100 år sedan den ryska revolutionen – intervju med Paul Le Blanc

I början av november månad gästade den amerikanske socialisten och historikern Paul Le Blanc Sverige. Le Blanc höll föreläsningar om Oktoberrevolutionen 100 år i Eskilstuna, Göteborg, Stockholm och Umeå. Vid hans besök i Göteborg träffade Åsa Hjalmers honom för en pratstund.

Den ryska revolutionen har varit din följeslagare under en stor del av ditt liv, i både dina texter och som aktivist. Stämmer de att du skrev din doktorsavhandling om den ryska revolutionen? Vad är det som gör just den revolutionen så central?

Min avhandling var en jämförande analys mellan revolutionen i Ryssland och revolutionen i Nicaragua. Den behandlade vad som ledde fram till dem, de revolutionära processerna och vad som skedde de fem därpå följande åren. Jag tog nyligen den ryska delen av avhandlingen och utvecklade, uppdaterade och expanderade den till min nya bok October Song.

Det finns flera anledningar till varför jag är intresserad av den ryska revolutionen. Delvis har det att göra med min familj som hör hemma på vänsterkanten i den amerikanska arbetarrörelsen. Några familjemedlemmar var kommunister som attraherade av den ryska revolutionens traditioner och ideal. Jag växte också upp i ett kapitalistiskt Amerika under det kalla kriget med antikommunism, McCarthy och andra demagoger på högerkanten som la fram en extremt negativ bild av vad kommunism är. När jag blev alltmer radikal så började jag ifrågasätta den berättelsen. 

Ett tag tänkte jag att sanningen kanske låg någonstans emellan vad mina föräldrar trodde och vad antikommunisterna på högern påstod, så jag drog slutsatsen att New York Times måste vara sanningen. Men som verkligheten utvecklade sig, med en växande medborgarrättsrörelse och antikrigsrörelsen mot Vietnamkriget vilket radikaliserade mig, och jag började ifrågasätta även liberalernas berättelse. Delar av den nya vänsternvänstern – som SDS, Students for a Democratic Society – gick igenom en del erfarenheter som fick mig att inse att vi måste tänka igenom vår politik mer seriöst om vi verkligen vill förändra. Vid det laget hade jag redan läst en del Marx, Lenin, Trotskij och Luxemburg men nu blev jag mycket mer systematisk och fokuserad när jag undersökte deras idéer och sammanhang, liksom vad jag kunde lära av dem.

Det andra svaret på frågan har att göra med något som Rosa Luxemburg uttryckte. Lenin, Trotskij och deras kamrater i bolsjevikerna – arbetarna och bönderna som hade samlats bakom bolsjevikpartiets program – var de första i världen som lyckades göra det som borde göras. Med andra ord att ta politisk makt åt arbetarklassen och närma sig socialism. Andra socialister, av olika slag, hade misslyckats med det som bolsjevikerna lyckades med, åtminstone för en tid, och det finns mycket att lära av det. Om vi menar allvar med att förändra världen måste vi titta på och lära oss från både de positiva erfarenheterna och misstagen.

Den övertygelsen har bara blivit starkare hos mig med åren. Jag försöker att förstå både betydelsen av den ryska revolutionen samt hur den faktiska verkligheten såg ut och dela den kunskapen med andra.

För många aktivister idag skedde deras politiska uppvaknande i samband med den antikapitalistiska rörelsen eller antikrigsrörelsen. Men frågan kvarstår – hur går vi från protester till att åstadkomma en mer långtgående och djupgående förändring?

Det har skänkt mig mycket optimism under årens lopp, om och om igen, när nya personer stöter på problem och blir radikaliserade och ser behovet av att ta saker längre för att göra kampen mer effektiv. Den radikaliseringsprocessen fortsätter att ske och förnyar den radikala vänstern. Att studera den ryska revolutionen är en resurs för framtida generationer.

Kommer vi närmre? Börjar vi från en högre nivå varje gång eller börjar vi om från början?

Ja och nej. Verkligheten fungerar inte så. Den är dialektisk. På vissa sätt är vi mycket längre fram och på andra sätt mycket längre bak. På det tidiga 1900-talet fanns det en organiserad arbetarrörelse med massiva fackförbund, politiska partier, kooperativ, kulturella aktiviteter som alla var en del av en socialistisk arbetarrörelse. Det var realistiskt att tänka att revolutioner kan ske i andra delar av världen, liknande det som hade skett i Ryssland, för det fanns en massiv folklig socialistisk arbetarrörelse. Vi har inte det idag. Det är en enorm utmaning.

I andra avseenden har vi kommit längre. Under min livstid har den andel av befolkningen som radikaliserats ökat, de som inte anser att status quo är bra, som känner att deras liv är sämre nu och som inte tror att det kommer bli bättre. En del stödjer Trump med illusionen att han kommer att åstadkomma något för dem. Ett stort antal röstar på en socialist, något som var otänkbart när jag tillhörde den nya vänstern på 60-talet. Det finns problem och begränsningar med Sanders såklart men det är en radikaliseringsprocess som kommit längre än när jag var yngre. Men vi har en lång väg kvar att gå. Förhoppningsvis finns det tid att utveckla det som behöver utvecklas. Vi har historiska segrar och insikter, men samtidigt är det mycket som vi behöver göra för att göra dessa relevanta i en faktisk masskamp som kan resultera i socialism.

Hur är situationen I USA idag? Bland utomstående betraktare är det nog många som tittat och dragit slutsatsen att det är mörka tider som stundar framöver med Trump, men på insidan finns det såklart en ganska stor och växande proteströrelse. Vad har händelserna i Charlottesville till exempel haft för effekt?

Det finns absolut växande protester. Under Trump, före Trump och efter Trump. Det pågår många olika slags kamper som lett till en radikalisering och ett skifte vänsterut i det politiska medvetandet hos många olika delar av befolkningen. Till exempel Occupyrörelsen, Black Lives Matter, The Million Women March när Trump skulle installeras som president, kamp om minimilöner, sjukvård och om miljöfrågor. Jag var själv involverad i en kamp i Pittsburgh som pågått i flera år som handlade om vårt kollektivtrafiksystem med bussar som inte längre skulle finansieras offentligt utan avvecklas.

Vi i min organisation (ISO) hjälpte till att bygga en bred rörelse I Pittsburgh och Pennsylvania för att stoppa detta, att få den offentliga finansieringen tillbaka och återinföra bussarna. Det var en viktig seger. Det betydde inte att alla som var involverade var socialister, eller att alla förstod vad socialism är. Men det fanns en känsla av att om vi går ihop och kämpar för våra gemensamma behov så kan vi vinna. Vi vann, det är en viktig lärdom. Det är motsägelsefullt, ibland stödjer Trumpanhängarna progressiva kamper, och liksom du och jag behöver de genomgå en evolution i sitt sätt att tänka.

Effekten av Charlottesville var kraftig, men återigen en motsägelsefull verklighet. Å ena sidan kom öppet fascistiska och rasistiska element upp till ytan i Charlottesville uppmuntrade av Trump fenomenet. Trump är inte en fascist, han är inte tillräckligt disciplinerad, men han är en brutal och otäck person som hjälpt till att släppa fram dessa fascistiska aktivister och de har blivit mer öppna och grova. Å den andra har folk samlats nästan spontant till massmöten och protester mot fascisterna över hela landet. I Pittsburgh hade vi i princip ett socialistiskt massmöte efter Charlottesville, organiserat av anhängare till Bernie Sanders i en grupp kallad the Democratic socialists in America (som är en slags socialdemokratisk vänster), min egen organisation ISO, the IWW och olika andra vänsterkrafter.

Detta reflekterar en polariserande politisk verklighet. En del Trumpsupporters är besvikna på det han gör och en del kommer att vandra högerut till fascistiska grupper. Andra kommer att gå vänsterut. Vi måste ha en uttalad och tydlig socialistisk pol på vänsterkanten. Det är idag möjligt att prata om att bygga det på allvar, något som inte hade varit möjligt för några år sedan.

Hur bör socialister agera i en sådan här motsägelsefull verklighet, som också bär på en växande potential?

Det är värt att kämpa för enskilda frågor, som mot rasism, för minimilön och hälsovård. Vi arbetar tillsammans med andra i frågor där vi är överens, men uttrycker vår egen uppfattning om vad socialism innebär som ett alternativ till det rådande systemet som skapar de här problemen. En del människor kommer inte att hålla med om många av våra idéer, men de kommer att fundera på dem om vi är kamrater i kampen. Som Rosa Luxemburg säger i sin inledning till Reform och revolution; när man kämpar för reformer bygger man en revolutionär potential, ett revolutionärt medvetande och en revolutionär rörelse.

Man måste vara beredd att göra det och kan inte vara för renlärig och klaga på att en del aktivister stödjer någon inom Demokraterna, att kraven inte är tillräckligt långtgående, att de andra inte läst Marx eller inte använder rätt språk. Vi bygger enhetsfronter, rörelser med gemensamma enkla krav där vi samtidigt kan sprida socialistiska idéer. De andra i rörelsen kommer också ha idéer som man behöver ta till sig. Jag ska ge ett exempel. När jag först hörde talas om Occupy Wall Street tyckte jag det var galet. Jag blev till och med förbannad – det var så dumt. Sedan såg jag hur det utvecklades och när diskussionen uppkom om vi skulle göra något liknande i Pittsburgh hade jag ändrat mig. Samtidigt fanns det begränsningar. Var det socialistiskt? Nej. Fanns det ett sammanhängande budskap? Nej, egentligen inte. Samtidigt var det ett uttryck för klasskamp. ”Vi är de 99 procenten mot 1 procent” är ett briljant slagord, men var fanns programmet? Det fanns inga krav. Men, det fanns diskussioner, nya människor som var rasande och inte längre stod ut engagerade sig. Mer än så kunde det inte vara i ett första skede. En del personer därifrån som kom att dela mina åsikter blev involverade i kampen om bussarna, några blev socialister.

Hur kunde Trump bli vald? Vad har hänt sedan den ekonomiska krisen 2008?

Kapitalistklassen är mer desperat, de befinner sig i en kris och det bidrar till att förklara hur Trump kunde bli president. Ur den härskande klassens synvinkel, och för kapitalismen i allmänhet, så är Trump inte kompetent. Han är ingen lämplig person för jobbet. Att han kunde vinna visar att det politiska systemet är i kris. Det faktum att han kunde dirigera det republikanska partiet trots att han hade majoriteten av ledarskapet mot sig är mycket avslöjande. Hilary Clinton var tveklöst den kandidat som man föredrog inom Demokraterna men hon var ingen bra kandidat och sågs inte som representativ.

Det pågår en politisk kris inom kapitalistklassen. Det finns en rädsla över den ekonomiska och sociala krisen och en växande ilska bland den stora massan av människor. Det gamla status quo är inte längre hållbart. Det håller inte ihop utan befinner sig under omstöpning sedan den ekonomiska krisen.

Vi lever i en farlig tid men den innehåller också möjligheter och gör det nödvändigt för oss att bygga alternativ. Det påverkar oss alla. Vi är i ett helt annat läge än för tio eller femton år sedan.

För att gå över till frågan om partiet som något som länkar samman Oktober med dagens situation. Hur ser du på partiets roll?

Det finns flera frågeställningar här. En är; vad menar vi när talar om ett parti? Har vi ett parti nu? Hur bygger man ett parti? Jag har genomgått en utveckling vad det gäller de här frågorna. En gång i tiden, som aktivist i den Nya vänstern, var jag anti-leninist. Min erfarenheter i SDS fick mig att inse att Lenins Vad bör göras? innehöll många vettiga tankar. Hur skulle de översättas till den politiska situation jag befann mig i?

Jag ska berätta om några vänner till mig, de var amerikanska studenter i Paris under maj 1968 och tog starkt intryck av sina erfarenheter där. De drog slutsatsen att de borde bygga ett leninistiskt parti och ge ut en tidning i ett arbetarklassområde. En av dem hade Lenins samlade verk och tillbringade mycket tid med att läsa dem. Han var centralkommittén och utvecklade den politiska linjen. Resten agerade disciplinerade kamrater, efter lite diskussioner. Detta var galenskap! Några år senare erkände de generat att det var så det hade fungerat. Detta var inte ett leninistiskt parti.

Jag var med i en organisation som var mycket bra i en del avseenden, det amerikanska Socialist Workers Party. Det var en organisation med en stolt tradition och den politiska skolningen jag fick där var mycket viktig för mig och är så än idag. Men jag och många med mig hade en felaktig uppfattning om vad vi var för någonting. Vi trodde att vi var det revolutionära partiet, vi hade ungefär 2 000 medlemmar, vilket var förhållandevis mycket vid den här tiden. Vi insåg att vi inte var tillräckligt stora, så vi betraktade oss som det revolutionära partiets kärna. Vi trodde att med tiden skulle vi rekrytera en större kader och en större skara anhängare och bli USA:s bolsjevikparti.

Vi kunde den marxistiska teorin, vi kunde vår Lenin, Trotskij, James P Cannon och så vidare. Vi hade en klar politisk tillämpning av dem som vi försvarade orubbligt. Problemet var att vi egentligen inte begrep deras politik. Vi trodde vi gjorde det. Det berodde på att när de skrev de texter som vi studerade och tog till oss så var det i ett totalt annorlunda historiskt sammanhang än vårt, med en arbetarrörelse som var en verklig massrörelse och som hade en stark vänster inom sig. På 1960-talet fanns inte detta. Vi lade deras texter som ett raster på en helt annan verklighet. Vi såg oss själva som en förtrupp och det var ett misstag. När Lenin och andra talade om förtruppen så menade de ett skikt inom arbetarklassen, ett klassmedvetet skikt. Inte en majoritet, men ett ansenligt antal erfarna aktivister inom arbetarklassen, oberoende av parti.

Partiet byggs inte bara genom rekrytering av intellektuella och studenter, utan av de klassmedvetna skikten av arbetarklassen. Detta existerade inte på 60- och 70-talet och vi havererade på grund av det. Vi hade bristfälliga idéer om vilka vi var och vad vi borde göra. De överensstämde inte med verkligheten och den verklige Lenin skulle ha förespråkat något helt annat om han varit på plats.

Tariq Ali pratade vid något tillfälle om leksaks-bolsjevikpartier. Det ligger en del i den beteckningen. Vi har inte råd att vara det, vi måste vara mer seriösa. Jag tror på nödvändigheten av ett leninistiskt parti, men det är något som framträder i sinom tid som en del av arbetarklassens kamp. Det var så det gick till i Ryssland. När jag skrev min bok Lenin and the revolutionary party insåg jag det här. Det hade funnits en brist i min tidigare uppfattning om vad det var jag sysslade med. När jag väl lärde mig av den faktiska bolsjevikiska erfarenheten blev vissa saker klarare och jag utmanades i mina tankar om vad det innebar att vara revolutionär i 1980- och 90-talets USA. Jag ställdes inför andra uppgifter än de jag tidigare föresatt mig.

Det behövs också tid och erfarenheter för människor att inse behovet av att organisera sig. Det är ingen lätt uppgift, men en av de saker vi kan lära av historien är behovet av en demokratisk, sammanhållen och konsekvent organisation som kan koppla ihop olika frågor och föra människor tillsammans för att leda kampen och utveckla ett revolutionärt medvetande. Det är i princip vad bolsjevikpartiet var. Lär av det, men gör det utifrån ditt eget sammanhang. Det var vad Lenin själv argumenterade för inom den kommunistiska internationalen, vår väg är inte densamma som er. Ni måste utveckla er egen väg.

Många, även inom vänstern, brukar ställa Rosa Luxemburg and Lenin mot varandra. Vad säger du om det?

De var vänner och kamrater. De stod varandra mycket närmare än vad de flesta inser, och hade en oerhörd respekt för varandra. Hon höll inte med de intellektuella som försökte göra henne till en stridsyxa mot Lenin. Det var inte vad hon var, i själva verket raka motsatsen. De var på samma sida och försökte åstadkomma samma sorts saker. De stod inte i motsatsställning till varandra.

Vad ser du som det viktigaste att fokusera på i din bok October song?

Det är att förmedla en känsla av något förbluffande och underbart som åstadkoms av vanliga människor, som samtidigt var extraordinära. Människor som vi. Jag vill ge folk en känsla av släktskap med dem. Vad vi kan lära av dem, hur underbar deras triumf var, och som sedan havererade. Varför misslyckades det? Jag vill få människor att förstå det på ett sätt som inte förringar triumfen och de insikter vi kan få när vi försöker hantera våra egna problem. Dessa är både likartade och olika. Vi står fortfarande inför samma typ av system som måste bekämpas och kullkastas. En känsla för hur den ryska revolutionen är relevant för oss, idag och imorgon. <<

Intervju och översättning:

Åsa Hjalmers. är gymnasielärare med mångårig erfarenhet som politisk aktivist i England och Sverige

Det här inlägget postades i Övrigt och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.