Sedan oktober 2023 har universitet och högskolor runt om i världen blivit en viktig samlingsplats för de som motsätter sig Israels fortsatta ockupation av Palestina och pågående folkmord på palestinier. Studenter och anställda har solidariserat sig med den palestinska frihetskampen, ockuperat campusområden och krävt att deras universitet ska avbryta sina samarbeten med de israeliska universitet och forskningsinstitut som är medskyldiga till ockupationen. I vårt grannland Norge klippte flera stora universitet banden med sina israeliska samarbetspartners redan 2024, men svenska universitet har vägrat att göra det samma. Genom de följande texterna undersöker vi hur den palestinska solidaritetsrörelsen mår på universiteten idag. Först reflekterar Irene Molina, professor vid Uppsala universitet, över vad det innebär att ge Palestinarörelsen sitt stöd, både som medmänniska och som akademiker. Därefter publicerar vi en enkät där sex röster från palestinasrörelsen vid fem olika universitet svarar på frågor om rörelsens status och framtid, samt hur de har bemötts av universitetens ledning.
Om Bostadsmord och Akademisk Aktivism
Irene Molina
Motstånd är viktigt! Ibland känns det dock som att vi inom palestinarörelsen inte har uppnått någonting eller att vi för varje barn, kvinna och man som dör förlorar igen. Men vi kämpar vidare på de sätt vi kan inom akademin, genom att hålla föreläsningar, delta i demonstrationer, skriva debatt- och andra texter, med mera, medan folkmordet fortgår.
Inom universitetsvärlden visar studenter och anställda konsekvent upp sitt engagemang. De utför protestaktioner vid de olika universiteten, bygger upp tältläger och skriver debattartiklar, kravbrev och rapporter. Sådana mobiliseringar har skett i Lund, Göteborg, Stockholm, Umeå, Uppsala, och Örebro, bland andra ställen. Trots all mobilisering fortsätter universitetsledningarna att visa en skamlig tystnad inför den massaker som pågår framför allas våra ögon. De enkla krav som akademikers organisationer har framfört är att erkänna att det pågår ett folkmord i Gaza, att avsluta allt samarbete med de israeliska universitet som är inblandade, och att bereda utbyte för och samarbete med palestinska akademiker som under det pågående utbildningsmordet (“scholasticide”) har blivit hindrade att fortsätta sin undervisning och forskning. Dessa krav har bemötts av en mur av likgiltighet från universitetsledningarna. På så sätt bidrar de inte bara till palestinska studenters och akademikers lidande utan utsätter även sina egna studenter och anställda för risken att bli medskyldiga till krigs- och humanitära brott.
Som en del av Palestinarörelsen i Uppsala är jag påverkad av det faktum att ett folkmord pågår i realtid framför våra ögon, men som bostads- och urbanforskare är jag särskilt uppmärksam på bombningen av hus och förstörelsen av den byggda miljön. Det som sker i Gaza är en fullskalig utplåning av städer, inklusive dess vägar och sociala infrastruktur av sjukvård, utbildning, kulturminnen, samt förstörelsen av kringliggande jordbruk. Israel begår även våld mot Gazas “genius loci”. Genius loci återspeglar platsens själ, en känsla av plats baserad på de boendes egna och kollektiva minnen och erfarenheter. Gazaborna har efter decennier av ockupation och förtryck utvecklat ett genuint engagemang för platsen där de bor. En sådan platsförankring är känslomässigt svår att radera även när hela hus bombas och överlevande tvångsförflyttas under inhumana villkor, utan bostad, utan mat, sårade och hungriga; ibland utan kroppsdelar och ibland utan familjemedlemmar, barn eller föräldrar som blivit mördade; ibland i hopplöshet och förtvivlan över att i denna flykt även möta sin egen död.
Förstörelse av bebyggelsen i Gaza kan förstås utifrån begreppet bostadsmord (“domicide”) som har använts i bostadsforskningen sedan det myntades av de kanadensiska geograferna J. Douglas Porteous och Sandra E. Smith i boken Domicide: The Global Destruction Of Home (2001). Bostadsmord innebär en total förstörelse av hus och byggd miljö, antingen som markexploatering med vinstintressen (rivning av befintligt bestånd och byggande av nytt för att höja husens ekonomiska värde) eller under ännu mer dramatiska omständigheter, som en del av krigsförstörelse av den byggda miljön. När FN:s särskilda rapportör för Rätten till adekvat bostad, Balakrishnan Rajagopal, nyligen uttalade sig nämnde han Gaza som ett av flera nutida exempel på bostadsmord, en handling han anser borde betraktas som ett brott mot mänskligheten.
I utplåningen av Gaza är fastighetskapitalet ytterst närvarande. Den 4:e februari 2025 förklarade Trump sin avsikt att USA skulle ta över Gazaremsan och återutveckla territoriet till ett “Mellanösterns riviera”, med tvångsförflyttning av två miljoner människor som följd. Men Trump har varken varit ensam eller den första att uttala sig om den Palestinska “Rivieran”. Redan under 2023 hade information om att land i Gaza hade varit ute för avstyckning och försäljning cirkulerat i media. Planerna på markförsäljning dementerades några månader senare av den israeliska staten, men med Trumps uttalande har frågan om att släppa in vinsttörstiga fastighetsspekulanter i Gaza blivit aktuell på riktigt.
Angående aktivismen inom universitetsvärlden vill jag avsluta den här texten med en reflektion över vår roll som akademiker inom rörelsen. Seniora lektorer och professorer har, med några hederliga undantag, varit väldigt lite engagerade i mobiliseringarna. Detta är ett problem. Att vara akademiker, speciellt vi som befinner oss i seniora positioner, innebär att vi tillhör de mest privilegierade grupperna på arbetsmarknaden. Om anledningen till att kollegor inte deltar mer aktivt i mobiliseringen är rädsla borde vi tänka på att risken för repressalier från arbetsgivaren är minimal, till skillnad från hur läget ser ut för alla de studenter som utgör rörelsens bas. Det spelar ingen roll om vi inte deltar i allt. Ett litet bidrag som att skriva under ett protestbrev och dela det med andra kan betyda mycket för kampen mot folkmordet och för ett fritt Palestina. Vi är i behov av att fler akademiker ansluter sig till rörelsen. Jag ser det som ett politiskt ansvar som kommer med våra övriga uppdrag.
Irene Molina är professor i kulturgeografi vid Uppsala universitetet
Enkät
Fråga 1. För ett år sedan solidariserade sig svenska studenter med Palestina genom att upprätta protestläger vid flera universitet. Hur skulle du/ni säga att den palestinska solidaritetsrörelsen på ditt universitet mår idag?
Fråga 2. Hur bemöttes studentprotesterna av universitetsledningen, politiker och polismakten? Vilken typ av repression och byråkratiskt förhalande har ni upplevt?
Fråga 3. Hur ser du/ni på solidaritetsrörelsens framtid på ditt universitet? Är den nuvarande strategin tillräcklig eller behöver den förnyas? Vilket skulle du/ni säga är det viktigaste kravet att driva idag?
Milan (Forskare, Uppsala universitet)
1. Rörelsen lever fortfarande, men stämningen har förändrats. Med fortsättningen på Israels straffexpeditioner och eskaleringen av våldet bortom vår föreställningsförmåga kunde man förväntat sig upprördhet och att rörelsen skulle växa. I stället verkar universitetets motstånd och moraliska bankrutt ha lett många människor till isolerad och förtvivlad tystnad. Men samtidigt har motståndet från universitetet lett till att de kvarvarande aktivisterna utvecklar mer långsiktiga strategier, undersöker olika handlingsvägar och bygger koalitioner med andra likasinnade rörelser.
2. Universitetsadministrationen behandlade vår tids dödligaste attacker mot akademiker, studenter och civila som en PR-fråga. Först ignorerade man protesterna och försökte flytta ansvaret till andra interna instanser. Trots konkreta bevis på israeliska universitets medverkan i krigsbrott vägrade universitetsstyrelsen att ens diskutera möjligheten att avbryta officiella samarbeten. Vicerektor lovade att uppmuntra initiativ till samarbeten med palestinska universitet, bara för att i slutändan låta alla förslag rinna ut i sanden. Han upprepade samma ståndpunkter offentligt utan hänvisning till vare sig fakta eller rationella argument, samtidigt som den stora förödelsen gjorde dessa ståndpunkter ohållbara. Medan studentkåren uppmanade till etiska samarbeten och fackföreningarna krävde ett eldupphör, ifrågasatte ledningen demonstranternas legitimitet samt vägrade att mötas med protesterande personal och studenter. Dessutom tillkallades polis vid ett flertal tillfällen, trots att demonstranterna var fredliga.
3. Den tidigare strategin att försöka hitta ett gemensamt språk med ledningen – och reaktivt svara på dess agerande – har varit ineffektiv. Eftersom förödelsen av Palestina har mycket bredare implikationer gällande frågor om mänskliga rättigheter, social rättvisa, kapitalistisk imperialism och miljökatastrofen, måste den organiserade kampen utgå från ett helhetsperspektiv där alla dessa frågor beaktas. Vi har inspirerats av Göteborgs universitets öppenhet att direkt stödja forskare och studenter i Palestina, och försöker etablera akademiska kontakter med våra drabbade kollegor som en omedelbar åtgärd. Samtidigt, med inspiration från framgångsrika kamper vid olika europeiska universitet, bygger vi för närvarande en bred långsiktig koalition för Policy on Ethical Academic Ties (PEAT) vid Uppsala universitet. Det senaste året har vi utvecklat de omedelbara spontana protesterna till en mer långsiktig kollektiv kamp, som fortsätter kämpa för frihet, fred och rättvisa för det palestinska folket.
Matylda (Doktorand, Uppsala universitetet)
1. Jag tror att den palestinska solidaritetsrörelsen är lika stark nu som när vi startade protestlägren, men den har förändrats. I början fanns en tilltro till att Uppsala universitets ledning skulle träffa oss och vara villiga att diskutera våra angelägenheter. Det hände inte. Solidaritetsrörelsen blev därför desillusionerad i förhållande till akademiska organisationer i allmänhet, särskilt gällande vårt eget universitet. Jag tycker också att det var nedslående att se att många studenter inte bryr sig om det pågående våldet i Palestina. Under året lärde vi oss att driva våra krav på institutionsnivå och i andra sammanhang och i olika styrelser. Vi inledde breda samarbeten med olika organisationer i Uppsala, såsom Uppsala LS, en del av fackföreningen SAC, med vilka vi organiserade en strejk. En sak som dock inte har ändrats är vårt engagemang för saken, vilket vi inte kommer ge upp förrän Palestina är fritt.
2. Vi har hela tiden ignorerats av Uppsala universitets ledning. Våra frågor om att ta del av information om universitetets samarbeten med israeliska universitet – baserat på offentlighetsprincipen – ignorerades trots att universitetet har en skyldighet att dela information med allmänheten. Vi förtalades även i interna e-postmeddelanden och offentlig kommunikation, i vilka våra protester beskrevs som en olägenhet och ett arbetsmiljöproblem. I många fall uppträdde säkerhetspersonalen aggressivt mot studenter och personal som stod upp för palestinska rättigheter. I allmänhet behandlas vi inte som värdiga samtalspartners, trots att vår rörelse består av de studenter och akademiker som hjälper Uppsala universitet att marknadsföra sig som en institution med akademisk excellens.
3. Under året efter protestlägret har vår rörelse visat på ett fortsatt engagemang för att påverka vårt universitet att upprätthålla etiska överväganden i forskning, trots att vi har ignorerats och avråtts från vårt engagemang. Jag tror att vi inom universitet måste ha en bredare diskussion om etik, något som inpräntas i studenter och lärare men som helt glömts bort på ledningsnivå. Det borde vara omöjligt att fortsätta samarbeten med institutioner som direkt bidrar till kränkningar av mänskliga rättigheter och massvåld, och att se ett sådant samarbete som enbart en administrativ fråga. Jag tror att rörelsens framtid är ljus, vi överlevde otaliga försök att hindra oss från att tala om våldet i Palestina och har bevisat att vi fortsatt kommer tala om det. För många har situationen i Palestina lett till ökad insikt om hur djupt inblandade våra akademiska institutioner är i kolonialism, fördrivningar och våld. Det viktigaste kravet fortsätter att vara en akademisk bojkott, men kravet bör utvidgas till alla institutioner som bryter mot mänskliga rättigheter – i Kongo, Sudan, Ukraina, Palestina och på andra håll. Jag tror också att vi bör inleda flera samarbeten med palestinska universitet och sträva efter att välkomna så många studenter och lärare som möjligt från Gaza till vårt campus tills dess att deras institutioner är återuppbyggda, och deras säkerhet och frihet är garanterad.
Umu-studenter för Palestina:
1. Det är svårt att säga hur solidaritetsrörelsen mår idag på Umeå universitet. Generellt känns det som att kunskapsnivån har höjts och långt fler vet om vad som händer och känner till historien, men i form av handling står vi där vi stod för ett år sedan. Detta kan också bero på andra saker än studenternas engagemang förstås. Tvärtom har studenterna varit mycket drivande och skapat många sammanhang, på föreläsningar och aktioner med fokus på Palestina i och utanför universitetscampus.
2. Ledningen har för det mesta ignorerat studenterna eller upprepat samma “talking points”. Än idag har vi inte fått till ett enda möte med någon i ledningen. Det mekaniska svaret är att universitetet är en statlig myndighet och därför är deras uppdrag att vara lydiga. Men när när universitets- och högskolestyrelsernas mandatperiod skulle förkortas, eller Ryssland begick krigsbrott i Ukraina, kunde universitet luta sig mot sin självständighet. Ledningen på universitetet, som ju inte är vilken statlig myndighet som helst, agerar idag som att de läser ur ett manus utan att ha någon som helst egen vilja eller akademisk autonomi. Det sättet att bemöta en grupp på kan man förvänta sig på en militä anläggning snarare än ett universitet som ska främja öppenhet och vara en plats för diskussion. Vi har haft politiker på våra event. De som håller med oss är stöttande, åtminstone i ord. Andra politiker och aktörer med oklara intressen försöker bara demonisera oss och svartmåla studenters engagemang. Umeå universitet har kallat på väktare vid flera tillfällen och polisanmält studenter men ingen har råkat ut för repressiva åtgärder. Detta framstår ibland som en kompromiss: inom snäva ramar får vi göra vad vi vill men om vi ber om diskussion med ledningen så tar det stopp.
3. Generellt ser vi en ljus framtid för Palestinarörelsen men hur den ser ut på Umeå universitet är svårt att säga. Studenterna här verkar inte känna sig så inblandade i världen utanför. På vårt senaste möte diskuterade vi om att gå från krav på agerande till konkreta förslag på hur universitet kan agera. Vad vi vill är att Umeå universitet ska hjälpa till vid återuppbyggnad av universiteten i Gaza och lägga resurser på att undervisa palestinska studenter samt ta in palestinska akademiker som har fått sina universitet bombade.
Taha Khatab, Göteborgs universitet:
1.Den palestinska solidaritetsrörelsen vid Göteborgs universitet befinner sig just nu i ett sårbart men samtidigt strategiskt läge. Efter snart ett år av motstånd – med tältläger, protestaktioner, debattinlägg, manifestationer och enveten organisering – är många studenter utmattade, både fysiskt och psykiskt. Den långvariga pressen, inte minst från universitetets ledning, politiker och polis, har lett till en utbredd känsla av frustration och trötthet. Många är utbrända efter månader av aktivism, av att ständigt tvingas förklara, försvara och skydda sitt engagemang. Samtidigt finns en beslutsamhet att fortsätta. Vi vet att förändring kräver uthållighet. Just nu försöker vi samla oss, analysera vad vi varit med om, återhämta oss och tänka strategiskt inför framtiden. Vi behöver bygga ett hållbart motstånd som inte försvinner när mediernas blick flyttar vidare. Kampen för Palestina är en kamp för rättvisa och mänskliga rättigheter – och den fortsätter.
2.Göteborgs universitetsledning har efter några korta oseriösa möten valt en konfrontativ och repressiv hållning. I stället för dialog har vi bemötts med tystnad, avståndstaganden och till och med offentlig demonisering. När vi skickade ett brev med krav till rektorn valde universitetets högsta ledning att gå ut i medierna och framställa oss som ett hot, vilket ledde till att flera av oss mottog dödshot. Samtidigt har man vägrat fördöma folkmordet i Gaza eller lyssna till de palestinska studenternas erfarenheter. Det har varit ett svek mot akademins grundläggande principer. Polismakten har också spelat en repressiv roll. Vid flera tillfällen har poliser brukat våld mot studenter när vi protesterat fredligt. Jag själv greps efter att jag ställde en enkel fråga till rektorn under ett evenemang om Valborg: ”Vad är skillnaden mellan palestinska barn och ukrainska barn?” Därefter förbjöds jag att vistas i Trädgårdsföreningen resten av dagen. Polisen har även placerat en övervakningskamera riktad mot vårt tältläger – ett skrämmande tecken på hur studenters engagemang i rättvisefrågor behandlas som ett säkerhetsproblem. Politiker från högerpartierna, inklusive SD, KD och Demokraterna, har dessutom försökt avhysa oss via Kronofogden. Liberalerna i Göteborg ansökte om en sammankomst på samma plats. Axel Darvik är gruppledare för Liberalerna i Göteborg. Enligt honom var detta en strategi för att få bort tältlägret.
3. Vår strategi behöver utvecklas. Vi har lärt oss mycket det senaste året – inte minst om vikten av breda allianser, långsiktig organisering och att ta hand om varandra. Vi måste hitta sätt att vara både radikala och hållbara. Det handlar inte bara om att protestera, utan om att skapa ett starkt, tryggt och inkluderande studentnätverk som kan bära rörelsen framåt. Det viktigaste kravet just nu är att Göteborgs universitet avslutar sina samarbeten med israeliska institutioner som är direkt involverade i förtrycket av det palestinska folket. Det är ett moraliskt, juridiskt och akademiskt ansvar. Vi kräver ett universitet som står upp för mänskliga rättigheter – inte ett som gömmer sig bakom tystnad när folkmord pågår.
Anonym student vid Örebro universitet:
1. Studentrörelsen är otroligt uthållig. Vi har lite resurser men de människor som är engagerade är människor som aldrig kommer stå vid sidan och se på när ett folkmord pågår och instutioner som gynnar oss (våra universitet) samtidigt bidrar till att detta folkmord kan fortsätta. Så länge universiteten är delaktiga kommer studentrörelsen finnas kvar. Jag kan egentligen bara prata för rörelsen vid Örebro universitet, men jag är säker på att detta gäller för alla svenska universitet. Jag tror att studentrörelsen blir starkare för varje dag som går utan att universiteten möter våra krav. Visst har det tagit på krafterna hos många studenter att bli bemötta med så mycket passivitet och direkt motstånd, vilket är synd. Trots det känner jag mig trygg i studentrörelsens uthållighet då vår kamp drivs av moral och inte yttre motivationsfaktorer.
2. Studentprotesterna har främst bemötts med väldigt mycket misstänksamhet från media och ledningen. Vilket är onödigt, för vårt syfte och vår agenda är väldigt tydlig. Studentprotesterna i Örebro har varit extremt lugna. Trots detta har det precis som i alla andra städer pratats mycket om att vi skulle utgöra ett säkerhetshot. Det har flera gånger påståtts att våra protester skulle göra att andra på universitetet känner sig otrygga, men när man frågar var den idén kommer ifrån eller hur många studenter som skulle känna så finns det aldrig något som backar upp det påståendet. Det är väldigt tydligt att detta är en bild man försöker måla upp av oss, vilket är absurt. Det är speciellt absurt i Örebro, då studentrörelsen här har varit rätt passiv jämfört med andra städer. Detta är ett bevis på att det inte egentligen spelar någon roll hur man bedriver sitt motstånd när det kommer till Palestinafrågan. Hur fredliga och lugna protesterna än är återkommer alltid narrativet om farliga och aggressiva demonstranter. Det har även varit otroligt svårt att begära ut allmänna handlingar från universitetet, vi har inte ens fått svar från registratorn. Från polisen fick vi dock ett mycket trevligt och positivt bemötande. Vi hade en bra dialog med dem, de såg oss inte som något säkerhetshot.
3. I Örebro har vi sett tecken på att universitetsledningen börjar förstå allvaret i situationen och vi har absolut kommit längre, även om vi inte sett konkreta resultat av detta än. Vår förhoppning är att se ett konkret arbete från universitetets sida inom en snar framtid. Jag skulle egentligen inte säga att det finns något krav som är viktigare än andra. Alla krav har ett gemensamt syfte – att få stopp på folkmordet och sluta stödja och samarbeta med en ockupationsmakt. Däremot tycker jag kravet på att ge stöd till palestinska studenter på universitet är det mest akuta och en bra start för universitet om det vill agera. Om det är något jag skulle vilja se mer av i Örebro så är det ett mer öppet stöd från lärare och anställda på universitetet, vi vet att många av dem står bakom oss, men av någon anledning vågar de endast stötta oss passivt och ganska tystlåtet.
Två universitetsanställda vid Lunds universitet:
1. Rörelsen har blivit mer diversifierad. Det sker många olika saker som på olika sätt adresserar Palestinafrågan och de frågor som den knyter an till. Det är vissa små framsteg, som att medvetet inleda utbyten och samarbeten med Palestinska universitet. Ganska mycket sker lågmält. Det är inte så att Palestinafrågan eller ens folkmordet getts mer utrymme av ledningsgrupper, men rörelsen har visat på möjligheter “att göra något”. Det finns en stor bredd i rörelsen. Palestinafrågan och hela den globala rörelsen har också synliggjort och öppnat för att prata mer om akademins roll i samhället och internationellt. Rörelsen har gått in i att göra saker som är mer långsiktigt strategiska.
2. Universitetets hantering och bemötande av rörelsen har gjort att många ifrågasätter om man kan tjäna kunskapsideal under de här villkoren, när ledningen inte bara deltagit i regeringens försök att tysta kritiska röster utan till och med accepterat polisingripanden på campusområden. Från dag ett har ledningar försökt begränsa eller reglera både uttryck för solidaritet och försök att lyfta Palestina som ett kunskapsobjekt. De har begränsat vår tillgång till universitetets lokaler och faciliteter genom att låsa dörrar och öka regleringen i bokningssystemen. Saker som vi är vana att kunna göra, såsom att låta studenter arrangera filmvisningar eller ha andra utbildningsaktiviteter utanför ordinarie schema, har i praktiken förbjudits. Ska man annonsera seminarier och öppna föreläsningar måste man nu följa ett regelverk för utformning av affischer och studentgrupper som inte är registrerade organisationer vid universitetet får inte stå med som arrangörer. Det är en typ av småaktig byråkratisering som man inte tidigare lade tid på.
Ledningen försöker dra gränser mellan den akademiska friheten att undervisa och forska och den mer allmänna yttrandefriheten. Universitetet är ju en offentlig verksamhet, men vi har fått styrdokument som utifrån ordningslagens definition fastslår att universitetet inte är en offentlig plats. Med ordningsargument reglerar man åsiktsuttryck, som att förbjuda flaggor och andra symboler i lokalerna. Detta sker helt utan ett intellektuellt samtal om universitetens roll i offentligheten eller om säkerhetsdiskursen. Ledningen har heller inte stått upp för de anställda när politiker har angripit oss, som när utbildningsministern sa i medier att vi “borde skämmas” när vi stod upp för våra studenters rätt att protestera.
En särskilt anmärkningsvärd händelse var när en person från fakultetsledningen, tillsammans med HR-avdelning och jurister, körde över det kollegiala beslutsfattandet. En institutionsstyrelse fick helt enkelt inte fatta principbeslut om att inte ingå avtal med israeliska universitet eller uttala solidaritet för Palestina. Den inblandningen gick rakt emot universitetsledningens budskap om att alla institutioner och individuella forskare är fria att själva ingå avtal, att dessa samarbeten inte regleras centralt.
3. Det viktigaste kravet är fortfarande att bryta all delaktighet i Israels förtryck och utrotning av palestiner. Även om folkmordet gjorde frågan om Palestinas existens akut, så är ju Israels praktik i sig inte ny. En strategisk utmaning är frågan om hur man kan använda det ljus som folkmordet kastat på universitetens roll för fortsatt kunskapsspridning. Det är fortfarande samma fokus för vårt engagemang: utbildningsaktiviteter, opinionsbildning, och att bryta samarbeten med Israel. En utmaning är såklart uthålligheten, men också hur man överför erfarenheterna från de relativt öppna konflikterna på universitetet under folkmordet till andra kamper, samt möjligheterna att föreställa sig högre utbildning i en bättre värld.
