Att världen befinner sig i ett katastroftillstånd är en utbredd känsla. Varje år slår nya kriser till. Pandemier, extremväder, krig, och framgångar för extremhögern utgör bara ett axplock ur den kavalkad av chocker som har blivit det nya normala, men som vid en första anblick inte verkar ha mycket gemensamt. I sin senaste bok, The New Age of Catastrophe, tar den brittiske marxisten Alex Callinicos ett helhetsgrepp om den nya katastrofala tidsålder som han menar att vi levt i sedan den globala finanskrisen 2008. Han beskriver vår tid som en generell ”civilisationskris” som yttrar sig i såväl ekonomiska kriser som en krackelerande demokrati, samtidigt som de obönhörligt fortgående klimatförändringarna utgör den viktigaste långsiktiga drivkraften bakom det tilltagande katastroftillståndet.
Just helhetsgreppet är centralt för Callinicos. Till skillnad från liberala forskare som Adam Tooze – känd för begreppet polykris – vill han visa hur dagens katastrofer förenas av
att de utgör del i en och samma ”strukturerade totalitet”, nämligen kapitalismen. Med utgångspunkt i den franske marxisten Louis Althussers idé om överbestämning försöker han teckna denna helhet på ett sätt som varken är dogmatiskt eller reduktionistiskt. Detta kräver enligt Callinicos ett historiserande tillvägagångssätt, det vill säga att föremålen för undersökningen alltid placeras i en historisk kontext.
Ett fruktbart grepp Callinicos tillgriper i bokens första kapitel är jämförelsen med perioden från första till andra världskriget (1914-45). För den brittiske historikern Eric Hobsbawm var det just detta som var ”katastrofens tidsålder” och enligt Callinicos ser vi idag återkomsten av mycket som kännetecknade denna period. Det är knappast en slump att många av de marxister som Callinicos citerar – Rosa Luxemburg, Walter Benjamin, Theodor Adorno, Antonio Gramsci med flera – var verksamma just under 1900-talets första hälft och alla utvecklade en skarp blick för kapitalismens inneboende katastrofala tendenser.
För Callinicos är det särskilt marxistiska imperialismteorier som hjälper oss se det mönster som ligger till grund för såväl den tidigare som den nuvarande katastrofala tidsåldern. Ett centralt samband är mellan stat och kapital: precis som kapitalet behöver staten för att driva sina intressen behöver staten kapitalistisk utveckling för få tillgång till den moderna teknologi som behövs för att projicera makt. Detta samband blev tydligt under världskrigen men kvarstod oförändrat under efterkrigstidens ”frihandelsimperlism” och kalla krig (enligt Callinicos var även Sovjetunionen ett statskapitalistiskt system orienterat mot kapitalackumulation) och blommar på nytt upp i dagens rivalitet mellan USA och Kina. Efter 1945 framstod det visserligen ur ett västerländskt perspektiv som om katastroferna pausats, även om de förblev en realitet på andra håll i världen. Med 9/11-attackerna och finanskrisen 2008 tog pausen definitivt slut även i västvärlden.
Bokens resterande kapitel behandlar katastrofens olika dimensioner. Kapitel 2 tar upp kapitalismens förhållande till naturen och ägnas till stor del åt en diskussion av COVID-pandemin som ett exempel på hur kapitalismen interagerar med komplexa biologiska system. Kapitel 3 behandlar ekonomin och argumenterar för att kapitalismen, i takt med stagnerande tillväxt, utvecklats i riktning mot en ”teknokratisk Keynesianism” där ekonomiskt beslutsfattande lagts i händerna på centralbanker. I kapitel 4 vänder sig Callinicos till geopolitiken och det annalkande slutet på USA:s globala hegemoni. Särskild uppmärksamhet ägnas kriget i Ukraina, som han ser mot bakgrund av Natos östutvidgning som i sin tur var en följd av Washingtons hybris efter kalla krigets slut. Kapitel 5 tar upp extremhögerns framgångar idag, som han ser som följden av tidigare decenniers nyliberala politik. I det avslutande kapitlet diskuterar Callinicos möjligheterna till ett nytt och politiskt frigörande arbetarklassubjekt. Detta är ett vittfamnande och något spretigt kapitel som tar upp såväl sexism och rasism som behovet av en ny planekonomi. Här går han också i polemik mot förespråkarna av en folkfrontsstrategi.
Uppnår Callinicos sin ambition att totalisera katastrofens olika dimensioner? Enbart delvis. Medan de ekonomiska och geopolitiska dimensionerna är väl sammanvävda i hans teori går det knappast att säga detsamma om kapitalismens förhållande till naturen. Trots den vikt han i bokens början tillerkänner klimatkatastrofen som underliggande process är den märkligt ointegrerad – för att inte säga bortglömd – i efterföljande analyserna. Resultatet blir en helhetsbild där tyngdpunkten ligger vid ekonomi och imperialism. Detta är gott nog men skiljer sig inte drastiskt från existerande marxistisk teori.
Carl Cassegård är professor i sociologi, verksam vid Göteborgs universitet. Han har tillsammans med Håkan Thörn givit ut I apokalypsens skugga: miljörörelser och industrikapitalism 1870-2020(2023). Medlem i Röda Rummets redaktion.
