Maoism på avvägar

Jan Myrdals beslut att skriva i den högerextrema tidskriften Nya Tider har orsakat en debatt där även delar av den vänster som stått honom nära – Clarté, Fib/Kulturfront och de sista åren även ”r-arna” i Kommunistiska Partiet – nu tar avstånd från honom.

qmyrdal-nya_tiderAtt Myrdal nu följer samma logik som Nils Flyg i trettiotalets Socialistiska Partiet (som hamnade i samarbete med den tidens bruna krafter) är inte en blixt från klar himmel. Hela Myrdals historia har pekat mot möjligheten av ett sådant steg. Dels handlar det om den variant av förvriden ”marxism-leninism” som Myrdal tillhört, i realiteten Stalins och maoismens politik och ideologi. Dels handlar det antagligen till viss del om Myrdals speciella personliga karaktär – alla från den stalinist-maoistiska traditionen går ju inte den väg Myrdal nu beträder.

Men låt oss börja med den ideologiska bakgrunden och med en historisk genomgång. Myrdal och andra mao-stalinister har alltid talat sej varma för ”enhetsfronten”. I deras teori kring begreppet gäller det att se var ”huvudmotsättningen” går och skapa allianser utifrån detta. Faktum är att mao-stalinisterna aldrig förstått vad den Kommunistiska Internationalen verkligen menade med enhetsfrontstaktiken när den lanserades 1922. Taktiken byggde på konstaterandet att den revolutionära stormvåg – som inneburit seger genom oktoberrevolutionen i Ryssland och revolutionära resningar i Ungern, Finland, Tyskland och en förrevolutionär situation i flera länder – nu ebbat ut. Arbetarrörelsen hade splittrats och på de flesta håll hade socialdemokratin slutit upp bakom den borgerliga staten. I Tyskland hade de socialdemokratiska ledarna begått öppet förräderi, vilket manifesterades i deras inblandning i morden på Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg. Resultatet var en avgrundsdjup spricka mellan socialdemokrater och kommunister.

Icke desto mindre föreslog Komintern 1922 en proletär enhetsfront mellan partierna och deras sympatisörer. Den socialdemokratiska ledningen hade begått förräderi 1914 och 1918-19, men den kommunistiska internationalen kunde konstatera att detta inte lett till att proletariatet i någon hög grad lämnat socialdemokratin. I vissa länder hade kommunisterna nu majoriteten av de politiskt organiserade arbetarna bakom sej men i många andra var socialdemokratin dominerande. De socialdemokratiska arbetarna delade de kommunistiska arbetarnas klassintresse. De var ideologiskt splittrade men hade samma behov och attackerades av samma fiende. Denna grund av gemensamma intressen i den omedelbara klasskampen var utgångspunkten för Kominterns förslag om proletär enhetsfront, en enhet på klasskampens grund.

När Stalin och hans allierade efter Lenins död tillskansade sig den avgörande makten i Sovjetunionens kommunistiska parti gled man bort från denna klasskampspolitik. Istället menade Stalin, Bucharin med flera att man till exempel i Kina skulle underordna sej den borgerliga ”demokratiska” rörelsen Guomindang under Chiang Kai-cheks ledning. Vänstern inom partiet (Trotskij med flera) motsatte sej denna politik – och de fick rätt. I två blodiga massakrer i Shanghai och Kanton massakrerades kommunisterna av Guomindangs ”demokrater”.

1929 slog Stalinregimen om och förklarade att nu gällde ”Klass mot Klass”. Omsvängningen speglade den desperata situationen i Sovjetunionen och behovet av segerrika revolutioner som kunde bryta Sovjetunionens isolering. Men ”klass mot klass-politiken” var inte en återgång till Kommunistiska Internationalens proletära enhetsfront. Det var i stället en ultravänsteristisk desperat politik med orealistiska förhoppningar om snabba segrar för kommunistpartierna.

I stället för enhetsfront med socialdemokratin stämplades nu de socialdemokratiska partierna som ”social-fascister”. Socialdemokratin beskrevs som den allt starkare fascistiska rörelsens ”tvilling”. Klass mot klass är alltså en mycket missvisande beteckning, ”arbetare mot arbetare” hade varit mer korrekt. Denna period av Kominterns historia brukar kallas den ”tredje perioden”. Den nu landsflyktige Trotskij såg det katastrofala i tredje periodens politik och agiterade för att kommunister åter måste tillämpa den proletära enhetsfronten. Men varken kommunistiska eller socialdemokratiska ledare lyssnade på honom. Vi vet resultatet: Hitlers maktövertagande.

Folkfrontspolitiken

Nu slog det Stalinledda Komintern om igen. Fascismen skulle hädanefter mötas med frontpolitik. Men inte med proletär enhet utan med ”folkfront”. Kommunisterna och andra arbetarpartier borde nu enligt Stalin skrinlägga klasskampen och underordna sig de liberaler och ”borgerliga demokrater” som ännu inte hade hoppat på det fascistiska tåget. I den kapitalistiska depressionens 1930-tal – där kapitalismen visat att den betyder återkommande kriser, massarbetslöshet, nedpressade löner och uppkomsten av fascistiska partier skulle arbetarna enligt stalinisterna inte bedriva självständig klasskamp utan istället begränsa kampen till att bevara det kapitalistiska systemet minus fasciströrelserna. Folkfrontspolitiken var i grunden ett uttryck för att det stalinistiska, byråkratstyrda Sovjetunionen nu desperat sökte enhet med de ”borgerliga demokraterna” och ”borgerliga demokratierna” (imperialistmakterna Frankrike, Storbritannien etc.)

Resultatet blev katastrofalt; för att blidka de imperialistmakter man sökte allians med motsatte sej de av Moskva ledda kommunisterna all proletär klasskamp. I Spanien innebar det att stalinisterna under inbördeskriget med våld attackerade de arbetarorganisationer som verkade för arbetarkontroll över industri, infrastruktur och kollektiviseringar.

De imperialistiska makterna förhöll sej kallsinniga inför Moskvas kryperi och i augusti 1939 slöt Stalinregimen istället en non-aggressionspakt med Hitler-Tyskland. I november 1940 fördes till och med samtal om sovjetisk anslutning som fjärde land i axeln Tyskland-Japan-Italien. I juni 1941 anföll dock Hitler Sovjetunionen och nu var det dags igen för folkfrontspolitik, i allians med England och USA. Efter kriget satt Stalin med Churchill och amerikanarna och delade upp Europa som vilken imperialist som helst. Det är denna typ av allianspolitik som Jan Myrdal tagit till sig, kryddad med Mao Zedongs teorier om huvudmotsättningar. Denna syn har inget med den proletära enhetsfront som Lenin och Trotskij förordade. Den är i själva verket motsatsen.

När militärdiktaturerna föll i Vietnam och Kambodja visade det sej att Pol Pots röda khmerer i Kambodja hade en linje långt ifrån vietnamesernas. Man tömde städerna och drev ut befolkningen på landsbygden där de under slavliknande förhållanden skulle odla ris. Miljoner människor gick under i umbäranden eller slogs ihjäl om de opponerade sej. De röda khmerernas styre utvecklades till ett obeskrivligt terrorvälde och de började också göra räder in i Vietnam. Till slut intervenerade vietnameserna och störtade Pol Pot-regimen, en intervention som räddade livet på oerhört många kambodjaner.jm_i_kampuchea018

Jan Myrdal och KFML (som varit dominerande i solidaritetsrörelsen med Vietnam) tog ställning för Pol Pots röda khmerer (som fortsatte ett gerillakrig, understödda av England och USA och som med imperialistmakternas stöd i åratal fick representera Kambodja i FN) och stödde också kinesernas angreppskrig på Vietnam. KFML och Myrdal hade tidigare tagit ställning för det kinesiska kommunistpartiet i motsättningen mellan Kina och Sovjet. Vietnam stämplades nu plötsligt som kapitalistiskt av mao-stalinisterna. Landet hade ”bytt färg”. Sådana ”färgbyten” kunde i mao-stalinisternas föreställningsvärld ske genom politiska beslut. Sovjetunionen hade enligt dem bytt färg genom 20:e partikongressens beslut när Chrusjtjov avslöjat Stalins brott. Det behöver väl inte påpekas att ett sådant sätt att se på produktionssätt inte har något med marxism att göra. Kapitalism betyder verkliga bestämda relationer i ekonomin, att värdelagen styr utvecklingen och så vidare. Idag är Vietnam kapitalistiskt, men detta krävde verkliga förändringar i det ekonomiska livet; införandet av marknadsrelationer och privat ägande.

Myrdal hade med hull och hår anammat Maos teori att ”huvudmotsättningen” i världen gick mellan ”supermakterna” och världens folk. Supermakterna var USA och Sovjet, där Sovjet utpekades som den farligare ”uppåtstigande” imperialistmakten. Med tiden accentuerades denna syn så att maoisterna i lokala konflikter till och med kunde ta ställning för USA-stödda krafter för att motverka ”socialimperialismen”.

Maoismen och Sovjet

I Sverige ledde det mao-stalinisterna till ställningstagande för den svenska militärmakten eftersom ”Sverige hotades av supermakten, det socialimperialistiska Sovjetunionen”. Sovjetunionen var ju vid denna tid en djupt byråkratiserad planekonomi med knappt styrfart. Arbetarna hade förvisso berövats den politiska makten redan på 1920-talet men fortfarande hade den härskande privilegierade byråkratin inte påbörjat nedrivningen av den rådande ekonomin; att som Myrdal och SKP se denna stat som den ”uppåtstigande kapitalistiska imperialismen” kräver avancerad förträngningsförmåga vad gäller verkligheten. Men den stalinistiska traditionen har ju som vi sett tränat sina följeslagare i just detta. Förmågan att skifta ståndpunkt på ett logikföraktande sätt hade tränats upp till oanade höjder. Betänk skiftet från ”tredje periodens” sekterism till folkfrontsperiodens knäfall för borgarklassen. För att sedan följa Stalins påbud under Molotov Ribbentrop-paktens år, då fred med Nazityskland predikades och de makter som man tidigare desperat försökt blidka (Storbritannien och Frankrike) återigen skulle fördömas som imperialister, följt av enhet med dessa imperialister efter Hitlers överfall på Sovjetunionen.

Den som accepterar dessa lappkast hade ju fått en god träning i att följa husbondens röst. Nu, efter Chrusjtjovs kritik mot Stalin, var husbonden istället Kinas Kommunistiska Parti. Maoisterna tog ställning mot den kubanska hjälpen till Angola, och spred precis som USA myten att Kuba bara var ett verktyg för Sovjets strävanden. Den kubanska militära insatsen inte bara räddade Angola från sydafrikansk invasion, utan var instrumentell för apartheidregimens slutliga fall.

myrdal_maoNär Sovjetunionen gick in i Afghanistan för att säkra en pro-sovjetisk regim såg mao-stalinisterna detta som ett exempel på ”socialimperialismens” strävan efter herravälde ända ned till Indiska oceanen. Man stödde därför utan hämningar de fundamentalister, utrustade av USA, som mobiliserade för sina egna reaktionära lösningar. Fundamentalisternas program var inget problem för Myrdal och hans anhängare. Huvudsaken var att ”socialimperialisterna” besegrades. Att Sovjets invasion inte hade några progressiva bevekelsegrunder är en sak. Det kan dock inte leda socialister till att stödja en annan sida med ett uttalat reaktionärt program, men för Myrdal och KFML (som nu bytt namn till SKP) var det inga problem. Tillsammans med USA-imperialismen och alla borgerliga krafter sjöng man fundamentalisternas lov.

När Maos politiska linje i Kina ersattes av Deng Xiaopings återintroduktion av kapitalism stod dock Myrdal kvar vid den maoistiska politiken. Dock kunde han inte låta bli att stödja Dengs nedslående av studenter och arbetare på Himmelska Fridens Torg 1989. Denna massaker var en viktig hörnpelare i Dengs politik att förhindra allt folkligt motstånd mot marknadsreformerna och säkringen av den kapitalistiska restaurationen. I det längsta (tills albanerna brutit med Kina) såg även Myrdal Albanien under Enver Hoxha som ett föredöme för arbetarklassen.

Sammantaget kan vi således se att Jan Myrdal lyckas med att hamna fel i så gott som varje viktig fråga på världsarenan. Mot bakgrund av det – utifrån denna artikels historiska exposé – blir också hans senaste politiska förflyttning – där han menar att Nya Tider står på rätt sida mot USA – mindre obegriplig. <<

Artikelförfattare

Peter Widén är medlem av Socialistiska Partiet och före detta metallarbetare.

 

Det här inlägget postades i Övrigt och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.