Det har gått 12 år sedan den sjätte och sista delen av Karl Ove Knausgårds autofiktiva roman Min kamp gavs ut på svenska. Då kretsade en hel del av debatten kring hans utlämnande beskrivningar inte bara av sina egna utan också familjemedlemmars, släktingars, vänners och kulturpersonligheters egenheter. Men i skuggan av denna bitvis högljudda debatt har det också förts diskussioner om vad Knausgårds roman har att säga om sim samtid. Inte minst har en växande skara marxister och vänsterintellektuella behandlat Knausgårds författarskap. 2023 tilldelades Knausgård – trots att han absolut inte skulle beskriva sig själv som någon övertygad marxist – dessutom Jan Myrdalsällskapets ”Leninpriset.” Johan Örestig Kling har läst Min kamp och går i dialog med de tre vänsterorienterade tänkarna Fredric Jamesons, Anna Kornbluhs och Martin Hägglunds analyser av romansviten. Jameson, Kornbluh och Hägglund intresserar sig alla för frågan om den politiska potentialen i att vända sig inåt, mot det privata, intima och existentiella. Men deras slutsatser är radikalt olika.
När Karl Ove Knausgårds autofiktiva roman Min kamp gavs ut i sex delar, först på norska under åren 2009–2011 och sedan genom ett 30-tal översättningar världen över, blev den snabbt ett fenomen. Läsare beskrev det som att de sögs in i texten. Det var någonting oemotståndligt med böckerna som många hade svårt att sätta ord på. Sedan dess har romanen också blivit källmaterial för mer allmänna samtidsanalyser. Det kan kanske verka märkligt sett till att den är så fixerad vid det vardagliga. Berättarjaget Karl Ove är upptagen av detaljerade beskrivningar av sina egna minnen och sitt eget nu. Han minns sitt barnajags rädsla för att göra fel och trigga ännu ett av faderns våldsamma vredesutbrott och hur hans närhet till gråt gjorde fadern ännu argare. Karl Ove minns hur hela hans väsen, intresset för kläder, de långa ögonfransarna, besserwisserattityden och den illa dolda studiebegåvningen bäddade för en ”pubertal katastrof”. Han vänder tillbaka till nuet, beskriver åsynen av sitt eget ansikte som avspeglas i fönstret, bilderna som hänger på väggarna och ljuden från den egna familjen i rummen som angränsar till skrivplatsen. Karl Ove växlar tillbaka till det förflutna för att beskriva tiden som tonårig musikrecensent, som ung lärare i Nordnorge, som student vid Skrivekunstakademiet i Bergen, flytten till Sverige, hur han träffade Linda som han sedan gifte sig och skaffade barn med. Han minns hur de många försöken att bli av med oskulden misslyckades till följd av tidiga utlösningar och hur svårigheterna att samtala med främmande människor kunde botas genom att dricka 20–30 öl. Karl Ove minns till och med de gånger då minnet svek honom.
Så långt framstår Min kamp som ingenting annat än en orgie i självupptagenhet där samhället inte blir mer än det som en enskild individ tänker på och fäller omdömen kring. Men det finns något i formen som säger något viktigt om samtiden. För litteraturteoretikerna Fredric Jameson och Anna Kornbluh speglar detta undandragande till det enskilda livet mer allmänna samhällsförändringar som underminerat tanken på och attraktionskraften hos strukturella analyser och kollektiva processer. När jaget står utan sociala sammanhang och samhället inte blir mycket mer än en samling individer är det som återstår att ge sig hän åt den enskilda existensen. För filosofen Martin Hägglund framstår i stället Knausgårds skrivande som ett sätt att göra motstånd i ett tidevarv då allt fast förflyktigas. Det är just genom att bromsa in och blixtbelysa de vardagliga ritualer som vi annars bara utför utan att fästa någon särskild vikt vid som vi kan få syn på vad som verkligen har ett värde i livet och hur den kapitalistiska logiken hindrar oss att engagera oss i det.
Deras skillnader till trots arbetar Jameson, Kornbluh och Hägglund alla inom en marxistisk eller åtminstone vänsterintellektuell tradition och deras läsningar av Knausgårds Min kamp tar sig an samma grundläggande fråga: Vad händer om vi helt och hållet går upp i det privata, i en enskild blick på det egna livet, på de människor som omger oss och på de händelser som vi går igenom? Kvävs vi eller finner vi syre som gör att vi med förnyad kraft kan återvända till och engagera oss i världen? När de utvecklar sina svar står det dock klart att Jameson och Kornbluh landar i negativa omdömen som inte lyckas förklara varför så många läsare trots allt finner läsningen av Knausgård meningsfull. Det gör Hägglunds mindre skeptiska analys särskilt intressant, eftersom läsarna inte reduceras till barn av sin egen tid utan snarare framställs som aktiva sökare som åtminstone potentiellt kan finna insikter om förutsättningarna för sin egen frigörelse i läsningen av Knausgård.
Att lista ett liv
När den sjätte och avslutande delen av Min kamp givits ut på engelska 2018 recenserades den av den marxistiska litteraturteoretikern Fredric Jameson i London Review of Books. Texten är skriven i dialogform där ett fiktivt nyfiket och smått förvirrat jag ställer frågor medan Jameson själv levererar mer eller mindre sarkastiska svar. På frågan om Min kamp är värd att läsa svarar Jameson nej, men han kan verkligen rekommendera en omläsning av den. En annan fråga är om det händer något i Min kamp? Ja, svarar Jameson, men inte där du tror.
Det visar sig att anledningen till att recensionen är utformad som en dialog beror på att det är i Knausgårds dialoger som Jameson finner nerv, särskilt i Karl Oves och vännen Geirs råa men hjärtliga ordväxlingar. Jamesons stora problem under läsningen är att sidorna är fyllda till brädden med hänvisningar till ett ”jag” samtidigt som ett ”du” är spöklikt frånvarande. Med ”du” menar han då inte andra individer, för sådana finns det gott om: mamman, pappan, brodern Yngve, hustrun Linda och den gränslösa ryska grannen för att nämna några. Det som saknas är röster som radikalt bryter av mot berättarjagets idéer om vad som hänt, vad i det som är relevant och vad som är ovidkommande, vilka som var inblandade och vilka följderna av det som hänt blev. Den ende som träder fram som ett sådant du är, menar Jameson, Karl Oves farbror som oroar och skakar om genom att anklaga författaren för att ljuga och blåsa upp historier och hota förlaget med att stämma dem. Ett sådant du utmanar berättarjagets sanningsmonopol.
Jameson stör sig också på att Knausgård spränger in essäer om konst, musik, litteratur, religion och historia mellan de vardagliga betraktelserna och bekännelserna. Inte för att essäerna är dåliga. De spänner mellan att vara ordinära, pinsamma och alldeles lysande. Det som irriterar honom är att essäerna är till synes orelaterade till de böcker de ingår i. Essäer kan skrivas på ett sätt så att de hjälper läsaren att lyfta blicken, att utveckla nya och rikare perspektiv på de skeenden, människor och relationer som skildras i romanen. Men Jameson tycks mena att essäerna i Min kamp är reducerade till ett slags tankeavfall som dumpas till eftervärldens allmänna beskådan. Precis som Karl Oves minnen och vardagliga observationer under sin egen skrivprocess är essäerna en redovisning av redan tänkta tankar. Jameson kallar detta sätt att skriva för ”itemisering”. När romanen saknar ett du som skapar dynamik och ambivalens i narrativet och raderna fylls med ett enskilt berättarjags göromål, möten, tankar och känslor så återstår endast att lista dem, att räkna upp dem var för sig, ”item for item”.
Resultatet av denna itemisering blir ett berättarjag som framträder som ”en fånge i sin egen subjektivitet”. Den allmänna frånvaron av ett ”du” gör att Karl Oves tankar om andra människor, samhället och politiken tenderar att begränsas till ”ett slags banal filosofisk psykologisering”. Berättarjaget brottas med hur samhället och hur kulturella och politiska gemenskaper blir till tvingande krafter som förminskar honom, väcker känslor av främlingskap och en lust att fly in i sig själv.
Låt mig ta ett exempel. I de olika delarna av Min kamp följer läsaren Karl Oves högst ordinära politiska utveckling. I den fjärde delen beskriver han sitt ungdomsjag som en person som politiskt befann sig…
…långt ut på vänsterkanten, vid randen till anarkism, jag avskydde allt som var likriktat och stereotypt, och precis som […] alla andra alternativtänkande ungdomar som växte upp i Kristiansand föraktade jag kristendomen och alla idioter som trodde på den och gick på möten med sina fjollkarismatiska präster.
Som medelålders man, vilket vi bland annat kan läsa om i den andra delen, blir han alltmer upptagen av existentiella frågor och det gudomliga. Vänstern, i synnerhet den svenska, driver honom till vansinne med sin automatiserade politiska korrekthet där medelklassföräldrarna han omger sig med i Stockholm mest av allt är bekymrade av att de själva eller någon annan ska råka yppa en åsikt som ligger på fel sida om det moraliskt godtagbara. Karl Ove reflekterar över en kvävande samtid: ”I vårt århundrade är till och med drömmarna likadana”. Likgiltigheten ligger som en blöt filt över varje gnista av liv. Många kan nog läsa sådana rader och nicka igenkännande. Men Jameson påminner om att dessa omdömen fälls av en enskild individ som nedtecknar sina egna tankar. Kanske blir Karl Oves idéer om jaget och kollektivet så fattiga just för att det inte finns något ”du” som pekar bortom detta enkelspåriga dualistiska tänkande där jagets erfarenhet upphöjs till en allmän sanning?
En tidsenlig protest mot den egna samtiden
Jamesons essä är i första hand upptagen av form och estetik. Men den som sedan tidigare är bekant med hans arbeten vet att han sällan stannar vid att fälla allmänna omdömen om en författare, en genre eller en stil. Hans uppmaning är i stället att vi alltid måste historisera. En kulturyttring uppstår inte i ett vakuum utan i ett specifikt historiskt sammanhang som ger syre åt och präglar den. Den kritiska teorins uppgift är att förstå kulturen i dess sammanhang. Jameson själv blev allmänt känd för sin teori om att det som kallas postmodernism bäst förstås som senkapitalismens kulturella logik. Inspirerad av den marxistiska ekonomen Ernest Mandel såg Jameson senkapitalism som den fas kapitalismen gick in i efter andra världskriget. Under denna långa uppgång drevs industrialisering och kommersialisering allt längre, finansmarknaderna internationaliserades och staten fick en central roll i att samordna de nationella ekonomierna. Kapitalismen underminerade inte bara lokala traditioner och sedvänjor utan även idén om historisk kontinuitet. Nuet framstod inte som en fortsättning på utan som ett brott med det förflutna och i en sådan historisk situation skapades de materiella förutsättningarna för framväxten av den kulturella logik som kallades postmodernism. Den kännetecknades bland annat av ”pastisch”, det vill säga att oblygt och ofta ironiskt låna detaljer från tidigare konstverk och sätta samman dem på nya sätt, och av ett hyllande av skillnad och heterogenitet framför stora berättelser om en lagbunden utveckling.
En Knausgårdläsare som tar fasta på Jamesons uppmaning att alltid historisera är kulturteoretikern Anna Kornbluh. I boken Immediacy, or the Style of Too Late Capitalism (2024) argumenterar hon för att autofiktiva romaner som Min kamp inte bara har enskilda drag som är nya utan att de faktiskt representerar en ny kulturell stil i förhållande till postmodernismen. Hon kallar den omedelbarhet. Omedelbarhet kännetecknas av misstänksamhet mot varje form av omväg. Den hyllar det intima, personliga, kroppsliga, känslomässiga och lokala. Abstrakta budskap som kräver tolkning och reflektion avfärdas medan konkreta skildringar av självupplevda trauman upphöjs till norm. Sanningen kan inte uttryckas kollektivt som någon folkvilja eller något klassintresse utan endast som individers temporära sanningar. På litteraturens område är genomslaget för den autofiktiva romanen det tydligaste exemplet på detta och hos Knausgård blir det explicit. I den andra delen förklarar Karl Ove att han under de senaste åren har förlorat tron på litteraturen. Tanken på att de världar han gav sig in i mellan pärmarna var fabricerade för att uppnå ett högre syfte som en sensmoral eller ett implicit budskap väcker hans illamående. Fiktivt skrivande har inget värde. Den enda litteratur som fortfarande är meningsfull att skriva och läsa är dagböcker, essäer och andra typer av litteratur som saknar narrativ och endast består av den egna personlighetens röst. Karl Ove menar rentav att varken konst eller någonting annat kan upplevas kollektivt. Kornbluh argumenterar för att detta resonemang närmast perfekt illustrerar omedelbarhetens stil: ”Fiktion, berättelse, opersonlighet och kollektivitet vissnar; verklighet, röst, personlighet och atomism blommar. Om du ska skapa något av värde måste du göra dig av med de förmedlande länkarna”.
I linje med Jameson drar hon slutsatsen att genombrottet för en ny kulturell stil föregås av strukturella förändringar i det kapitalistiska systemet. Karl Oves förlorade tro på litteraturen uppstår inte i ett vakuum utan i en specifik historisk situation, nämligen genom övergången från senkapitalism till vad hon med en ordlek kallar en ”alldeles-för-sen kapitalism”. En central aspekt av denna typ av kapitalism är vad Kornbluh kallar ”disinterförmedling”. Med det menas att företag tjänar pengar genom att göra sig av med kostsamma mellanhänder i kedjan mellan produktion och konsumtion. Det kan handla om att minska ned lagerhållning för att producera och leverera ”just-in-time”, att lägga ned fysiska butiker och gå över till näthandel eller varför inte om att som inom gig-sektorn överföra ledningen över och fördelningen av arbetet till en app. Till skillnad från senkapitalismen, som byggde på tillväxt inom industriproduktion och en växande byråkratisk apparat, så kretsar den alldeles för sena kapitalismen kring ett nollsummespel. Istället för att investera i produktion som ökar mängden värde genom exploatering av mänskligt arbete krigar olika aktörer om att tillskansa sig andelar av redan skapat värde i cirkulationssfären mellan produktion och konsumtion.
För Kornbluh är omedelbarhetens kulturella stil en reaktion på kapitalismens behov av att intensifiera cirkulationen. Den betonar snabbhet och direkthet på bekostnad av reflektion och komplexitet; autenticitet och ”realness” på bekostnad av dramatisering och abstraktioner. Mest uppenbar blir denna omedelbarhet i serier som produceras direkt för strömningsplattformar som Netflix. Det är inte bara att alla avsnitt släpps vid en och samma gång i stället för veckovis. De konstrueras för att passa att strömma i ett enda svep. Kornbluh lyfter exempel som dramakomediserien Emily in Paris som handlar om en ung amerikan som reser till Paris för att arbeta med sociala medier för en fransk PR-byrå. Serien saknar komplexa parallella historier som utvecklas under flera avsnitt och karaktärsutveckling som kräver koncentration och tolkning. Istället är den ”atmosfärisk”, den berättar inte en berättelse utan skapar en stämning som gör serien lämplig att spelas upp som bakgrund medan man sitter i soffan och slösurfar på telefonen eller chattar. I detta exempel är omedelbar kultur ett direkt resultat av en alldeles för senkapitalistisk logik. Men omedelbarhet är också en effekt av techbolagens förkrossande hegemoni. Frånvaron av utmanare till dessa jättars alltmer auktoritära politik gör att världen tycks röra sig automatiskt mot en katastrof. Det bästa vi kan hoppas på är att skjuta katastrofen längre in i framtiden. Omedelbarhet fungerar som ett sätt att fly från denna framtid in i ett till synes tidlöst nu.
I sin läsning av Knausgårds Min kamp betonar Kornbluh författarens inramning av sitt projekt som en protest. I en intervju i New Yorker talar Knausgård om plikten att ”bekämpa fiktionen”. Det autofiktiva skrivandet erbjuder verktyg för denna kamp. Snarare än att bygga ett komplext nätverk av karaktärer premierar autofiktionen en protagonist som delar namn med författaren. I stället för att utveckla narrativ och intrig förmedlar autofiktionen berättarjagets omedelbara observationer och reaktioner på enskilda händelser. Autofiktionen rör sig, som Knausgård säger i ovan nämnda intervju, ”för att nå fram till sakerna i sig själva”. Det är dessa kännetecken som gör autofiktionen så lockande i en situation där inte bara litteraturen kämpar för sitt värde.
Men Kornbluh ifrågasätter vinsterna med en sådan protest. Visst kan den omedelbara stilen förstås som ett sätt att hantera de accelererande hastigheter och den instabilitet som följer på intensifieringen av cirkulationen. Genom att vända sig inåt och gå upp i något slags medveten närvaro i skrivandet och läsandet blir det ”rasande stillestånd” vi genomlever lite lättare att uthärda. Problemet är bara att den som söker omedelbarhet ger upp de verktyg som krävs för att skapa en kritisk distans inte bara till sig själv utan till sin egen samtid. Det är genom ”förmedling”, det vill säga verktyg som upprättar ett avstånd mellan oss själva och vår omgivning, som kritiskt tänkande överhuvudtaget blir möjligt. I skrivande kan det handla om sådant som att lekfullt växla skala i berättandet, exempelvis genom att kombinera skildringar av enskilda liv, gruppers kollektiva erfarenheter och historiska perioder. Den kritiska distansen kan också uppnås via opersonlighet, det vill säga att inte låta ett berättarjag dominera narrativet utan tvärtom lämna det öppet för läsaren att avgöra om det är författarens eller en karaktärs uppfattning som lyfts fram. Kornbluh lyfter också fram verktyget att hålla fast. I stället för att behandla varje sak som lika viktig så bromsas berättandet in vid särskilda händelser som premieras för att signalera att de är särskilt väsentliga. Den som tar hjälp av dessa tekniker kan åtminstone för ett ögonblick frigöra sig från nuet. Den som väljer bort dem låter istället sig själv och sina läsare slukas av det.
Omsorgens lim
Så här långt har läsningarna av Knausgårds Min kamp varit negativa för att inte säga dräpande. Det de i första hand gör är att utveckla skäl att läsa romanen med en skeptisk blick eller rentav att inte bemöda sig att läsa den alls. Samtidigt är det ju så att förvånansvärt många, inklusive jag själv, har läst Min kamp med stor behållning. De uppenbara svagheterna i Jamesons och Kornbluhs läsningar är att de inte erbjuder ett språk för att fånga vad det är som gör att just Knausgård förmår skriva om så vardagliga saker på sätt som fångar så många läsare i en tid när läsandet i sig befinner sig i en djup kris. Här bryter filosofen Martin Hägglund av med sin affirmativa läsning. Han ägnar stora delar av det andra kapitlet i sin bästsäljande bok Vårt enda liv. Sekulär tro och andlig frihet (2023) åt Karl Oves kamp. Hägglund tar fasta på Karl Oves upptagenhet vid att ”fästa blicken”. Livet får mening först när du stannar upp och ser hur ditt liv är intrasslat i andras liv. Det kommer kanske klarast fram i en passage i den sjätte delen:
Du har inte fäst blicken, du hör inte ihop med världen och kan, om allt ställs på sin spets, lika gärna lämna den. De bindningar som håller dig kvar, som gör att du rasslar med kedjorna, är knutna till förväntningar och plikt, har att göra med världens krav på dig, och förr eller senare kommer du till en punkt då du inser vilken obalans det är i att du uppfyller världens krav medan världen inte uppfyller dina. Då är du fri, då kan du göra det du vill, men det som har gjort dig fri, meningslösheten, tömmer också friheten på mening.
Hägglund läser Min kamp som en ”sekulär bekännelse”. En av tidernas mest berömda bekännelser kommer från kyrkofadern Augustinus (f. år 354). I det som kallats världens första självbiografi skildrar han sin egen väg till kristen tro. Augustinus är upptagen vid tanken på att allt lidande och elände som drabbar människor hör till den sekulära världen. Det är det faktum att vi är så fästa vid ändliga ting och varelser som gör oss olyckliga. Saligheten finner vi genom att klippa banden till den ändliga världen och rikta vår kärlek mot Guds eviga närvaro. Augustinus förkastar det ”omsorgens lim” som binder oss till världen. Mot denna ställer Hägglund den sekulära bekännelsen. Den framhåller tvärtom ”att det endast är genom ändliga band som vi kan existera och bli dem vi är”. Först när vi omfamnar det ändliga och erkänner att vi själva och dem och det vi älskar har en början och ett slut och inser att vi förr eller senare kommer förlora allt så får livet mening. Det är evigheten som är meningslös.
Det är mot denna bakgrund som Hägglund läser Min kamp som en övning i att fästa blicken. Romanen ”ger läsaren möjligheten att vända sig mot sitt eget liv med en mer inträngande uppmärksamhet och omsorg”. Läsaren övar sin förtrogenhet med tyngden i vardagliga saker som att stå inför en ändlös räcka uppgifter om det så är att byta blöjor, handla, gå på medlemsmöten eller gräla med familj, vänner och fiender. Men förtrogenheten, det vill säga att lära känna det egna livet i all sin detaljrikedom, gör oss också ”mottagliga för vardagslivets strålande stunder”.
Det finns en ”motiverande kraft” i kärleken till det ändliga. Den springer ur sårbarhet. Vi tänker ofta på sårbarhet som en passiv utsatthet. Men Hägglund menar att det är ett villkor för varje form av aktivt engagemang. Ett exempel är social rättvisa. De som kämpar för social rättvisa gör det för att de vet att den inte kan tas för given utan måste skapas och upprätthållas. Men i sitt engagemang tar de också en risk. I kampen kan de skadas, frysas ut eller fängslas. Om motståndet eskalerar finns risk för att förkämparna för social rättvisa själva begår handlingar som drabbar oskyldiga. Om motståndet lyckas finns risken att resultatet av kampen är en urvattnad form som är svår att känna igen som den sociala rättvisa som rörelsen en gång krävde. Men det är just det faktum att framtiden är öppen, att den på en och samma gång är löftesrik och hotfull, som motiverar oss att ens engagera oss i att forma den. Det är endast genom att omfamna sårbarheten som vi kan äga våra liv. Hägglund understryker att det att äga sitt liv inte handlar om att ha det som sin privata egendom: ”Tvärtom, att äga ditt liv är att göra dig sårbar. Endast någon som äger sitt liv – endast någon som låter sitt liv bero på vad han gör och vad han älskar – kan äga erfarenheten att det tas ifrån honom”.
Hägglund gör en stor sak av att Min kamp slutar med att Karl Ove konstaterar att han nu, när verket är fullbordat, inte längre är en författare. Detta har ibland tolkats bokstavligt som om det var Knausgårds avsikt att helt sluta skriva. Hägglund läser i stället detta slut som en avsiktlig omkastning av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Medan Prousts berättelse slutar med att berättarjaget blir en författare som beslutar sig för att skriva om sitt liv så börjar Karl Oves bok med att han är en författare som först i slutet överger det. För Hägglund är detta ett uttryck för en människa som beslutat sig för att sätta sitt liv på spel i det liv han lever i nu, snarare än någon som reflekterar över sitt liv som något redan passerat. Romanprojektet börjar med en bokstavlig självreflektion. Karl Ove får syn på sitt ansikte i fönstret framför honom och frågar sig vad det är som har satt sig i det: ”Han stiger ner i det förflutna för att återupptäcka sitt liv, men också för att kunna engagera sig i nuet och det kommande”. Detta nedstigande i det förflutna och i rörelsen in i de egna tankarna och känslorna leder till upptäckten att det jag som tar så oerhört mycket plats i romanen ”i slutändan visar sig vara beroende av ett du”. Den som går till botten med sig själv finner att sårbarheten är ett existensvillkor. Det är, som Hägglund konstaterar, ansvarets början. I förlängningen är det också politikens början.
Kapitlet om kärlek, där Knausgårds roman behandlas, är placerat tidigt i en bok där Hägglund steg för steg utvecklar argumentet att de som vill äga sina liv också måste ”äga frågan om vad vi borde göra med vår tid”. I ett kapitalistiskt system som vilar på privategendom och lönearbete förhåller vi oss till tid på ett abstrakt sätt. Istället för att de olika saker vi ägnar våra dagar åt ”tar den tid de tar” så ställs vi ständigt inför faktumet att ”vi inte har tid” att göra det vi skulle vilja (ägna tid åt barnen, läsa, skriva, lära oss att spela ett instrument, engagera oss i lokalsamhället och så vidare). Detta illustreras på ett effektivt sätt i Marc Linders och Ingrid Nygaards bok Void Where Prohibited: Rest Breaks and the Right to Urinate on Company Time (1998). Författarna visar hur arbetare genom historien kämpat för rätten att grundläggande biologiska behov som att sova, äta, vila och gå på toaletten ska tillgodoses på arbetsplatser.
Trots allmänt tal om humanisering och demokratisering av arbetslivet så fortsätter ”rätten att urinera på arbetstid” att vara en stridsfråga för stora grupper än idag. I grunden handlar detta om att kapitalismen upprättar en tidsregim där människor domineras av abstrakt tid. Därmed står privategendomen och ackumulationstvånget i vägen för målet att var och en ska äga sitt liv. En social revolution kräver, menar Hägglund, en omvärdering av värde där det kapitalistiska måttet på värde som socialt nödvändig arbetstid ersätts med ett mått på rikedom baserat på socialt tillgänglig fri tid:
”Förverkligandet av vår frigörelse kommer att kräva både politisk mobilisering och rationella argument; det kommer att kräva generalstrejker och systematiska analyser, vårt arbete och vår kärlek, vår ångest och vår passion. Vi har en möjlighet att uppnå demokratisk socialism endast om vi inser att allting står på spel i det vi gör med vår ändliga tid tillsammans.”
Kommunismens hjärnspöke
Jag har läst Knausgård baklänges. När den första delen av Min kamp kom ut på svenska så läste jag den med behållning men hade varken lust eller ork att fortsätta läsa. Långt senare gav en nära vän mig order om att läsa Morgonstjärnan (2020). Lydig som jag är läste jag den och blev förälskad. När jag betat av de övriga delarna av serien läste jag Om vintern (2015)och Om sommaren (2016) för att sedan ge Min kamp ännu en chans.
En rimlig fråga är naturligtvis om det inte är alldeles för sent att läsa Min kamp? Visst, på vissa sätt känns den värld som skildras avlägsen. Karl Oves raljanta utläggningar om svenskars politiska korrekthet framstår i en annan dager idag när de som ”säger sådant man väl inte längre får säga i det här jävla landet” sitter i regeringsställning. Men i romanen uttrycks också en vilja till varaktighet. I den sjätte delen tänker Karl Ove på Jon Fosses författarskap som en rörelse från ett socialrealistiskt intresse för ”världen som den är” till ett existentiellt intresse för ”världen som den verkligen är”. Det väsentliga är relationerna och det är, till skillnad från de materiella omständigheter som socialrealismen är så upptagen vid, något beständigt över tid och rum. I Min kamp kommer denna vilja till beständighet fram genom allmänna existentiella betraktelser om att vara en son, en pappa, en författare, en suput, en neurotiker, en vän och en ovän. Även om dessa betraktelser bara kommer från en man så kommer de till mig som en skatt eftersom det tvingar mig att konfronteras med min egen ambivalenta maskulinitet. I den meningen är min läsning bara för sen i förhållande till när de flesta andra läste Min kamp.
För mig och andra som finner ett omedelbart värde i att läsa Knausgård så gör Jamesons och Kornbluhs kritiska läsningar antagligen ingen större skillnad. Det de gör är att ställa viktiga frågor om förbindelselänkarna mellan romanen och det samhälle som den skrivs och läses i. Jamesons kritik om ett frånvarande ”du” gör att jag tänker på Min kamp på ett vaksammare sätt. Vad händer med de människor av kött och blod som inte tillskrivs ett du utan omtalas som han, henne, den eller dem? Kornbluhs fråga om hur Knausgårds skrivande hänger samman med en kulturell stil förankrad i en alldeles för sen kapitalism är intressant i det att den flaggar för att det som kodas som ett brott mot nuet (Bekämpa litteraturen!) snarare är en anpassning till samtiden eller att det som beskrivs som en strävan efter varaktighet är ett misslyckat försök att fly från det historiska sammanhang det skrivs i.
Men sådan kritik ändrar inte det faktum att många läser Knausgård med behållning i en tid när många knappt läser alls. Det är mer sannolikt att vi börjar söka efter invändningar som visar att kritikerna har helt eller delvis fel, att de överdriver eller kanske rentav att de förhåller sig till litteraturen på ett så teoretiskt svalt sätt att de helt enkelt inte ser livet och ambivalensen i texten. Ta bara en sådan sak som minnets plats i Min kamp. I vissa passager, inte minst i den tredje boken som skildrar Karl Oves barndom, talar berättarjaget om sin egen förmåga att minnas på ett svulstigt sätt: ”Inte kunde jag ana att varenda liten detalj i detta landskap, och varenda människa som bodde där, för evigt skulle vara inristad i mitt minne, exakt och precis, som med ett slags minnenas absoluta gehör”. Denna enastående förmåga skiljer ut Karl Ove från de jämnåriga som omgav honom. De minns knappast honom, men han minns allt om dem. Denna hybris står i stark kontrast till andra passager i boken då Karl Ove låter läsaren ana att den gör dumt i att ta honom bokstavligt. Under en resa i Schweiz träffar han en tjej från USA strax innan han ska sätta sig på bussen tillbaka till Norge. Han vill skriva till henne! Väl inne i bussen berättar Karl Ove om det för sina kamrater och en av dem frågar om han skrev upp hennes adress. Nej, jag litade till mitt minne, svarar Karl Ove. Idiot!, svarar kamraten.
Det är ju också så att om man nu är den enda som minns allt så ger det en fritt utrymme att mejsla fram vad som verkligen hände. I slutet av den tredje boken ska Karl Ove och hans familj flytta. Han går på en sista fest med gänget och det som då händer är att tjejerna tar med honom in i ett buskage, klär av sig och gnider sig mot honom. Det kan förstås avfärdas som en gubbsjuk fantasi. Men denna bokstavligt talat otroliga händelse kan också läsas som ett sätt att underminera det egna berättarjaget på ett sätt som implicerar ett sådant ”du” som Jameson efterfrågar.
Ur detta ljus framstår Hägglunds läsning som mer sympatisk. Den bidrar med idéer som gör det möjligt att återvända till Knausgård för att få syn på sådant som döljer sig bakom itemiseringen, att alla träden av ”jag” faktiskt bildar en skog av ”jag och du”. Hägglunds läsning rimmar också väl med författarens egna ord om autofiktivt skrivande.
När Knausgård mottog Leninpriset 2023 passade han på att lyfta fram det viktiga i Jan Myrdals författarskap. Han framhåller att Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell från 1964 perfekt fångar hur varje författares bekännelse ställs inför faktumet att det finns ”korruption i själva skrivakten”. Den som skriver om sig själv må tro att tankarna och orden är ens egna men de korrigeras ständigt av inre röster som man antingen anpassar sig efter för att vara till lags eller går emot för att slå sig fri. Det autofiktiva skrivandet uppdagar ett självbedrägeri:
Självbedrägeriet som den klär av lager för lager gällde inte bara honom utan alla och det låg inte i idéerna eller idealen, hade ingenting med livssyn att göra, utan befann sig i det allra mest intima, en människas tankar om sig själv, spelet i det sociala, som med andra ord också finns där, i det innersta av människan men som först blev tydligt i det att det blev nedskrivet. En form av osynliga åsikter, osynliga krav, osynliga hållningar som berättaren kämpar för att göra synliga, för att på det sättet bli fri från dem, se sig själv och verkligheten som den är – och handla.
Om vi antar att Knausgårds ord syftar på något allmänt kan de också riktas tillbaka mot hans eget skrivande. En autofiktiv roman som Min kamp är bara skenbart en monolog eftersom Karl Oves ordval är korrumperade av den ständiga anpassningen efter de röster han medvetet eller omedvetet rättar sig efter eller gör motstånd mot. Det gör hela hans anspråk mer komplicerat. Karl Ove vill skriva om världen som den verkligen är, inte klä världsbilden i dramatiserande narrativ eller förvränga den genom att skapa fiktiva karaktärer. Men i försöken att åstadkomma det så visar det sig att de andras blickar och röster är oupplösliga delar av jaget. Ur detta perspektiv är Min kamp inte självupptagen och världsfrånvänd utan en roman om hur vägen till världen och i förlängningen till det politiska måste börja med en rörelse inåt, mot en konfrontation med de inre röster som inte är våra egna utan kommer någon annanstans ifrån (materiella villkor, samhälleliga normer, föräldrars förmaningar, barndomskamraters dräpande kommentarer eller familjemedlemmars besvikelse). Jaget rymmer, vare sig man vill det eller inte, världen med alla dess motstridiga röster.
Detta öppnar för en läsning av Min kamp som en roman om förhållandet mellan intimitet och politik. I boken Det personliga är politiskt. Kapitalismen, familjen och privatlivet (1979) konstaterar historikern Eli Zaretsky att det privata och intima ofta betraktats som återvändsgränder inom vänstern. Utvikningar om våra unika personliga drag och erfarenheter splittrar snarare än förenar klassen. Men Zaretsky argumenterar för att det i själva verket förhåller sig tvärtom. Det finns en revolutionär potential i att kapitalismen över tid har öppnats upp på sätt som också gett de egendomslösa rätt att åtminstone äga individualitet och personlighet. Under tidigare århundraden fanns det endast plats för överklassen och borgerligheten att vara särskilda människor. Arbetarklassen maldes ned till en grå massa som endast hade att kämpa för att överleva. Med arbetarrörelsens, kvinnorörelsens och medborgarrättsrörelsens kamper har denna rätt demokratiserats så att även de egendomslösa erkänns som bärare av ett inre liv, av drömmar, begär och farhågor. Mänskliga relationer, ja människor i sig, betraktas åtminstone på idéplanet som mål i sig själva. Det finns visserligen en hel del i Karl Oves kamp som är så upptaget av det enskilda livet att det blir svårt att få syn på de band som gör det enskilda ödet avhängigt andra människors öden. Men bland de självtillräckliga och inåtvända hjärnspöken som hemsöker Karl Oves tankevärld så går också kommunismens hjärnspöke igen. Det bryter av mot de röster som säger att du inte är älskad, att det inte finns något hopp för dig eller mänskligheten och att du inte kan lita på någon annan än dig själv genom att envist fortsätta viska att det handlande som Knausgård talar om inte bara kan utan måste vara kollektivt för att vi en gång ska äga våra liv.
Referenser:
Jameson, Fredric (2024). “The Novel and the Supermarket”. I Inventions of a Present: The Novel in Its Crisis of Globalization. Verso Books.
Kornbluh, Anna (2024). Immediacy, or the Cultural Logic of Too Late Capitalism. Verso Books.
Hägglund, Martin (2023). Vårt enda liv. Sekulär tro och andlig frihet. Volante.
Zaretsky, Eli (1979). Det personliga är politiskt. Kapitalismen, familjen och privatlivet. Prismaserien.
Johan Örestig Kling är sociolog och redaktionsmedlem i Röda rummet. Tillsammans med Evelina Johansson Wilén, Lotte Schack och Carl Wilén är han redaktör för antologin Samtida marxistisk teori som utkommer på Daidalos förlag under hösten 2025.
