytterst lite substans.

Evolutionspsykologin som forskningsriktning är endast en av många evolutionsbiologiska riktningar, och långt ifrån den mest respekterade. Evolutionspsykologer utgår ofta från att dagens mänskliga beteenderepertoar avspeglar historiska selektionstryck i sedan länge försvunna miljöer under människans stenåldershistoria. Deras historiska förklaringsmodeller är långt ifrån okontroversiella och har kritiserats för att  vara svåra att verifiera och ibland till och med omöjliga att falsifiera. Evolutionsbiologer från andra discipliner, främst populationsgenetik, har riktat skarp kritik mot evolutionspsykologernas arbetssätt och spekulativa tradition där så kallade ”Just so stories” dominerar. Med ”just so stories” avses mytologiska förklaringar som inte går att verifiera eller undersöka experimentellt, som exempelvis Rudyard Kiplings berömda djurhistorier om hur leoparden fick sina fläckar eller elefanten sin långa snabel.

Vad som ofta saknas i evolutionspsykologin är rigorösa vetenskapliga experiment. Här tycker vi att Daun och Norebrink har varit lite väl okritiska i sin entusiasm för evolutionsbiologiska förklaringar till människans beteenden. Författarna borde åtminstone ha redovisat delar av den omfattande kritik som har riktats mot det evolutionspsykologiska arbetssättet, såväl i Sverige som internationellt. Denna kritik kommer inte bara från samhällsvetare, humanister och psykologer utan även från många evolutionsbiologer.

Den viktigaste kritiken mot evolutionspsykologin är densamma som har riktats mot psykoanalysen: förklaringar till beteenden idag förläggs längre bak i tiden och dessa hypoteser blir därmed ofta svåra att verifiera. I evolutionspsykologins fall förläggs förklaringar till dessa mänskliga beteenden till ett tidigare evolutionärt skede (Pleistocen – ”stenåldern”) och i psykoanalysens fall till en sedan länge svunnen barndom. Sådana förklaringar behöver inte vara fel av princip. Men i praktiken blir de ofta en slags efterhandskonstruktioner, som är svåra att belägga eller kontrollera. De hypoteser som ställs upp blir i princip omöjliga att falsifiera eftersom vi inte kan resa bak i tiden och kontrollera sakernas tillstånd direkt.

En bättre vetenskaplig utgångspunkt, och säkerligen mer empiriskt fruktbar, är att utgå från att dagens beteenden fyller en viktig funktion och att dessa funktioner kan undersökas genom noggrant uppställda experiment här och nu, istället för att förfalla till mer eller mindre fantasirika och kreativa historier om ”stenåldersmänniskan”. Den bistra sanningen är att vi aldrig kommer att få tillräckligt med information om våra förfäders sociala system eftersom beteenden, till skillnad från skelett och krukor, inte lämnar några materiella spår efter sig, med enstaka undantag som grottmålningar.

Socialistisk systemkritik

Men socialismen då? Hur ser framtiden ut för en systemkritisk vänster som vill ersätta dagens kortsiktiga privatkapitalistiska profitjakt med ett fundamentalt annorlunda ekonomiskt system där människors behov sätts i centrum? Kommer människans biologi att kunna hjälpa oss, nu när det tycks visa sig att vi trots allt, vilket bland andra Daun och Norebrink väl belyser, inte är de fullblodsegoister som nyliberalerna och borgerligheten försökt inbilla oss under flera decennier? De nya forskningsresultaten inger förvisso visst hopp, jämfört med den mer pessimistiska bild av människans inneboende biologiska egoism som dominerade fram tills helt nyligen.

Här vill vi dock resa ett varningens finger: oavsett vilken politisk ideologi man än bekänner sig till så är det nog klokt att inte försöka att i alltför hög grad bygga den på verkligheten som den är (eller uppfattas vara), och därmed riskera att begå det naturalistiska felslutet. Lika lite som det hade funnits någon anledning för socialister att kasta in handduken om människan skulle visa sig vara en renodlad egoist på det biologiska planet, lika lite finns det någon anledning att luta sig tillbaka och tro att socialismen kommer av sig själv när det nu visar att människan inte är en renodlad biologisk egoist. Den som förespråkar en viss politisk ideologi, oavsett om detta är ett socialistiskt eller borgerligt projekt, gör bäst i att ha tilltro till de egna idéernas inneboende lockelse och sprängkraft, och bör i så liten utsträckning som möjligt förlita sig till biologin. Det är i alla fall vår fasta övertygelse, trots att nyliberalernas försök att ideologiskt exploatera evolutionsbiologin för egna syften numera får anses vara ordentligt vederlagda av modern biologisk forskning.

Dauns och Norebrinks bok Snällare än du tror, liksom flera andra tecken i tiden, tyder på att vi nu är nära en vändpunkt där vänstern återigen har tilltro till vetenskapen som ett redskap för att förstå och förändra världen. Vi ser det även i den nyutkomna boken Jämlikhetsanden(6), där forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett använder rikligt med statistiska samband och hårda data för att slå sönder de marknadsliberala myterna om ojämlikhetens nödvändighet, och där det visas att jämlika samhällen fungerar bättre än de med stora inkomstskillnader.

Vänsterns omsvängning till en mer vetenskapspositiv syn är välkommen och på tiden, i synnerhet i dessa dagar av accelererande klimatförändringar och kris för den biologiska mångfalden. Samtidigt ser vi hur delar av den marknadsliberala högern nu intar de vetenskapsskeptiska positioner som delar av vänstern alltför länge varit nedgrävda i. Det blir exempelvis uppenbart när dessa högerkrafter utifrån sina ideologiska utgångspunkter ifrågasätter de massiva vetenskapliga bevisen för de av mänskliga industriella aktiviteter orsakade klimatförändringarna. Socialister gör därför klokt i att betrakta vetenskapen som en naturlig allierad och som ett viktigt redskap för att analysera den värld man i grunden vill förändra.

En artikel av Erik Svensson och Pia Gustafsson

Erik Svensson är professor i zooekologi och driver bloggen ”Biology & Politics” (biologyandpolitics.blogspot.com). Pia Gustafsson är lärare i samhällsvetenskapliga ämnen. Båda verksamma i Lund.

Snällare än du tror. Människan – social av naturen.
Åke  Daun &  Hans Norebrink
Nya Doxa Förlag, 2009

Noter
1) Dawkins, R. The Selfish Gene. (1976). Oxford University Press, Oxford, UK.

2) Tullberg, J. & Tullberg, B. (1994). Naturlig etik: en uppgörelse med altruismen. Lykeion, Stockholm.

3) Gavrilets,S., Duenez-Guzman,E.A., & Vose,M.D. (2008). Dynamics of alliance formation and the egalitarian revolution. PLoS ONE. 3, e3293.

4) de Quervain,D.J.F. et al. (2004).The neural basis of altruistic punishment. Science 305, 1254-1258. Camerer,C.F. & Fehr,E. When does ”economic man” dominate social behavior? Science 311, 47-52 (2006).Bernhard,H., Fischbacher,U., & Fehr,E. Parochial altruism in humans. Nature 442, 912-915 (2006).Fehr,E., Bernhard,H., & Rockenbach,B. Egalitarianism in young children. Nature 454, 1079-1U22 (2008).

5) de Quervain,D.J.F. et al. Se not 4

6) Wilkinson, R. & Pickett, K. (2010). Jämlikhetsanden. Karneval Förlag, Stockholm.

Det här inlägget postades i Böcker, Feminism, Kultur, Socialism, Vetenskap och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Homo Socialismus? – om biologi, egoism och möjliga felslut

  1. Pingback: Tidskriften Röda Rummet » Röda Rummet 1 / 2010 – Socialist?

  2. Pingback: Tunga namn på socialistiskt sommarläger « Röda Lund

  3. Pingback: ”Bara en teori” | Svensson

  4. Pingback: Vänstern och evolutionen | Svensson

Kommentarer inaktiverade.