ISIGA PLATTFORMAR FÖR FOLKLIG RÖRELSE – om argument och aktivitet för välfärden

Hur kan vi tillsammans uppbåda en organiserad folklig rörelse för välfärden? På vilket  sätt  kan opinion och organisering betinga varandra? Kan fakta bryta vanmakten?

Maria Sundvall har läst Daniel Ankarloos nya bok Välfärdsmyter. En efterhängsen fråga dröjer sig kvar efter avslutad läsning: vad är det som får människor i rörelse? Går  det rentav att ta ett tankesprång mellan Politikertorget i Södertälje 2008 och Tahrirtorget i Kairo 2011?

Kan man skriva en hel bok baserad på ett par räkneexempel? Och kan det vara till nytta för den som vill försvara välfärden? Frågorna dyker upp i huvudet när jag läser Daniel Ankarloos nya bok Välfärdsmyter.

Svaret kan vara ja. När jag läser Ankarloos bok erinrar jag mig ekonomen Sten Ljunggrens 1980- och 90-talsböcker på Bokförlaget Röda Rummet1 och likheten sträcker sig utöver att de är lika uselt limbundna. När jag nu sitter med Ankarloos bok i lösbladsform framför mig (som en övertydlig sinnebild av den rämnande välfärd han skildrar) tänker jag på hur Ljunggren på liknande sätt som Ankarloo avlivade myter.

Ljungrens böcker avslöjade att inflationen inte beror på löneökningarna och att offentliga sektorn inte levt över sina tillgångar.Vi på förlaget hade alltid bråttom att få ut böckerna till demonstrationer eller till det fackliga Dalauppropets protestmöten. Vi stod på kvällarna vid skärmaskinen i doften av färsk trycksvärta och hyvlade till något så när vinkelräta exemplar av den senaste boken. Det var meningsfullt eftersom böckerna var direkt nyttiga för dem som ville omvandla sitt missnöje till handling.

Just så tänkte jag då, och tänker nog fortfarande, om (den faktafyllda) propagandans funktion. Den hjälper de som redan är förbannade och ger dem självförtroende att argumentera för sin sak i ett fientligt mediaklimat och i en värld där det etablerade är överens om motsatsen. Den hjälper mot det som Sten Ljunggren och Johan Ehrenberg senare kom att kalla ”maktlöshetssjukan”, den föreställning man tutar i oss om att vi inget kan göra. När Margaret Thatcher som premiärminister inledde den nyliberala revolutionen i Storbritannien myntades begreppet TINA, ”There Is No Alternative”, som ett uttryck för samma föreställning.

Daniel Ankarloo, som redan tidigare avslöjat  makthavares myter i sina böcker Kris i välfärdsfrågan och  Marknadsmyter2, utgår från påståendet att vi inte kommer att ha råd att finansiera tryggheten i framtiden på grund av det ökade antalet äldre. Därför kommer vi att bli tvungna att privatisera, öka egenavgifterna för välfärden och lita på anhörigas och frivilligas insatser. Detta påstående ges förment vetenskaplighet av utredningar från Svenska kommunförbundet  från 2002, Långtidsutredningen 2003 och av den så kallade Borgkommissionens rapport häromåret.

Ankarloos grundläggande argument mot ”ålderschocken” är att det är felaktigt att mäta en försörjningskvot genom jämförelser mellan olika åldersgrupper, och på så sätt mäta hur många icke-arbetande varje åldersgrupp i aktiv ålder måste försörja. I en kapitalistisk marknadsekonomi är det inte med personer man”försörjer” andra personer. Det är med pengar, skriver han. Man bör istället räkna ut samhällets  utgifter för det ökade antalet äldre och jämföra med samhällets förväntade inkomster. Och, påpekar han, ”kostnaderna för de äldre i framtiden ska inte ’bäras’ av dagens inkomster. De ska ’bäras’ just av framtidens inkomster. Och de stiger också.”

Ankarloo utgår från Borgkommissionens varning för att andelen personer över 85 år kommer att öka med 67 procent mellan 2020 och 2035, men konstaterar att det gjorde den också mellan 1990 och 2010. Blev det omöjligt att finansiera välfärden då? Blev vi tvungna att jobba mer? Med hjälp av offentlig statistik visar han att det motsatta gällde: sysselsättningsgraden sjönk, antalet arbetade timmar minskade, skattekvoten minskade och statsskulden sjönk. Den offentliga sektorns andel av BNP har minskat med motsvarande 320 miljarder kronor.

Men är inte nedskärningarna ett tecken på att vi ändå inte klarat att finansiera ”ålderschocken”? Nej, skriver Ankarloo. Nedskärningarna har varit smärtsamma, men de motsvarar en oerhört liten del av det ekonomiska utrymme som frigjorts under tjugoårsperioden. De har alltså varit helt onödiga! Samhället har alltså inget finansieringsproblem!

”Det finns inga tillgängliga bevis som tyder på att vi kommer att få sådana problem att finansiera välfärden i framtiden, att vi måste överge idén att det kan ske via skatt, genom offentlig produktion och konsumtion”, skriver Ankarloo och hänvisar till Finansdepartementets egna prognoser om de offentliga finanserna på lång sikt. Den offentliga budgeten är överbalanserad, vilket kan betraktas som ett ”outnyttjat reformutrymme”. Det vill säga att istället för att skrämma folkflertalet till att acceptera raserad välfärd skulle välfärden kunna förbättras och arbetslösheten bekämpas.

Återhållsamhetens logik

Bokens andra tunga räkneexempel rör påståendet att välfärden i framtiden kommer att bli dyrare, och därmed svårare att finansiera. Det utgår från konstaterandet att varor hela tiden kan bli billigare eftersom produktionen rationaliseras, medan den arbetskraftsintensiva välfärden inte kan öka sin produktivitet på samma sätt. Resultatet blir att man måste höja skatterna eller skära ned i välfärden. Den slutsatsen är inte rimlig, menar Ankarloo. Tandläkarbesöket kommer i framtiden att verka relativt sett dyrare, eftersom dvd-apparaten kommer vara relativt sett billigare. Men det betyder inte att tandläkarbesöken blir svårare att finansiera – tvärtom får vi ju mer pengar över till tandläkaren, ifall priset på dvd:n sjunker.

Ankarloo målar upp följande bild av de politiska konsekvenserna av finansieringsproblemet: Välfärden skärs ned och socialförsäkringar försämras. New Public Management, doktrinen om att den offentliga verksamheten ska efterlikna det privata näringslivet, leder till löpandebandsservice och konstant underbemanning. I ett engagerande avsnitt beskriver författaren,  med exempel från utbildningsvärlden där han själv är verksam som universitetslärare, hur det kritiska medborgarskapet urholkas. Vi omvandlas från medborgare som är delaktiga i ett samhällsprojekt till kunder. Demokratin vittrar.

Den allvarligaste konsekvensen för arbetarrörelsen är, menar Ankarloo, att hela tanken om det oundvikliga finansieringsproblemet gör det omöjligt att bygga rörelser. Återhållsamhetens logik blockerar folkflertalet från att försvara välfärden. Och därmed är han framme vid min viktigaste och mest efterhängsna fråga: hur kan rörelser skapas? Välfärdsstaten har inte varit följden av någon samhällsingenjörs smarta plan utan resultatet av arbetarklassens egen rörelse underifrån, påpekar han.

Isiga plattformar

Folkliga rörelser till välfärdens försvar måste ”entydigt…både understödjas, organiseras och ledas av arbetarrörelsens politiska partier”, skriver Ankarloo. Visionerna måste återvinnas, och välfärdsfrågan har en central roll i detta. En utbyggd välfärdssektor är ”ett sätt att flytta fram arbetarklassens ekonomiska, politiska och sociala positioner i kampen för förverkligande av dessa ’socialistiska ideal’.”

Det är en inspirerande plattform för varje försvar av välfärden, inte bara inom arbetarrörelsens partier utan också för oss som vill bygga en folkrörelse för välfärden. Å ena sidan kan fakta hjälpa till att häva den ideologiska förlamningen. Å andra sidan måste vi kontakta, stödja och lära oss av alla verkliga rörelser i vardagen.

Samtidigt är det just vid denna punkt i boken som min otålighet ökar. Det är en klyfta mellan vad arbetarrörelsens partier ”måste” göra och vad vi någonsin kan förvänta oss att de gör. Det är en klyfta mellan de rörelser som finns och den folkrörelse till försvar av välfärden som behövs. Ankarloo närmast viftar bort det problemet när han skriver att ”försvaret för  dessa historiska välfärdsframsteg närmast är spontant från arbetarrörelsen och folkflertalet”.

På ett sätt anar jag vad han menar. Det finns många exempel på lokala protester, debattinlägg, protester utanför kommunfullmäktigemöten och så vidare. En folkrörelse för välfärden har ett uppdrag att systematiskt knyta kontakt med dem, för att inte bli de där världsförbättrarna med smarta planer som Ankarloo skriver om.

På ett annat sätt kan jag tänka att det är tvärtom. Det är ingen hejd på vilka försämringar vi kan anpassa oss till. När pendeltågen i Stockholms län lades ut på privat drift i januari år 2000 och ingenting fungerade den första månaden, så gormade en del av oss på isiga plattformar och i fikarummen på jobbet. Andra, de flesta, började bara ta ett tidigare tåg till jobbet. Någon djupare protest blev det aldrig.

I boken Illa far landet3 skriver Tony Judt att den ökade ojämlikheten lett till att vår moraluppfattning fördärvats. Vi har blivit likgiltiga inför att samhället ruttnar inifrån. Det går att invända att Judt – som skriver från en socialdemokratisk ståndpunkt – inte skiljer tillräckligt noga på vems moraluppfattning det handlar om. En del är mer jämlika än andra och alla samhälleliga krafter och klasser bär inte samma ansvar för moralfördärvet.

Men jag förstår också bara alltför väl vad Judt menar. För tjugo år sedan tyckte jag att det var oacceptabelt att människor behövde tigga på gatan (och för fyrtio år sedan hände det inte). Nu blir jag fortfarande upprörd men kan ändå kolla in reapriserna i nästa skyltfönster. Vi har sakta avtrubbats. Den ideologiska kampanj, som Ankarloo skildrar, har kanske inte övertygat oss men ändå påverkat oss i grunden. ”En allmän känsla av vanmakt”, kallar Judt det.

För att bryta likgiltigheten och vanmakten fordras mer än att krossa myter. Eller med en halsbrytande aktuell jämförelse: det räcker inte med fakta för att fylla Tahrirtorget.

Var det inte intressant hur människor i ens omgivning som inte tyckts ha något politiskt intresse plötsligt kommenterade resningarna i arabvärlden, följde med på nätet och blev påtagligt upplivade? Är det inte fascinerande att de som aldrig själv tycks ha drömt om att protestera mot förhållanden i vardagen plötsligt blir så glada över att andra gör det och lyckas?

Det går att småle åt detta, men vi bör akta oss för att bli hånfulla. I själva verket är det ett tecken på hur hela samhällsklimatet mjuknar, när man bryter udden på TINA. Vi är många som känner en förbluffad lättnad över att förändringen plötsligt visat sig vara möjlig. Det finns alternativ! Och tvärtom kommer det förstås att påverka samhällsklimatet även här hemma om frihetsrörelsen mot Gadaffi i Libyen slås ned.

Kollektivt egenintresse

Så om fakta ska stärka motståndet mot nedrivningen av välfärden – då måste förändringen också framstå som möjlig. Men när blir förändringarna möjliga? I en lätt absurd glidning från Tahrirtorget i Kairo till Politikertorget i Södertälje kommer jag att tänka på kampen för att stoppa privatiseringen av sjukhuset där 2008. Det går att diskutera om och i vilken grad kampen lyckades, men det som är obestridligt är att vi aktiva lyckades samla en bred, aktiv opinion.

I inledningsskedet var det inte någon enkel fråga. Många sade till oss att de inte förstod sig på frågan om privat eller offentlig drift. Och var egentligen inte det offentligt drivna landstinget rätt dåligt, det också? Kanske var det ändå möjligt att samla ett folkligt motstånd därför att det funnits positiva exempel tidigare. Två gånger hade protester lyckats stoppa nedläggningar av akuten på sjukhuset.

Ett exempel på motsatsen –  hur förändringar blir mindre möjliga – är när vänsterpartiet kompromissar högerut. När partiet till exempel gick med på utgiftstaket (och mycket annat) inför valet 2010 skadade det möjligheten att skapa samhälleliga rörelser. På en möjlighetstermometer sjönk temperaturen genast till minus.

Men för att verkligen uppbåda en aktiv rörelse måste förändringen inte bara vara möjlig, det nuvarande läget måste också vara outhärdligt. Det är det enda som kan förklara modet i Kairo, Tunis eller Benghazi.  Även om vi vant oss vid att uthärda, och våra villkor är oerhört mycket mer uthärdliga, finns det lägen när uthärdlighetens gräns passeras även här.

Å ena sidan verkar det ske när det handlar om frågor som berör oss direkt och personligen. När det egna sjukhuset eller det egna BB hotas blir konsekvenserna tydliga och uppenbara. Många inser att de har ett kollektivt egenintresse, och vill göra saker tillsammans. Det som skulle behövas då är folkrörelser som ”entydigt” stöder dem, och hjälper till att förena de protesterande, både i rum  och över tid. Hittills har alltför många lokala strider upplösts utan att vare sig minne, erfarenheter eller aktiva människor blivit kvar.

Å andra sidan är det angrepp som är särskilt utmanande för våra – ännu inte fördärvade – moraluppfattningar som får oss att sluta uthärda. Det tydligaste exemplet idag är försämringarna i sjukförsäkringen. Det enda förvånande med valresultatet 2010 var att en regering som så uttalat och i så stark mediebelysning förvärrat för de sjuka inte bestraffades. Efter många år av retorik om fusk och ”flummiga” sjukdomar som utbrändhet, då många nog hade känslan av att det är någon annan som drabbas, började bilden förändras. Cancerpatienter, neurologiskt sjuka, hjärnskadade efter olyckor – listan på drabbade grupper blev längre. Erfarenheterna kröp närmare var och en. Många känner idag någon som nekats sjukpenning eller är på väg att utförsäkras från sjukersättningen.

Wisconsin vågade

Helt uppenbart finns det en växande opinion och organisering kring frågan. Lite yrvaken, nästan lite häpen – ”är det möjligt i Sverige?” –  men ändå en växande beredskap att ta ställning. Hittills är det mest de direkt drabbade och vårdarbetare som aktiverat sig men med det ursprungligen kyrkliga påskuppropet öppnas perspektivet på en bredare kampanj.

På sistone har protesterna i Wisconsin i USA förundrat. Visst – det var ett outhärdligt förslag delstatsguvernören Scott Walker lade fram när han föreslog att 225 000 statligt och kommunalt anställda skulle förlora fackliga rättigheter, samtidigt som villkoren vad gäller sjukvård och pensioner kraftigt skulle försämras. Men union busting, angreppen på fackföreningarna, har ju pågått i decennier i USA och den fackliga organisationsgraden är idag på nationell nivå nere i 12,5 procent. Så varför kunde protesterna bli så stora just nu?

Och hur kunde solidariteten från andra grupper, skolungdomar och privatanställda, växa så snabbt? Och hur vågade de protesterande ockupera den lokala parlamentsbyggnaden? Har de inte sett amerikanska polisfilmer? Till det överraskande hör också att just polisen tydligen valde att inte ingripa.

Jag undrar om inte debattören Naomi Klein fångar ett viktigt skäl till att bägaren rann över just nu, när hon intervjuades på radioprogrammet Democracy Now! Klein har tidigare i sin bok Chockdoktrinen4 hävdat att högerkrafter under de senaste decenniernas historia systematiskt använt kriser för att tvinga igenom inskränkningar av demokratin. Walkers förslag i Wisconsin är ytterligare ett exempel i raden. Men den här gången blev reaktionen annorlunda. I radiointervjun sade Naomi Klein:

–Den här attacken på förhandlingsrätten, anledningen att folk inte accepterar den är just därför att de förstår att det inte är en delad plåga. Den delas inte lika. De människor som skapade krisen delar inte plågan. Och orättvisan är så iögonenfallande. Det här är inte bara en ekonomisk kris i raden. (…) alla förstår att krisen skapades på Wall Street, den skapades genom spekulation och girighet, och man beslöt att rädda bankirerna med offentliga medel och skicka räkningen till allmänheten. Och de kan se att bonusarna återinförts. De kan se de upprörande lönerna. De ser att företagen inte betalar skatt. Och det är bara alltför orättvist. Det är helt enkelt så moraliskt upprörande. Och att sen sätta på tv:n och höra att alla ska dela bördan? Jag menar, folk är helt enkelt inte så dumma. Tack och lov.

Största handikappet

Det har bara gått två och ett halvt år sedan hösten 2008, då finanskrisen rasade och ord som subprimelån och hedgefonder dök upp på nyhetssidorna. Miljoner USA-medborgares livsvillkor hotades omedelbart då de inte längre kunde klara bostadslånen. Under några månader vällde ett hat från vanliga amerikaner mot ”Wall Street” fram i offentligheten. Sedan räddade kongressen bankirerna och finanskrisen gick över i recession med fabriksnedläggningar och avsked. I Sverige hotades företag som Volvo och SAAB av nedläggning. I land efter land i Europa har krisen fortsatt att rulla fram och lett till drastiska åtstramningspaket.

Wisconsinborna kom uppenbarligen ihåg vad som hände 2008. De reagerade på orättvisan. Och ännu viktigare: de litar inte längre på dem däruppe. Det räcker inte med att tycka villkoren är outhärdliga. För en proteströrelse fordras också att man inte längre litar på dem som har makten.

Kanske är detta det största handikappet för svenska proteströrelser i vardande. Det finns en alltför lång tradition av att lita på de makthavande. Är det ett resultat av att vi levt i ett samhälle med relativt goda villkor, där det gått att lita på de styrande? Eller är det snarare ett resultat av att arbetarrörelsens byråkratisering gått extremt långt och lagt sin sordin över alla försök att verkligen utmana makten?

Ett exempel var folkomröstningen om kärnkraft 1980. Då röstade en majoritet av befolkningen för avveckling av kärnkraften. Det tråkiga var bara att de flesta av den majoriteten hade litat på socialdemokraternas försäkran att kärnkraften verkligen skulle läggas ned  –  efter 30 års användning. Vi aktiva kärnkraftsmotståndare förstod redan då, 1980, att det var ett löfte avsett att brytas. Varför förstod inte de andra det? Därför att de valde att lita på ledarna, som hade större legitimitet än rörelsen. Och när nu årtalet då kärnkraften skulle ha varit avvecklad passerade (2010) var det nästan ingen som mindes eller längre brydde sig om det historiska sveket. Härdsmältorna i Fukushima i Japan skakar den tilliten idag – men räcker det för att bygga en rörelse igen?

Arbetarrörelsens byråkratisering, nedbrytandet av kamptraditioner – det finns saker som vi som protesterar mot försämringar och vill försvara välfärden inte kan göra något åt. Och vår propaganda kan inte ensamt avgöra när människor kommer att sluta härda ut. Men vi kan finnas där – och beväpnade med fakta från Ankarloo och andra kan vi se till att oupphörligt granska dem som har makten och inte lita på politikers försäkringar. Vi kan bidra till att skapa mötesplatser för de missnöjda och vi kan hjälpa till att bevara det minne som gör att människor, som inte längre härdar ut, väljer att förenas i protest.

En artikel av MARIA SUNDVALL. Artikelförfattaren är läkare i Stockholm och aktiv i Nätverket Gemensam Välfärd. Medlem i Socialistiska Partiet. Hon har tidigare medverkat i Röda rummet, senast med artikeln Med onda aningar – hur ska kampen mot privatiseringar nå framgång? i nr 2-2009.

Välfärdsmyter – visst har vi råd att finansiera tryggheten. Daniel Ankarloo.

ETC förlag 2010

NOTER:
1) Sten Ljunggren Någon måste lämna båten, 1984, och Lögnen om lönen, 1985. Bokförlaget Röda rummet.
2) Daniel Ankarloo. Kris i välfärdsfrågan – vänstern, välfärden och socialismen. Nixon förlag 2005 och    Marknadsmyter – en kritisk betraktelse av nyliberala påståenden. ETC Förlag 2008.
3) Tony Judt. Illa far landet. Karneval förlag 2010.
4) Naomi Klein. Chockdoktrinen – katastrofkapitalismens genombrott . Ordfront förlag 2007.
Det här inlägget postades i Övrigt. Bokmärk permalänken.

En kommentar till ISIGA PLATTFORMAR FÖR FOLKLIG RÖRELSE – om argument och aktivitet för välfärden

  1. Pingback: Isiga plattformar – eller töväder för välfärdsrörelsen? « gemensam

Kommentarer inaktiverade.