I vad som framstår som ett redaktionellt krav i mediernas rapportering om Israels folkmord i Gaza upprepas det fortfarande (efter 20 månader) programmatiskt att kriget började med Hamas attack på Israel den 7:e oktober 2023. Informationen har varit obligatorisk till och med i de allt mindre notiser som våren 2025 rapporterat om ännu en dödlig bombattack som drabbat civila i palestinska flyktingläger. Det som står på spel är förstås (de absurda försöken att hävda) legitimiteten i Israels krig; argumentet att Israel ägnar sig åt självförsvar förutsätter att Hamas attack markerar krigets början. I den svenska debatten har kritikerna av denna inramning av konflikten ofta hävdat att dess ursprung i själva verket är den fördrivning av 700 000 palestinier (Nakba – katastrofen) som ägde rum i anslutning till grundandet av staten Israel 1948.
I boken Hundraårskriget mot Palestina menar Rashid Khalidi att det är mer rimligt att förlägga konfliktens ursprung till 1917, då den brittiska kolonialmakten presenterade den så kallade Balfourdeklarationen. Deklarationen, som utfärdades av Storbritanniens utrikesminister Arthur Balfour (tidigare minister för Irland, där han fick öknamnet ”Blodige Balfour”) förespråkade att Palestina skulle rymma en ”en nationell hemvist för det judiska folket”, vilket måste ses mot bakgrund av den sionistiska rörelsens framgångsrika internationella mobilisering och närvaro i Palestina under 1900-talets första decennier. Samtidigt fastslog deklarationen att detta inte fick ”inverka menligt på de medborgerliga eller religiösa rättigheterna hos befintliga icke-judiska samhällen i Palestina” (det vill säga den arabiska befolkning som utgjorde 94 procent av invånarna i regionen). Detta lugnade dock inte den grupp av exilpalestinier som inför fredskonferensen i Versailles skrev ett brev till det brittiska utrikesministeriet med krav på att konferensen skulle ta hänsyn till palestiniernas nationella intressen. Samtidigt bildades vid denna tidpunkt ett flertal palestinska organisationer i syfte att ta sådana intressen till vara. Därmed hade den första fasen i striden om Palestina inletts. Khalidi betonar dock, i opposition mot en etablerad historieskrivning, att sionismen endast var en av flera faktorer (till de andra hörde till exempel det ottomanska rikets sönderfall) som bidrog till framväxten av ett palestinskt nationellt projekt i början av 1900-talet.
Rashid Khalidi föddes i USA 1948 efter att hans familj tvingats att lämna sitt hem i Tel Aviv i samband med staten Israels grundande. Han är historiker med inriktning på Mellanöstern och innehar Edward Said-professuren vid Columbia University och har även analyserat konflikten i publikationer som New York Times och New York Review of Books. Han har djupa rötter i den palestinska politiska eliten; hans farbror Husayn Fakhri al-Khalidi var borgmästare i Jerusalem 1935-37 och blev arresterad och skickad till Seychellerna under det arabiska upproret 1936-39 (han blev 1957 Jordaniens premiärminister). Rashid Khalidi deltog själv som rådgivare till PLO i den förhandlingsprocess som ledde fram till Osloavtalet 1993. I Hundraårskriget mot Palestina väver han också in sin egen och släktens anknytning till konflikten.
Boken beskriver sex perioder i kampen om Palestina, som alla inleds med en krigsförklaring mot palestinierna. Balfourdeklarationen var den första krigsförklaringen, som 1922 fick stöd när Nationernas Förbund genom det så kallade Palestinamandatet som formaliserade det brittiska styret. NF inte bara upprepade Balfourdeklarationens formuleringar utan tillade också att det finns en internationell skyldighet att förverkliga dess intentioner. Konfliktens första period varade 1917-1939 och Khalidi lyfter inte bara fram det välkända arabiska upproret mot britterna i slutet av 1930-talet, som inleddes med en av kolonialhistoriens längsta generalstrejker och mynnade ut i en väpnad revolt, utan betonar också hur demonstrationer, strejker och kravaller bröt ut med viss regelbundenhet under perioden. Andra krigsförklaringen inleddes 1947, då FN:s generalförsamling ställde sig bakom en delning av Palestina, och fullföljdes året därpå med staten Israels grundande, följt av Nakba, som skapade ett trauma vilket skulle prägla generationer av palestinier. Khalidi understryker hur bildandet av Israel inte minst möjliggjordes av kalla krigets båda supermakter. Stalin hoppades på att den nya nationen skulle bli en av Sovjets socialistiska skyddslingar, men fick istället se hur Israel snabbt närmade sig USA. Samtidigt koncentrerades det palestinska motståndet till Gaza, där det också gjordes ett försök att upprätta ett palestinskt styre, lett av bland andra Khalidis farbror. Det misslyckades emellertid då stöd från de omgivande arabstaterna uteblev. Istället inledde Israel en serie av attacker på Gaza.
Den tredje krigsförklaringen kom enligt Khalidi i efterdyningarna av Sexdagarskriget, då FN:s säkerhetsråd antog resolution 242, utformad av USA, vilken uteslöt palestinierna från alla förhandlingar. Enligt Khalidi gav resolutionen understöd till ett grundelement i Israels koloniala narrativ: eftersom det inte finns några palestinier är konfliktens centrala problem arabstaternas ovilja att erkänna Israel. Detta förnekande av den palestinska identiteten ledde emellertid till att den stärktes, och manifesterades i en återkomst för det palestinska motståndet, nu lett av PLO, som bildats 1964. Här lyfter Khalidi fram hur PLO, på tvärs både mot sin egen självbild som en väpnad motståndsrörelse och mot Israels terroriststämpling, fick sina största framgångar på diplomatins område. Det gäller till exempel stödet från Arabförbundet och från FN:s generalförsamling, som erkände den palestinska självständighetsförklaring som PLO utropade 1988. Ändå hävdar Khalidi att PLO aldrig lyckades med att få ett betydande stöd hos den västerländska opinionen, vilket han ser som ett ödesdigert misslyckande.
Den fjärde krigsförklaringen inleddes 1982, då Reagans utrikesminister Alexander Haig enligt Khalidi godkände den israeliska premiärministern Ariel Sharons planer att krossa PLO och den palestinska nationalismen en gång för alla. Denna plan verkställdes med invasionen av Libanon, som dels ledde till massakrerna i Sabra och Shatila och dels till att PLO tvingades ut ur Beirut till en existens i exil i Tunisien. Paradoxalt nog innebar detta enligt Khalidi att den palestinska befrielsekampens centrum, som sedan PLO:s grundande befunnit sig i de angränsande arabländerna, flyttades tillbaka till Palestina. Detta blev tydligt i samband med den första intifadan 1987, som startades utan PLO:s medverkan och ledde till bildandet av Hamas.
Den femte krigsförklaringen var enligt Khalidi Osloavtalet. Här får Khalidis egen medverkan i det historiska skeendet en relativt framskjuten plats i framställningen; hans analys görs delvis med utgångspunkt i ett inifrånperspektiv på förhandlingarna. Han riktar skarp kritik mot PLO, som enkelt lät sig föras bakom ljuset av USA: ”djävulen sitter i detaljerna, och de delegater PLO skickade till Oslo var inte särskilt noga med detaljerna”. Resultatet blev ett betydligt mer begränsat självstyre än vad som förespeglats PLO, och vad värre var, att PLO fick rollen som ”underentreprenör till ockupationsmakten” i och med ansvaret att assistera Israel i att övervaka den palestinska befolkningen. Han understryker också att det ömsesidiga erkännande mellan parterna, som ofta framhålls som en framgång, innebar att PLO erkände Israel medan Israel erkände PLO som det palestinska folkets representanter – men inte deras rätt till en stat. Den sjätte krigsförklaringen, slutligen, börjar med Israels anfall mot Gaza 2008, följt av markoffensiver och bombningar, 2012 och 2014.
Den pågående fasen av kriget mot Gaza bör också räknas hit även om den inte hade inletts när boken först kom ut utan behandlas i ett efterord skrivet våren 2024, där Khalidi konstaterar att det nu har blivit tydligare än någonsin tidigare ”att västerländska eliter värdesätter vita, israeliska liv mer än bruna, arabiska liv”. Den sjätte krigsförklaringen präglas av den israeliska militärens tillämpning av den så kallade Dahiyadoktrinen, utvecklad i dialog med Institute for National Security Studies vid universitetet i Tel Aviv. Som vi har sett många prov på under de senaste 20 månaderna förordar den en metod för kollektiv bestraffning genom attacker på civila och civil infrastruktur med ”oproportionerlig kraft”.
Boken, som är välskriven och fint översatt av Ulrika Junker Miranda, har ett driv som gör det svårt att lägga ifrån sig den. Den personliga infallsvinkeln ger konkretion åt historiska skeenden men tar aldrig överhanden; boken bär framför allt prägeln av en historikers gedigna hantverk. Bokens styrka är analysen av samspelet mellan krigsförklaringarna och det palestinska motståndets uppkomst och förändringar. Samtidigt är Khalidis kanske viktigaste analytiska poäng, baserad på detaljrika empiriska belägg, att det är det internationella samfundet, pådrivet av de imperialistiska stormakterna, som aktivt möjliggjort de sex krigsförklaringarna mot Palestina. Att Khalidi väljer att inte göra en detaljerad analys av den roll sionismen spelat i hundraårskriget mot Palestina har säkerligen att göra med avgränsningsskäl. Därför kan boken kan med fördel läsas parallellt med den nya och uppdaterade utgåvan av Göran Rosenbergs Det förlorade landet (2024), också personligt färgad, som fördjupar sig i en historisk och kritisk analys av sionismen som en ideologisk och organisatorisk drivkraft i den israeliska statsbildningen och dess med åren alltmer aggressiva och expansiva bosättarkolonialism. Tillsammans ger dessa böcker således kompletterande historiska perspektiv på konflikten om Palestina som punkterar alla försök att legitimera det pågående folkmordet i Gaza i termer av Israels rätt till självförsvar.
Hålan Thörn är professor i sociologi vid Göteborgs universitet. Hans senaste bok är I apokalypsens skugga: miljörörelser och industrikapitalism 1870-2020 (skriven tillsammans med Carl Cassegård). Medlem i Röda Rummets redaktion.
