Det pågår i skrivande stund en uppslitande debatt inom amerikansk vänster om rasism, klass och politisk strategi. I debattens epicentrum finner vi ett kontroversiellt ord, begreppet “woke”, och en kontroversiell marxist, sociologen Vivek Chibber å andra sidan. I den här utblicken undersöker Röda rummets redaktionsmedlemmar Mikael Omstedt och Carl Wilén hur Chibbers förkastande av woke har satt honom på kollisionskurs med andra marxister. De undersöker hur “wokekriget” har utvecklat sig, hur det relaterar till tidigare debatter inom samtida amerikansk marxism och vad som egentligen står på spel.
Sedan Donald Trump för andra gången installerades som amerikansk president i januari 2025 har hans administration vänt kikarsiktet mot landets kvarvarande bastioner av liberal offentlighet, inte minst universitetsvärlden och den offentliga ämbetsmannakåren. Även om Trump aldrig har haft särskilt mycket till övers för liberala och demokratiska institutioner, har han nu både bättre självförtroende och större makt, såväl över det Republikanska partiet som den amerikanska statsapparaten. Detta inflytande har han inte tvekat att använda sig av. Han har underblåst extremhögerns förakt över den fria pressen och det självständiga rättsväsendet. Han har avskedat offentliganställda och dragit in universitetens bidrag när de vägrat att underkasta sig hans direktiv. Han har beordrat att myndigheter ska sluta sträva efter mångfald och inkludering. Han har annullerat det presidentdekret från 1965 som förbjöd diskriminering hos företag med federala kontrakt. Och han har dragit tillbaka visum för internationella studenter engagerade i Palestinarörelsen och därmed undergrävt liberala ideal som yttrande- och församlingsfrihet.
Även om falska anklagelser om antisemitism – som blandar ihop kritik av staten Israel med rasism mot judar – har anförts för att rättfärdiga de reaktionära angreppen, har en av de för Trump lägst hängande frukterna tveklöst varit det diffusa politiska begreppet som blivit känt som “woke” eller “wokeness”. Mottot “stay woke” (löst översatt som “håll dig vaken”) har djupa historiska rötter i svart amerikansk radikalism, där det har signalerat en medvetenhet om rasism och diskriminering. I den samtida högerns vokabulär har dock begreppet tillskrivits en symbolik långt bortom dess politiska ursprung. Här signalerar woke identitetspolitik i dess liberala så väl som radikala tappning.
Inom den amerikanska vänstern har en smärtsam debatt flammat upp om hur socialister bör förhålla sig till högerangreppet mot woke, om vilka allianser som bör byggas och vilka värden som ska försvaras. I debattens mittpunkt befinner sig den indisk-amerikanske marxisten och redaktören för den Jacobin-anknutna tidskriften Catalyst, Vivek Chibber. Han har med sin inte sällan hårda och raljanta stil anklagats för att vara – med den iransk-amerikanska vänsterakademikern Laleh Khalilis ord på plattformen X – “en brunskjorta viftandes med en röd flagga”. Andra har i stället slutit upp bakom Chibber. Exempelvis har den amerikanska kulturteoretikern Catherine Liu vänt sig mot vad hon uppfattar som ett drev, där Chibber blivit utsatt för allt från medvetna missförstånd till rena obsceniteter.
Bakom de vitt skilda och ibland alldeles för känslomässiga omdömena för och emot Chibber finns väsentliga skiljelinjer i hur frågan om woke ska bedömas. Chibber har likt Trump vänt sin kritik mot fenomenet wokeness. Men där Trump avfärdar woke som en marxistisk konspiration försöker Chibber rehabilitera marxismen för en vänster som han menar har tagits till gisslan av en särskilt destruktiv form av elitledd identitetspolitik. För Chibber är det bara genom att göra upp med woke som vänstern kan återfinna sin relevans efter årtionden av reträtt, men enligt hans vänsterkritiker blåser Chibber i en högerextrem hundvissla och misslyckas att ta ställning i en politisk konflikt med två tydliga sidor: å ena sidan en alltmer fascistisk höger och å andra sidan liberala institutioner, vänsteraktivism och progressiv politik. En annan viktig invändning mot Chibber har varit att han inte förstår att attacken mot woke är en attack mot de antirasistiska landvinningarna i kölvattnet av Black Lives Matter-rörelsen, och i förlängningen mot svarta amerikaner och arbetare.
Målet med den här utblicken är inte att agera domstol i fallet Chibber eller i vad som i brist på bättre alternativ kan kallas “wokekriget”. I stället är vår avsikt att erbjuda en panoramabild över den senaste tidens debatt inom den amerikanska vänstern, samt att granska dess antaganden om klass, makt, organisering och social förändring. En viktig slutsats är att båda sidorna i wokekriget har misslyckats med att ställa frågan om vilka organisatoriska former som kan bidra till att kraften hos en social rörelse kan bibehållas över tid, trots att de är rörande överens om vänsterns nuvarande svaghet.
Vivek Chibber och hans marxism
Eftersom det är omöjligt att förstå Chibbers roll i den pågående debatten utan att känna till hans tidigare kontroverser börjar vi där. I ett kommande kapitel i Röda rummets antologiprojekt Samtida marxistisk teori (Daidalos, publicering under hösten 2025) beskriver Andreaz Wasniovski Chibber som en sociolog som i allt väsentligt är en “del av den analytiska marxismen”. Den analytiska marxismen – som har kallats “no bullshit marxism” av sina anhängare och “rational choice marxism” av sina belackare – uppstod under det sena 1970-talet som ett försök att kombinera marxistisk teori med avancerade samhällsvetenskapliga metoder. Den förkastade många centrala idéer hos den mer filosofiskt orienterade marxismen, inte minst närläsning av Marx egna texter och den dialektiska metoden.
Chibber blev brett uppmärksammad för första gången i samband med hans bok Postcolonial Theory and the Spectre of Capital (2013). I boken kritiserar Chibber den inflytelserika indiska inriktningen inom postkolonial teori känd som den “subalterna skolan”, representerad av filosofer och historiker som Ranajit Guha, Gayatri Chakravorty Spivak, Homi Bhabha och Dipesh Chakrabarty. Ett utmärkande drag för denna skola är idén att kapitalismen misslyckades med att omstöpa klassrelationer och undanröja de kulturella hindren för sin egen utveckling i Indien och andra post-koloniala samhällen. Dessa samhällen kan därmed inte förstås utifrån europeiska glasögon – framför allt inte genom att okvalificerat åberopa marxistisk teori. Chibber avfärdar den här kritiken och framhåller i stället att kapitalismen inte är beroende av en viss kultur, eftersom den helt enkelt utgörs av en ekonomisk relation där aktörer underordnas en marknadslogik. För Chibber framstår därmed den postkoloniala teorins fokus på kulturskillnader som reaktionär och inte progressiv, eftersom den har övergivit upplysningens ideal om universella sanningar till förmån för en kulturell relativism.
Efter boken om den subalterna skolan skulle det dröja fram till 2022 innan Chibber på nytt publicerade sig i bokform, då två nya böcker lanserades: Confronting Capitalism och The Class Matrix. Särskilt den senare boken har väckt uppståndelse. En viktig del av den boken utgörs av Chibbers kritik av hur många marxister under den andra halvan av 1900-talet blev alltmer upptagna av att söka förklaringar till kapitalismens fortlevnad, trots att Marx hade förutspått dess fall. När arbetarklassen inte lyckades avskaffa kapitalismen genom en revolution söktes förklaringar i ideologi och kultur. Enligt Chibber förvandlar detta perspektiv klasstrukturen till en kulturell produkt. Detta perspektivskifte inom marxismen lade sedan grunden för vad som kommit att kallas “den kulturella vändningen”, som kritiserade marxismen för att i bästa fall vara alltför fokuserad på klass och materiella förklaringar, och i värsta fall för att vara en del av förtrycket av marginaliserade grupper genom att osynliggöra dessa.
Chibber hävdar därtill att klassrelationerna under kapitalismen tenderar att leda till individuell anpassning snarare än kollektivt motstånd genom att uppmuntra arbetare att prioritera sin egen överlevnad och trygghet framför gemensamma politik. Arbetare är rationella och överväger risker, vilket gör att ideologins “falska medvetande” inte är den grundläggande orsaken till att de godtar status quo. Kulturella tolkningar missförstår varför motståndet mot kapitalismen inte är mer utbrett, vilket beror på uppgivenhet snarare än acceptans och samtycke.
Anti-woke
Under våren 2025 har Chibber i poddar, intervjuer och kortare essäer utvecklat en kritik av woke. Kritiken har handlat om den så kallade wokeideologins idéinnehåll, klassbas och historia samt om hur den har lyckats omstöpa bilden av vänsterradikalism.
En central aspekt av Chibbers argument – som hans kritiker inte alltid har uppfattat – är att han aldrig hävdat att wokeideologin skulle ha orsakat Trumps framgångar, eller ens varit en avgörande faktor, även om den bidrog. Chibber menar att detta fenomen ska ses som ett symptom på vänsterns svaghet snarare än som dess orsak. I själva verket ska wokeideologin inte betraktas som vänster över huvud taget, trots att konservativa intellektuella ironiskt nog beskriver denna ideologi som en central del av marxismen. Om man inte lyckas bekämpa denna ideologi menar emellertid Chibber att den riskerar att undergräva vänstern på lång sikt.
En meningsfull diskussion om fenomenet woke förutsätter – som Chibber helt riktigt påpekar – en definition som kan accepteras av både dess representanter och kritiker. Vad Chibber menar utmärker wokeideologin är att den är förbunden med politik för social rättvisa utan klassperspektiv, ekonomisk omfördelning och kritik av kapitalismen. Detta betyder att woke bör ses som en muterad form av identitetspolitik. Men i jämförelse med identitetspolitikens fokus på anti-diskriminering och representation genom förändring av institutioner (exempelvis krav på kvotering inom universitet och företag) menar Chibber att wokeideologin är mer aggressiv, intolerant och individualistisk. För wokeideologins aktivister har de som inte delar deras politiska uppfattningar inte bara fel – de är onda. Om du inte accepterar det sätt på vilket exempelvis rasism uppfattas kommer du automatiskt att förpassas till förtryckarnas sida. Oavsett vad man tycker om Chibbers beskrivning av woke står det vid det här laget klart att han misslyckats med sin egen målsättning att formulera en definition som också dess representanter kan ställa sig bakom.
Chibber har även undersökt wokeideologins historia och institutionella bas. Han ser woke som en mycket specifik klassideologi som härstammar från ett särskilt skikt inom de professionella klasserna som främst är verksamma inom NGOs [non-governmental organisations] och akademin. Särskild vikt lägger han vid de amerikanska universiteten, inom vilka marginaliserade grupper – som kvinnor och svarta – under 1980- och 1990-talen hade vunnit ett visst inflytande. Chibber menar att det inom de här före detta exkluderade grupperna uppstod ett behov av att omdana analysen av förtryck och dominans så att den var passade in i förhållande till deras nya position i klasslandskapet.
Hand i hand med denna sociala förändring beskriver Chibber hur själva innebörden av begreppet radikalism omstöps. I stället för trycket från en massrörelse får vi en idé om att individer som tillhör en historiskt sett marginaliserad grupp förtjänar att kompenseras, vilket leder till en slags “förtryckets olympiska spel” som består av en pendling mellan anklagelser om orättvisa och vädjan om kompensation, riktad till positioner som har makt att besluta om olika former av ersättning. Samtidigt utmanas idén om att kunskap tillhör alla genom att kunskapens giltighet nu börjar relateras till frågan om vem som är mest förtryckt. Den som har erfarenhet av marginalisering har en särskild insyn i den egna situationen samt i det förtryckande samhället i stort – de har ett så kallat epistemologiskt privilegium.
I kölvattnet av denna utveckling har det uppstått en rättviseindustri där konsulter och NGOs tar astronomiska summor i betalt för att utbilda företag och institutioner i gott beteende. Det är precis i det här sammanhanget som wokeideologins totala ignorans av klass och kapitalismen har utgjort en nyckel till framgång. Det hade – som Chibber beskriver saken – inte varit lika lätt att sälja utbildningar och workshops i antirasism och antisexism till ett företag om du samtidigt deltog i en rörelse som syftar till att avskaffa företagen snarare än att förändra deras anställdas tankar och beteende.
En annan viktig del av omstöpningen av radikalismbegreppet har att göra med att klassperspektiv och kritik av kapitalismen börjar uppfattas som gammalmodiga. Även denna förändring relaterar Chibber till det nya klasslandskapet inom akademin. I stället för en idé om att mobilisering av arbetarklassen har en särskild potential att utmana, konfrontera och avskaffa kapitalismen, eftersom detta system bygger på att denna klass arbetar, får vi idén om multipla förtryck och intersektionalitet. Makt och förtryck finns överallt och därför blir varje kamp lika giltig. Den här världsbilden gynnar enligt Chibber de professionella klasserna – om du arbetar inom universitet och har en radikal självbild kan du inte säga att den verkliga kampen finns på arbetsplatserna eller i fattiga bostadsområden, för det skulle innebära att det är där du måste organisera. I stället hävdar du att förtrycket finns överallt – till och med i lärarrummet. Enligt Chibber misslyckas dessa aktivister ur den professionella klassen att ställa sig frågan om var det nuvarande samhället har sina viktigaste maktcentrum, av den enkla anledningen att svaret skulle få deras egna kamper att framstå som triviala i jämförelse.
Chibber har även försökt synliggöra vad han menar särskiljer wokeideologin genom att jämföra den med andra politiska rörelser och andra politiska konjunkturer. Ett sådant exempel hämtar han från fascismens Italien. När Mussolini kom till makten flydde det italienska kommunistpartiets senare ledare Palmiro Togliatti till Sovjetunionen där han genomförde en föreläsningsserie om fascismens framväxt i Italien. Chibber lyfter fram hur Togliattis inställning till nederlag skiljer sig fundamentalt från hur wokeaktivister har tolkat sitt eget nederlag i det senaste presidentvalet i USA. Chibber parafraserar Togliatti: “Vår största uppgift just nu är att ta reda på vad vi gjorde fel. Varför vände sig italienska arbetare mot Mussolini i stället för att komma till oss?” Dagens wokeaktivister ser tvärtom Trumps triumf som arbetarklassens eget misslyckande. Deras instinkt är att skylla på arbetarklassen och framhäva sin egen duktighet och godhet. Ännu värre: de tolkar sin egen förlust som en bekräftelse på vad de hela tiden trott om arbetare – de är fördomsfulla rasister och sexister.
Ett annat exempel hämtar Chibber från medborgarrättsrörelsen. En av de mer intressanta tendenserna inom den senaste forskningen om medborgarrättsrörelsen är enligt Chibber återupptäckten av rörelsens radikala klasspolitik. Den ursprungliga medborgarrättsrörelsen gick aldrig med på att separera kampen för politiska rättigheter från kampen för ekonomiska rättigheter eftersom många av rörelsens viktigaste organisatörer kom från de socialistiska och kommunistiska traditionerna. För personer som A. Philip Randolph, Bayard Rustin, Tom Kahn och andra framstod medborgerliga rättigheter som endast en mindre komponent i en större uppsättning sociala och ekonomiska rättigheter. I början av 1970-talet försvagades dock den delen av rörelsen som stod nära arbetarrörelsen kraftigt till fördel för den svarta eliten, vilket även ledde till förändrade mål och ambitioner för rörelsen. Nuförtiden menar Chibber att antirasism mest verkar leda till krav på kvotering i bolagsstyrelser och universitet.
Utifrån de här analyserna och argumentet drar Chibber slutsatsen att den amerikanska eliten inte kan drömma om en bättre fiende än just wokevänstern. Mot wokeideologins vänsteradvokater menar Chibber att den uttrycker en djupgående begränsning av vad som räknas som social rättvisa. Mot högern menar han att dess framgång beror på den radikala vänsterns svaghet, inte dess dominans. Wokekulturen är i Chibbers analys en organiskt framvuxen ideologi som passar en smal före detta marginaliserad elit berusad på makt, vilken backas av de centrala maktcentrumen inom amerikansk politik. Detta till skillnad från den vänster Chibber själv förespråkar, som överger kulturkrigets skyttegravar till förmån för en klassfokuserad politik grundad i samhällsvetenskaplig kunskap, materialistiska klassanalyser, universella värden, gemensamma intressen, och breda allianser.
Chibbers kritiker
När man lyssnar på Chibbers inte sällan hånfulla kritik kan det ibland verka som att de krafter han benämner som woke utgör ett mycket större hot mot den amerikanska vänstern än Trumpadministrationens pågående attacker. Det är alltså knappast förvånande att Chibbers kritik stött på patrull, även från marxister. Chibber har anklagats för att acceptera en högerextrem agenda och politisk vokabulär samt för att misslyckas med att välja sida i en särskilt akut politisk konjunktur. Vidare har Chibbers klassanalys kritiserats för att förenkla relationen mellan materiella intressen och politiska gemenskaper på ett sätt som riskerar att distansera vänstern från den verkligt pågående klasskampen, där det sällan är enkelt att skilja kultur från materialitet.
Sociala medier har svämmat över av kritiker som menar att Chibber har satt sig i knäet på reaktionära krafter. Ett illustrativt exempel är Khalili som vi citerade i inledningen. Khalili menar att det är förkastligt att återupprepa Trumps talepunkter när man jobbar på ett universitet där “’wokestudenter’ har blivit avstängda [på grund av sin Palestina-aktivism] och ’wokepersonal’ har förklarats persona non grata”. Chibbers kritik gör honom i Khalilis ögon till blott en fascist i vänsterskrud. Det är hårda ord som matchar Chibbers egen debattstil. Precis som Chibber anser att anhängarna av woke tillhör en inre fiende som vänstern måste fördriva, menar kritiker som Khalili att Chibber har förverkat sin plats inom vänstern. Genom att välja samma måltavla som extremhögern har han även valt deras sida.
I den mer djupgående kritiken av Chibber finner vi två särskilt viktiga teman. För det första, enligt Chibbers kritiker, är det tydligt att Trumps attack mot woke inte begränsas till ett angrepp mot elitminoriteter som vill skydda sina klassprivilegier. I ett avsnitt av vänsterpodden The Dig på temat “Wokekriget” är deltagarna överens om att den mest omedelbara kontexten för Trumps angrepp snarare är Black Lives Matter-proteserna, som under 2020 samlade mellan 15 och 26 miljoner människor mot polisvåld, rasism och nedskärningspolitik. Antiwokepolitiken måste helt enkelt förstås som ett angrepp mot den rörelsen och de landvinningar den resulterade i.
För det andra har Chibbers kritiker redan sedan tidigare riktat in sig på hans klassbegrepp. I en artikel i tidskriften Sociological Theory från 2023 angriper sociologerna Michael A. McCarthy och Mathieu Hikaru Desan den “klassabstraktionism” som de menar präglar stora delar av den Jacobin-anknutna vänstern, inklusive Chibber. De menar att Chibbers bok The Class Matrix exemplifierar en nyortodox klassanalys som misslyckas med att förklara relationen mellan objektiva och materiella klassintressen å ena sidan, och den subjektiva och politiska klassformeringsprocessen å andra sidan. Uttryckt i mer välkända termer anser de att Chibber misslyckas med att förklara hur en exploaterad “klass i sig” omvandlas till en politisk “klass för sig”.
McCarthy och Desan menar att grundproblemet med en klasspolitik enligt Chibber är att den blandar ihop en abstrakt analys av den strukturella betydelsen av klass under kapitalismen, med en konkret analys av den politiska betydelsen av klass som utgångspunkt för organisering. Där vänstern enligt Chibber helt enkelt bör överge woke till förmån för en bredare klasspolitik eftersom klasstrukturen spelar en mer avgörande roll under kapitalismen än kulturella kategorier så som ras, etnicitet, genus, eller sexualitet, så menar McCarthy och Desan tvärtom att det inte finns en omedelbar koppling mellan klass i strukturella (och abstrakta) och i politiska (och konkreta) termer. Mellan dessa två analysnivåer finner vi i stället en myriad av alternativa orsakssamband och historisk-geografiska variationer som gör att klass inte alltid är den intressegemenskap som främst definierar människors vardagsliv och politiska strävan, oavsett hur mycket socialister önskar att så var fallet.
McCarthy och Desan argumenterar även för att Chibber missar att kapitalismen inte enbart präglas av vertikala klassrelationer mellan arbete och kapital utan även av horisontella relationer baserad på konkurrens mellan olika grupper av arbetare. Konkurrensen om jobb mellan exempelvis etniska grupper – som spär på rasism – är inte mindre strukturell än kampen mellan arbete och kapital. Det är främst kapitalismen själv som skapar skillnader inom arbetarklassen, inte identitetspolitik eller wokeideologi. Att i detta sammanhang – likt Chibber – tro att vänstern endast behöver appellera till arbetarklassens minsta gemensamma nämnare är att missförstå både hur kapitalismen är konstituerad och klasskampens konkreta uttryck. Den kanadensiska statsvetaren och marxisten William Clare Roberts går så långt som att hävda att det överhuvudtaget inte går att härleda den korrekta politiska linjen från en analys av klasstrukturen, även om han accepterar att klass är en central del av kapitalismen.
Denna tidigare framförda kritik får betydelse i wokedebatten genom att den framhåller hur de marxister som i likhet med Chibber enbart hänvisar till en idealiserad förståelse av “arbetaren” – abstraherad från andra identitetsmarkörer – bortser från det faktum att konkret klasspolitik ofta innebär mobilisering av politiska subjekt och sociala gemenskaper som inte omedelbart definieras av klassrelationer. ”Förälder” eller ”anhörig” utgör exempelvis ofta viktigare identitetsmarkörer än arbetstagare i kampen mot kapitalets privatisering av skola och omsorg. När spontana strejker bryter ut mot arbetsgivare som exploaterar migrantarbetare eller rasifierade minoriteter är det ofta just den upplevda rasismen som tänder gnistan och svetsar samman kollektivet, inte främst i egenskap av arbetare utan som medlemmar av en diskriminerad grupp. Andra exempel är förortsbor som organiserar mot fastighetskapitalister eller lokalsamhällen som motsätter sig gruvbolagens exploatering. Alla dessa relationer är uttryck för klasskampen såsom den existerar i konkreta situationer, men som artikuleras i termer som sällan passar perfekt in i Chibbers mall som består av rena klassintressen och vilseledande identiteter.
I stället måste vänstern omfamna en politik som erkänner arbetarklassens strukturella differentiering och de specifika politiska krav som denna differentiering leder till och samtidigterbjuder en solidarisk politik som kan sammanlänka denna mångfald som delar av en större kamp. Klasspolitik består aldrig i att hela “klassen i sig” mobiliseras – påpekar McCarthy i podavsnittet av The Dig som vi nämnde ovan – utan har alltid drivits på av specifika undergrupper inom arbetarklassen och deras krav. Skillnaden mellan dessa två alternativ blir tydligt i förhållande till Black Lives Matter-rörelsen. Chibber ger en slags läpparnas bekännelse till rörelsens betydelse efter mordet på George Floyd sommaren 2020 men raljerar över hur den endast kom att stärka kraven på kvotering i bolagsstyrelser och universitet. McCarthy däremot menar att vänstern missade chansen att samlas kring en social revolt ledd av de fattigaste och mest förtryckta delarna av den svarta arbetarklassen, som artikulerade sin klasskamp i antirasistiska termer.
För hans marxistiska kritiker är det paradoxalt nog Chibber själv som framstår som en idealist när han hävdar att vänstern helt enkelt kan bortse från kulturellt kodade skillnader. “Klass för sig” är inte en rent ekonomisk kategori utan har lika mycket med kultur att göra. Kulturkriget ska därmed ses som ett uttryck för klasskampen snarare än som en distraktion från den. Det är inget vänstern kan välja bort. För den brittiska marxisten Alex Callinicos är det just den skarpa uppdelning Chibber förslår mellan det materiella och det ideologiska, det ekonomiska och det kulturella som har lett honom in i en återvändsgränd. Marx, Lenin, eller Gramsci gjorde aldrig samma misstag, för de var främst intresserade av att intervenera politiskt. Chibber däremot verkar fullständigt sakna en “känsla för politik som en arena där man måste välja sida”, skriver Callinicos på plattformen X. Slutresultatet blir en “abstrakt ‘marxism’ som riskerar att hamna på fel sida av historien”.
Filosofiprofessorn Olúfẹ́mi O. Táíwò – som i sin bok Elite Capture (2022) kritiserat just hur identitetspolitikens radikala rötter domesticerats i elitens tjänst – påpekar i ovan nämnda avsnitt av The Dig att Chibbers idealiserade klasspolitik är en klasspolitik som inte ens Lenin skulle ha känt igen. Lenin må inte ha varit woke i dagens termer, men han bidrog till att de partier som ville ansluta sig till den Tredje internationalen behövde lova att bekämpa det egna hemlandets kolonialism och rasistiska förtryck. För Lenin kunde inte socialister ena den globala arbetarklassen genom att bortse från de koloniala relationerna som splittrade den. I stället måste de angripa denna splittring vid själva roten genom att organisera mot kolonialismen. Idag är uppgiften densamma: Den amerikanska vänstern måste direkt konfrontera den rasism, sexism, homo- och transfobi, osv. som splittrar arbetarklassen, inte drömma sig bort till en ren klasspolitik bortom kulturen. Viktiga uttryck för wokekulturen – såsom de mångfalds- och inkluderingsinitiativ som sjösattes av många privata företag och offentliga institutioner i efterdyningarna av Black Lives Matter-protesterna – tog ofta en individualiserad och moraliserande form men var likväl svar på verklig rasism, påpekar historikern och skribenten Keeanga-Yamahtta Taylor i samma poddavsnitt. Att i detta sammanhang delta i Trumps angrepp mot dessa initiativ är att missförstå den politiska backlashens betydelse och syften, som är just att förneka den roll rasismen spelar i det amerikanska samhället samt att underminera vänstern och välfärdsstaten.
Kritik, strategi och partifrågan
Som framgår av vår utblick är vänsterdebatten om wokeness svårnavigerad. Den involverar motsägelsefulla klassanalyser, olika strategiska bedömningar och vitt skilda omdömen om den innevarande konjunkturen, samt därtill olika historiska argument. Utan att göra anspråk på att avgöra om Chibber eller hans kritiker har rätt kan vi likväl formulera några allmänt hållna slutsatser.
Till att börja med är det tydligt att Chibber och hans kritiker inte är överens om vad det är för fenomen de diskuterar. Chibber ser woke som en ideologi förankrad i en minoritetselits framväxt, vilken har kapat alla band till massrörelser och en politik för arbetarklassen. Wokekulturen fungerar därmed som ett instrument för att hålla vakt om denna elits nyligen erövrade privilegier. Chibbers kritiker däremot ser – i den mån de ens använder begreppet – woke som ett uttryck för en mycket större helhet, inklusive de enorma Black Lives Matter-demonstrationerna ledda av den svarta arbetarklassen. Högerns attacker är därmed en backlash mot viktiga segrar som vänstern måste försvara. Mycket hänger med andra ord på om vi är beredda att acceptera Chibbers beskrivning av wokekulturen som det ideologiska uttrycket för en minoritetselit eller som ett svar på verklig rasism och förtryck – om än ett otillräckligt sådant som stundtals missar målet.
En annan central del av debatten handlar om vänsterns strategi. För Chibber bör det finnas en tydlig korrelation mellan kapitalismens klasstruktur och vänsterns prioriteringar. Wokeideologin är i det här sammanhanget trubbig i sin föreställning att makten finns överallt, vilket innebär att alla former av motstånd ses som lika viktiga. Även om Chibber menar att en socialistisk rörelse nödvändigtvis måste vara antirasistisk och feministisk följer inte att antirasism eller feminism i sig själva kommer att hjälpa oss att avskaffa kapitalismen. Chibbers kritiker däremot anklagar honom för att vara idealist. Att kräva en färdigförpackad och ren klasspolitik innebär i praktiken att vänstern förlorar kontakten med verkliga sociala rörelser. Vi är böjda att hålla med Chibbers kritiker i den här frågan, men faktum kvarstår att ingen av dem har formulerat en alternativ idé om prioriteringar. Debatten präglas i stället av två extremer: Å ena sidan Chibbers idealism om en ren klasspolitik och å andra sidan den lika idealistiska idén om att allt motstånd har samma samhällsomstörtande potential. I den mån som vi är intresserade av en anti-kapitalistisk rörelse är det lika viktigt att undvika abstrakta idéer om arbetarklassen bortom kulturen som att faktiskt erbjuda en strategisk idé om hur olika former av motstånd bör värderas, prioriteras och kopplas samman.
Sist men inte minst är båda sidor i debatten rörande överens om en sak: Vänsterns svaghet. Chibber ser wokeideologin som ett symptom på vänsterns reträtt. Hans marxistiska kritiker är inte heller sena med att rada upp exempel på hur progressiva antirasistiska reformer nu undermineras. Samtidigt ställer ingen frågan om vad som faktiskt hänt med den sociala kraft som vi fick se prov på i de enorma Black Lives Matter-demonstrationerna. För Chibber är detta en icke-fråga eftersom han menar att Black Lives Matter kidnappades av wokeaktivister, men även hans kritiker misslyckas med att förklara hur kraften från en social rörelse kan bevaras över tid. Ett klassiskt svar på den frågan har varit att hänvisa till partiformen. Medan sociala rörelser kan uppstå och försvinna under relativt kort tid kan ett parti skapa en viss stadga och riktning. Vissa av Chibbers kritiker må bekänna sig till vänstertraditioner som är skeptiska mot partier som organisatorisk form. Likväl kvarstår frågan: Genom vilka organisatoriska former kan social rörelsers livslängd förlängas på ett sätt som bidrar till mer djupgående förändringar?
Mikael Omstedt är doktorand i kulturgeografi. Carl Wilén är doktor i sociologi. Båda ingår i Röda rummets redaktion.
Faktaruta: Wokekrigets viktigaste referenser
Chibber, Vivek. 2013. Postcolonial Theory and the Spectre of Captial. London: Verso.
Chibber, Vivek. 2016. The Debate on Postcolonial Theory and the Specter of Capital. London: Verso.
Chibber, Vivek. 2022. The Class Matrix: Social Theory after the Cultural Turn. Cambridge, MA: Harvard University Press.
Chibber, Vivek. 2025. “The Rise and (Likely) Fall of Wokeness.” The Ideas of Letter, nätpublikation.
Chibber, Vivek. 2025. “The End of Wokeness?” Confronting Capitalism, podcast.
Chibber, Vivek. 2025. “How the Left got Lost”, Doomscroll, podcast.
McCarthy, Michael A. och Mathieu Hikaru Desan. 2023. “The Problem of Class Abstractionism”. Sociological Theory, vol. 41, nr. 1.
Liu, Catherine. “The Left won’t let go of woke: So much for the ‘vibe shift’”, Unherd, nätpublikation.
Roberts, William Clare. 2022. “The Red Pill: Breaking out of The Class Matrix”. Radical Philosophy, nr. 57–65.
Roberts, William Clare. 2023. “Class in Theory, Class in Practice.” Crisis and Critique, vol. 10, nr. 1.
Táíwò, Olúfẹ́mi O.; Taylor, Keeanga-Yamahtta and Mike McCarthy. “Woke Wars”, The Dig, podcast.
Wasniovski, Andreaz. 2025, kommande. “Vivek Chibber. Till kritik av kulturalismen och försvar av en materialistisk klassanalys”, i Evelina Johansson Wilén, Lotte Schack, Carl Wilén, och Johan Örestig Kling (red.) Samtida marxistisk teori. Göteborg: Daidalos.
