”Folkhemshistorien är välkänd och Per-Albin har blivit de flestas landsfader. Brantings politiska gärning och gestalt är suddigare. Jag har därför velat skildra Brantings historia, den politiska, kulturella och privata.” Så motiverar Olle Svenning i förordet till Hövdingen varför han valt att teckna ett porträtt i helfigur av Hjalmar Branting.
Huvudpersonen föddes 1860. Fadern var chef för Gymnastiska Centralinstitutet
(nuvarande Gymnastik och Idrottshögskolan, GIH) och modern var pianist. Paret tillhörde den absoluta Stockholmssocieteten. Här utvecklade Hjalmar stil och manér som i mycket kom att prägla honom livet ut; ätande på lyxkrogar och tjänstefolk som ombesörjde markservicen i hemmet var i det sammanhanget regel. Hans sociala vara stod i skarp kontrast till de villkor som arbetarklassen i dåtidens fattigsverige levde under.
Brantings väg till socialdemokratin kom att gå över 1880-talets kulturradikalism, som gisslade kungar, adel, prästerskap och religion. Under sin ungdoms resor i Europa fick han kontakt med ryska revolutionärer i exil och kom att fördjupa sig i den marxistiska läran. I den socialdemokratiska klubb som bildades i Stockholm 1884 har han i uppbördsboken för januari-juni 1885 medlemsnummer 1. Från 1886 tillhörde Branting husorganet Socialdemokratens redaktion. Hans tal i Gävle 1886 – på temat Varför arbetarrörelsen måste bli socialistisk – brukar benämnas som den svenska arbetarrörelsens självständighetsförklaring. Efter Axel Danielssons tidiga frånfälle 1899 var sedan Branting i praktiken socialdemokratins obestridliga ledare ända fram till sin död 1925. Formellt valdes han till ordförande vid kongressen 1908.
Med tiden kom Branting att omfattas av en tämligen stark personkult och ikonisering. Exempelvis såldes det i valrörelsen 1914 200 000 billighetsporträtt av honom; ”att pryda varje arbetarhem”. För de fattiga genomsnittsmedlemmarna symboliserade han hövdingen högt upp på toppen, patriarken som företrädde dem i de fina salongerna och maktens boningar. Svenning tecknar i en sekvens, från tiden när Branting blivit finansminister 1917, en smått rörande bild av denna patriarkala relation: ”Han var villrådig inför de många hjälpsökande som kom till departementet. Ibland gav han dem några sedlar ur sin egna plånbok. Så hade han gjort i sin ungdom: sträckt över en slant till de behövande. Medarbetare i finansdepartementet måste skydda Branting mot alla som bad honom om pengar”.
Den koalitionsregering mellan socialdemokraterna och liberalerna 1917 – där Branting således blev finansminister – gick framför allt till historien för att den stiftade en lag om allmän och lika rösträtt. Därtill vädrades det gamla ståndssamhället ut när husaga och utauktionering av barn förbjöds och tjänstehjonlagstiftningen skrotades. Dessutom förberedes en lag om åtta timmars arbetsdag. Mindre smickrande är att regeringen gav väpnat stöd till den vita sidan i det finska klasskriget och att de diplomatiska förbindelserna med den nya revolutionära regeringen i Ryssland bröts.
Sammantaget är Hövdingen en stimulerande och bildande läsupplevelse. Med fokus kring förra sekelskiftet skildras arbetarrörelsens formativa period i vårt land – en tid när reformister, revolutionärer och anarkister stred om inflytande och makt. Färgstarka personligheter som Hinke Bergegren, Kata Dahlström och Zäta Höglund passerar revy. För att inte nämna den anarkistiska tobaksarbeterskan Augusta Lokk, som uppmanade sina kvinnliga kamrater att beväpna sig med pistoler och skjuta överklassfolket. När Augusta begärde ordet ropade mötesdeltagare; –Stäng fönstren!
Det man emellertid saknar i Svennings biografi är ett resonemang kring hur arvet efter Branting påverkat senare tiders svenska socialdemokrati. Det dominerande synsättet under hans epok var att när väl den allmänna rösträtten erövrats skulle folkmajoriteten vinnas, varefter det socialistiska uppbygget kunde ta sin början. Så här beskrev Branting det i sitt Gävletal 1886: ”Allmän rösträtt är således priset, för vilket bourgeoisien kan få köpa sig avveckling medelst administration, istället för konkurs anhängiggjord vid revolutionens domstol”.
Även 1920-års partiprogram bär en klar socialistisk ton i sin systemkritik: ”Huvudorsaken till de lyten, som vidhäftar våra dagars civilisation, är nämligen det privatkapitalistiska produktionssättet. Som lagt äganderätten till produktionsmedlen i ett mindretals händer, dömt flertalet till egendomslöshet och beroende samt gjort motsättningen mellan arbete och kapital till det nuvarande samhällets bestämmande drag”.
Redan under Brantings levnad kom dock det socialdemokratiska partiet att i allt högre grad söka samarbete med storkapitalet. Han själv skyddes allt mer klasskampen, eller ”den mullrande åskan” som han hade för vana att kalla den. Istället för klasskamp – med systemskifte som mål – kom under 1920-talet drömmen om den socialistiska visionen att stanna vid utredningar om socialisering och industriell demokrati. Därefter kom Per-Albin Hansson att med sin folkhemsvision och kohandel med Bondeförbundet förvisa den socialistiska tanken bort från partiets omedelbara praxis. Idag är vi också fjärran från ett samhälle där det stora flertalet – med Brantings bevingade ord – kan förverkliga ”sina bästa stämningars längtan”.
Anders Karlsson