Ofullbordat försök

I över ett decennium har utvecklingen i Venezuela varit ett återkommande tema i Röda rummet. I en rad artiklar har vi belyst den spännande process som Hugo Chávez kom att benämna som ”Socialism för det 21:a århundradet”.

chavezDen bolivarianska revolutionen gick för långt för kapitalismen men inte tillräckligt långt för socialism. Den slutsatsen drar Daniel Finn i denna analys som rekapitulerar skeendena som lett fram till den djupa kris som det rådande samhällsbygget i Venezuela nu befinner sig i.

Det kan inte råda några tvivel om att Venezuela går igenom en djup kris. En grupp socialister i landet, som försvarar arvet efter Hugo Chávez, målar upp en dyster bild av vardagslivet där:

Det behövs nästan 19 minimilöner för att täcka behovet av basförnödenheter. Till det kan vi lägga inflationen, som sägs vara den högsta i världen, de oändliga köerna som beror på brist orsakad av hamstring, spekulation och låg produktivitet inom jordbruket och industrin. Detta tillsammans med polisens och den militära personalens övergrepp, tragedierna med sjuka som inte kan få tag i mediciner, korruption som försiggår ostraffat, krisen inom elektricitetssektorn och den organiserade brottsligheten, skapar en situation av aldrig tidigare skådat socialt, politiskt och ekonomiskt kaos i Venezuela.

Regeringen Nicolás Maduros misslyckande med att upprätthålla folkets levnadsstandard har möjliggjort för högeroppositionen att ta kontrollen över Venezuelas nationalförsamling, något som lett till ett dödläge mellan den verkställande och den lagstiftande makten, en situation som måste lösas på ett eller annat sätt.

Detaljerna vad gäller krisen i Venezuela har skildrats tillräckligt på andra ställen. Men det man inte gripit sig an i lika hög grad är frågan vad krisen betyder för den internationella vänstern som tidigare närde stora förhoppningar angående den bolivarianska revolutionen.

Att fokusera rätt

Det går inte att vidta någon ärlig genomgång om vad som gick fel i Venezuela utan att börja med att förstå vad chavismen gjorde rätt.

Bokomslag GottDet experiment som Hugo Chávez inledde efter att han, utifrån ett blygsamt socialt reformprogram, hade blivit president 1999 hamnade gradvis i den internationella vänsterns blickfång. Richard Gott gjorde ett tidigt försök att ta sig an fenomenet i sin biografi om den venezuelanske ledaren. Hans bok fick ett föraktfullt bemötande i The Guardian av en redaktör på Buenos Aires Herald, som hävdade att Latinamerika behövde ”färre Messias och fler vanliga män och kvinnor med goda vitsord vad gäller att sköta ekonomin.” Det var den rådande uppfattningen i början av 2000-talet, trots antiglobaliseringsrörelsens alla ansträngningar Alla de grundläggande frågorna om hur en ekonomi skulle skötas hade redan lösts av Internationella valutafondens och Världsbankens standardrecept, så det enda en kompetent makthavare behövde var tillräckliga ledaregenskaper.

Den misslyckade kuppen mot Chávez 2002 stegrade intresset för Venezuela, och det gjorde också hans seger 2004 i en folkomröstning där hans vidare maktinnehav ställdes i fråga. När han omvaldes 2006 var det uppenbart för de flesta observatörer att något extraordinärt var på väg att ske, med avgörande konsekvenser för regionen, om inte för världen.

Utvecklingen på andra håll i Latinamerika bidrog till att befästa denna uppfattning, från installationen av Luiz Inácio Lula da Silva (”Lula”) som Brasiliens president 2003 till de upprepade protesterna i Bolivia som till sist förde Evo Morales och hans Rörelse för socialism till makten. Journalister i ledande media började tala om en ”Rosa våg” som slukade regionen – med en hel del vånda talade de om en ”bortglömd kontinent” där en förnuftig ekonomisk politik hade givit efter för en hejdlös populism.

För dessa kommentatorer var det förbryllande att någon i Venezuela kunde anse att Hugo Chávez var en person som drog till sig positivt intresse. Tanken att han skulle kunna ha en spirande skara anhängare i Europa eller USA föreföll dem komplett vansinnig. Den enda förklaring de kunde tänka sig var en dåraktig begeistring över Chávez’ tal där han rasade mot Bush-administrationen – som hans uppvisning i FN 2006, där han viftade med ett exemplar av Noam Chomskys Hegemony or Survival [Hegemoni eller överlevnad] och lekfullt talade om den amerikanska presidenten som djävulen.

Chavismen vid makten

Men om det hade räckt med haranger mot Bush och Cheney för att få beundrare, så skulle Mahmoud Ahmadinejad ha blivit väldigt populär. I själva verket spelade det verbala häcklande som Chávez stundtals hängav sig åt bara en liten roll för hans popularitet. Det var hans regerings meritlista på den inhemska scenen som verkligen betydde något. När den chavistiska regeringen väl hade avstyrt högeroppositionens tidiga försök till ekonomiskt sabotage, gick den i spetsen för att drastiskt minska fattigdomen och tog viktiga initiativ när det gällde sjukvård och utbildning vilket förbättrade miljontals invånares liv.

De sociala utgifterna ökade från 8,2 procent av BNP 1998 till 13,6 procent åtta år senare. Fattigdomen föll från 55 procent 2003 till strax över 30 procent 2006. När Chávez först kom till makten fanns det knappt 1.600 primärvårdsläkare för en befolkning på 23,4 miljoner. När han inledde sin andra presidentperiod fanns det nästan 20.000 till en befolkning på 27 miljoner. Mer än en miljon människor hade skrivit in sig i läskunnighetsprogram för vuxna. De stigande oljepriserna gjorde givetvis detta arbete lättare – men chavismens mest högröstade kritiker ignorerade helt och hållet dessa framsteg.

Utöver dessa reformer omvandlade Chávez’ regering Venezuelas politiska system och gjorde det öppnare och mer demokratiskt. Chávez ärvde en politisk kultur som kännetecknades av våld, korruption och ett nästan totalt främlingskap mellan medborgarna och dess företrädare. Det avgörande ögonblicket under den period som föregick hans väg till makten var vågen av protester 1989. Den nyvalde presidenten Carlos Andrés Pérez svek sitt löfte att bryta med det åtstramningsprogram som den Internationella valutafonden hade ålagt honom att genomföra, genomdrev stora nedskärningar av de offentliga utgifterna och skickade sedan armén för att ta itu med de våldsamma protesterna i Caracas och andra städer. Det exakta antalet offer är fortfarande okänt – många av de som dödades begravdes i massgravar – men den verkliga siffran kan ha varit så hög som 3.000. Denna massaker förbigicks med tystnad av ”expertkommentatorer” som påstod att det var under Chávez som landets politiska liv fick en ny sorts hätskhet och vände människor mot varandra.

När Chávez hade inlett sin andra presidentperiod kunde hans regering ta åt sig äran av en anmärkningsvärd strömkantring, som Julia Buxton beskrev:

Enligt Latinobarometros opinionsundersökning ökade andelen venezuelaner som var nöjda med sitt politiska system från 32 procent 1998 till mer än 57 procent, och venezuelaner är mer politiskt aktiva än medborgarna i något annat undersökt land – 47 procent diskuterar regelbundet politik (mot ett genomsnitt i regionen på 26 procent) medan 25 procent är aktiva i ett politiskt parti (gentemot regionens genomsnitt på 9 procent). Femtiosex procent anser att valen i landet är ”rena”, (regionens genomsnitt 41 procent) och tillsammans med uruguayaner har venezuelaner störst förtroende för val som det mest effektiva sättet att gynna förändringar i landet (båda 71 procent, jämfört med 57 procent för hela Latinamerika).

En ny konstitution gav medborgarna större utrymme att hålla sina förtroendevalda ansvariga genom rätten att återkalla alla offentliga befattningshavare (oppositionspartierna utnyttjade detta med den för dem misslyckade folkomröstningen 2004).

Och detta uppnåddes trots högeroppositionens ständiga försök att störta Venezuelas valda regering med våld och ersätta den med en Pinochetliknande diktatur. Trots sina goda relationer till Fidel Castro försökte inte Chávez efterlikna Kubas politiska system, och han visade mycket större överseende med kuppmakarna än vad som kunde ha förväntats från någon regering i Västeuropa eller Nordamerika. Det är inte detsamma som att påstå att chavismen uppvisade en skinande sköld vad gäller demokratiska rättigheter: det fanns förvisso en rättmätig grund till kritik. I synnerhet reformerades inte de bedrövliga förhållandena i Venezuelas fängelser särskilt mycket, och polismakten hade problematiska relationer till invånarna i städernas slumkvarter. Men utifrån den måttstock som gäller i andra länder i Nord- och Sydamerika betyder inget av detta att Venezuela inte kan betraktas som en demokratisk stat.

Andra kritiker tog helt enkelt inte hänsyn till det våldsamma motstånd som Chávez hade mött från högeroppositionen ända från det att hans regering tillträdde. Än en gång fick den historiska minnesförlusten tjäna sin roll. Faran för en våldsam kontrarevolution och behovet att vidta beslutsamma åtgärder för att undvika denna fara uteslöts i de flesta liberala analyserna, som om det inte har funnits en lång och hemsk historia av demokratiskt valda vänsterregeringar som störtats av militärkupper i Latinamerika.democracia-de-capriles

Hur man ska hålla vargarna borta utan att själv bli en varg – det har alltid varit en av de grundläggande frågorna för regeringar som strävar mot radikala förändringar. Istället för att ta itu med detta dilemma föreskriver det liberala perspektivet underförstått att man ska vika sig för ett oförsonligt motstånd från konservativa krafter, även om det innebär att man inte utmanar allvarliga orättvisor. Det är en taktik som skulle ha blockerat Lincoln och Roosevelt i lika hög grad som Lenin eller Castro.

En kritisk chavism

Den bästa motvikten mot den gängse kritiken av Venezuela kom från intervjuer med aktivister i sociala rörelser, där förnuftiga, erfarna kämpar med brutal öppenhjärtighet diskuterade den bolivarianska revolutionens styrka och brister samt motsade bilden av en karismatisk, populistisk ledare som överlämnade generösa gåvor från staten till en massa av godtrogna anhängare. Det var den ”kritiska chavismens” röst.

Den venezuelanska vänstern tvivlade inte på att Chávez’ regering behövde uppbackning under sin kamp mot högeroppositionen och USA-imperialismen. Den tvivlade lika lite på att det chavistiska experimentet hade allvarliga brister som man behövde rätta till, om den skulle överleva på lång sikt: dess alltför stora förtröstan på Chávez’ ledarskap, en maktfullkomlig, byråkratisk praktik inom den chavistiska rörelsen och en utbredd korruption bland statliga tjänstemän.

Samtidigt gick det inte att blunda för att Venezuelas president spelade en avgörande roll för att forma utvecklingen. En hel del av fascinationen för regimen handlade om att försöka lista ut vad Chávez hade för mål i sinnet. Han hade kommit till makten genom att diffust framställa sig som en Tredje vägens ledare, i samma anda som Clinton eller Blair. Det var först när den traditionella venezuelanska eliten svarade med en fullständig opposition som Chávez agenda radikaliserades.

Som Mick McCaughan pekar på i sin studie av den tidiga chavismen, The Battle of Venezuela [Slaget om Venezuela], kom det avgörande ögonblicket 2001 när Chavez presenterade ett paket med 49 lagar. Även om reformerna i sig själva var milda så betecknade de ”den punkt då affärsvärlden, media, oljeindustrin, kyrkan och andra inflytelserika sektorer kastade handsken och krävde att regeringen skulle vika ned sig eller möta ett totalt motstånd mot sitt fortsatta styre.” För att slå tillbaka dessa försök till våldsam omstörtande verksamhet krävdes halvt revolutionära mobiliseringar.

Socialism för 21:a århundradet

Det var först under kampanjen inför 2006 års presidentval som Chávez förkunnade att målet för hans administration var socialismen – närmare bestämt ”en socialism för det tjugoförsta århundradet”. Som namnet antyder definierades den i motsättning till det tidigare seklets misslyckade experiment. I ett sent tal som försökte sammanfatta hans arv, Golpe de Timón, uppmanade Chávez sin publik att ”komma ihåg Sovjetunionen, som är borta med vinden. I Sovjetunionen fanns aldrig någon demokrati … en av de i grunden nya elementen med vår modell är dess demokratiska karaktär”. Men det stod aldrig helt klart hur 21:a århundradets socialism skulle se ut. Allt som oftast rasade Chávez mot det kapitalistiska systemet och krävde att man på ett avgörande sätt skulle bryta med det, men ändå blev större delen av den venezuelanska ekonomin kvar i privata händer. Den statliga sektorn hade utvidgats och det fanns en del lovande experiment med arbetarsjälvstyre, men den gamla härskande klassen behöll en stor del av sina tillgångar, och en ny elit – den så kallade ”bolibourgeoisien” – hade börjat att befästa sin ställning.

Tvetydigt arv

När Chávez blev dödligt sjuk efterlämnade han tre centrala problem som hans efterträdare var tvungna att handskas med. Det första var frågan om ledarskapet. Det var svårt att hitta en ersättare för Chávez, en man med ovanlig politisk begåvning och en extraordinär personlighet. Men Chávez sätt att hantera frågan, att utse Nicolás Maduro att ta hans plats i rörelsens ledning, förstärkte bara chavismens toppstyrda tendenser. Julia Buxton har framkastat att en valprocess som hade tillåtit Venezuelas förenade socialistparti (PSUV) att välja mellan olika kandidater skulle ha stärkt chavismens bas och givit PSUV en välbehövlig energikick. Maduros prestationer vid makten gör det svårt att inte instämma i det.

På det ekonomiska området lämnade Chávez Venezuela mer beroende av oljeexport än någonsin. Under regeringens första år var det mycket tal om att göra ekonomin mer mångsidig och bygga upp en starkare tillverkningsbas, men dessa planer skuffades åt sidan när oljepriserna fortsatte att stiga. Det hade varit en anmärkningsvärd bedrift för vilken regering som helst att övervinna den så kallade ”nederländska sjukan”, när de stigande oljeintäkterna drog till sig billiga importvaror som konkurrerade ut Venezuelas industrier från hemmamarknaden. Men chavisterna förvärrade problemet genom att ta väldiga lån från länder som Kina, med antagandet att priserna sannolikt inte skulle sjunka så mycket. När botten gick ur marknaden drabbades Venezuela hårt.

Ekonomiskt krig?

Framförallt ärvde Maduro ett system för valutakurs och priskontroll som ursprungligen hade införts för att motverka oppositionens ekonomiska sabotage i början av 2000-talet, men som sedan länge hade blivit helt funktionsodugligt. Trots systemets förbryllande komplexitet var (och är) dess skadliga effekter tydliga nog. Alla som kunde få tag på dollar till regeringens officiella växlingskurs kunde sälja dem på svarta marknaden med ett enormt påslag. Samma drivkrafter kom att verka i frågan om mat, mediciner och andra basvaror. Sympatiskt inställda ekonomer som Mark Weisbrot hade under åratal pekat på systemets skadliga effekter – med allt högre grad av enträgenhet när den nedåtgående spiralen fortsatte – och krävt drastiska reformer, men problemet lämnades helt enkelt fortsätta växa utan åtgärder.

Maduro har skyllt krisen på oppositionen och anklagat den för att föra ”ekonomiskt krig” mot hans regering. Men det finns inget behov av att måla upp ett direkt politiskt motiv; det enda de olika aktörerna behövde göra var att följa marknadens drivkrafter så skulle resultatet bli en ekonomisk krasch.

Om något så pekar Venezuelas kris på det tvetydiga i ”en socialism för det tjugoförsta århundradet”, som fann sig strandsatt i ett ingenmansland. Genom att driva igenom ett system för priskontroll, och samtidigt till största delen lämna produktionen och distributionen av varor i privata händer, gick den bolivarianska regeringen för långt för kapitalismen men inte tillräckligt långt för socialismen. Oljeprisernas kollaps skulle under alla omständigheter ha ställt Venezuela inför svåra prov, men underlåtenheten att reformera kontrollsystemet är ett allvarligt, självsvådligt misstag som mycket väl kan visa sig ödesdigert för hela processen.

Det är frestande att fråga sig hur Chávez skulle ha svarat på krisen om han hade levt några år till. Maduro har varit anmärkningsvärt passiv sedan han tog över. Han är uppenbart motvillig att ta tag i de brännande frågorna med nödvändiga reformer. Många observatörer tror att han är ovillig att utmana korrumperade egenintressen inom ”bolibourgeoisien”, som gör stora profiter på det nuvarande upplägget. Det är lätt att helt enkelt ställa Chávez’ förtjänster mot hans efterträdares svagheter: Maduro har dock ställts inför ett helt annat sammanhang och hans problem uppstod inte över en natt. Men det är svårt att tänka sig att Chávez skulle ha uppvisat samma försagdhet inför den uppenbara katastrofen.

God vänster, dålig vänster

Dagdrömmar över en hädangången ledare för oss naturligtvis inte någonstans. Det är svårt att se hur dagens kris kan lösas på ett sätt som bevarar chavismens konstruktiva arv: framförallt de sociala programmen som gjorde så mycket för att förvandla de folkliga klassernas liv och den djupa känsla av tillhörighet som grep omkring sig i traditionellt uteslutna delar av befolkningen. Om Venezuela hade en normal opposition så kunde en tid utanför regeringen ha givit den chavistiska rörelsen en chans att återta sin inriktning och fundera över vad som gick fel. Men oppositionen är allt annat än ”normal”. Den domineras fortfarande av hämndgiriga galjonsfigurer från oligarkin och det går inte att lita på att Venezuelas högerblock kommer att visa någon respekt för demokratiska rättigheter om det återtar makten. Men när detta sker kanske PSUV:s ledning redan har raserat den bolivarianska revolutionens mest anslående framsteg.

När den Rosa vågen befann sig på sin höjdpunkt var det populärt att tala om en ”god och en dålig vänster”. Den goda vänstern – återhållsam, reformistisk, respektabel – antogs vara exemplifierad av Lulas Arbetarpartis (PT) regering i Brasilien. Den dåliga vänstern exemplifierades naturligtvis av Chávez. I viss mening var det alltid en förljugen och vilseledande tudelning. Lula har själv aldrig ansett den vara giltig: den brasilianske presidenten bibehöll goda relationer till Chávez och stödde hans återvalskampanj 2012 (till stort förtret för journalister som hade försökt framställa högeroppositionens kandidat som ”Venezuelas Lula”). Men det fanns helt klart en skillnad i PT:s taktik vid makten: försiktigare och mer präglad av samförstånd, mindre benägen att riskera en frontalkrock med den brasilianska oligarkin.

Det är därför slående att båda experimenten har nått vägs ände nästan exakt samtidigt: den brasilianska högern gjort sig av med Dilma Rousseff med en parlamentarisk kupp medan hennes regering kämpade för att ta itu med en djup lågkonjunktur. Korruptionen var bara en förevändning för högerns kupp, men ingen kan betvivla att PT hade kommit långt från sina ursprungliga mål. De parallella kriserna visar hur mycket Latinamerikas reformistiska regeringar hade att tacka den långvariga uppgången för varupriserna, som tillfälligt vände den globala ekonomiska balansen till deras fördel. Den större återhållsamheten vid makten har inte skyddat den brasilianska vänstern från slutet på denna uppgång.

Brazil’s President Dilma Rousseff, right, talks with her Vice President Michel Temer during a ceremony at Planalto Palace in Brasilia, Brazil, Tuesday, April 24, 2012. Activists are warning that a proposed revamp of Brazil's tough environmental law could roll back historic gains in the fight against Amazon deforestation by opening parts of the rainforest to farming and increasing impunity for violators. The bill was approved by Brazil's Senate in December and is expected to be easily passed by the lower house of Congress on Tuesday. It would then go to Rousseff, who has said she opposes parts of the reform and has promised to use her line-item veto powers on the proposed legislation. (AP Photo/Eraldo Peres)

Om Venezuela och Brasilien symboliserade två olika reformvägar under den globaliserade eran, så representerade den Afrikanska nationalkongressens (ANC) regering ett tredje: en fullständig kapitulation inför nyliberalismen. Denna kapitulation hyllades som ett gott exempel på sunt förnuft av samma ortodoxi som förtalade Chávez och behandlade Lula överlägset. ANC:s politik lämnade apartheidtidens ekonomiska strukturer helt intakta, den åtföljdes av hejdlös korruption inom de härskande kretsarna och krävde en hel del förtryck för att hålla de sociala protesterna i schack. Ingen kan på allvar påstå att detta är ett bättre resultat än utfallet i Brasilien eller Venezuela.

Vi måste dra lärdomar från den bolivarianska revolutionens död. Men dessa lärdomar bör inte innefatta en större villighet att byta kurs – eller helt ge upp – inför trycket från den internationella kapitalismen. <<

Ur Jacobin Magazine nr 25,

22 maj 2017.

Översättning från engelska:

Göran Källqvist.

Det här inlägget postades i Internationellt, Kapitalism, Latinamerika, Socialism och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.