Susan Ferguson är en kanadensisk feministisk akademiker och aktivist, bosatt i USA. Sedan 1990-talet har hon spelat en nyckelroll i att formulera hur vi kan förstå kvinnors arbete och omsorg inom ramen för den samtida kapitalismen. I sina texter, däribland den inflytelserika Women and Work (2019), undersöker hon hur feministiska teoretiker och rörelser har förstått arbete. Ett återkommande tema i hennes författarskap är barndomens roll – och särskilt barnets lek – som innesluten i kapitalismens logik men även som i viss mån motverkande. Hon intresserar sig även för hur kapitalismens tidsregim krockar med omsorgens och livsskapandets tid, och vad denna kollision kan säga oss om möjligheten till motstånd. I denna text – Fergusons första i svensk översättning – ställer hon frågan: Hur kan reproduktivt arbete, trots sin förankring i det kapitalistiska systemet, samtidigt erbjuda en form av motstånd, just genom att följa en annan rytm, en annan tidslighet än kapitalismens?
Både kapitalister och marxister har länge studerat hur kapitalismen påtvingar avlönade arbetare en tidslig arbetsdisciplin. Och vissa marxister – en av de mest kända är kanske Henri Lefebvre – har föreslagit att tid strukturerar det sociala livet på ett mer generellt plan. I föreliggande text närmar jag mig frågan från ett mer specifikt perspektiv genom att undersöka arbetstidens betydelse i reproduktivt arbete. Vad kan sägas om de temporaliteter som präglar livsskapande i kapitalistiska samhällen? Hur kan ett analytiskt fokus på tid och temporaliteter hjälpa oss att bättre förstå hur kapitalismen konkret villkorar arbetet med att skapa och upprätthålla liv? Och hur kan reproduktiv arbetstid stå i motsättning till – och användas för att motverka – kapitalismen trots att den formas av kapitalistiska produktionsrelationer?
I den här essän hoppas jag kunna bidra med några tankar om hur man kan närma sig ett svar på sådana frågor. Essän är en del av ett större projekt om reproduktionen av barndom under kapitalismen. Efter en diskussion som till stor del bygger på Jonathan Martineaus analys av kapitalistisk klocktid undersöker jag på vilka sätt reproduktivt arbete både förkroppsligar och står emot kapitalistisk klocktid. Jag presenterar idéer om vad som gör den kapitalistiska tidsorganisationen av reproduktivt arbete både nödvändig och möjlig – om än aldrig total – och argumenterar för att de temporaliteter som uppstår i mötet med mänskliga behov genom reproduktionens icke-produktiva arbete under kapitalismen är avgörande både för vinstskapande och för motstånd mot den kapitalistiska klassmakten. (Med ”icke-produktivt arbete” menar jag både det reproduktiva obetalda arbete som sker i hushåll och samhällen, samt det reproduktiva avlönade arbete som utförs av arbetare inom den offentliga och ideella sektorn).
Kapitalistisk klocktid
I Time, Capitalism, and Alienation (2015) argumenterar Martineau för att klocktiden är konstituerande för klassmakt. Han påpekar att klocktiden i sig föregår kapitalismen (de första klockorna dök upp omkring år 1300), men visar hur klocktiden – med sina precisa, oföränderliga och kvantifierbara enheter av timmar, minuter och sekunder – är själva förutsättningen för produktionen av kapitalistisk vinst eller mervärde. Tidens kvalitet är oväsentlig. Det som spelar roll är att den genomsnittliga arbetstiden är avgörande för ackumulationen av rikedom. Den kvantitativa klocktiden ligger bakom värdelagen, som inte bara styr priserna på varor och tjänster (och därmed vilka varor och tjänster som kommer att ge vinst och därför produceras), utan också hur dessa måste produceras för att vinsten ska förverkligas. Hans poäng är att klocktiden inte bara mäter kapitalistisk produktivitet. Den strukturerar även produktionen och därmed den ständigt pågående produktionen av mervärde och utgör på så vis grunden för den kapitalistiska klassmakten.
Martineau understryker emellertid att den kapitalistiska klocktiden inte helt och hållet bestämmer all produktiv aktivitet – och inte heller kan göra det. Oavsett om det handlar om livsskapande eller värdeskapande, skriver han, innebär och producerar alla ”konkreta arbetsakter, som producenter av bruksvärde, en konkret tid.” Klocktiden, säger Barbara Adams i Timewatch: The Social Analysis of Time, är tom tid abstraherad från naturliga processer och mänsklig aktivitet. Detta skiljer sig från vad Martineau kallar konkret tid, som är föränderlig, genererad och mätbar inom själva aktivitetens förlopp (till exempel: den tid det tar att byta en blöja är helt enkelt den tid det tar att byta en blöja). Oavsett om det handlar om att borra efter olja på en plattform i den mexikanska golfen eller att lära sig knyta en sko, så producerar arbetare – avlönade som oavlönade – saker, tjänster och människor i konkret tid, det vill säga inom specifika tidsramar ”baserade på själva aktivitetens förlopp.” Men Martineau påpekar också en avgörande skillnad mellan produktionen av olja och produktionen av en knuten sko eller knytkompetens: endast den förstnämnda är direkt och omedelbart organiserad av värdelagen, av klocktiden.
Social reproduktionstid och ackumulation
Vi vet en hel del om hur klocktiden tillämpas på arbetsplatser där avlönade arbetare producerar vinster åt kapitalister. Studier om produktivitet och tidslig arbetsdisciplin är otaliga – en grundläggande del av kapitalismens arsenal för arbetsledning. Men hur är det med de samhällen och hushåll som ägnar sig åt icke-kommersiellt livsskapande arbete? Hur – och i vilken utsträckning – utövar den kapitalistiska klocktiden sin disciplin över reproduktionen av arbetskraft och liv? Och hur motverkas denna disciplin?
Till att börja med formas och svarar tidsramarna för reproduktivt arbete mot många och specifika behov (för försörjning, njutning, utbildning, hälsa och så vidare), liksom mot naturliga tillväxtprocesser och utveckling – det vill säga processer som styrs av en inre dynamik som är mottaglig för, men inte i grunden beroende av, mänsklig inverkan. Dessa tidsramar tenderar att villkoras av: (i) specifika konkreta interaktioner mellan den som reproducerar och den som reproduceras (till exempel lärare/elev, sjuksköterska/patient) och deras särskilda önskningar, behov och förmågor; samt (ii) den materiella och sociala miljö där livsskapandet äger rum (till exempel tillgängliga resurser eller de specifika former av socialt förtryck som råder). Dessutom är tidsramarna för reproduktivt arbete (och därmed även dess normer) – till en viss gräns – flexibla, föränderliga och subjektivt definierade. En förälder kan laga egen barnmat eller köpa den färdig i butik; en lärare kan låta en elev gå vidare till nästa nivå som ”utmärkt” eller ”tillräckligt bra”.
Självklart spelar det roll om livsskapandet sker som en del av ett avlönat arbete. Lärare, sjuksköterskor och socialarbetare står under direkt uppsikt, föräldrar som uppfostrar barn gör inte det. De förstnämnda är ansvariga inför chefer med fastställda produktivitetsmål – mål som inte sätts utifrån värdelagens logik, utan av byråkratier som styrs av varierande (om än ofta marknadsrelaterade) värden och agendor. Detta är en viktig distinktion som jag inte kan gå in på djupare här. Men jag vill betona att även inom det reproduktiva avlönade arbetet utövar de två tidigare nämnda villkorande faktorerna regelbundet ett betydande inflytande – just för att vi här har att göra med reproduktionen av mänskligt liv (till skillnad från produktionen av en vara). Till exempel avgörs den tid det tar för ett barn att lära sig läsa i hög grad av barnets emotionella och intellektuella mognad, läsmiljön och resurserna, samt av lärarens kompetens. Kön, klass, ras, ålder, sexualitet och medborgarskapsstatus – faktorer som lätt kan åsidosätta de tidsscheman som läroplansförfattare och provsystemens administratörer försöker påtvinga offentligt anställda lärare – spelar också en avgörande roll i sammanhanget.
Som ett resultat kan livsskapande aktiviteter – från att lära sig läsa till att laga middag eller återhämta sig från en sjukdom – envist göra motstånd mot klocktidens reglering, trots att den är avgörande för att skapa den mänskliga arbetskraft som kapitalet är beroende av. Detta beror på att dessa aktiviteter är (och i regel måste vara) organiserade i relation till både mänskliga behov och biofysiska och ekologiska tillväxtprocesser och utveckling. Denna motståndskraft hänger i hög grad samman med det faktum att produkterna av det reproduktiva arbete (rena kläder, friska kroppar, dikter, basebollmatcher för barn, och så vidare) inte säljs på marknaden; de är därför inte underställda värdelagen.
Men även om reproduktionens konkreta tid står emot kapitalistiska tidsramar är den inte opåverkad av dessa ramar. Den kapitalistiska tidsliga dominansen över livsskapandet bygger på och utnyttjar den ojämna och flexibla karaktären hos sociala reproduktionsnormer och arbetsprocesser. Som jag förklarar nedan pressar, tänjer och fördröjer de härskande klasserna och deras stater i varierande grad den tid som arbetare har till sitt förfogande för att tillgodose sina behov – på sätt som styr detta arbete bort från att möta mänskliga behov och i riktning mot kapitalistisk ackumulation.
En nödvändig möjlighet: Kapitalismens villkorande av reproduktionens tid
Själva strukturen i den kapitalistiska produktionen gör det nödvändigt för de härskande klasserna att villkora reproduktionens tid; den kapitalistiska statens politiska organisering av reproduktivt arbete gör detta möjligt.
Social reproduktion sker ofta under människors ”fritid”, vilket inte är något annat än tid bortom det avlönade arbetet. Därför är den tid det tar att reproducera sig själv och andra, a priori, definierad och begränsad av tidsramarna för kapitalistisk värdeproduktion. Och som arbetare mycket väl vet är fritiden knappast helig – särskilt då den nyliberala kapitalismen i allt högre grad suddat ut de rumsliga och tidsmässiga gränserna mellan vinstskapande och livsskapande. Miljontals människor jonglerar underhåll av sig själva, sina hushåll och sina samhällen parallellt med Zoom-möten, spetsproduktion, korrekturläsning och mycket mer – för sina arbetsgivare. Men den kapitalistiska klocktidens invasion av fritiden (det vill säga tiden för reproduktivt arbete) är också ett faktum för de miljontals arbetare som fortfarande tjänar sin lön utanför hemmet. Den märks genom nedmonteringen av fackföreningar och statliga välfärdsförmåner, vilket lägger ett större omsorgsansvar på individen (oftast kvinnor), samt genom att arbetsgivare pressar arbetarnas tillgängliga tid genom övertidskrav och oregelbundna arbetstider. Här kapitaliserar kapitalet på den flexibla och till stor del subjektiva karaktären hos livsskapandets tidsdimensioner. Detta är möjligt därför att behov – till en viss gräns – kan förbli otillfredsställda och därför att människor kan vara främmande inför sina kroppar, sina jag och sin värld.
Dessa tidsmässiga påtryckningar och gränser är strukturella. De är inbäddade i det ekonomiska systemet som är avgörande för kapitalistiskt vinstskapande. Andra intrång på reproduktiv arbetstid är typiska för kapitalistiska samhällen även om de inte är strukturella. Genom att vara understödda av rättsstatsprincipen är de djupt inpräntade. Bland dessa intrång kan nämnas statligt ledda försök att stödja, disciplinera och undergräva arbetarnas livsskapande tid på ett sätt som gör den kapitalistiska klocktidens dominans möjlig.
Genom lagar som styr socialförsäkring, medborgarskap, immigration, utbildning, sjukvård och så vidare, fångar, koloniserar och disciplinerar staten reproduktionens tid hos arbetarklassen. Hur och i vilken utsträckning staten ingriper i reproduktionens tid beror till stor del på individens sociala position – hennes rikedom, kön, ras, etnicitet, ålder, förmåga och status.
Livsskapande tid för “överskottsbefolkningar” – det vill säga den del av befolkningen som kapitalet inte har omedelbart behov av – tenderar att institutionaliseras (i institutioner som skolor, fängelser och äldreboenden) och koloniseras på ett sätt som ger eko av och rymmer kapitalistisk klocktid. Den sträcks också regelbundet ut, genom att staten, som Javier Auyero förklarar (Patients of the State: The Politics of Waiting in Argentina, 2012,) påtvingar perioder av väntan. Detta är ett särskilt lömskt sätt att temporärt sätta människors livsskapande ”på paus”, vilket säkerställer att arbetare ständigt fyller på ”överskottsbefolkningen”, vilket gör det möjligt för kapitalister att både hålla arbetarklassens löner låga och kalla in människor till avlönat arbete vid en odefinierad tidpunkt i framtiden.
Obligatorisk skolgång för barn är ett utmärkt exempel på statlig kolonisering av livsskapande tid (ett exempel som inte bara är ett arv från det tjugonde århundradet, med tanke på att skolutbildningens expansion pågår även i det globala syd.) Överföringen av utbildning från hushåll till skolor handlar om att vänja barn vid kapitalistisk klocktid genom de officiella rytmerna, tempot och längden på skolgången – vi är alla alltför bekanta med den fruktade skolklockan. Men det är också ett sätt att fånga barnens egen livsskapande tid – genom att uppmana och disciplinera dem att bli (och säkerställa att deras lärare producerar) effektiva och instrumentella producenter av ”jag” och kunskap.
En annan tidsdimension dominerar också skolor: den som präglas av hegemoniska teorier om barns utveckling, som påtvingar barnen abstrakta normer och tidslinjer för framsteg. Dessa dikteras inom och genom en klocktidsinfrastruktur som exempelvis föreskriver att elever ska tillbringa ett visst antal timmar per vecka med läsning och matematik, eller att en elev ska kunna uppfylla vissa akademiska och beteendemässiga prestationsmål redan från första klass. Till och med straff för avvikelser från utvecklingsnormer (till exempel kvarsittning) utdelas genom klocktid. Faktum är att det är just integrationen till klocktidens tidsramar som gör de linjära, teleologiska idéerna och praktikerna för barnutveckling (där vuxenlivet associeras med den autonoma, egenintresserade, rationella och sexuellt disciplinerade arbetaren) hegemoniska – och därmed utesluter andra, potentiellt mer flexibla och öppna utvecklingsvägar.
Samtidigt – och detta är en avgörande punkt – tenderar skolor också att vara platser där andra konkreta tidsramar ges större utrymme: där långsammare elever tillåts mer tid, där viss tid avsätts för lek och kreativitet, där tid tillåts för att möta “överskottsbehov” genom att ta itu med mellanmänskliga konflikter eller att ta hand om barn som inte har ätit eller sovit bra, eller ge tid för elever att upptäcka nya behov. Tiden som tillbringas i skolan “tillhör” inte helt och hållet eleven. Den “tillhör” inte heller helt kapitalet. Den – likt icke-kommodifierat reproduktivt arbete mer generellt – utgör en potentiell plats och tid för att omdefiniera tid på ett sätt som prioriterar den konkreta tiden för att möta mänskliga behov (detta kan också vara fallet för samhällen och hushåll).
Vi ser detta varje dag i skolor där elever, lärare och personal regelbundet trotsar den kapitalistiska klocktidsorganisationen av den egna reproduktionen. De gör det individuellt när elever är sena till lektioner eller när lärare ändrar schemat för att anpassa sig till långsammare elever eller utför nödvändigt omsorgsarbete eller fullföljer projekt utanför läroplanen. Denna självhantering av social reproduktionstid är inte olik avlönade värdeskapande arbetare som trotsar klockan individuellt genom att hoppa över skift, smyga in rökpauser eller helt enkelt sakta ner sina arbetsprocesser.
Den relevanta frågan för socialister är var och hur konkreta livsskapande tidsramar i skolor eller samhällen kan kollektiviseras, politiseras och integreras i breda kamper mot kapitalismen. Denna politisering är alltid möjlig och lyfts fram i olika sammanhang, som i förhållande till de studentledda klimatstrejkerna 2018–19, eller skolprotesterna mot vapenvåld i USA 2018 (senast igen efter skjutningarna i Nashville, Chicago och Uvalde). Socialister bör lära sig av dessa exempel och bygga vidare på dem.
Slutsats
Att tänka igenom allt detta gör det klart att den tidsmässiga regleringen av reproduktionens oavlönade och avlönade arbete inom den offentliga och ideella sektorn är avgörande för att kapitalismen ska fungera, även om kapitalister inte i en direkt mening reglerar detta arbete. Det är genom att pressa, sträcka ut och fördröja arbetarnas livsskapande som den härskande klassen effektivt kan nedvärdera, differentiera och disciplinera den levande arbetskraften som kapitalismen är beroende av för att göra vinst.
Dessa tidsmässiga relationer är i första hand strukturerade av det kapitalistiska värdeskapandet som ett faktum och görs möjliga till stor del genom statens erövring och disciplinering av människors fritid å ena sidan, och genom att omvandla fritiden till en tom ”tid” bestående av väntan och övergivenhet å andra sidan. Men i den mån människor kan definiera, skapa och utvidga tiden för deras sociala reproduktion kan de och kommer också att motsätta sig statens påtvingade kapitalistiska klocktid. När detta görs kollektivt som en del av en medveten ansträngning att demokratisera villkoren för social reproduktion kan utrymmen skapas där kapitalets tidsliga uppbyggnad börjar spricka.
Precis som kampen för att begränsa arbetsdagen representerar sociala reproduktionsstrider – för rent vatten och luft, eller för offentligt finansierad barnomsorg och öppna gränser, eller emot standardiserad testning i skolor och för att främja säkerhet från vapenvåld – alltid också en form av klasskamp för att kontrollera reproduktionens rytm, tempo och varaktighet. I den mån som denna klasskamp kan påtvinga nya och kollektivt bestämda tidsramar för livsskapande sätter den också gränser för kapitalets övergripande samhälleliga dominans.
Susan Ferguson är en kanadensisk feministisk akademiker och aktivist, bosatt i USA.
Översättning: Evelina Johansson Wilén
Originaltitel och publiceringsdatum: Marching to another drummer – Social reproduction and time (7 juli 2023).
Publicerad med medgivande av Spectre
