I Storbritannien får mer än tre miljoner löntagare sin regelbundna inkomst från arbete som är helt organiserat via olika internetplattformar, drivna av företag som Uber, Upwork och Taskrabbit. Det rör sig inte om ett fenomen i marginalen i specifika branscher, menar Ursula Huws: ”Det som sker är att flera olika trender som sakta byggts upp över flera decennier nu konvergerar och påskyndar uppkomsten och spridningen av en ny modell för arbetsordning. Det handlar om en storskalig omstrukturering av arbete inom en rad olika sektorer.”
Det är ett välbekant mönster. Först kommer en ekonomisk kris. Därefter följer en enorm omstrukturering av kapitalet – och med denna, en omstrukturering av arbetet – som ställer alla tidigare gällande förhållanden i tvivelsmål. Gamla industrier, företag och arbeten försvinner och nya uppkommer med hjälp av nya teknologier. När människor kämpar för att beskriva de seismiska omvälvningarna i det ekonomiska och sociala landskapet så stiger en språklig dimma som fördunklar dragen i detta nya landskap, och gör att försöken att analysera och kartlägga blir till suddiga ansatser.
Terminologisk kamp
Den här gången var teknikutopisterna tidigt ute bland kommentatorerna och erbjöd uttryck som ”delningsekonomi” och ”peer-to-peer nätverk” för att frammana en vision av en ny positiv utveckling som, hävdar de, ger en föraning om hur ett post-kapitalistiskt samhälle byggt på samarbete kan se ut. Det är ett samhälle där internet ger möjlighet till delning av tjänster mellan de som behöver dem och de som tillhandahåller dem, utan någon kapitalistisk mellanhand. Enligt deras spekulationer kan vi med 3-D skrivarteknik till och med skippa fabrikerna och låta varor produceras precis när de behövs.
Föreställningen att människor gladeligen och oegenyttigt erbjuder sina tjänster till fullständiga främlingar plockas upp i en annan form av diskurs där ”massans kunskaper” med hjälp av ”crowdsource” eller “cloudsource” utmålas som lösningar på allehanda svårhanterliga problem.
Kanske ska man fokusera på ordet ”source” som väcker associationer till den företagskultur som slog rot på 1990-talet där ”outsourcing” (och alla dess varianter: global sourcing, insourcing, eller backsourcing) var affärsverksamhetens kodord.
När termer som crowdsourcing används i dessa sammanhang så syftar det i själva verket inte på en frivillig gåvoekonomi utan på en ekonomi där olika plattformar på nätet används för att få omedelbar tillgång till en global pool av arbetare. I uttryck som ”flytande arbetskraft” och “workforce on demand,” är den aspekten än mer uppenbar.
Ibland beskrivs dock den här ständigt tillgängliga arbetsstyrkan (det mänskliga molnet eller mängden) också i mer pessimistiska ordalag med uttrycket ”artificiell artificiell intelligens”. Man liknar ofta detta osynliga arbete som är nödvändigt för internets funktion med Den Mekaniska Turken, det ”automatiska” schackbräde på 1800-talet som i själva verket visade sig dölja en mänsklig operatör.
Vare sig det handlar om att kontrollera riktigheten i Googles rankningar, föra in gatunummer i Google Maps, sortera bort vidriga bilder på sexuellt utnyttjande av barn eller halshuggningar från sociala medier, eller att matcha erbjudanden med ansökningar på jobbsök-plattformar, så handlar det om aktiviteter som de flesta användare tar för givet att de utförs automatiskt av algoritmer, men som i själva verket ombesörjas av mänskliga ”klick-arbetare”.
Optimister som prisar kreativiteten och oberoendet som associeras med frilansande klick-arbete kallar det ”gig-ekonomi”, medan mer neutrala kommentatorer beskriver en ”plattformsekonomi” eller ”nätverksekonomi”.
Vad vi än må kalla det så har de flesta av oss nu samlat på oss tillräckligt med anekdoter eller egna förstahandserfarenheter för att ha en föreställning om hur det är att vara en del av denna nutida arbetsstyrka-on-demand. Det finns skräckhistorier om hur arbetarna på Amazon Mechanical Turk, om de inte bor i Indien eller USA, bara kan få betalt i presentcheckar – en återuppfinning av den klassiska företagsbutiken. Arbetarna på plattformar som Freelancer eller Elance upptäcker att, trots de tydligt får veta att de inte är fast anställda, så har deras klienter exklusiv äganderätt till deras intellektuella egendom, även när de inte fått betalt – lönestöld i det tjugoförsta århundradet. Och det är inte ovanligt med berättelser om hur det anseende som mödosamt byggts upp online, under flera månader eller år kan spolieras av en illvillig kunds omdöme.
Nytt arbetsliv
Det tycks som om en ny sorts arbetsliv håller på att uppstå.
Det är ett liv där vem du är och vad du kan, presenteras för världen i form av standardiserade check-listor; eventuellt dekorerade med en insäljande egenbeskrivning. Främlingar med makten att anställa dig kan bedöma kvaliteten på ditt arbete med hjälp av användarbedömningar, som kan avspegla välinformerat omdöme, men som lika gärna kan vara ett uttryck för dålig smak eller en ovilja att betala dig för dina tjänster.
Du vet inte från den ena veckan till den andra, eller ens timme för timme, om du har ett arbete eller inte – så ha alltid din smartphone till hands, var beredd att trycka på ”accept” ögonblickligen. Du är, i korthet, ständigt inloggad.
Eftersom ditt arbete i stor utsträckning sker online så registreras varje aktivitet. Således generar du oupphörligt de data som gör det möjligt att övervaka dig allt noggrannare, med alltmer preciserade prestationsindikatorer, som reducerar det individuella rörelseutrymmet ytterligare.
Du blir del av en atomiserad arbetsstyrka där individerna är alltmer utbytbara. Deras arbete är sönderdelat i standardiserade enheter, de är ständigt inloggade på nätet och de blir loggade, i betydelsen att deras arbete kontinuerligt registreras för framtida analys.
Det här kan ju låta överdrivet dystopiskt. Man kan hävda att den här typen av arbete, som nu alltmer sköts via onlineplattformar i alla tider har varit osäkra. Har det någonsin varit förknippat med säkra anställningsvillkor att köra taxi eller att redigera text på frilansbasis? Att städa eller att uträtta ärenden, har knappast räknats som riktiga jobb.
Plattformsekonomi
Ett sätt att se på den senaste exponentiella tillväxten av onlineplattformar för att leverera tjänster är att se det som en formalisering av den informella ekonomin, med den överskådlighet som följer med en öppen marknad som ersätter det gamla sättet att förmedla arbete från mun till mun. Och som också ersätter det svarta utbytet, kontanter i handen, med spårbara betalningar via internet, som åtminstone öppnar för möjligheten att beskatta dem och för mer rättvisa lönevillkor.
Vilket är en bra sak, hävdar somliga. Inte minst för människor som tidigare varit utestängda från sådana arbeten på grund av kön, etnicitet eller handikapp. Har teknikutopisterna rätt?
Men om man betraktar organiseringen av arbetet via online-plattformar enbart som något som påverkar den informella arbetsmarknaden så ignorerar man en bredare verklighet. Det som sker är att flera olika trender som sakta byggts upp över flera decennier nu konvergerar och påskyndar uppkomsten och spridningen av en ny modell för arbetsordning som spänner över en rad olika sektorer. Den dyker upp i såväl offentlig som privat sektor; i manuellt och intellektuellt arbete och i kontorsarbete; den innefattar både låg- och högkvalificerade jobb, oavsett om de täcks av avtalsenligt anställningsskydd eller inte. Det loggade arbetet är den nya normen.
Långsamt och försåtligt har det blivit accepterat att du ska ha ett ständigt uppdaterat CV, tillgängligt att bedömas, och att vara ständigt beredd att formulera din kompetens i termer anpassade för varje nytt jobb, för varje potentiell befordran, anslagsansökan eller för att passa in i en specifik projektgrupp. Det tas för givet att dessa ansökningar ska göras online vilket tvingar dig att modifiera dina tidigare erfarenheter så att de går att passa in i standardiserade check-listor och rullgardinsmenyer. Även om du har avtalsreglerad 40-timmars arbetsvecka så är det nu i princip normalt att du förväntas kolla din epost dygnet runt, var du än befinner dig.
Närsomhelst kan ett pling i din smartphone påkalla din uppmärksamhet för att ett möte blivit inbokat i din kalender eller att en uppgift väntar på att slutföras i din inbox. Gud hjälpe dig om du glömt ditt användarnamn eller lösenord när det är dags att agera! Så mycket lättare då att vara permanent inloggad, oavsett säkerhetsriskerna.
Det handlar inte bara om att en form av kommunikation ersatt en annan. Det är de yttre tecknen på en storskalig omstrukturering av arbetet: en manifestation av ett underliggande mönster där arbetsuppgifter standardiseras för att systematiskt kunna koordineras och övervakas.
Varje produktionsenhet är invävd i en större hierarki som koordineras elektroniskt. Och var och en av dessa enheter, som pressas att hålla nere kostnaderna, försöker minimera dem genom att externalisera så mycket arbete som möjligt på sina användare eller på en lägre nivå i hierarkin.
Behöver du en databas med allas uppgifter inlagda? Slösa inte pengar på en anställd som samlar och matar in data. Låt användarna fylla i online-formulär med de personuppgifter du behöver. Vill du vara säker på att ett projekt kommer att vara färdigt i tid? Låt alla som arbetar i projektet föra loggbok över sitt arbete och inför sanktioner om man missar att nå uppsatta mål.
Varje transaktion kanske ba
ra tar några minuter, eller till och med sekunder, men multiplicerat genom hela ekonomin så sparar man miljontals dollar i form av icke betalade löner genom att låta alla boka sina egna biljetter, fylla i deklarationsblanketter, ladda upp artiklar, beställa matvaror, uppdatera sina profiler och logga sin egen arbetstid – och den cyberbyråkratiska ryggsäck av obetalt ”konsumentarbete” som numera ingår vardagslivet för var och en sväller än mer.
Förutom att kostnaden för arbetet läggs över på andra så skapar de inloggade handlingarna spår som gör det möjligt att följa varje transaktion, att kartlägga varje arbetares prestation. Det lägger grunden till att fastställa vad som borde utgöra ett ”normalt” arbetsmönster för varje specifik yrkesgrupp och detta kan sedan användas för att sätta upp framtida mål.
Det är en modell som när den tränger in i olika näringsgrenar och yrken ger upphov till paradoxen att arbetet blir mer formaliserat – utformat för att möta standardiserade prestationsmål, alltifrån mängden av publicerat innehåll till antalet säljtillfällen eller finkalibrerat för att fungera i komplexa multinationella bolag – och på samma gång mer otryggt.
Otrygga villkor
Men kapitalismen behöver förutom standardisering också innovationer. Och innovationer är en trasslig typ av verksamhet som innefattar experimenterande, utbrott av kreativitet blandat med perioder av misslyckade ansatser. För många kapitalistiska organisationer är ett allt vanligare sätt att försöka lösa denna paradox att försöka placera den har typen av aktiviteter i en sorts svart låda som kringgärdas av externa kontrollsystem och som minimerar risktagandet. Utvecklandet av nya produkter och processer – och även en rad aspekter av ren forskning – tenderar allt mer att placeras i specialavdelningar eller att helt och hållet utlokaliseras och organiseras på projektbasis med temporära team. Det är en modell som länge kännetecknat kreativa verksamheter där arbetare går samman för att producera en viss film, pjäs eller en skiva, och det har nu spridit sig till spelindustrin, mjukvaruutveckling och många andra verksamheter.
Det är här de otrygga villkoren blir tydliga. Även om de verkar ha en anställning så kommer även hög-kvalificerade utvecklare ofrånkomligt att känna att de aldrig är bättre än deras senaste projekt.
Varje gång måste de bevisa sitt värde, lägga ner extra timmar, visa hängivenhet och genomföra den intrikata balansakten att påvisa att man är en bra lagspelare samtidigt som man framhäver sin egen oumbärlighet – allt som ökar möjligheten att man blir utvald till nästa projektgrupp. Livet inuti bolaget liknar alltmer livet utanför.
När det gäller lågbetalda tjänstejobb är likheterna än mer tydliga. Det är inte stor skillnad på att vara dygnet-runt tillgänglig för ett varuhus, lager, café eller en hamburgerkedja och sitta och vänta på att chefen ska ringa in dig, jämfört med att vänta på att när nästa uppdrag åt Task Rabbit, Hassle, Handy eller Uber kommer.
En teoretisk skillnad mellan att vara frilansare och att vara fastanställd är att den förra har större frihet att säga nej till arbete. Men i dagens läge där obetald praktiktjänstgöring är utbrett och ren stöld av intellektuell egendom via nätet är vanligt så är det, för dem som inte kan stödja sig på välbärgade föräldrar eller en rik partner, en frihet som alltmer liknar den berömda friheten att sova under broar och tigga på gatorna, som Anatole France myntade. Friheten att välja finns bara när det finns verkliga alternativ att välja mellan.
Innebär det här, som ibland hävdas, att alla arbetare ingår i ett ”prekariat” med gemensamma villkor eller, med ett annat uttryckssätt, att de utgör en odifferentierad ”multitud”? Svaret är nej, otrygghet är det normala tillståndet för all arbetskraft under kapitalismen. Det är en otrygghet som under gynnsamma villkor hålls i schack av starka arbetarorganisationer. Otryggheten i sig binder inte samman arbetare i en gemensam klassidentitet mer än vad till exempel hunger eller fattigdom gör. När allt större del av arbetskraften dras in marknadsrelationer så skapas mer differentiering, inte mindre. Vikten av specifika färdigheter och talanger minskar inte, utan den tvärtom ökar. Men arbetsgivarna får möjlighet att i detalj förtydliga sina krav på arbetskraften och precisera sin rekrytering, och att skarpare ställa potentiellt anställda i konkurrens mot varandra, ofta oberoende av var de befinner sig i världen.
Arbetskraften är atomiserad, men i allmänhet är arbetare bara utbytbara gentemot varandra inom specifika färdighetsområden, specifikt yrkeskunnande. När arbetsmarknaden förvandlas till en formaliserad helt splittrad arena där vissa områden tidigare varit relativt stängda för konkurrens utifrån genom rådande krav på yrkeskunnande, så uppkommer nya vinnare och förlorare. Det som är en katastrof för en frilansande grafisk designer eller en chaufför med taxilicens i New York eller London kan vara en livsavgörande möjlighet för en konststuderande i Pakistan eller Bolivia eller för en nyanländ immigrant vars enda tillgång är en bil. Att beteckna dem alla som medlemmar av en och samma klass – kännetecknad av osäker ställning på arbetsmarknaden – kan inte på något magiskt sätt ta bort de i högsta grad verkliga skillnaderna i deras materiella intressen.
Externalisering
Hur ska man som marxist förstå den här nya fasen som nu alltmer präglar kapitalismen? Den har helt klart flera olika dimensioner.
För det första så förs helt nya områden av människors liv in i kapitalets omloppsbana och möjliggör skapande av profit ur aktiviteter som tidigare utbyttes kostnadsfritt. Airbnb, SnapGoods, Lyft, eller italienska Gnammo är exempel på bolag som drar in mänskliga umgängesformer i den kapitalistiska sfären och gör det möjligt att göra vinst på varje byteshandling även när det inte finns några anställningsförhållanden.
För det andra så utvidgar plattformsekonomin den kapitalistiska sfären till den informella ekonomin och pålägger den vinstkrav samtidigt som den strukturerar arbetskraften inom sektorn enligt kapitalistisk arbetsdisciplin och tidsregim. Det här sker över hela linjen; inom online-organiserat internetarbete (som Elance, Amazon Mechanical Turk eller Upwork), inom manuellt arbete (till exempel TaskRabbit, Handy eller Zaarly) och också inom enkel varuproduktion (där är Etsy ett exempel på företag som drar vinning av den processen).
För det tredje så innebär det en externalisering av investeringskostnaderna. Förr var företag som drev hotellkedjor eller taxiföretag tvungna att investera i fastigheter och bilar – tillgångar vars värde sjönk över tid. Nu kan företag som Uber och Airbnb låta medborgarna stå för kostnaderna, inklusive räntor och amorteringar på lånen de tvingats ta för att anskaffa sina tillgångar. Samtidigt som de får stå för risktagandet blir de allt fastare knutna till det kapitalistiska systemet.
Den fjärde effekten är kanske den mest försåtliga eftersom den sträcker sig bortom de nya plattformarna och in i kärnan av den ”gamla” ekonomiska ordningen. Genom att den etablerar en ny normativ modell för hur arbete bör vara – standardiserat jämförbart, ständigt tillgängligt, permanent registrerat – så omöjliggör den varje föreställning om att arbetet kunde vara organiserat på ett annat sätt.
Den nya arbetsordningen ger intensiva motsättningar genom kropp, sinne och vardagsliv på var och en som ingår i denna globala arbetsstyrka. De är på samma gång i högsta grad splittrade och samtidigt förbundna med varandra. Samtidigt som deras uppgifter är högst specialiserade så har de också mer gemensamt med andra arbetare än någonsin.
De måste vara både självständiga och medgörliga. Både konkurrera och samarbeta. De måste vara ständigt tillgängliga men inte visa tecken på trötthet. De måste kunna visa på sina tidigare erfarenhet och sitt anseende, men bedöms ändå aldrig bättre än sitt senaste jobb.
Det finns potential både för nya typer av motsättningar såväl som nya former av solidaritet mellan dem.
Vilka former av medvetande uppstår ur de här förutsättningarna? Vilken potential finns det för gemensamma krav? Ska vi se tillbaka på perioden från cirka 1950 till 1980 som en normativ period – då det ju, åtminstone för kärnan av arbetskraften i den utvecklade världen, var normalt att förvänta sig ett fast jobb, hälsovård, betald semester och pension?
Eller är det dags att överväga helt andra sätt att organisera arbetet och välfärden?
Ursula Huws är professor i Internationella Arbetsstudier vid Working Lives Research Institute på London Metropolitan University. Från början av 2 000-talet har hon analyserat internets påverkan på arbetslivet, bland annat i boken The Making of a Cybertariat: Virtual Work in a Real World. Hennes senaste bok är Labor in the Global Digital Economy: The Cybertariat Comes of Age (Monthly Review Press). I Röda rummet 1/2006 finns hennes artikel VAD JOBBAR DU MED? – om sammanbrottet för yrkesidentiteten och konstruktionen av reservarmén.