Elon Musk och Donald Trump är i färd med att omforma den federala statens själva grundstruktur. Under deras inflytande fungerar den amerikanska staten inte längre bara som ett instrument för det kapitalistiska systemet i stort. Den har också blivit ett verktyg för personlig vinning bland en snäv krets inom affärseliten. David Calnitsky analyserar framtidsutsikterna.
Artikeln är publicerad på Jacobins blog (jacobin.com) den 21:e mars i år.
Många av DOGE:s nedskärningar i offentliga utgifter har hittills varit symboliska snarare än verkligt genomgripande. Avsikten är emellertid tydlig: att riva ner statens reglerande system, roffa åt sig offentliga resurser och undergräva en av statens kärnfunktioner – att skapa de förutsättningar som krävs för att kapitalismen ska kunna reproducera sig själv. En verkligt genomgripande förändring, som en större nedskärning av Medicaid i kongressen, skulle markera att man verkligen menar allvar med den här inriktningen. Den är inte bara ett angrepp på den administrativa staten; den är också ett försök att ersätta ett system som tjänar kapitalismens övergripande funktion med ett som tjänar enskilda kapitalister.
Det finns lärdomar att dra från marxistisk teori. Med sitt långa och orubbliga engagemang i att ha rätt i just den här typen av frågor, har teorin sällan försuttit ett tillfälle att framhålla skillnaden mellan det kapitalistiska systemet som helhet och de enskilda aktörer som verkar inom det.
Trots all sin inneboende brutalitet behöver kapitalismen ett grundläggande ramverk för fungera; ett visst mått av konkurrens, offentliga investeringar i utbildning och infrastruktur, begränsningar av yttre påverkansfaktorer, ett i någon mån reglerat finansiellt system och kontroll av de mest rovgiriga affärsmetoderna. Traditionellt har det varit staten som spelat en avgörande roll för att upprätthålla dessa villkor, inte av välvilja utan av nödvändighet.
Marxistisk statsteori har sedan länge understrukit att om kapitalismen ska reproducera sig måste staten agera å hela det kapitalistiska systemets vägnar, inte bara på uppdrag av enskilda kapitalister. När staten överger sin roll som övervakare av kapitalismens långsiktiga livskraft och istället bara tillgodoser specifika företags (eller individers) intressen kan resultaten bli förödande.
Inom marxistisk statsteori har detta beskrivits som statens ”relativa autonomi”. Den grekiske politiske teoretikern Nicos Poulanzas, vars namn framförallt förknippas med begreppet, har själv påpekat att marxister har en förkärlek för storslagna och ”terroriserande” begrepp, men idén är onekligen slagkraftig. Om staten inte lyckas tillskansa sig åtminstone någon form av oberoende gentemot sina egna kapitalisters inskränkta intressen så försummas just de grundläggande villkor som kapitalismen behöver för att vara bestående.
Kapitalister som styr direkt tenderar att agera kortsiktigt och att använda staten för sina egna snäva och omedelbara intressen. Regeringar som agerar på enskilda kapitalisters direkta order tenderar att urholka själva villkoren för kapitalackumulation. På sikt drabbas sådana regimer av enorm negativ feedback och riskerar att förpassas ur historien. För att kapitalismen ska överleva måste staten ha en relativ autonomi gentemot kapitalisterna.
I Kommunistiska manifestet beskrev Karl Marx den kapitalistiska staten som ”ett utskott, som förvaltar hela borgarklassens gemensamma affärer”. Men varför hela borgarklassen, istället för en begränsad del av densamma? Svaret handlar om institutionell hållbarhet. När regeringar blir till verktyg för en handfull excentrikers trångsynta ambitioner så kommer de misslyckas. Regeringar som berövats sin relativa autonomi tenderar att fatta dåliga beslut och utsätts för hårt selektionstryck. När de bortser från samhällets bredare behov av reglering, investeringar och utgifter ådrar de sig stora politiska och ekonomiska kostnader och förvandlar ofta sina stater till stagnerande och politiskt bräckliga regimer. Under sådan press kan de tvingas att anpassa sin politik. Om de misslyckas med att korrigera sitt agerande riskerar de istället att ersättas av sina politiska utmanare. Även om de överlever riskerar de att marginaliseras och till slut konkurreras ut av mer stabila och produktiva stater på den globala arenan. Förr eller senare – ibland senare – återgår det politiska och ekonomiska livet till ett tillstånd av relativt samspel.
En historisk tillbakablick klargör vad som står på spel. I början av 1900-talet var både Argentina och Kanada ekonomier med relativt hög produktivitet och liknande resurstillgångar. Vid den tidpunkten var det långt ifrån klart vilket av dessa länder som skulle utvecklas snabbast. Som statistiken över bruttonationalproduktens utveckling nedan visar så tycktes Argentina under de tre första decennierna på 1900-talet ligga väl så bra till för att bli en industriell stormakt vid århundradet slut. Men ländernas politiska utvecklingskurvor kom att kraftigt skilja sig.
I Kanada behöll statsmakten ett visst mått av relativ autonomi i förhållande till kapitalet, vilket möjliggjorde en grundläggande struktur för statliga investeringar, regleringar och utgifter – nödvändiga förutsättningar för bibehållen kapitalistisk expansion. I Argentina tillskansade sig vissa fraktioner av kapitalistklassen total makt över staten, plundrade den på tillgångar, och använde den för att skaffa sig kortsiktiga fördelar, utan någon hänsyn till systemets långsiktiga stabilitet. Statens politiska institutioner förvandlades till verktyg för klientistiska affärsmetoder, vilket hämmade alla möjligheter till dynamisk kapitalackumulation.
Denna logik fann sitt tydligaste uttryck i Roca-Runcimanfördraget, ett avtal mellan Argentina och Storbritannien som kraftigt gynnade brittiska affärsintressen (i synnerhet inom köttindustrin) och argentinska jordbruksexportörer (särskilt stora boskapsuppfödare). Argentinas ekonomi förblev fjättrad till råvaruexport vilket var gynnsamt för storgodsägarna men kvävande för den övergripande industrialiseringen. Detta är bara ett exempel, men ju större det direkta inflytande från särskilda ekonomiska eliter blev desto svagare blev statens autonomi. Och resultaten var tydliga: Argentina hamnade i ett ekonomiskt dysfunktionellt tillstånd, fångade i en bräcklig politisk modell, medan Kanada stadigt vandrade fram på en väg av stabil ekonomisk tillväxt.
Brytpunkten för Argentina kom med den första militärkuppen 1930. Kuppen markerade slutet för demokratin och skapade ett prejudikat för militära ingripanden som skulle återkomma under hela 1900-talet. Före 1930 var demokratin i Argentina och Kanada, mätt enligt data från Varieties of Democracy som visas nedan, ungefär jämförbar. Men efter statskuppen kollapsade Argentinas demokratiska institutioner. De återhämtade sig inte förrän efter militärdiktaturen, i början av 1980-talet.
Det tidigare diagrammets ekonomiska data visar på en parallell utveckling: BNP per capita i de två länderna hade utvecklats nästan i takt fram till denna skiljelinje. Även om BNP är ett ofullständigt mått på levnadsstandard är det ändå upplysande, och här är lärdomen tydlig – Argentinas ekonomiska utveckling stagnerade i takt med att landets politiska institutioner försvagades, medan Kanadas utvecklingskurva fortsatte uppåt.
Den här jämförelsen är ett empiriskt belägg för att den marxistiska statsteorins urvalsmekanism stämmer: stater vars politiska överbyggnad åsidosätter kapitalismens allmänna behov tenderar att stagnera. Eller med marxistiskt språkbruk: när överbyggnaden slutar förstärka basen så kommer basen att förfalla. Med detta perspektiv kan Argentinas serie av statskupper tolkas som en trial-and-errror-process som inte ledde till stabilitet förrän enskilda ekonomiska fraktioners dominans upphörde.
Skillnaderna i ländernas utvecklingsbanor var alltså ingen slump. Kortsiktig plundring kan berika en liten grupp ur eliten men saboterar reproduktionen av kapitalismen i bredare bemärkelse. Även om kapitalismens längre historia antyder att politiska överbyggnader tenderar att anpassa sig till den ekonomiska basen över längre tid så finns det inga garantier för dess direkta funktion vid varje givet tillfälle.
USA står nu inför en liknande brytpunkt. Med Musk och Trump vid rodret håller staten på att bli en leksak för en mycket begränsad del av eliten. Om historien kan ge någon vägledning så innebär detta knappast något framgångsrecept för amerikansk kapitalism utan snarare en formel för dess tillbakagång.
Den marxistiska statsteorin är tilltalande just för att den ofta är tillräckligt ambitiös för att kunna erbjuda förutsägelser. Enligt min mening kan en version av teorin användas för att argumentera för storskalig demokratisering och socialistiska reformer.1 Men en enkel prognos som marxistiska statsteoretiker skulle ge Trumps USA är att det är ren fantasi att tro att en snävt klientilistisk stat kan tillgodose den samtida kapitalismens behov på längre sikt. Teorin tyder på att dysfunktion är det mest sannolika resultatet – och att DOGE och liknande projekt till slut kommer att misslyckas.
Som historikern Adam Tooze nyligen konstaterade är Musk knappast den förste som satsar stora summor på politiska ändamål. Skillnaden är att avkastningen på politiska investeringar historiskt sett har varit mer diffus. Åtminstone i USA:s historia har ingen kapitalist tidigare haft det organiska intellektet att helt enkelt installera sig själv som ”bisittande president”.2 Kanske tvekade tidigare eliter av en anledning.
Jag misstänker att det här projektet i slutändan kommer att gå i stöpet – att ett demokratiskt motstånd, i kombination med kraftfulla ekonomiska reaktioner, kommer att förhindra ett öde liknande Argentinas på 1930-talet. Men även om den kapitalistiska staten så småningom återgår till att gå i ekonomins ledband finns det inget som utesluter en långvarig och idiotisk period av dysfunktion så länge den styrs på uppdrag av en liten krets affärsmän.
David Calnitsky är docent vid sociologiska institutionen vid University of Western Ontario.
Översatt med AI-stöd. Eftergranskning och bearbetning: Peter Jervelycke Belfrage
1. David Calintsky: The Policy Road to Socialism. Critical Sociology Volume 48 Issue 3, Maj 2022
2 Författarens användning av begreppet organic intellect i texten syftar förmodligen på den av Antonio Gramsci utvecklade teorin om de intellektuellas roll, där organisk intellektuell syftar på en intellektuell person som kommer från och representerar en viss samhällsgrupp, ofta arbetarklassen eller marginaliserade grupper, snarare än att stå utanför samhället som en ”traditionell intellektuell”. En sådan person är organiskt knuten till sin klass och bidrar till att formulera och sprida dess världssyn. (Översättarens anmärkning)
