Att precisonsbomba hörnpelarna – om Reinfeldt, valet och systemskiftet

”Alliansregeringen har gripit sig an systemskiftet med ett betydligt mer utvecklat sinne för den svenska välfärdsmodellens uppbyggnad än tidigare borgerliga regeringar.  Reinfeldtministären har – understödd av de senaste decenniernas nyliberala dominans – drivit nedmonteringen av modellen på ett mer genomtänkt och försåtligt sätt än sina föregångare. ”Precisionsbombning av hörnpelarna” är den beskrivning som författarna till boken  Bokslut Reinfeldt använder när de summerar de fyra borgerliga regeringsåren. Anders Karlsson har läst boken.

Jag älskar kollektivavtal”, utbrast moderaternas vice ordförande Gunilla Carlsson på en partistämma för några år sedan. Så formulerar sig nuförtiden en av de främsta företrädarna för ett parti som tidigare under decennier ständigt motionerat i riksdagen om en radikal förändring av arbetsrätten och aldrig förtröttats i att måla upp vilken negativ roll som det ”starka facket” spelar för den ekonomiska utvecklingen i Sverige.

”Vi värnar den svenska modellen”. Hur många gånger kom inte dessa ord över ”det nya arbetarpartiets” ordförande Fredrik Reinfeldts läppar under valrörelsen 2006? Ja, visst, står Reinfeldt för en annan retorik och stil än företrädaren Bo Lundgrens buttra skattesänkarframtoning. Men i vilken mån kan man skönja någon verklig förändring i politikens innehåll bakom Reinfeldt och moderaternas nya image?

Mitt under valrörelsen 2006 kom boken Åtta år med Reinfeldt, skriven av  Stefan Carlén, Christer Persson och Daniel Suhonen. Boken var en analys, en väl underbyggd profetia, om vad borgerligheten med Reinfeldt som fältherre  skulle komma att uträtta om de lyckades erövra den politiska makten. Nu, nästan fyra år senare
, ger samma författartrio ut Bokslut Reinfeldt, en sammanfattning över vad den borgerliga alliansen de facto genomfört i regeringsställning.

Författarnas huvudtes är att alliansen ”precisionsbombat den svenska modellens tre hörnpelare”, vilka enligt dem är:

Hög facklig organisationsgrad, ett omfattande partssystem som reglerar förhållanden på arbetsmarknaden, kollektivavtal och en relativ stark arbetsrätt.

De obligatoriska och generella socialförsäkringssystemen.

Att grundläggande välfärdstjänster, som exempelvis sjukvård och skola, betalas via skattsedeln och utförs av offentliga huvudmän.

Den  tvåhundra sidor tjocka boken är till stora delar en exemplifiering och försök att förstå alliansens strategi, en oerhört gedigen genomgång av hur alliansen strävar efter att omstöpa det svenska samhället.

I denna genomgång gömmer sig dock också bokens stora brist; det framkommer nästan inte alls att mycket av de nyliberala systemförändringarna i Sverige de senaste 25 åren ägt rum under socialdemokratiskt regeringsinnehav. Det var exempelvis med Olof Palme som statsminister som den svenska kapitalmarknaden avreglerades 1985. Under Ingvar Carlssons tid försvann valutaregleringen 1990, året efter sjösattes en skattereform som klart minskade progressiviteten i systemet och dessutom reducerade det totala skatteuttaget. Därtill ansökte Sverige vid 90-talets början om medlemskap i EU, vilket medförde att landet ifördes unionens nyliberala ekonomiska tvångströja. Göran Persson knäsatte under sin tid epitetet ”budgetsanering”  –  med väldiga sociala nedskärningar under senare delen av 1990-talet som följd – och när han väl sanerat finanserna genomförde han vid millennieskiftet betydande skattesänkningar. Det är faktiskt socialdemokratin som under 18 av de 25 senaste åren – under den nyliberala epoken – suttit på statsrådstaburetterna i Rosenbad.

Socialdemokratins ansvar

När socialdemokratin nu, i ledningen för den röd-gröna oppositionen, accepterar allt utom två av 71 miljarder av alliansens jobbskatteavdrag, eller när Mona Sahlin fullt ut böjer sig för att riskkapital ska få härja i vårdsektorn – och endast lägger in en brasklapp om att det gemensamma inte ska få säljas ut till ”underpris” –  kan man fråga sig om det egentligen spelar så stor roll om vem som drar det längsta strået i höstens valstrid?

Visst är den S-ledda oppositionen tämligen obenägen att genomföra några verkliga återställare – förutom när det gäller a-kassan, sjukförsäkringen och avskaffandet av Rut-avdraget.  Men om de innehaft den politiska makten 2006-2010  skulle de nog inte kommit i närheten av att, som alliansen, sänka skatterna med 77 miljarder. Sannolikt skulle de inte heller ha totalavreglerat järnvägstrafiken eller privatiserat två tredjedelar av Sveriges apotek , ett par av de iögonfallande systemförändrande åtgärderna i de senaste fyra årens borgerliga politik.

Med Mona Sahlin som statsminister kommer knappast Sverige att slå in på någon ny kurs, men det är troligt att en hel del av det som borgerligheten har i sitt framtida sikte inte förverkligas. Kom ihåg att moderaterna i sitt partiprogram har som mål att de offentliga utgifternas andel av BNP ska reduceras från dagens 46 procent till 40 procent, det betyder i reda pengar ytterligare skattesänkningar med 196 miljarder. Hur mycket av Reinfeldts så omhuldade ”välfärdens kärna” (vård, skola och omsorg) skulle då inte ryka all världens väg?

En valseger för alliansen skulle också ha stor symbolisk betydelse. Sedan 1932 har borgerligheten endast under tre perioder innehaft den politiska makten: 1976-82, 1991-94 och 2006 till nu. Den längsta perioden, 1976-82, innefattade också två spruckna regeringar. I modern svensk historia är borgerliga regeringar endast undantag i en socialdemokratisk politisk makthegemoni. En seger för alliansen vid höstens val skulle därvidlag signalera en djupgående förändring, och inte så lite stärka borgerlighetens självförtroende.

Den kvalitativa skillnaden mellan blocken i frågan om a-kassan –  och i frågan om politiken mot arbetsmarknaden överhuvudtaget, bland annat manifesterat av alliansens nedläggning av Arbetslivsinstitutet och stora nedskärningar på Arbetsmiljöverket  –  är ett tillräcklig skäl för att rösta mot borgarna i valet i september. Framför allt genom sänkningen av a-kassans tak, som gör att över 90 procent av de heltidsarbetande idag slår i detta tak på 18700 kronor/månaden, har alliansregeringen gått ifrån inkomstbortfallsprincipen till en form av grundtrygghetssystem med låga ersättningar, och därmed röjt väg för alltmer av privata försäkringslösningar. Genom en rad försämringar och fördyrande medlemskap har a-kassorna därtill sedan 2006 tappat runt 500 000 medlemmar.

Frågan om a-kassan, och att försvaga fackföreningsrörelsen, har fungerat som borgarnas spjutspets för ett systemskifte, en strategi som väl sammanfattas i Bokslut Reinfeldt: ”Om du i grunden ska förändra den svenska välfärdsmodellen måste du inrikta dig på att försvaga fackföreningsrörelsen och därmed dess starka roll för social utjämning. Det effektivaste sättet är att på politisk väg göra det dyrare att vara medlem i en fackförening. Lägg därtill åtgärder som försvagar a-kassans roll att motverka låga löner. På så vis sätts samhällsprocesser igång som påverkar hela välfärdsmodellen. Ty om fackföreningarna försvagas tillräckligt mycket kommer de inte att klara av att stå emot låglönemarknader och sociala nedskärningar. Då ligger vägen öppen för en snabbare samhällsförändring”. (sid 46)

Det är tydligt att alliansen har implementerat djupgående politiska förändringar i det svenska samhället när det gäller fackets ställning, de sociala trygghetssystemen, privata bolags roll i den sociala välfärden och nivån samt progressiviteten på skatteuttaget. Det finns också ytterligare två områden där alliansens framfart förskräcker, vilka endast översiktligt berörs i boken.

Ingen konstnärslön

Först gäller det kulturpolitiken. Ända sedan 1974 års kulturutredning har ett av kulturpolitikens övergripande mål varit att ”motverka kommersialismens negativa krafter”. Trots den samhälleliga högervridningen har denna målsättning ända tills nu stått pall inför den nyliberala tidsandan. I 2009 års kulturutredning, och därefter regeringsproposition, lyser dock denna ideologiska portaldeklaration med sin frånvaro. Istället betonas sponsring och näringslivets betydelse för kulturpolitiken. Kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroths syn på kulturens roll i samhället är också talande. I en TV-intervju fällde hon yttrandet: ”Den största kulturpolitiska reformen just nu är faktiskt sänkta skatter, att ha mer kvar efter skatt för att köpa böcker, gå på bio, teater eller konsert.”(Aktuellt 22/4-2010)

Att regeringen bestämt sig för att fasa ut modellen med statlig konstnärslön blev ingen stor medial fråga, men det ligger helt i linje med regeringens kultursyn i övrigt och är inte någon försumbar händelse. Idag uppbär 157 kulturarbetare konstnärslön, vilket innebär att de har en årlig inkomstgaranti på 214 000 kronor och att inkomster från deras skapande dras av från denna lön. Poängen med systemet är att erkända och kvalificerade tonsättare, författare, bildkonstnärer, formgivare och andra kulurutövare ska kunna ägna sig åt sitt skapande med en viss ekonomisk trygghet i botten, vilket i det långa loppet självklart är till fördel för kreativiteten och den konstnärliga kvalitén. De som idag har konstnärslön ska få behålla den, men inga nya mottagare ska få tillkomma. Tanken är istället att kulturarbetare av denna rang ska tvingas att lägga ner en massa energi på att söka stipendier för kortare perioder och ständigt vara på bettet med att avyttra sina alster.  I alliansens sköna borgerliga nya värld är det inte meningen att någon ska kunna uppbära lön utan att ständigt producera och visa upp resultat. Regeringens upphävande av konstnärslönerna är en avspegling av dess generella syn på samhälle och arbetsmarknad – alltmer av kortsiktig lönsamhet och allt mindre av fasta trygga anställningar eller uppdrag.

Att man dragit in det statliga bidraget till projektet ”Kultur i arbetslivet” är också en tydlig ideologisk markering. ”Regeringen slaktar arbetsplatskulturen” var en slutsats som många fackliga- och andra organisationer drog i ett upprop till protest.

Trots decennier av nyliberalism och högervindar har kulturen fram tills nu varit en arena där politiskt radikala synsätt relativt väl hållit stånd. Det är dock något som regeringen Reinfeldt är fast förvissad att ändra på ”Kommersialismens negativa krafter”, som det hette i 1974 års kulurutredning ska nu få allt större spelrum.

Det andra området är utbildningspolitiken där minister Björklunds ständiga argumenterande för mer av betyg, ordning och disciplin är väl känt. Tydlig är också inriktningen att den enskilde individen ska gå raka spåret genom utbildningssystemet. Den som är äldre och återigen vill sätta sig på skolbänken möts numer oftare av stängda dörrar. Det tidigare 25:4 systemet, där den som fyllt 25 år och har en arbetslivserfarenhet på minst 4 år kunde tillgodoräkna sig det i en speciell kvot vid ansökan till universitet/högskola, har avskaffats. Omfattande nedskärningar har genomdrivits inom den kommunala vuxenutbildningen och arbetsmarknadsutbildningen. Den enskilde ska i allt mindre grad ges en andra chans till utbildning eller möjlighet att genom studier förkovra sig och sadla om till ett nytt yrke. Minister Björklund tittar ner på oss med allvarstyngd blick och understryker med myndig stämma att vi måste bli mer lönsamma.

Sammanfattningsvis är Bokslut Reinfeldt en nyttig påminnelse och genomgång av vad alliansregeringen genomfört och siktar på att genomföra om den får förnyat förtroende vid valet i höst. Det som saknas i boken, och kanske till viss del går utöver dess ramar, är ett resonemang om vilka åtgärder som är nödvändiga att fokusera på vid formuleringen av en alternativ politik som skulle kunna utmana nyliberalismens  mer än 25-åriga hegemoni och problemformuleringsprivilegium. Det gäller främst åtgärder såsom radikalt höjda skatter, utbyggnad av den sociala välfärden och stopp för privata företag inom välfärdssektorn, förstatligande av bankväsendet, förkortad arbetstid och en allomfattande plan för en samhällelig klimatomställning. Tyvärr är den röd-gröna oppositionens inriktning  också alldeles otillräcklig i de här avseendena.

Det är mycket möjligt att vi får en ny regeringen i Sverige efter höstens val. Men det är en betydligt längre väg att gå – och många kamper att föra – för att få till stånd en verklig ny färdriktning i svensk politik.

Bokslut Reinfeldt

Daniel Suhonen, Christer Persson, Stefan Carlén

Ordfront förlag 2010

En artikel av Anders Karlsson
Artikelförfattaren är ledarredaktör på tidningen Internationalen och ingår i Röda rummets redaktion

Det här inlägget postades i Böcker, Kapitalism, Kultur, Politik, Social välfärd och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Att precisonsbomba hörnpelarna – om Reinfeldt, valet och systemskiftet

  1. Aina Persdotter skriver:

    Hej, appropå ”småfolket” och nedskärningar i skyddsnätet!
    Hur ställer ni er till, att arbetssökande inom aktivitetsstödets fas tre inte erhåller något aktivitetsstöd.
    Hur är det möjligt att en arbetssökande resp skriven varken får aktivitetsstöd eller sjukpenning???
    Tacksam för svar!
    Mvh, Aina

  2. A.P. skriver:

    …som i förlängningen kan ge Sverige fler bostadslösa … men det här är säkert den ultimata lösningen

Kommentarer inaktiverade.