Känslor är en central drivkraft i politiken, men deras logik är underskattad. Känslors mobiliserbarhet beror på de känslosammas sociala positioner inom en viss kontext. I debatten om förslaget om anmälningsplikt för offentliganställda har protesterna emot det avfärdats av regeringen som uttryck för tjänstepersonernas illegitima överkänslighet. I en annan debatt för inte så länge sedan, tiggeridebatten, användes känslomässiga argument däremot för att legitimera repressiva åtgärder. Erik Hansson och Jacob Lind argumenterar här för att känslornas politiska kraft ska erkännas, samt för att deras underliggande logik bör mobiliseras i den politiska kampen. I den mån som människor gör sin egen historia rör det sig om en känslosam sådan.
Den 26:e november 2024 presenterade regeringens utredare sitt förslag om anmälningsplikt för offentliganställda. Regeringens direktiv till utredaren lämnade öppet för att samtliga professioner skulle kunna omfattas av anmälningsplikten, inklusive skola, vård och socialtjänst. Direktivet mötte starkt motstånd från den så viktiga tjänstemannaklassen inom så gott som alla offentliga yrkeskategorier. Deras kritik har varit besvärande för regeringen och i debatten som pågick under utredningens gång gjorde regeringen vad de kunde för att tona ner konsekvenserna av sitt ursprungliga förslag. När väl utredningen var klar föreslog utredaren att sex myndigheter ska ha en skyldighet att på eget initiativ anmäla papperslösa till gränspolisen: Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kriminalvården, Kronofogdemyndigheten, Pensionsmyndigheten och Skatteverket. Utredningens urvattnade förslag ses som en delseger för facken och som ett nederlag för Sverigedemokraterna, även om kritiken fortfarande är stark mot förslaget bland fackförbund och tjänstepersoner inom de berörda sex myndigheterna.
Så vad var det som gjorde att utredningen fick det utfall den fick? Det finns många svar på denna fråga, men en avgörande lärdom man kan dra har att göra med känslornas centrala roll i politiken.
En av regeringens huvudlinjer i försvaret mot kritiken från professionerna har varit att anklaga kritikerna för att vara överdrivet känsliga. Nuvarande utrikesminister – tidigare migrationsminister – Maria Malmer Stenergard konstaterade i en intervju i Svenska Dagbladet (2023-08-04) att ”förslaget har rört upp starka känslor”, men menade att även om ”det kan kännas olustigt” för tjänstemän att anmäla papperslösa så måste det ändå göras. På samma sätt uppmanade EU-minister Jessica Rosencrantz i en interpellationsdebatt (2023-11-15) oppositionen att ”besinna sig” eftersom deras höga tonläge – och inte förslaget i sig – var det som skapade ”mycket oro runt om i samhället”. Förslaget skulle enligt Rosencrantz inte förstås som en ”angiverilag” som oppositionen kallade det – det handlade bara om att ”myndigheter och det offentliga ska tala med varandra”.
Denna inramning visar på hur svårt regeringen har haft att bemöta de argument som tjänstepersonerna lyft fram i debatten: Att en anmälningsplikt – oavsett av vem eller var inom organisationen den genomförs i praktiken – strider mot såväl professionernas yrkesetik som papperslösas mänskliga rättigheter och även skulle skapa långtgående arbetsmiljömässiga samt juridiska problem.
Regeringens fokus på tjänstepersonernas ”överkänslighet” och omotiverade ”oro” visar dock på något viktigt om känslornas roll i svensk politik som diskuteras alltför sällan. Det är tydligt att en huvudfaktor bakom den starka mobiliseringen mot att anmäla papperslösa faktiskt är ett känslomässigt intresse av att slippa behöva hamna i svåra moraliska situationer och (med ministerns ord) ”känna olust” över att vara personligt ansvarig för att anmäla människor till gränspolisen.
Känslor är en drivkraft som kan mobiliseras för olika politiska syften. Även om regeringen i dagens angiveridebatt avfärdat professionernas känslomässiga reaktioner som osakliga och överdrivna, så har medborgarnas intresse av att inte behöva ställas inför moraliska – och därigenom känsliga – situationer tidigare mobiliserats av politiker för att blidka väljarna. Detta blir tydligt om man betänker en annan socialpolitisk fråga som genom Tidö-direktiv nu kommit att bli aktuell från att ha varit stendöd i ett antal år: den om tiggeriförbud.
Den kraftigt ökande närvaron för strax över tio år sedan av fattiga EU-medborgare som tigger i det offentliga rummet orsakade vad som närmast kan beskrivas som en landsomfattande chock och moralpanik. Till slut skapades en social konsensus – effektivt underblåst av både högern och socialdemokratin – om att det låg i både de (icke-svenska) tiggarnas och (svenska) fotgängares intresse att de förstnämnda skulle återvända dit de kom ifrån för att hitta ”långsiktiga, hållbara” lösningar på sin misär. Fotgängare och kommunernas socialtjänst ålades att hålla i plånboken för att underlätta denna omställning.
Likheten mellan fotgängarens möte med en tiggande individ på gatan och tjänstepersonens möte med en papperslös klient i dennes arbetsmiljö återfinns i den moraliska situation som fotgängaren och tjänstemannen ställs inför: Ska de hjälpa personen framför dem eller inte?
Moralisk agent
Det känslomässiga intresset av att slippa möta moraliskt plågsamma situationer på gatan eller på sin arbetsplats är kopplat till det grundläggande mänskliga behovet av att undvika ofrivilligt lidande. Samvetskval, ängslan, ja till och med tafatthet, är exempel på sådant ofrivilligt lidande. När du som individ ofrivilligt konfronteras med en annan människas lidande blir du också en ofrivillig moralisk agent i just detta möte. Du blir tvingad – inte av den andra personen men av den sociala situationen i sig – att fatta ett beslut om huruvida du ska hjälpa den andra eller inte. Även valet att ignorera personen framför dig blir ett beslut som läggs på dig som individ. På grund av denna ofrivilliga konfrontation med ens samvete blir mötet med tiggande för de flesta en potentiellt ångestfylld situation. I just det ögonblicket bär du som fotgängare ansvaret för den sårbara andres framtid: även om det bara rör sig om några kronor kan dessa vara av oerhörd betydelse för personen framför dig, samtidigt som du inte heller vet vad som så småningom ska hända med denna främling (och pengarna) i framtiden. De flesta människor vill slippa situationer i sitt dagliga liv där de måste möta sig själva som sådana moraliska agenter – oavsett bakgrund och politiska åsikter i övrigt.
När svenska politiska aktörer innan valet 2018 försökte bjuda över varandra genom att presentera olika förment välvilliga sätt att hantera tiggande och hemlöshet, försökte de locka väljare genom att bekräfta och validera deras känslor av obehag i sin vardag. Politikerna erkände och såg att medborgarna mådde dåligt och lovade en lösning som skulle hjälpa dem slippa känna så genom att få bort ”tiggeriet” från gatorna. Denna reaktion från majoriteten av det politiska etablissemanget var dock raka motsatsen till vad vi sett nu när det gäller anmälningsplikten, där politikerna i stället anklagat de berörda tjänstepersonerna för att vara överkänsliga och omotiverat oroliga. I det ena fallet appellerades till känslor för att motivera ett politisk förslag, i det andra avfärdades känslor som illegitima invändningar.
Regeringen har dock påverkats av de starka affekterna i debatten. Deras förslag till lösning för att tjänstepersonerna ska slippa känna jobbiga känslor har varit att under debatten påstå att anmälningsplikten kommer att utföras av ”någon annan” – inte läkare, lärare eller socialarbetare själva, utan till exempel administrativ personal som hanterar persondata om patienter, elever och klienter. Det liggande förslaget som utredaren presenterat innefattar dock ett ansvar för tjänstepersoner inom de sex myndigheterna att ”på eget initiativ” rapportera in även så kallad ”sidoinformation” de får till sig vid till exempel ett arbetsplats- eller hembesök om personer som ”kan antas” vara papperslösa. Förslaget innebära alltså att anställda på de sex myndigheterna skulle få ett mycket otydligt och svårtolkat ansvar att ange personer de råkar stöta på när de är ute i helt andra ärenden. Tjänstepersoner på dessa myndigheter har också upprörts över att omfattas av en anmälningsplikt (till exempel vid ett riksdagsseminarium 2025-02-12) men deras röster och motstånd har inte lyfts fram i media i någon större grad då frågan svalnat avsevärt efter att välfärdsprofessionerna undantogs.
Anmälningsplikten
När regeringen försöker utmåla de offentliga protesterna från välfärdspersonal som ett uttryck för överkänslighet och omotiverad oro är detta ett försök att tygla den starka kraft som kan uppbådas ur människors intresse av att slippa behöva erfara känslor av moralisk vånda. Dessa känslor kan mobiliseras för olika politiska projekt. När det gäller anmälningsplikten har vi sett att en minoritet av papperslösa migranter och en majoritet bestående av svenska tjänstepersoner inom den offentliga sektorn haft ett sammanfallande intresse av att stoppa anmälningsplikten vilket bidragit till bildandet av en solidaritetsrörelse. I tiggerifrågan framstod det istället som att det fanns en intressemotsättning mellan de utblottade (framför allt romska) EU-medborgarna och majoriteten av de svenska fotgängarna, vilket ledde till en icke-solidarisk politik. Det finns inte heller någon tydlig koppling mellan intressena hos de som tigger och olika yrkesgrupper samt deras fack- och professionsförbund. Därför lär vi förmodligen inte heller se en liknande folklig mobilisering mot den pågående utredningen om ett nationellt tiggeriförbud. När Expressen (2024-11-26) frågade Ludvig Aspling, SD:s migrationspolitiska talesperson, vad de fått i utbyte mot att släppa kravet på en anmälningsplikt för samtliga offentliganställda svarade han att de var nöjda med utgången av förhandlingarna med regeringen utan att specificera vad de fått mer precist. Kanske får vi svaret när utredningen om ett nationellt tiggeriförbud läggs fram?
Det kunde dock ha uppstått en situation av sammanfallande intressen för en rimlig politisk lösning; som att hitta långsiktiga boenden och sociala insatser för EU-medborgarnas räkning. På så sätt skulle fotgängarna inte behöva möta tiggande och hemlöshet, samtidigt som de fattiga skulle få tillgång till bättre livsvillkor. Skillnaden mellan våra två fall, huruvida intressena sammanfaller eller inte, beror på samspelet mellan individers emotionella och moraliska förmågor, och de konkreta sociala och materiella situationer som ligger till grund för de olika typerna av möten. Människors moraliska beslutsfattande är djupt påverkade av deras känslomässiga tillstånd, vilka i sin tur beror på den sociala situation som människor befinner sig i.
Närhelst de materiella intressena hos underordnade grupper sammanfaller med de emotionella intressena hos stora (och gärna inflytelserika) grupper av medborgare, vare sig det är i deras roll som privatpersoner eller arbetare, ökar potentialen för gemensamt politiskt agerande. Regeringens försök att klappa ”känslomässiga” tjänstepersoner på huvudet visar på den politiska kraft som finns inneboende i medborgares obekväma känslor inför att förråda sin nästa. Detta är en kraft som behöver vårdas och kultiveras i kampen mot växande populism och fascism. Även om dessa känslor kan uppstå ur delvis egoistiska personliga intressen och inte bara ur mer tydliga ideologiska ställningstaganden, är den moral som denna känsla understryker i fallet med anmälningsplikten oerhört viktig att försvara för de av oss som vill stå emot mot SD:s övergripande projekt att förändra den dominerande egalitära moralen hos folkflertalet.
I politiken kopplas känslor oftast ihop med irrationalitet och populism där människors rädsla inför ”främlingar” ofta (med rätta) ges som förklaring till en ökande främlingsfientlighet. Men andra känslor än rädsla är också avgörande för den politiska utvecklingen. En vedertagen olust inför att förråda och ange sin nästa kan också vara avgörande för att stoppa ett förslag som anmälningsplikt. SD:s mål är att tjänstepersoner över tid inte längre ska känna någon personlig plåga över att anmäla desperata människor utan se det som en standardprocedur – eller ännu bättre, som deras moraliska plikt gentemot nationen. Människors känslor i och inför vardagsinteraktioner är därför av stort politiskt intresse eftersom de kan mobiliseras för olika mål och syften. Skiljelinjen går alltså inte mellan rationalitet och känslor: den går mellan ideologiska synsätt på människovärdet. I sin biografi om Mussolini skriver Göran Hägg om hur den italienska borgerlighetens övertygelse att en kommunistisk revolution stod för dörren var avgörande för deras allians med fascismen. Medan denna hotbild var objektivt osannolik förklarar Hägg: ”Själva hotet är aldrig det som utlöser en handling. Det är tron på hotet.” Den politiska frågan blir då vilka hotbilder som lyckas få genomslag som antingen de mest trovärdiga eller allvarliga hoten för människors liv. Vårt argument är att man inte ska underskatta den roll själva känsloregistret spelar för denna process. Idag framstår till exempel krigshotet eller ”systemhotande” gängkriminalitet som större existentiella hot för politiken att hantera än den urholkade välfärdsstaten eller globala uppvärmningen. Känslornas roll i normaliseringen av sådana prioriteringar ska inte underskattas. Vad vi emellertid har försökt visa är att det finns en logik bakom ”känslostormarnas” mobiliserbarhet – kollektiva känslor måste alltid hanteras inom föreliggande sociala, politiska och ekonomiska ramar. Människor är visserligen påverkade av sina känslor, men de gör sin egen historia: denna historia är alltid känslosam.
Erik Hansson är kulturgeograf vid Uppsala universitet och disputerade med en uppmärksammad avhandling om den svenska tiggeridebatten. Jacob Lind är migrationsforskare vid Malmö universitet och är en del av ett forskningsprojekt om professionernas motstånd mot anmälningsplikten.
