Egypten – vad blev det av den politiska våren?


Det är nu drygt ett år sedan som en massiv folklig rörelse i Egypten –  med sin höjdpunkt i protesterna på Tahrirtorget – välte Mubaraks diktatur över ända. Men vad har denna mobilisering utmynnat i? Att det styrande militärrådet befäst sin makt och att konservativa islamister vann en jordskredsseger i parlamentsvalet är synnerligen oroande tecken. Vilken styrka har då idag de radikala krafter som var Tahrirtorgets banerförare? Hur starka är oddsen för en revolutionens rond två? Andreas Malm tar tempen på ett Egypten året efter.

Fredagen den 27 januari 2012, på gräset utanför moskén vid Gizas torg. Rader av män böjer sina ryggar, viker sig mot de enkla bönemattorna – en pappkartong, en tidning, en egyptisk flagga – och reser sig igen i mumlande koncentration. Runt den bedjande massan står klungor av aktivister och väntar otåligt.

I samma sekund som bönen är över – knappt har den sista strofen uttalats – ropar någon högt: ”yaskot yaskot hokm el-askar”, ner ner med militärrådet! Nyss försjunken i djup meditation flammar massan upp och svarar med en mun. De bedjande leden ordnar snabbt upp sig till en demonstration, flera shabab – den allmänna termen för aktiva ungdomar – sprider ut sig för att leda slagorden, och så bär den långa marschen iväg, än en gång, in mot Kairos centrum: världens just nu kanske mest berömda torg, 2010-talets mittpunkt: Tahrir.
Det är ett år sedan revolutionen började. Den 25 januari 2011 hölls de första demonstrationerna, fortsatte de kommande dagarna med hårda bataljer och flera dödsoffer i hamnstaden Suez och spred sig sedan vidare in mot Egyptens nationella nerv. Fredagen den 28 januari 2012 döptes till ”vredens fredag”.1 I Kairo avgick dussintals marscher efter bönen, från moskéerna i centrum av megastadens stadsdelar – var och en lika stor som en skandinavisk huvudstad – med sikte på Tahrir. De stötte emot Mubarakregimens säkerhetsstyrkor, vattenkanoner och skarpa kulor men övermannade dem i episka gatustrider, bröt igenom polisvallarna, erövrade Tahrir, brände ned Nationaldemokratiska Partiet NDP:s högkvarter och knäckte ryggen på (delar av) regimen. Samma kväll rullade arméns stridsvagnar ut på gatorna. Den gången hälsade demonstranterna dem som hjältar – ”el geish, el sha’ab, eid wahda!”, armén och folket är en hand! – i hopp om att de skulle ge skydd mot Mubaraks hatade, korrupta, mordiska, torterande, kontrollerande polisenheter.
Denna fredag, den 27 januari 2012, är det armén själv som är måltavlan. Dagen har döpts till ”den andra vredens fredag”.

MILITÄRRÅDETS DUBBLA  ROLL
SCAF, The Supreme Council of the Armed Forces, högsta militärrådet eller helt enkelt ”hokm el-askar”, tvingade Mubarak att avgå efter 18 dagars folkresning, den 11 februari 2011. Generalerna lovade att styra landet i sex månader, för att sedan lämna över till civilt styre. Ett år senare regerar de fortfarande Egypten och planerar att göra det i minst ett halvår till. Under året som gått har SCAF anammat valda delar av revolutionens retorik och legitimerat sin makt med hjälp av den ursprungliga tankefiguren: armén och folket är en hand, armén skyddar folkets intressen och säkrar revolutionens seger. Således önskade sig SCAF att revolutionens första jubileum skulle bli ett nationellt firande; det fanns planer på att, i en talande vertikal gest, släppa ner karameller från militärflygplan på det jublande folket därnere. De skrotades i all tysthet när det stod klart att ännu en massmobilisering satts i rullning. I stället för en hyllning till förgånget hjältemod blev så demonstrationerna den 25 januari 2012 de kanske största hittills under hela revolutionsprocessen, men det är omöjligt att veta: var det två, tre eller fyra miljoner människor på Kairos gator? Minst lika många människor som ett år tidigare vällde ut, nu för att kräva SCAF:s omedelbara avgång, med ny beslutsamhet för att föra den ofullbordade revolutionen till seger.

Det är i denna stämning fredagsdemonstrationen från Giza rör sig, genom bostadsområden och affärsstråk, på väg in mot Tahrir. Aktivisterna är närmast euforiskt optimistiska efter uppslutningen den 25 januari. De har bestämt sig för att smida medan järnet är varmt: målet är att på nytt kanalisera massorna till Tahrir och tvinga SCAF att kasta in handduken. Och för varje kvarter som passeras växer mycket riktigt demonstrationen. Marschvägen kantas av Kairos enformigt grå eller på sin höjd sandfärgade betongbunkrar, från vars innandömen familjer i mjukiskläder dyker upp på balkonger och hälsar tåget med hurrarop, vinkningar, flaggviftning och segertecken. Gatans svar: ”enzil, enzil, enzil!”, kom ner! En strömkraft som inte låter sig fångas i ord pulserar genom tåget: här går människor som fötts under diktatur, fostrats till underkastelse och sedan rest sig, störtat diktatorn och – så känns det – öppnat alla dörrar till framtiden. Självförtroendet står skrivet i tusentals ansikten; känslan av makt att förändra framstår som ett kollektivt rus som kan ta människor var som helst.
I Giza ligger Kairos universitet. Där har den trotskistiska gruppen Revolutionära Socialister (RS) ett av sina fästen, och således leds talkörerna av flera RS-aktivister som hissas upp på axlar och händer. Medelåldern är påtagligt låg, blandningen av män och kvinnor god. Blocket med aktivister från al-Ahly ultras – klacken till fotbollslaget al-Ahly – antänder tåget med sina fyrverkerier och rytmiska sånger. Liksom i så många andra demonstrationer världen över bär många vendetta-masker – Muslimska Brödraskapet har varnat för att anarkister i vendetta-masker har planer på att skapa kaos i Kairo denna dag, med resultatet att fler än vanligt tagit på sig dem. Men lika mycket är det en familjekarneval, med flaggmålade, storögda barn på sina fäders ryggar. Det är, kort sagt, revolutionens fotfolk som än en gång är i rörelse.
Efter närmare fem timmars vandring i vårsolen når demonstrationen Qasr el-Nil-bron, skådeplatsen för en av de mest legendariska sammandrabbningarna för ett år sedan, då rullade säkerhetsstyrkornas bepansrade vattenkanonbilar in i folkmassan, avlossade sina strålar rakt mot grupper av bedjande, körde över demonstranter men tvingades till slut, när trycket bara steg, att vända om. Den här gången ligger vägen in mot Tahrir fri. Torget ser vid första anblick ut att vara sig likt, en ofattbar trängsel som påminner om ett festivalområde där alla säkerhetsföreskrifter nonchaleras, med mängder av popcornstånd och flaggförsäljare, öar av tält och jättelika publiker som lyssnar på tal och musik från scenerna. Men när tåget tränger sig in mot Tahrirs centrum står det klart att revolutionen inte längre är densamma.
Den största scenen ägs av Muslimska Brödraskapet. Där pågår firande. Koransång dånar ur högtalarna. När massorna, som trycker på från Giza och andra stadsdelar, kommer fram till scenen fortsätter de att skandera slagord mot SCAF – varpå Brödraskapet skruvar upp volymen. Då exploderar ilskan, flaskor och stenar haglar mot scenen, fler och fler höjer sina skosulor i den klassiska gesten av förakt – den som användes mot Mubarak när han höll sina tre berömda tal under de 18 dagarna – och vrålar ”förrädare!”, ”gå ner!”, ”ni har sålt revolutionen!”.  Brödraskapets män försöker parera projektilerna och kallar upp såväl imamer som aktivistrepresentanter för att lugna massan – ingenting hjälper. Till och med när eftermiddagsbönen inleds och imamerna manar om respekt för islam fortsätter föraktet att flöda med flaskor och fuck you-signaler. Några shabab försöker sabotera högtalarsystemet, medan massan häver sig mot Brödraskapets allt mer panikslagna försök till ordning.
Något liknande har aldrig tidigare hänt. För ett år sedan var Brödraskapet en del av Tahrir och revolutionen: nu ser det plötsligt ut som en måltavla, jämte SCAF. Det är de två krafterna som har makten, ingendera kapitulerar denna fredag. Brödraskapet evakuerar visserligen sin scen på kvällen och lämnar torget åt revolutionärerna, men ett stenkast bort har de parlamentet i sin hand. SCAF tycks inte ta något större intryck av jättemanifestationen med folkliga avgångskrav. Denna andra vredens dag blir ingen kopia av den första; ingen regim får sin ryggrad knäckt i dag.
I stället iscensätts de nya styrkeförhållandena: på den ena sidan revolutionen, på den andra – snett uppåt – islamisterna och armén. Trots sina enorma numerärer står därmed revolutionen inför en mäktigare fiende än någonsin.

REVOLUTIONENS VÅGMÖNSTER

Efter ett år är det inte svårt att skönja ett mönster: den egyptiska revolutionen går i vågor. Långa perioder av stiltje och skenbart lugn bryts av plötsliga uppsving när motsättningarna koncentreras i massakrer och kravaller, strejkvågor och massdemonstrationer. Dynamiken har fortfarande inte stelnat till ett nytt status quo, men inte heller går revolutionen från klarhet till klarhet. Tvärtom: Egypten förblir upphängt i ett mellanläge, mellan revolution och kontrarevolution, i en instabil icke-jämvikt där det mesta av den gamla regimen ännu håller sig vid liv.
Avgörande för utvecklingen är, naturligtvis, det nya parlamentets sammansättning. Visserligen styrs Egypten fortfarande av en premiärminister (Kamal el-Ganzouri, en gammal Mubarak-politruk) och en regering som tillsatts av SCAF, utan något som helst demokratiskt mandat; parlamentets reella makt förblir begränsad. Men det råder föga tvekan om att en god del av den statliga makten i fortsättningen kommer att utgå från denna församling. Enligt SCAF:s egen plan träder generalerna tillbaka i juni, när parlamentet fått sällskap av en vald president. Redan nu är det institutionellt centrum för egyptisk politik.
Det utdragna val som påbörjades i slutet av november 2011 slutade som bekant med absolut islamistisk dominans: Muslimska Brödraskapets ”Frihets- och Rättviseparti” vann 47 procent av mandaten, salafisterna 25 procent. De krafter som från första stund drivit revolutionen – vänstern och liberalerna – fick dela på en ynklig fjärdedel av mandaten; den mest utpräglat socialistiska koalitionen, vid namn ”Revolutionen fortsätter”, baxade in sju ledamöter, färre än resterna av Mubaraks gamla parti, NDP. Bland de aktivister som bor i det permanenta tältlägret på Tahrir eller kretsar runt torget kan man stöta på en stenhård övertygelse om att valet var riggat; vi är ju alltid fler än Brödraskapet och salafisterna! Det är otänkbart att de vann ett fritt val! Men det är med största sannolikhet ett inverterat önsketänkande. Parlamentsvalet var det friaste som någonsin hållits i Egypten, och därtill föremål för avsevärd folklig eufori; ett verkligt parlament var ett av huvudkraven under de 18 dagarna – valet hösten 2010 hade slagit alla rekord i bedrägeri – och miljoner egyptier röstade nu för första gången, med oförnekligt utbredd stolthet. Utgången kan inte skyllas på att militären i någon direkt mening manipulerade rösterna.
I stället hopar sig andra faktorer. Muslimska Brödraskapet och salafisterna är helt enkelt de enda aktörer som massor av egyptiska väljare, långt bort från Tahrir, i ett land där var tredje invånare är analfabet, överhuvudtaget känner till. De har funnits där i decennier; i synnerhet det mer än 80 år gamla Brödraskapet, som hela tiden verkat som det mest välorganiserade och välkända alternativet till regimdynastin Nasser-Sadat-Mubarak. Brödraskapet har tolererats som en halvlegal opposition, liksom salafisterna har de sänkt ankar i folklagren genom moskéer och predikanter (för att inte tala om den berömda sociala servicen) – båda  strömningarna badar i pengar. Vänstern, däremot, slogs sönder av repressionen från Nasser och framåt, klev ut ur mörkret rakt in i det bländande ljuset på Tahrir, utan disciplinerade massorganisationer eller traditionell folklig förankring. Den har inte lyckats göra sig känd, den har inga pengar. I sedvanlig ordning är den dessutom splittrad. Delar av vänstern – däribland RS – motsatte sig till yttermera visso parlamentsvalet, eftersom det ägde rum under SCAF:s överinseende. Vissa revolutionära strömningar har varit så berusade av gatupolitikens makt att de satsat all sin kraft på barrikader och brandbomber, andra har fastnat i misslyckade partiprojekt. Samtidigt har armén med mjuk hand lotsat fram islamisterna till makten, i utbyte mot att de godtagit SCAF:s makt tills vidare. Inget aktivt valfusk krävs då för att förklara resultatet.
Revolutionen har så fött fram en borgerligt-demokratisk statsapparat i vardande, utan att säkra betydande egen representation i parlamentet. Valet blev därför ingen naturlig avslutning på processen. I stället cementerades en klyfta som under våren kunde upplevas som – och ofta också var – djupt absurd: å ena sidan revolutionära aktivister och miljontals vanliga egyptier beredda att tåga i deras led, å andra sidan en parlamentarisk församling vars majoritet seglade i väg i allt större främlingskap inför ”gatan”. Hittills har klyftan garanterat att striderna blossat upp igen, men den har också försvårat för kampen mot SCAF. De revolutionära krafterna har sedan valet hamnat i en synnerligen säregen situation. De har krävt att militärjuntan överlämnar makten till civilt styre – läs: parlamentet – medan de två partier som faktiskt kontrollerar detta parlament varit helt ointresserade av att mobilisera för en accelererad övergång, eftersom de sitter i generalernas knä.
Paradoxen dramatiserades utanför parlamentsbyggnaden den 31 januari. I ännu en demonstration i årsdagens kölvatten tågade tusentals med kravet att parlamentet skulle ta över makten från SCAF. Ett kvarter från byggnaden blockerades deras väg av ultradisciplinerade unga män från – Muslimska Brödraskapet. Scenerna från Tahrir upprepades nu, i form av en flera timmar lång kraftmätning där demonstrationen försökte bryta igenom Brödraskapets linjer. På den trånga gatan pressade de tusentals kropparna från de två lägren mot varandra, handgemäng utbröt, hundratals avsvimmade och sårade aktivister bars bort över massan medan ropen skallade om att Brödraskapet sålt ut revolutionen. När mörkret lagt sig retirerade till slut Brödraskapet, så att demonstrationen kunde nå fram till parlamentsbyggnaden – för att kräva vad som i praktiken skulle vara ett överförande av den exekutiva makten till just detta Brödraskap. Så förvirrat hade läget blivit i en revolution som inte förmått växla in sin gatukraft i reell politisk makt.


ISLAMISTERNAS FRAMMARSCH
Klyftan blottlades ännu mer dramatiskt de följande dagarna, när det värsta blodbadet sedan Mubaraks avgång inträffade, massakern på fotbollsstadion i Port Said den 1 februari. 79 fans, de allra flesta medlemmar av al-Ahly ultras, misshandlades, knuffades, höggs och ströps till döds. Ingen seriös bedömare fäste någon tilltro till SCAF:s försäkran om att ”sådana här incidenter inträffar i alla länder”, som en naturlig konsekvens av rivaliteten mellan fotbollslag och deras klackar. Alla indicier – de okända huliganer som bussats fram, de uteblivna säkerhetskontrollerna, de många tillhyggena och knivarna, de låsta utgångarna, den nedsläckta stadion, militärpolisens passivitet eller rentav uppmaningar till al-Masrys fans att invadera planen – tydde på någon form av planering från, troligast, delar av inrikesministeriet. Trots att det var Mubaraks mest famösa departement för brutal tyranni har inte inrikesministeriet och dess polisstyrkor genomgått någon reformering sedan hans fall. Al-Ahly ultras har varit deras särskilda hatobjekt i många år, i synnerhet sedan de gett ett avgörande bidrag till segern i gatustriderna på ”vredens fredag” 2011. I november och december flammade våldsamma anti-SCAF-kravaller upp runt Dakhliyya, inrikesministeriets komplex av högkvarter i närheten av Tahrir – återigen var det fotbollskidsen som, tillsammans med den radikala vänstern, stod i första ledet. Det är en allmänt godtagen sanning i Egypten att massakern var statens hämnd på al-Ahly ultras för deras roll i revolutionen.
Dagen efter utbröt en ny serie massupplopp runt Dakhliyya. Demonstranterna rev en mur som polisen byggde under förra kravallomgången, bara för att stoppas av kanonader av tårgas, fågelhagel och skarpa skott. Beskjutningen var regelmässigt urskillningslös, också fältsjukhus och volontärer attackerades. Inom loppet av fem dagar hade mer än ett dussin unga män skjutits ihjäl i Kairo och Suez. Så hur reagerade det nyöppnade parlamentet? Brödraskapet skyllde till en början fotbollsmassakern på inrikesministeriet, men svängde snabbt till att fördöma demonstranterna på Kairos och Suez gator. Talmannen, den redan mäktiga brödraskaparen Saad el-Katatni, bedyrade att inga fågelhagel eller annan ammunition använts utanför Dakhliyya, det hade inrikesministern personligen informerat honom om. När den liberala parlamentsledamoten Mohamed Abu Hamed kontrade med att visa upp en hylsa han plockat upp från slagfältet, fördömde polisens uppenbara bruk av skarp ammunition och anklagade SCAF för fotbollsmassakern tystades han ner av el-Katatni, medan andra islamister försökte slita hylsan ur hans händer. Under de allt mer urartade debattsessionerna förklarade en ledamot från Frihets- och Rättvisepartiet att kravallerna runt Dakhliyya var ett verk av CIA och hänvisade till en ny bok om organisationens roll i arabisk historia som bevis.
Men rekorden i kontrarevolutionär hets togs hem av salafisterna. En ledamot från deras Hizb el-Nour – ”ljuspartiet” – dundrade att ”inrikesministeriets fall skulle leda till hela samhällets sammanbrott”. En annan krävde mediecensur för att stoppa uppvigling mot ministeriet. En tredje anhöll om att tevesändningarna från parlamentet skulle stoppas – ”det är irreligiöst att låta folk se representanter för staten förödmjukas [av liberaler och socialister]” – medan en fjärde slog fast att demonstranterna utanför Dakhliyya ”inte är revolutionärerna från 25 januari [2011], de är ett gäng ligister som får 200 pund och två gratis mål mat om dagen”. På gatan, där ”folkets ambulanser” – mopeder och motorcyklar – körde skytteltrafik för att frakta bort shabab som träffats av polisens kulor eller svimmat av tårgasen, där revolutionens ansikten försökte skydda sig mot den giftiga luften, där flaggorna och slagorden och aktivistklungorna var desamma som på varje demonstration, lät naturligtvis sådana påståenden som fantasier från en annan galax. De uttalades från ett folkvalt parlament några kvarter bort.
Salafistledaren Abdel Moneim al-Shahat gick ett steg längre. Han hade tidigare gjort sig känd för brännmärkningen av Naguib Mahfouz som prostitutionsanhängare och kravet att Egyptens faraoniska monument måste ”täckas över”; nu proklamerade han att fotboll är förbjudet enligt islam. Religionen tillåter endast tre idrotter – simning, bågskytte och ridning (samtliga med enbart manliga deltagare, naturligtvis) – varför de döda i Port Said mötte sin Herre i skam. De pengar som hälls in i egyptiska fotbollsligor borde i stället satsas på skolor där man memorerar Koranen. Dagen efter al-Shahats uttalande, medan polisen gick till en sista offensiv och dödade ytterligare två demonstranter utanför Dakhliyya, orsakade en salafistisk parlamentsledamot nationell sensation när han begärde ordet – bara för att sätta igång ett fullskaligt böneutrop, mitt i debatten. Också han avbröts av talmannen el-Katatni, som hänvisade honom till bönesalen utanför. Ett nytt mönster etablerades under dessa parlamentets första veckor. På gator och torg bedrevs intelligent, progressiv, revolutionär politik; inne i parlamentet regerade clowner, rättshaverister och ultrareaktionärer i en salig cirkusröra.
När detta skrivs har ännu en salafistskandal just briserat. En av parlamentsledamöterna från Hizb el-Nour, Anwar el-Bakimy, har hittills utmärkt sig för en osedvanligt stor näsa. Så plötsligt en dag dök han upp på en sjukhusbädd med stora bandage över ansiktet. Han berättade för församlade reportrar om hur han attackerats av maskerade män som slagit honom sönder och samman, dumpat honom vid en vägkant och stulit 100 000 pund. Den förvånade sjukhuspersonalen gav senare en helt annan version; el-Bakimy hade i själva verket sökt upp kliniken för en ren skönhetsoperation av sin näsa. Men enligt salafistisk islamtolkning är även plastikkirurgi haram, synd. El-Bakimy hade alltså hittat på hela historien för att dölja sitt fåfängda snedsprång, och Hizb el-Nour såg sig till sist tvunget att sparka ut honom från partiet som en ”lögnare”.
Incidenter av det slaget accentuerar bara de absurda, tragikomiska dragen i den egyptiska utvecklingen. En ung, experimentell, spirande, smart, demokratisk revolution som inspirerat människor världen över speglar sig i bilden av en hysteriskt predikande man i långt skägg (men utan mustasch). Den känner inte igen sig. Lika imponerad som man blir av att röra sig i den egyptiska revolutionens rum, lika mycket tappar man andan inför den islamistiska dårskapen.
Under tiden konsoliderar armén – och inrikesministeriet – sin djupa makt över statsapparaten. Februarikravallerna slutade med att polisenheter reste ytterligare fyra jättelika betongmurar på de gator som leder mot Dakhliyya. Komplexet är i skrivande stund inmurat bakom totalt åtta murar och sju taggtrådsspärrar, mitt i centrala Kairo. Så liknar den egyptiska staten en ockupationsmakt, som umgås med sina fortsatta revolutionära folklager genom förödmjukelser och övervåld. Kan det vara ett recept för lugn och ro?

GENERALSTREJKENS FIASKO

Det revolutionära uppsvinget i samband med jubiléet har ett tydligt slutdatum: den 11 februari 2012. Till årsdagen av Mubaraks avgång manade aktivistgrupper till civil olydnad, främst i form av generalstrejk. Efter massdemonstrationerna och Dakhliyya-kravallerna ville man – enligt modell från de 18 dagarna – eskalera det folkliga trycket genom att släcka ned produktion, transport och service. Kraven var desamma som under de gångna veckorna: el-Ganzouris avgång till förmån för en parlamentariskt tillsatt regering, omedelbara presidentval, rensning av inrikesministeriet, fällande dom mot Mubarak och alla som dödat demonstranter, minimilön och maximilön.
SCAF svarade med en sällan skådad hetskampanj. Den egyptiska staten skulle fullständigt falla sönder och ekonomin gå upp i rök om människor strejkade. Extra stridsvagnar och arméenheter beordrades ut på gatorna. Såväl al-Azhar – högsätet för egyptisk och arabisk sunniislam – som den koptiske påven deklarerade att civil olydnad och strejk stred mot Guds vilja. Statsmedia toppade med rubriker som ”folket säger nej till civil olydnad”; Brödraskapet och salafisterna tävlade i att fördöma strejkappellen i de mest upphetsade ordalagen och suggerera fram de mest apokalyptiska scenarierna. Ledande RS-aktivister arresterades i förebyggande syfte, däribland Kamal el-Fayoumi, arbetarledare vid Mellanösterns största textilfabrik i deltastaden Mahalla. I skrivande stund sitter han fortfarande fängslad, anklagad för att ha ”betalat” människor att lägga ned arbetet.
Generalstrejken blev ett pip. De enda som deltog i någon omfattning var studenter. Trots signaler om att vissa arbetargrupper skulle ansluta sig gick tunnelbanan som vanligt, Suezkanalen höll öppet, textilfabrikerna producerade: SCAF och islamisterna gratulerade varandra och det sansade egyptiska folket. Det var ett svidande nederlag för revolutionen. För närvarande finns inga indicier på att SCAF kommer att överlämna makten till en civil regim tidigare än generalerna själva vill. Presidentval står på schemat i maj.
Militären, som hela tiden utgjorde en bas för Mubarakregimen, slår framgångsrikt vakt om sitt ekonomiska imperium: mellan 15 och 40 procent av Egyptens BNP uppskattas stå under arméns kontroll. I de halvt hemliga företagskonglomeraten produceras allt från makaroner till bilar, till stor del med värnpliktiga soldater – i praktiken tvångsrekryterad, oavlönad arbetskraft. En teori om militärens agerande under de 18 dagarna säger att den låg i konflikt med NDP:s nyliberala ledning, under presidentsonen Gamal Mubarak. Han och hans gelikar av globaliserade företagsmän var på väg att genomföra en fullständig privatisering av den egyptiska ekonomin, på kollissionskurs med militären. Det skulle förklara varför generalerna – som representanter för en ”nationell bourgeoisie” – inte fällde några tårar över Mubaraks fall, utan tvärtom såg till att implementera det.
Det skulle också förklara varför SCAF har haft så lätt för att komma överens med islamisterna. Deras ledningar representerar i allmänhet lägre segment av den egyptiska borgarklassen: småföretagare, utbildade mellanskikt, en och annan miljonär. Men hur ”nationell” denna koalition av borgerliga intressen är kan ifrågasättas. SCAF:s regeringar sade inledningsvis nej till nya lån från IMF och Världsbanken – möjligen för att förhindra att företagsimperiet sätts under ljus – men på senare tid har förhandlingarna återupptagits, nya lån accepterats, och samtal om ännu mer långtgående frihandel inletts med EU. En detaljerad analys av de egyptiska klassernas sammansättning återstår att göra. Men det står klart att den egyptiska staten skiftat konfiguration sedan februari 2011, borta är det översta skiktet av hyperkorrupta storföretagare och NDP-politiker runt familjen Mubarak. Militären har klivit upp i högsätet, och med sig har den numera Brödraskapet och salafisterna. Revolutionen står kvar framför statsapparatens murar och stampar.

FRAMTIDSPERSPEKTIV

Förutom den enorma arsenalen av gatupolitiska metoder har de revolutionära krafterna ett yttersta vapen: strejk. I februari 2011 var det strejkerna som fällde avgörandet mot Mubarak, i februari 2012 var det deras frånvaro som förde SCAF segerrikt ur striden. Under hela året däremellan har strejkvågor rullat genom Egypten, som högst i september, när läkare och lärare, bussförare och brevbärare, sockerarbetare och hamnarbetare, böneutropare och studenter gick ut i den ena aktionen efter den andra.2 Landets ar­­bets­platser har inte slutat sjuda sedan dess. En vanlig dag i februari 2012 kunde dagstidningen Al-Masry al-Youm rapportera följande incidenter: 25 avskedade arbetare vid en sockerfabrik i Minya spärrade ingången till företagets huvudkontor, hundratals invånare i byn Sedfa blockerade motorvägen till Kairo med brinnande däck för att kräva asfaltering av byns vägar, mängder av tillfälligt anställda inom utbildningssektorn försökte storma ett kontor tillhörande utbildningsministeriet i Qalyubiya, 200 tillfälligt anställda vid ett oljeraffineringsföretag i Alexandria fortsatte sin sit-in inne på företagets högkvarter medan 400 arbetare från andra företag i staden organiserade en sit-in för högre löner, i Suez demonstrerade bagare utanför guvernörens kontor med krav på högre löner och godkännande av ny fackförening – och så vidare. SCAF har upprepade gånger klassificerat strejker som brott. Ingenting tyder på att de är på väg att sina.
Det är naturligtvis denna kraft som har potentialen att konstituera ett alternativ till islamisterna och, i sista hand, föra revolutionen till makten. Den Egyptiska Federationen av Oberoende Fackföreningar har sedan Mubaraks fall organiserat ett par miljoner arbetare i 70 förbund – främst inom sektorerna transport, offentlig service, olja och gas, tillverkningsindustri, hantverk och mat – vilket i sig måste räknas som en av revolutionens största framgångar. Men det är långt till en enad, självständig, landsomfattande arbetarrörelse. Inga ansatser finns till ett proletärt massparti – tänk brasilianska Partido dos Trabalhadores (PT) under och efter militärdiktaturen på 1980-talet – trots objektiva förutsättningar. Den revolutionära vänstern förblir liten och fragmenterad. RS försök att bygga ett lätt ultravänsteristiskt Demokratiskt Arbetarparti tillsammans med fackliga kadrer ser ut att gå i stå – men i gengäld har SCAF:s och islamisternas hets mot partiet orsakat ett enastående medlemsinflöde till den trotskistiska rörelsen.
Kan en revolutionär ledning på proletär grund utkristalliseras ur denna massa? Det återstår att se. Tills vidare har Egypten försett revolutionärer över hela världen med ett färskt förråd av lärdomar. Den första är uppenbar: om inte revolutionen säkrar den politiska makten är den förlorad. Anarkistiskt inspirerade strategier av typen ”förändra världen utan att ta makten” – så omhuldade av aktivister sedan 1989 och 1999, så tilltalande i de sociala mediernas tidevarv  – har vederlagts i praktiken. Om inte revolutionärerna tar makten gör kontrarevolutionärerna det, sådana människor som Saad el-Katatni och Abdel Moneim al-Shahat. Det svindlar vid tanken på att salafisterna nu kontrollerar parlamentets utbildningsutskott  med makt att utforma undervisningen i Egypten. Om revolutionscykeln från 1917 till 1989 gav oräkneliga lärdomar i riskerna med alltför centraliserad maktutövning har den cykel som började tidigt 2011 redan gett gott om erfarenheter från det motsatta diket där vissa aktivistgrupper rentav sätter en ära i att inte befatta sig med makt.3 Sökandet efter ett sätt att ta ledningen och makten, att krossa den gamla statsapparaten och upprätta en ny, sant demokratisk – utan att sätta igång totalitära mekanismer – fortsätter. Det är den svåraste tänkbara uppgift, och den mest nödvändiga.
Har tillfället redan försuttits i Egypten? Kan den revolutionära processen fortgå länge till utan att segra? I revolutionernas annaler kan åtminstone fyra typer av slut urskiljas. För det första kan en kraftig ekonomisk expansion undanröja jäsningsämnet och tillgodose vissa grundläggande behov, så var exempelvis fallet i Europa efter 1848. För det andra kan den revolutionära ledningen urarta vid makten, så dödades glöden i Ryssland efter 1917. För det tredje kan ett krig kväva alla emancipatoriska tendenser, något sådant inträffade i Iran efter 1979. För det fjärde kan, naturligtvis, revolutionära krafter begravas under den skoningslösa repressionens berg av lik, och här finns utan tvekan flest exempel, från Pariskommunen till den andra intifadan. Vilket slut är troligast i Egypten? Allting talar för att den ekonomiska krisen fördjupas under överskådlig framtid, globalt och i Egypten, där en potentiellt katastrofal valutakris står inför dörren sedan utlandsinvesteringar och turistinkomster uteblivit (pundet faller, priserna stiger, inflationen riskerar knuffa ännu fler miljoner ut i extrem fattigdom). Ingen revolutionär ledning kan ännu urarta vid makten, därför att ingen sådan finns. Det lär inte ändras av presidentvalet. Ingenting tyder heller på att Egypten är på väg att dras in i ett krig, även om någon form av inblandning i ett krig mellan Iran och Israel inte kan uteslutas. I stället är det fjärde scenariot som vanligt det mest sannolika, och det som 2012 års Egypten ligger närmast.
Men vissa faktorer talar emot att kontrarevolutionen kommer att krossa de revolutionära krafterna fysiskt. Efter Mubaraks fall vilar all politisk legitimitet på någon form av association till demokratiska fri- och rättigheter. Det år som gått visar vilket högt pris de får betala som dödar aktivister; samma armé som hälsades som folkets hjältar är i dag allmänt avskydd och, enligt många bedömare, politiskt svagare än någon gång i modern tid. Angreppen växer i styrka, men kanske skulle – säg – massarresteringar eller massmord på RS-aktivister alltför uppenbart svära mot legitimitetens källa för att vara politiskt möjligt. Måhända är inte heller det fjärde scenariot troligt. Om inget av sluten infinner sig är då risken – eller chansen – stor för nya revolutionära uppsving, i ett Egypten där parlamentet inte kan lösa de fundamentala sociala motsättningarna, där de ekonomiska problemen bara fördjupas, där ledande politiker gör bort sig medan massorna samlar erfarenheter av självorganisering och kadrerna smider om sina strategier.
Andra slut är förstås möjliga. Revolutioner kan falla sönder i splittring. De kan nötas ut av trötthet och utmattning. De kan tappa lusten. Hittills, en bit in på den egyptiska revolutionens andra år, finns dock inga tecken på något sådant.    

En artikel av Andreas Malm
Artikelförfattaren är doktorand i humanekologi, författare och Mellanösternkännare. Han har bland annat givit ut böckerna Bulldozers mot ett folk och När kapitalet tar till vapen (båda på Agora 2002 och 2004) och Hatet mot muslimer (Atlas 2009)

NOTER
1. En fullständigt briljant skildring av SCAF:s roll under händelseutvecklingen 2011 återfinns i Ahdaf Soueif: Cairo – My City, Our Revolution, Bloomsbury, 2012.
2. Se Anne Alexanders lysande essä ”The Egyptian workers’ movement and the 25 January revolution” i International Socialism, nr. 133, 2012 (www.isj.org.uk).
3. För en oupphörligt intressant analys av 2011 års revolter och revolutioner, se Paul Mason: Why It’s Kicking Off Everywhere, Verso, 2012.

Det här inlägget postades i Internationellt, Mellanöstern och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.