I boken The Destruction of Palestine is the Destruction of the Earth (2025) argumenterar Andreas Malm för att Israels förstörelse av Gaza är djupt sammankopplad med fossilkapitalismens förstörelse av jorden. Med utgångspunkt i historiskt och samtida material menar Malm att fossilkapitalet har strävat efter att dominera Palestina ända sedan 1840 då den brittiska flottans ångdrivna kanonbåtar tvingade igenom ett frihandelsavtal. Idag äger det ”första avancerade senkapitalistiska folkmordet” rum med klimatkrisen som fond. Dessutom reflekterar Malm över hur den globala vänstern ska förhålla sig till det palestinska motståndet och dess olika fraktioner, samt kritiserar dem som reducerar USA:s imperialistiska agerande i regionen till ett resultat av pro-israelisk lobbyverksamhet. Här publicerar vi tre kommentarer på boken, med ett efterföljande svar från Malm.
Utrota varenda jävel i Palestina, varenda fattig på jorden
Saleh Abdelaziz
Vår mörka samtid kännetecknas av att vi ständigt tvingas lära oss nya ord för att beskriva saker som aldrig borde inträffa. Vad gäller Palestina är det ofta ord som slutar på –cide, från latinets caedere, att hugga ner eller döda: genocide – folkmord; sociocide – förstörelse av ett samhälle; urbicide – förstörelse av städer; culturcide – förstörelse av kultur och kulturarv; scholasticide – förstörelse av skolor och utbildningssystem. “Poeticide. Is that a word? To kill the storytellers, the poets,” frågar den irländska författaren Emer Martin. Hur många –cide-ord kan en plats bära? Hur mycket våld i –cide-form kan en plats motstå?
Palestina är en plats av förtrollande skönhet, djup sorg och skräck – en plats där den koloniala och kapitalistiska världens motsättningar kulminerar och koncentreras. Den palestinska kampen är därför inte bara en kamp mot sionismen, utan oundvikligen också mot de strukturer som upprätthåller världen så som vi känner den. Som titeln på Andreas Malms bok så är förstörelsen av Palestina också förstörelsen av jorden. Den palestinska kampen bör därför vara allas kamp. I boken lägger Malm ännu ett ord till förstörelsens vokabulär: paupericide – en term för hur fossilkapitalismen driver en utveckling som gör jorden obeboelig. Men hur kan vi förstå palestiniernas eviga Nakba – sionismens pågående förstörelse av allt palestinskt – i relation till den hänsynslösa fossilkapitalism som hotar att ödelägga hela jorden?
Boken undersöker hur förstörelsen av Palestina och jorden ömsesidigt påverkar och formar varandra. Från mitten av 1800-talet, när det brittiska imperiet befäste sin makt över Palestina och Egypten, till sorgen och motståndet i dagens Gaza. Den brittiska dominansen i regionen möjliggjordes av en ny krigsteknologi: ångbåtar drivna av kol, som ersatte de gamla segelbåtarna. Innan dess hade ångkraften redan omvandlat den brittiska ekonomin och skapat en beroenderelation mellan kapitalismen och fossila bränslen. För att få tillgång till fler marknader och råmaterial underkuvade det brittiska imperiet stora delar av världen. Malm beskriver hur produktions- och krigsteknologier, kapitalism och kolonialism flätas samman i en ond cirkel, där fossila bränslen och de koloniserades döda kroppar ger systemet näring.
Sionismen träder in i historien som ett av det brittiska imperiets regionala projekt – ett bosättarkolonialt projekt vars funktion är att säkra fortsatt dominans över och exploatering av denna del av världen. Men vilka likheter och skillnader finns mellan sionismens förgörande våld mot palestinier och den förstörelse som fossilkapitalismen och den globala uppvärmningen orsakar? Är skillnaden en fråga om intentioner? Man kan säga att varken någon enskild stat eller något företag hade som uttalat mål att döda de över 11 000 människor som i september 2023 miste livet på grund av den katastrofala översvämningen i Derna, Libyen. Däremot finns det överväldigande bevis på att den sionistiska entiteten faktiskt har en tydlig avsikt att förstöra Gaza. Med andra ord: där folkmordiskt våld riktas mot ett specifikt folk riktas fossilkapitalismens dödliga förstörelse inte mot någon särskild grupp. Ordet pauper i paupericide kommer från latin och betyder fattig eller nödställd. Paupericide betyder alltså bokstavligen ”att döda de fattiga.” Och även om fossilkapitalismen inte alltid har ett specifikt folk som sitt direkta mål, förstör den både jorden och jordens fördömda.
Men är inte frågan om intentioner missvisande? Enligt en liberal tolkningsram knyts våld till individer, aktörer eller stater som orsakar omedelbar skada på kroppar och egendom. Förövaren måste vara en identifierbar aktör med tydliga avsikter – annars anses det omöjligt att tala om ansvar eller skuld. Enligt denna logik kan våld aldrig förstås som något som är strukturellt inbäddat i hur den koloniala och kapitalistiska världen faktiskt fungerar. Samma liberala tänkande betraktar folkmordet i Gaza som orsakat av en fascistisk regering med folkmordiska intentioner, snarare än som en intensifiering och utvidgning av den Nakba som redan pågår. Boken påminner oss om att våldet måste förstås som en strukturell och historisk process – inte som specifika aktörers plötsliga utbrott.
Boken erbjuder också en nyanserad läsning av det palestinska motståndet. För den västerländska vänster som glömt bort vad antikolonial kamp innebär – eller kanske aldrig riktigt förstått den – kan boken fungera som ett riktmärke. En kärleksfull invändning är dock att Malm tycks förknippa det sekulära med det goda: ju mer sekulärt motståndet är, desto bättre är det. Men som C.L.R. James argumenterar i A History of Pan-African Revolt (1938) återfinns många av det antikoloniala motståndets politiska resurser just i de koloniserades egna traditioner. Som exempel kan vi tänka på den latinamerikanska befrielseteologin. Detta gäller även i Palestina, där många hämtar styrka från islam – som en källa till rättvisa, tålmodighet och gemenskap. Och om många av de som utsätts för paupericide har icke-sekulära traditioner, varför inte mobilisera dessa för att utmana den sekulära världsbild som reducerar naturen till en stum, kalkylerbar och exploaterbar råvara, och som därmed bidrar till jordens förstörelse?
Saleh Abdelaziz är medlem i Kollektivet Jordens Fördömda.
Bränd jord i Palestina
Teemu Vaarakallio
Översättning från engelska: Mikael Omstedt
I analysen av kapitalismens historia stöter vi ofta på två konkurrerande förklaringsmodeller: en ekonomisk och en militär. Oavsett om det rör sig om koloniala erövringar eller inhägnandet av allmänningarna, upprättandet av det löpande bandet eller polismaktens födelse, ställs vi gång på gång inför valet att förstå sådana rörelser genom antingen kapitalackumulationens eller säkerhetens logik. I grunden handlar det om huruvida historiens drivkraft är att maximera förmågan att producera eller förmågan att förinta, även om de två förstås alltid är tätt sammanflätade.
Den första kategorin av orsaker står i centrum för Malms ekomarxistiska författarskap. Den här gången inleder han dock med en skildring av våldets militär-teknologiska utveckling snarare än kapitalets rörelselagar. Ett sådant fokus är vanligare hos de som betonar imperialismens militära logik istället för de ekonomiska förklaringsmodeller Malm annars föredrar. Malms inledande analys av en brittisk ångdriven kanonbåts pulverisering av den palestinska staden Akka i november 1840 liknar således den indiske författaren Amitav Ghoshs skildring av det koloniala våldet som ångbåten Nemesis tillfogade under det första opiumkriget i sin hyllade bok The Nutmeg’s Curse (2021), som också analyserar imperialismens ekologi. Men, till skillnad från Ghoshs önskan att lyfta både mänskliga och icke-mänskliga orsakssamband, betonar Malm med sitt historiematerialistiska perspektiv främst ekonomiska förklaringar. Hans fokus ligger på den överproduktionskris i det brittiska imperiet som ledde till ett behov (och/eller vilja) att nyttja kolonialt våld, drivet av fossilbränslen, för att inkorporera främmande länder och folk i kapitalismen.
Att avgöra om säkerhet eller ackumulation utgör historiens viktigaste drivkraft är en mödosam uppgift. För i krig och våld – framför allt i dess imperialistiska och koloniala uttryck – finner vi en sadism och en villfarelse om överhöghet som varken kan förklaras med hänvisning till ekonomisk rationalitet eller psykologi. Kan Israels våld, till synes utformat för att sätta rekord i antal amputerade barn, verkligen härledas till en kapitalistisk logik? Samtidigt, är det inte sant att militärt våld oftast gynnar kapitalet, även om det militära våldets omedelbara orsaker inte är ekonomiska?
Om vi tar Malms påstående om att ”det inte finns några gränser för vad staten Israel kan komma undan med” på allvar, tvingar det oss att väcka liv i ovanstående problematik. För om den pågående förstörelsen av Gaza och folkmordet på palestinierna enbart varit ekonomiskt motiverade hade det funnits sådana gränser. Eftersom jag tror att Malm har rätt när det kommer till Israels gränslösa våld måste vi rikta blicken mot kapitalismens militära uttryck.
Ett grundläggande drag i kapitalismen är de ständiga osäkerheter som skapas av vad Karl Marx och Friedrich Engels benämner som det konstanta revolutionerandet av produktivkrafterna. Som de skriver i Kommunistiska manifestet präglas kapitalismen av att ”allt som är fast förflyktigas”. Slutresultatet är ett permanent tillstånd av osäkerhet, gentemot vilket kapitalismen lyfts fram som det enda möjliga, realistiska och naturliga svaret. Således rättfärdigas kapitalismens till synes storsinta system av kontroll, övervakning, tortyr och död.
Detta är det historiska uttrycket för liberal säkerhet, vilken alltid är synkroniserad med osäkerhet. De som studerar imperialismen har visat på betydelsen av kontroll av land och natur för denna form av säkerhet, som omvandlar naturen från en bebodd plats till en ekonomisk och militär resurs. Men säkerhetsapparaten kan aldrig helt och håller koppla av eftersom att såväl den mänskliga som den icke-mänskliga naturen ständigt riskerar att bli farlig. Detta är den grundläggande insikt som begreppen biopolitik och nekropolitik bidrar med: kapitalismens främsta måltavla är livet självt. Och eftersom livet är oförutsägbart kan fara uppstå i vilket ögonblick som helst. Det kan därför inte finnas några förutbestämda gränser för kapitalismens drivkraft att förinta liv i säkerhetens namn.
Det är viktigt att förstå att det inte finns någon motsättning mellan liberala, biopolitiska krig och kapitalistiska, geopolitiska krig. Den liberala säkerheten är inget annat än kapitalismens historiska säkerhet. I Palestinas förstörelse – och alltmer i jordens förstörelse i den hållbara tillväxtens namn – upplöses gränserna mellan det geopolitiska, resursmotiverade kriget och det rasistiskt kodade biopolitiska kriget som riktas mot hotande folkgrupper.
Malm beskriver hur 7:e oktober krossade Israels känsla av säkerhet. Det var inte så att palestinierna plötsligt blev ett hot mot det fossilkapitalistiska systemet, utan snarare att hela det palestinska folket (och det palestinska livet i sig) hotade det liberala livet och det hyperboliska tillstånd av säkerhet som kännetecknar fossilkapitalismen. Därmed blev barnen måltavlor.
Slutligen, eftersom det trots allt rör sig om en pamflett, känns det lämpligt att avsluta med en kortare och mer uttalat politisk reflektion. I min läsning syftar pamfletten till att identifiera en konvergenspunkt för miljörörelsen och den pro-palestinska (och mer generellt anti-imperialistiska) rörelsen. Huvudargumentet återfinns såklart i titeln: Palestinas förstörelse är jordens förstörelse. Oundvikligen ställs frågan om Palestinas förstörelse hade varit mindre politiskt relevant om det inte också var jordens förstörelse. Utifrån författarens biografiska reflektioner är svaret naturligtvis nej. Trots det undrar jag om inte inramningen av det palestinska motståndet som en ekologisk kamp riskerar att förstärka vad den palestinska skribenten Mohammed El-Kurd beskriver som behovet att framställa palestinier som “perfekta offer”? Om det är så, vem förväntar vi oss då att vinna över till kampen? Personligen har jag förlorat intresset för att skärskåda folks motiv för att göra det rätta; om en sådan argumentation hjälper mobiliseringen för den palestinska saken måste den vara korrekt. Ändå hoppas jag att ingen i klimatrörelsen först måste övertygas om att palestinierna är ekologiskt progressiva innan de stöttar deras rätt att göra motstånd.
Teemu Vaarakallio skriver om säkerhets- och miljöfrågor.
Imperiala intressen och gränslöshetens politik
Edda Manga
Även om folkmordet i Gaza kan ses som en upprepning och logisk konsekvens av den moderna/koloniala världens logik finns det också något nytt och apokalyptiskt över det. Dess spektakulära uppvisningar av statlig laglöshet hotar den världsordning vi bebor genom att tömma dess grundläggande begrepp på innehåll: krig, rätt till självförsvar, humanitär rätt, mänskliga rättigheter, internationell lag, legitima mål, proportionalitet, skydd för civila och inte minst ”mänskligheten”. Det är förstås inget nytt att en statsmakt i praktiken agerar emot ideologins eller ”rättens” framsida. Det som skiljer detta brott mot mänskligheten från andra som ägt rum efter att begreppet etablerades är hur den israeliska statsmakten offentligt demonstrerar rättens obscena baksida som ett sätt att de facto etablera en ny ordning – att helt enkelt byta spel.
Inför folkmordets exemplariska gränslöshet förväntar sig Malm – som från etisk synvinkel placerar sig inuti humanismens diskurs – indignation hos varje vettig människa och avståndstagande från varje stat som gör anspråk på att tillhöra det internationella samfundet. Han ställer därför frågan varför länder som Storbritannien och Frankrike inte bara passivt ser på utan även aktivt medverkar till folkmordet. Varför är Palestinas förstörelse inte bara ett mål för staten Israel utan också för det amerikanska imperiet? Varför drivs detta folkmord som ett transnationellt projekt av de ”avancerade kapitalistiska länder” vars hegemoni vilat på modern humanism?
Malm svarar genom att dra paralleller till det globala fossilkapitalets gränslösa förstörelse. På samma sätt som det inte finns några gränser för Israels våld mot palestinierna finns det inga gränser för den fossilutvinning som driver klimatkollapsen. Genom att knyta samman fossil energi, historisk kolonial expansion och de västerländska imperiernas långvariga mobilisering av judiska bosättningar i Palestina som geopolitisk maktstrategi erbjuder Malm en viktig materialistisk förståelse av våldets struktur. Folkmord och miljöförstörelse binds samman som uttryck för ett fossilt imperium som riktar energi och våldskapital mot expansion, kontroll och vinst, oavsett konsekvenserna för mänskligt liv och planetens överlevnad.
Här skulle jag vilja gräva vidare. Med tanke på dessa kapitalistiska eller imperiala ”intressens” uppenbara suicidala tendenser uppstår frågan om hur och varför de kan framstå som rationella, åtråvärda eller oundvikliga. Malm går snabbt fram i frågan om intressenas historiska utveckling och ibland kan det låta som att de på något sätt är självklara, naturliga eller logiska komponenter av det kapitalistiska eller technofolkmordiska systemet. I ett svar till en av sina kritiker – som insisterar på den israeliska lobbyns agentskap – utvecklar Malm sin förståelse av imperiala intressen. Han beskriver dem som ”[politiska] projekt som drivs av en inre dynamik, som verkar över en lång tidsperiod men kondenseras i varje historisk situation och uttrycks genom handlingar och tankar hos imperiets härskande klasser, i syfte att försvara och utvidga dess makt och, i sista hand – i den mån vi talar om kapitalistiska imperier som USA – främja kapitalackumulation, särskilt det kapital som är baserat i metropolen, såsom det amerikanska kapitalet. Denna definition är fullt förenlig med att projektet kan misslyckas eller leda till olyckor. Ett projekt kan ligga i imperiets intresse och ändå, med tiden, främst leda till problem för det.”
Men det besvarar inte frågan om hur det är politiskt möjligt att normalisera ett tillstånd där Israels våld mot palestinier saknar gränser och där utvinning av fossila bränslen och avverkning av skog fortsätter att öka trots att konsekvenserna är kända.
Malms engagerande text väcker fler frågor. Kanske bevittnar vi ett steg bort från den humanistiska världsordning som vilar på idén om alla människors lika värde och vars ideologiska framsida erkänner frihet, jämlikhet, rättvisa och fred som politiska mål? Men vad är det för världsordning vi i så fall kliver in i? Vad möjliggör att så många inom imperiets befolkningar finner sig i rollen som passiv åskådare eller aktivt väljer att titta bort? Vilka mekanismer möjliggör detta? Är det för att våra ”intressen” och subjektiviteter är strukturerade på ett sätt som gör dem förenliga med det fossila imperiets ”intressen” eller finns det andra skäl?
I det här sammanhanget tror jag att analysen kräver ett utforskande av den imperialistiska maktutövningens kulturella, affektiva och estetiska dimensioner. Sitt välargumenterade och genomgående materialistiska perspektiv till trots noterar Malm vissa affektiva mekanismer och drivkrafter i sin analys: fossilkapitalets apatisk-strukturella natur; rasismens differentiering av olika befolkningars sörjbarhet; hur ”hat” och hotad högteknologisk dominansposition driver Israels våld mot palestinier. Han redogör även för hur religiösa föreställningar spelat roll för människors identifiering med det brittiska imperiets mission och mobilisering för det sionistiska projektet. Men dessa observationer förblir teoretiskt underutvecklade och marginaliseras i analysen.
Jag saknar också ett genusperspektiv. Malms fokus på fossila bränslen, krigsmaskinerier, stormaktspolitik och kapitalackumulation som historiska drivkrafter bortser från hur imperiers makt reproduceras genom könad arbetsdelning och kontroll över relationellt och reproduktivt arbete. Detta leder till att imperialismens maktutövande och våld ensidigt tolkas i förhållande till imperiets behov att kontrollera resurser och territorier och förbiser dess strävan att kontrollera och strukturera människors relationer till varandra, till naturen och till tid. I Gaza riktas våldet mot familjestrukturer, barnafödande, vårdtillgång och rörelse mellan kroppar. Själva reproduktionsförmågan är måltavlan. Klimatvåldet riktas också mot relationella system och bryter upp band mellan människor och land, mellan generationer, mellan arter. Om sambandet mellan folkmord och miljöförstöring undersöks utan att detta ”intresse” att kontrollera relationellt och reproduktivt arbete synliggörs blir det svårt att förstå varför våldet strukturellt och systematiskt riktas mot kvinnor och barn
Slutligen vill jag lyfta fram ett intressant spår som rör de politiska möjlighetsbetingelserna för en gränslöshetens politik. I relation till detta refererar Malm sporadiskt till ”interimperiala rivaliteter”, med hänvisning till de brittiska och amerikanska imperiernas relationer till det osmanska imperiet, Sovjetunionen och Kina. I Inter-imperiality: Vying Empires, Gendered Labor, and the Literary Arts of Alliance (2020) argumenterar Laura Doyle för att imperier alltid formas i relation till varandra, och att även antiimperiala rörelser agerar inom ett multivektoriellt maktfält snarare än mot en enskild förtryckare.1 Hon skriver också fram att imperiella befolkningars agens sker inom ramarna för ett strategiskt förhandlande mellan olika imperier. En tanke som uppstår är att folkmordets gränslösa publika våld sker i en ”globaliserad värld” som ser ut som ett enda fossilt imperium utan utsida. I vilken mån är bortraderandet av det förhandlingsutrymme som konkurrerande imperier skapat en avgörande möjlighetsbetingelse för gränslöshetens politik? Och vad innebär detta för motståndet?
Edda Manga är idéhistoriker och verksam vid Mångkulturellt centrum, Botkyrka
1 Med multivektoriellt avses ett maktfält där flera krafter – imperier, stater, rörelser – samtidigt verkar och där deras respektive riktning och styrka kan påverka varandra när de möts. Begreppet används här i anslutning till Laura Doyles teori om inter-imperialitet, som betonar att även antiimperiala aktörer agerar inom ett landskap präglat av flera korsande och föränderliga maktvektorer. Det multivektoriella perspektivet skiljer sig från begrepp som intersektioner, som ofta används för att beskriva hur maktordningar sammanfaller i en punkt eller ett subjekt. Det multivektoriella betonar i stället den dynamik som uppstår i mötet mellan krafter – hur de kan förstärka, försvaga eller omdirigera varandra – och möjliggör därmed en mer rörlig förståelse av makt, positionering och politisk strategi.
Svar från Andreas Malm
När jag skriver de här orden, på kvällen den 19 maj 2025, har min vän från Khan Younis nyss gett mig sin senaste uppdatering om sin moster, hans enda släkting kvar i livet inne i Gaza (själv befinner han sig i Qatar). ”Order om att evakuera i dag. Hon lämnar allting bakom sig. Det var redan illa nog att hon bodde i vårt hus där hela vår familj massakrerades – dessförinnan sov hon i al-Mawasi, i ett tält – nu måste hon ta sig tillbaka dit eller någon annanstans för Khan Younis ska evakueras. Khan Younis finns inte mer.” Det sista som återstår av staden och lägret pulvriseras i detta nu. Mina minnen från Khan Younis samlas i ett bestående intryck: jag har aldrig sett en plats med ett sådant kompakt folkmyller på gatorna, så oerhört många människor sammanpressade i klaustrofobiskt trång stadsmiljö, som om varje gränd var fylld av en massdemonstration – så många individer upptagna av sina dagliga ärenden, instängda, kringrända, inlåsta av ett enda skäl: deras föräldrar var inte judar utan palestinier. Därför ska de nu också utplånas. Folkmordet växlas upp i en än högre nivå av utrotningskrig och jag plockar fram mina gamla svartvita foton från Gaza och allting bara fortsätter mot slutpunkten och jag famlar efter mening, jag förbannar denna förbannade västvärld som inte låter detta ske i någon slags passiv åskådarställning utan aktivt genomför detta mord på det enda folk jag någonsin har velat kalla mitt, jag förbannar Vänsterpartiet och hela jävla Sverige men mest av allt förbannar jag mig själv: Vad har jag gjort? Vad har min insats varit? Vad har jag varit beredd att offra? Vad gjorde jag när det palestinska folket ställdes inför sionismens slutgiltiga lösning?
Kamrater, låt oss vara eniga om en sak: hade det funnits en vänster värd namnet i dagens Europa skulle det palestinska motståndet haft sin pendang i norr. En gång i tiden existerade en sådan anti-imperialistisk front i Europa, en som ägnade sig åt handfast solidaritet med palestinier och andra förtryckta folk; den upplöstes och försvann ur historien åren runt 1991. Sedan dess finns bara de ohejdade katastroferna.
I detta absoluta mörker och tomrum är det åtminstone gott att ha kamrater att tala med: jag är tacksam för kommentarerna till min lilla pamflett The Destruction of Palestine Is the Destruction of the Earth. Några kortfattade tankar som svar. Saleh Abdelaziz skriver klokt och drabbande om hur Palestina är ett laboratorium för nya former av ”-cide”. Om jag förstår honom rätt ifrågasätter han distinktionen mellan ett folkmord som grundas i explicita intentioner och andra former av massmord som saknar sådana avsiktsförklaringar, men jag tror att den förblir viktig att upprätthålla: de sju miljoner människor som dödas av luftföroreningar varje år är inte offer för folkmord. Olika våldsformer har olika kvaliteter och modaliteter; folkmord definieras just av det utsagda målet att utplåna en folkgrupp på grund av dess identitet som sådan. En hel yrkeskår av folkmordsexperter – eventuellt tvivlande läsare rekommenderas att följa den ledande Journal of Genocide Research – har påvisat att det som nu sker i Gaza om något är ovanligt bland folkmord för att avsiktsförklaringarna varit så många, så oförblommerade, så skamlösa. (För någon månad sedan, Knessetledamot för det regeringsbärande Likudpartiet Moshe Saada: ”Ja, det är vår plikt att svälta ut Gazas befolkning.” För ett par veckor sedan, den ledande teveproducenten Elad Barashi: ”Vi borde fylla Gaza med gaskammare och tåg och göra slut på den här historien. Låt det ske en Förintelse i Gaza.” Idag, finansminister Bezalel Smotrich: ”Vi utplånar/förstör/förintar/tillintetgör” – exakt svensk översättning är oklar – ”nu allt som återstår av Gaza.”) Det här är speciellt. Det förtjänar sin egen brottskategori. Men bland folkmord är detta exceptionellt av ett annat skäl, som jag försökte ringa in i min pamflett: aldrig tidigare har de mest avancerade kapitaliststaterna under detta stadium av senkapitalism så direkt organiserat och förövat ett folkmord. Det är inte bara entitetens folkmord. Det är hela imperiets – USA, Storbritanniens och, ja, Sveriges.
Vad gäller frågan om sekularism instämmer jag med kamrat Abdelaziz i fråga om islam. Jag bugar mig i respekt för islam som reservoar för överlevnad och ståndaktighet och motstånd i Palestina. Själv är jag dock inte praktiserande muslim; jag är kommunist av en gammal sort och har mina närmsta ideologiska bundsförvanter i den palestinska vänstern – som, naturligtvis, bugar sig i respekt för Hamas och Jihad och varje martyr de offrar i kampen, från Yahia Sinwar till Abu Hamza (och, gud förbjude, nu senast Mohammed Sinwar). Ja, de islamistiska fraktionerna leder kampen; och ja, ingen attityd gentemot dem är rimlig annat än den största respekt. Men jag håller inte med Abdelaziz om att en sekulär världsbild skulle reducera ”naturen till en stum, kalkylerbar och exploaterbar råvara, och därmed bidrar till jordens förstörelse.” Detta låter som en tankegång inspirerad av Mohamed Amer Mezianes bok The States of the Earth: An Ecological and Racial History of Secularization (London: Verso, 2024). Där drivs tesen att det finns en särskild koppling mellan sekularisering och fossilbränsleförbränning, utifrån observationen att brittiska kolreserver började utnyttjas gränslöst när klostren fråntogs dem och den sekulära staten och marknaden tog över. Meziane bortser här från en hel rad komplikationer, exempelvis det faktum att världens främsta olje- och gasnationer i dag genomsyras av en religiös tro på de fossila bränslenas välsignelse: från gulf till gulf, från Texas till Teheran har gudomliga värden investerats i fyndigheterna – det är Gud som gett ossdenna rikedom att vältra oss i. Det går en båge av antisekulär fossilfanatism från Vita huset till huset Saud. Sekularism är inte mer av ett bränsle i jordens förstörelse än vad religion är.
Teemu Vaarakallio reser flera högrelevanta frågor om relationen mellan kapitalackumulation och krig. Jag håller helt med om att det saknas ekonomisk rationalitet i detta folkmord, precis som i många andra – Förintelsen, folkmordet i Bosnien, det i Rwanda. Som Sara Roy visade i sin nu kusligt profetiska klassiker The Gaza Strip: The Political Economy of De-Development (Washington: Institute for Palestine Studies, 1995) släppte sionismens aggressioner vinstkalkylerna i ett tidigt skede och intresserade sig inte för att exploatera utan för att eliminera det palestinska folket (en distinktion som senare kodifierades i skolan för studier av bosättarkolonialism). Vad som däremot förblir betingat av kapitalackumulationens logik – men den logiken är aldrig ren eller separat från imperialistiskt våld, som vi lärt oss sedan Rosa Luxemburg – är det västerländska imperiets stöd till entiteten.[1] Om denna dialektik ger oss Vaarakallio flera tänkvärda formuleringar. Men han missförstår mig om han tror att jag uppmanar klimatrörelsen att stödja palestinierna av något annat skäl än deras egen status som människor; i min polemik med Matan Kaminer argumenterade jag uttryckligen för att de varken förtjänar mer eller mindre stöd om deras motstånd skulle ha inslag av fossilbränsleförbränning. Poängen är en annan. Så som borgarsamhället har svurit sig samman i Palestinas förstörelse, så har det också svurit sig till förstörelsen av planeten medelst maximal utvinning av fossila bränslen. Den förra processen är en kristalliserad förhandsgestaltning av den senare.
Edda Manga efterlyser fokus på affektiva dimensioner och genus. Låt mig påpeka att denna korta pamflett består av manuset till en föreläsning samt två repliker till kritiker. Jag har på senare tid skrivit två längre böcker, White Skin, Black Fuel: On the Dangers of Fossil Fascism tillsammansmed Zetkinkollektivet (London: Verso, 2021) och The Long Heat: Climate Politics When It’s Too Late tillsammans med Wim Carton (London: Verso, 2025) som båda behandlar psykiska aspekter av fossilbränslehelvetet relativt ingående och har genusperspektiv. Denna lilla skrift var nu ett resultat av några få veckors arbete. Jag hänvisar till nämnda studier för några bidrag till försöken att reda ut varför så många människor i nord – så många vita män i synnerhet – är så djupt libidinalt investerade i destruktionen av jorden i allmänhet och icke-vita folk – först och främst palestinier – i synnerhet. Över dem vilar flera sorters förbannelser.
Adreas Malm är lektor i humanekologi vid Lunds universitet
