Tidigare i år gick Carl-Göran Ekerwald bort vid 101 års ålder. Ekerwald var en mångsidig svensk författare, essäist och folkbildare som under mer än sex decennier bidrog till det litterära och offentliga samtalet i Sverige. Han debuterade 1959 och publicerade därefter ett stort antal verk, ofta med fokus på existentiella frågor, litteraturhistoria och filosofi, och var också en viktig förmedlare av klassisk persisk poesi till svenska. I den här personligt hållna betraktelsen får vi följa med Röda Rummets redaktionsmedlem Jakob Sandberg genom hans möten med Ekerwald – från upptäckten av Ekerwald författarskap under en Moskvavistelse 2008 via ett möte i det verkliga livet i december 2011 i en lägenhet i Uppsala, till hans allra sista text som han dikterade för sin dotter en vecka innan han avled den 8 april 2025.
När jag våren 2008 studerade ryska i Moskva hade jag till den främmande miljö jag befann mig i tagit med mig en uppsättning böcker från Sverige för att varva ner mellan språklektionerna. Bland dessa böcker var den digraste volymen en tjock essäsamling på brunblekt papper av ett nyupptäckt författarskap: Carl-Göran Ekerwald. Omslaget var inte fagert, men texterna var uppkäftigt obrydda om samtidsdebatter och över bredden fyllda av en generöst smittsam beläsenhet som jag sällan fann i annan litteratur på svenska. Samlingsvolymen hette kort och gott Essäer, utgiven när dess författare var nästan åttio år gammal, och trots att både ämnena och författaren var till åldern komna utstrålade texterna en lätthet och en vitalitet som lättade upp ensamheten i den ryska huvudstaden.
Det är också som essäist i både kort- och långformat som Ekerwalds verkliga eftermäle finns. Född 1923 på Frösön i Jämtland och svuren jämtlänning livet igenom började han sin bana som romanförfattare, men hans storhet ligger främst i hans essäer. Dessa utstrålar entusiasmerande beläsenhet som gör sig bäst när han vägleder den nyfikne läsaren genom litteraturhistorien. Han är samtidigt bildad och bildande som den genuina folkbildare han måste sägas ha varit. Utöver kortessäer och romaner har han författat ett antal kända levnadsteckningar – folkbiografier – över stora namn som Shakespeare, Nietzsche, Céline, Goethe och andra under namnet Liv och tänkesätt, böcker som är lika mycket essäistik som biografi, och han har också gett sig på historiska skeenden, bland annat en bok om franska revolutionen.
Carl-Göran Ekerwald var yvig, både som person och författare. Texterna bär på en följsam enkelhet som stundvis knappt skyler inkonsekvenser i resonemanget, men styrkan i hans essäer är inte kirurgisk precision, utan generös idétradition, och texterna tycks alltid lämna kvar en lust till fortbildning. Slutsatserna ska man ta med en nypa salt, men han ska inte heller läsas för att förstås utan för att upptäcka författarskap. Han påminde till viss del om en vildvuxen utomakademisk Sven-Eric Liedman, men politiskt otydligare och främst grundad i litteratur – oftast klassisk. Han var också språkkunnig på ett sätt som blivit sällsynt idag, och läste obehindrat på bland annat tyska, franska och latin, men också delvis persiska.
Ekerwald var en författare djupt engagerad i det ämne han skrev om, men ingen engagerad författare i politisk mening. Den första essäsamlingen Lotusätarna från 1966är närmast en programförklaring mot den politiskt engagerade samtidsmänniskan. Mot denna ställer Ekerwald upp en otidstypisk försjunkenhet, en provocerande hyllning till sommarlovet. Detta ska inte förväxlas med slöhet, utan med njutningen som återfinns i kulturell försjunkenhet, mot en påtvingande moralism, vilket blir tydligt i hans hyllningstext till Adalbert Stifters långa, händelselösa och till svenska aldrig översatta roman Nachsommer. En annan text i Lotusätarnaföreställer en dialog mellan två personer som från var sitt perspektiv talar om den amerikanske essäisten Ralph Waldo Emerson, den ene med indignation och den andre med beundran inför Emersons obekymrade tillbakadragenhet. Som ung läste jag denna dialog närmast som ett manifest, men trots dess burdusa framfusighet bör man hålla igen med slutsatserna, för Ekerwald manar inte till passivitet, utan till kontemplation och förkovran – hos både Emerson och Stifter står kunskapstörsten i centrum, också när det gäller det politiska. Ekerwalds Emerson tar exempelvis föredömligt ställning mot slaveriet, men deltar i mycket liten utsträckning i den politiska debatten.
Denna uppmuntran till bildning som njutning var en i texterna återspegling av Ekerwalds beundransvärda personliga optimism. Under sitt liv hann han förlora två stora kärlekar, men hans livsgnista var nästan provocerande livskraftig, och det är svårt att inte tro att det var en bidragande orsak till att han uppnådde så hög ålder som han gjorde med närmast obruten vitalitet även efter hundraårsstrecket, och att han kunde fortsätta skriva in i det sista. Det politiska hos Ekerwald är svårfångat men alltid närvarande, och färgat av en djup medmänsklighet och omsorg om de förtryckta långt bortom aristokratisk arrogans som annars är vanlig hos män med den bildning och språkkunskap han besatt. Även om han vänder sig direkt mot det plakatpolitiska, och förbehåller sig rätten att vägra tvångsmässig uppslutning i leden, väjde han inte inför politiskt tänkande. Tvärtom lyfte han exempelvis fram politiska läsningar av bland annat Wilhelm Ekelund, samtidigt som han i en annan text var intresserad av gemensamma nämnare hos Nietzsche, Ekelund och Lukács. När han fick Leninpriset av Lasse Diding i Varberg höll han ett tal där han såg ett kristet ideal i bolsjevikledarens vision.
De flesta av de författarskap Ekerwald lyfter fram har uppmärksammats också av andra, men han är helt central i att ha lyft fram Erik Hermelin och dennes översättningar från persiska. Hermelin var ett hospitalhjon som lärt sig persiska under tjänstgöring i Indien, och som vigde sitt liv och sin tillvaro på mentalsjukhuset till att översätta den persiska litteraturen till en mycket idiosynkratisk och ålderdomlig svenska. Genom Ekerwalds försorg har Hermelins översättningar fått nytt liv, och genom de texter han har översatt har gett den klassiska persiska litteraturen nytt liv i Sverige.
Ekerwalds kännedom om de stora persiska verken gjorde också att jag under mina studier vid Uppsala universitet skickade ett brev till honom i vilket jag föreslog ett möte. Som svar blev jag hembjuden till hans dåvarande maka Sigrid Kahles lägenhet i Uppsala. Carl-Göran och Sigrid hade träffats bara ett par år tidigare när deras respektive makar hade gått bort; i Ekerwalds fall var det hans barndomskärlek Anna som dog vid 85 års ålder efter att de varit gifta hela sitt vuxna liv. Carl-Göran var nästan 88 år gammal, Sigrid Kahle var 83, men bägge utstrålade de en barnslig vitalitet och energi i sin nyförälskelse. ”Det är ett remarkabelt fruntimmer” sa Carl-Göran om Sigrid precis innan hon kom hem, och de två volymerna av hennes memoarer om sin tid som diplomathustru vittnar onekligen om att hon var en extraordinär person. Sigrid Kahle gick bort 2013, över tio år innan Carl-Göran Ekerwald själv, och han hann skriva två böcker om henne.
Carl-Göran visade sig under vårt möte vara mer direkt politisk än vad jag själv väntat mig. Kvällen då jag besökte paret var Irans ambitioner att skaffa sig kärnvapen förstasidesstoff, och Carl-Göran fann det naturligt att Iran ville skydda sig från möjliga angrepp, också om det betydde att man behövde kärnvapen: ”Jag förstår Irans president Ahmadinejad mycket väl!” utbrast han. ”Ja, Carl-Göran har gått igång på en essä i Le Monde”, sa Sigrid lakoniskt till mig.
I den sista texten Ekerwald dikterade för sin dotter en vecka innan han gick bort lyckas han återigen på sitt eget oefterhärmliga, lätt eklektiska vis göra politik av sina kristna ideal i ett angrepp på det rasistiska Sverige han ser är på väg att utvecklas. Han avslutar artikeln med en tankelek om att Gud är på väg att straffa svenskarna för sin dumhet genom att göra dem antingen till ett ryskt eller ett amerikanskt lydrike – båda två lika illa. Det är en idé som bara månader tidigare skulle ha framstått som kålsuperi av värsta sorten, men som på kort tid har fått något fruktansvärt profetiskt över sig, och något som knyter an till vad jag anade när jag började läsa Ekerwald i Moskva för snart 20 år sedan: Hans texter kändes vildare, livligare och långt mer relevanta än det mesta den dåvarande samtiden kunde uppbåda. Hans texter kommer att överleva även det mesta i vår samtid.
Jakob Sandberg arbetar som kontakttolk i engelska och ryska, översätter facktexter och skönlitteratur från ryska och persiska. Ingår i Röda rummets redaktion.
