Marxister och den nationella frågan

Utvecklingen i Katalonien och irakiska Kurdistan har återigen placerat den nationella frågan högt på den politiska dagordningen. Men hur har marxister historiskt sett förhållit sig i detta tvisteämne? Martin Fahlgren blickar bakåt men tar också upp dagens aktuella exempel och gör en kortfattad exposé över hur utfallet varit för nya självständiga stater.

I början av 1900-talet ansåg många marxister att kapitalismens utveckling per automatik – genom ekonomins internationalisering – skulle leda till att nationerna blev allsidigt beroende av varandra och bidra till att avskaffa nationsgränserna. I de mer ekonomiskt utvecklade delarna av Europa ansåg man därför att den nationella frågan i stort sett var löst.

Det som återstod var Irland och Östeuropa (Balkan, dåvarande Österrike och det tsaristiska Ryssland).

Men den ”nationella frågan” har aktualiserats många gånger under de senaste decennierna. Realsocialismens sammanbrott och den följande uppsplittringen av Jugoslavien samt bildandet av en mängd randstater till före detta Sovjetunionen kan kanske förstås utifrån det gamla synsättet, men även Västeuropa har drabbats: Skottland, Norditalien och Belgien (flamländare), liksom Spanien (förutom Katalonien även Baskien, Galicien och Andalusien).

Det är således uppenbart att de som för 100 år sedan trodde att den nationella frågan var löst för Europas del misstog sig, och därför är nödvändigt att försöka förstå varför det blivit så, men också hur man bör förhålla sig till de nutida separatistiska strömningarna.

I många fall har ekonomiska problem (det gäller till exempel Jugoslavien) bidragit till ökad nationalism och skärpta nationella motsättningar. De ekonomiska problemen har lett till huggsexa om tillgångarna, sociala oroligheter och politiska motsättningar. Eftersom arbetarrörelsen samtidigt är mycket försvagad så har det lett till att särskilt de något mer ekonomiskt utvecklade regionerna sett den egna nationens frigörelse från modernationen som lösningen på problemen. Men i de flesta fallen har det inte slagit väl ut.

Den tilltagande globaliseringen och centraliseringen av ekonomisk och politisk makt har gynnat uppkomsten av separatistiska strömningar, som menat att man genom att bryta loss den egna nationen ska kunna återta kontrollen över den egna regionen och därigenom kunna lösa sina problem. Kulturella, språkliga och andra frågor spelar också roll.

Arbetarrörelsen och nationellt självbestämmande

Frågan om nationellt självbestämmande har alltid varit problematisk för arbetarrörelsen. Tidigt var man i det stora hela överens om – åtminstone i teorin – att kolonier (och senare halvkolonier) måste ha rätt att frigöra sig från kolonialmakterna.1.) Men därmed tog enigheten slut.

Rosa Luxemburg, som själv kom från Polen som vid den tiden tillhörde det tsaristiska Ryssland, var emot att arbetarrörelsen skulle förespråka nationellt självbestämmande för Polen. Hon menade att nationellt självbestämmande var utopiskt under kapitalismen, att socialister var internationalister och inte skulle göra eftergifter till nationalism (som splittrade arbetarna) och att man i stället skulle förena arbetarna (oavsett nationalitet) på klasskampens grund. 2.)

Lenins formulering av problemet

Lenin var den förste marxist som på ett systematiskt och grundligt sätt tog itu med att analysera den nationella frågan och formulera mer generella principer för hur man borde hantera den. Hans viktigaste skrift, Om nationernas självbestämmanderätt, skrevs på våren 1914 (det vill säga före första världskrigets utbrott), men han diskuterade frågan både före och efter detta.

Lenins idéer om hur arbetarrörelsen borde behandla den nationella frågan fick stor spridning och från åtminstone 1917 blev de allmänt vedertagna. Och de flesta marxister menar fortfarande att Lenins synsätt är den enda vettiga utgångspunkten och därför ska vi här presentera hans principiella syn. Men samtidigt bör påpekas att, även om man är överens om principerna, så återstår det att tillämpa dem, och då ställs man ändå inför en hel del mer eller mindre svåra överväganden.

I likhet med Rosa Luxemburg och i stort sett alla andra marxister utgick Lenin från den proletära internationalismen även när det gällde den nationella frågan, det vill säga det viktigaste var arbetarnas gemensamma klassintressen – nationalitet, kulturella skillnader och annat var underordnat. Men till skillnad från Luxemburg menade Lenin att man måste se dialektiskt på förhållandet mellan internationalism och nationellt självbestämmande och inse att dessa båda sidor hängde samman och påverkade varandra.

Den fransk-brasilianska marxisten Michael Löwy sammanfattar Lenins syn på internationalism kontra nationellt självbestämmande enligt följande – det handlade om att

a) endast rätten att avskilja sig möjliggör en fri och frivillig enhet, ett förbund, ett samarbete och, på lång sikt, en sammanslagning mellan nationerna.

b) endast om arbetarrörelsen i den härskande nationen erkänner den förtryckta nationens rätt till självbestämmande kan de förtrycktas fientliga inställning och misstänksamhet undanröjas, och båda ländernas proletariat enas i den internationella kampen mot bourgeoisien.

Splittringen i nationer var således inget som var eftersträvansvärt för socialister, men avskiljande kunde ändå bli nödvändigt, ”det mindre onda”.

Utifrån detta drog Lenin slutsatsen att socialister måste erkänna rätten till nationellt avskiljande (för en förtryckt nation). Men detta betyder inte att socialister alltid också ska verka för separation. För att kunna ta en välgrundad ställning i varje enskilt fall måste man göra en konkret analys av situationen utifrån klasskampens intressen. Med Lenins egna ord:

För så vitt en förtryckt nations bourgeoisie kämpar emot en förtryckande, kommer vi alltid och i varje fall att beslut­sammare än alla andra ta ställning för den, ty vi är de djärvaste och konse­kventaste fienderna till förtrycket. I den mån en förtryckt nations bourgeoisi försvarar sin egen borgerliga nationalism är vi emot den. Kamp mot den för­tryckande nationens privilegier och över­våld, och ingen efterlåtenhet för strävanden efter privilegier från den för­tryckta nationens sida.

Om vi inte framför och inte agiterar för parollen om rätt till avskiljande, så spelar vi inte bara den förtryckande nationens bourgeoisie, utan också dess feodalherrar och absolutism i händerna…

All borgerlig nationalism hos en förtryckt nation har ett mot förtrycket riktat allmänt demokra­tiskt innehåll, och detta innehåll understödjer vi ovillkorligen, samtidigt som vi strängt skiljer bort strävandet efter en egen nationell undan­tagsställning; då vi bekämpar de polska borgarnas strävan att förtrycka judarna och så vidare. …

Erkännandet av rätten till avskiljande för alla; bedömande av varje konkret fråga om avskiljande ur synpunkten att upphäva allt icke-likaberättigande, varje privilegium och varje undantags­ställning.
(Lenin: ”Om nationernas självbestämmanderätt”)

Alltså: Socialister måste försvara rätten till avskiljande samtidigt som de strävar efter att få till stånd enhet mellan arbetarna i den förtryckta och den förtryckande nationen. Detta kan faktiskt leda till att man är emot avskiljande i vissa fall.

Aktuella fall: Katalonien och Kurdistan

När det gäller kurderna så är det uppenbart att de utgör en nation som länge varit förtryckt.

Men här döljer sig en del komplikationer. För det första finns kurdiska områden i flera stater (Irak, Syrien, Turkiet och Iran) och därför bör man försöka lösa den här problematiken för hela gruppen och inte då bara i Irak (vilket det senaste initiativet gällde). För det andra finns i de kurdiska områdena även andra nationaliteter vars intressen måste tillgodoses.

Vad gäller den av den irak-kurdiske president Barzani nyligen genomförda folkomröstning om avskiljande av den irakiska delen av Kurdistan så finns försvårande omständigheter, bland annat att hans regim i många avseenden var reaktionär och korrumperad och att han stått i konflikt med andra kurdiska strömningar (och då även allierat sig med Turkiet för att slå mot sina rivaler). Detta försök att upprätta en kurdisk stat kan därför knappast vara lämpligt för att lösa den kurdiska frågan, utan tvärtom kan uppfattas som en illa genomtänkt och sekteristisk manöver som riskerar att öka splittringen mellan kurderna, samtidigt som de omgivande staterna får en förevändning att slå till, vilket också har skett. Förlusten av Kirkuk nästan utan strid, samt nära 40 procent av det territorium kurderna tidigare kontrollerat, talar sitt tydliga språk.

Även när det gäller nationellt självbestämmande bör man givetvis välja tidpunkt och driva frågan med hänsynstagande till rådande omständigheter, som styrkeförhållanden och annat. Annars är risken stor att det blir ett stort bakslag. Det är också det som skett i irakiska Kurdistan, även för Barzani personligen, som 29/10 såg sig tvungen att avgå som president.

När det gäller Katalonien står frågan annorlunda. Denna nation har länge varit en av de mest ekonomiskt framskridna delarna av Spanien, samtidigt som man där sett sig som diskriminerad i många avseenden. Under Franco-tiden bekämpades alla nationella uttryck, det begränsade självstyre som Katalonien haft tidigare (under folkfronten) avskaffades, det katalanska språket fick inte läras ut, katalansk kultur undertrycktes etc. 3.

Franco-regimens fall medförde att Katalonien återfick ett visst självstyre, det katalanska språket, katalanska kulturyttringar med mera åter blev tillåtet. Länge verkade detta fungera, men under det senaste årtiondet har motsättningarna åter skärpts, mycket beroende på den reaktionära Madrid-regeringens politik. Och dess reaktioner på den katalanska folkomröst­ningen var sannerligen inte ägnade att skapa en dialog mellan Barcelona och Madrid, utan har bidragit till att kraftigt skärpa motsättningarna och resulterat i att många katalaner som tidigare varit emot att avskilja Katalonien från det övriga Spanien åtminstone nu är för det. Men man bör vara medveten om att en stor del av arbetarklassen i Katalonien härrör från särskilt södra Spanien och de är inte lika positiva till avskiljande – den separatistiska rörelsen domineras av den katalanska medelklassen. Samtidigt råder ingen som helst tvivel om att huvudansvaret för skärpningen av motsättningarna ligger på Madrid-regeringen.

Men när det gäller själva idén om att avskilja Katalonien så kan man vara mer tveksam om det är rätt väg att gå. Kommer verkligen ett avskiljande bidra till att lösa Kataloniens och det övriga Spaniens problem?

Till de mindre sympatiska dragen hos de borgerliga separatisterna hör att de som argument framfört att det är fel att katalanska skatteintäkter går till de fattigare delarna av Spanien och att de vill ha full kontroll över hur deras skattemedel används. Detta kan knappast bidra till att självständighetssträvandena ses med blida ögon av arbetare i de fattigare delarna av Spanien. Snarare riskerar det att öka motsättningarna och bidra till nationalistiska stämningar.

Andra hävdar att man vill avskilja sig därför att Madrid-regeringen är reaktionär (regeringsparti är högerpartiet Partido Popular, PP). Men progressiva i övriga delar av Spanien är givetvis också intresserade av att bli av med PP, och i stället för att dra sig ur skulle katalanerna kunna förena sig med PP-motståndare i andra delar av Spanien. Och för den katalanska vänsterns del borde den kunna bilda allianser med den ganska starka vänster som finns i resten av Spanien.

Innan man väljer avskiljande bör man också överväga vilka ekonomiska, politiska och andra konsekvenser som detta kan komma att få.

Att en utbrytning kommer att leda till en hel del problem för Katalonien, det är uppenbart. Vilka är dessa problem och hur ska man ta itu med dem? Uppenbarligen har man inte fört sådana diskussioner och för väljarna öppet redovisat hur man ser på detta. Detta är mycket farligt och kan leda till en ordentlig baksmälla när avskiljandet väl är ett faktum (viss företagsflykt har redan ägt rum).

Delar av den mer radikala vänstern har försökt lösa frågan genom att resa parollen om en ”katalansk socialistisk republik”. Men det är inte en lösning som står på dagordningen – den som tror det blundar för verkligheten, de politiska styrkeförhållandena, arbetarrörelsens svaghet och så vidare. 4 Därmed blir parollen bara ett frasradikalt fikonlöv som döljer att man saknar svar på hur man ska tackla de akuta frågorna. 5

I detta sammanhang borde man också begrunda hur det gått med övriga avskiljanden under de senaste årtiondena. Finns det överhuvudtaget något av dem som har fått positiv effekter ur en socialistisk synvinkel? Ytterst tveksamt!

Spåren avskräcker

Boksluten över de nya statsbildningarna är inte särdeles upplyftande. Många har ackompanjerats av eller följts av krig eller andra svåra konflikter – det är väl egentligen bara två separationer som har skett på ett relativt smärtfritt och ”civiliserat” sätt, nämligen Slovakiens avskiljande från Tjeckien och Vitrysslands från Ryssland.

Jugoslaviens sönderfall ledde till långvariga blodiga krig (som NATO ingrep i). I Ukraina krigar man fortfarande. Även i vissa av de fall där själva avskiljandet gick relativt fredligt till, exempelvis sedan Armenien och Azerbajdzjan lösgjort sig från före detta Sovjetunionen, har gränskrig brutit ut.

Inte heller kan man säga att de nya staterna lyckats speciellt väl – vare sig ekonomiskt, politiskt eller på annat sätt.

När det gäller Balkan så blev alla mer eller mindre förlorare (förutom eventuellt Slovenien), inte minst därför att ekonomin kraschade, förutom de kostnader som orsakades av själva krigen. De flesta av de andra nya staterna har också ställts inför en hel rad problem. Några har dock klarat sig någorlunda, till exempel Tjeckien. Men låt oss ta en titt på exemplet Kroatien.

De dominerande politikerna i Kroatien, som (tillsammans med Slovenien) var den ekonomiskt mest välutvecklade delen av före detta Jugoslavien, trodde att man skulle klara sig bättre om man slapp subventionera ekonomiskt outvecklade områden som Montenegro och Makedonien. Här misstog man sig. I stort sett all industri försvann, därför att man på en rad sätt hade varit beroende av de andra regionerna: råvaror, halvfabrikat, arbetskraft och avsättningsmarknader. Turistindustrin som varit så viktig för Kroatien med dess långa Medelhavskust kapsejsade nästan helt. När jag var där för drygt tio år sedan stod fortfarande de flesta hotellen tomma, eftersom de inte längre hade gäster från övriga delar av Jugoslavien och man inte hade hunnit ersätta bortfallet med turister från Västeuropa. Idag har turistindustrin repat sig, men å andra sidan är det i stort sett det enda som ger några större inkomster. Dagens Kroatien helt beroende av turismen. Det produceras vin och olivprodukter och en del livsmedel (fast det bergiga Kroatien är inget bra jordbruksland), inte mycket mer. Dessa och en mängd andra problem i form av omfattande korruption, låga löner och hög arbetslöshet har lett till att många högutbildade kroater – till exempel läkare – väljer att emigrera. Kort sagt har Kroatien inte övervunnit den kris som följde på Jugoslaviens sammanbrott.

Skulle Katalonien slippa ifrån liknande problem? Med tanke på de utmaningar ett nybildat Katalonien skulle ställas inför efter att ha åkt ur EU och sannolikt i permanent konflikt med rest-Spanien så skulle det förvåna om inte ekonomin och mycket annat6, skulle drabbas hårt. En försvårande omständighet (jämfört med Jugoslavien) är att västmakterna (bland dem EU) har ställt sig kallsinniga till Kataloniens avskiljande, medan de (i synnerhet Tyskland) uppmuntrade splittringen av Jugoslavien – de ansåg att det var bra om denna stora stat bröts sönder i mindre mer lättmanipulerade bitar.

Slutord

Både katalanerna och kurderna måste ha rätt att själva avgöra om de vill avskilja sig. Men det betyder inte att man också måste förespråka eller applådera avskiljande. Både när det gäller irakiska Kurdistan och Katalonien så kan man ifrågasätta det vettiga i att under rådande omständigheter driva frågan till sin spets – det finns andra alternativ.

I själva verket kan man misstänka att de ledande borgerliga separatisterna i Katalonien också inser det, och att det som de egentligen har velat åstadkomma är att framtvinga fördelaktigare relationer till resten av Spanien. Men en sådan process får lätt en egen dynamik och kan leda till en helt annan utveckling än den man eftersträvat. Madrid-regeringens brutala svar på folkomröstningen och det katalanska delstatsparlamentet beslut att bryta loss Katalonien från Spanien, polisiära åtgärder mot katalanska politiker, och så vidare bådar inte gott.

Madrid har utlyst ett katalanskt parlamentsval till den 21 december. De flesta katalanska partierna har sagt att de kan tänkas delta i detta val, som skulle kunna ge katalanerna en möjlighet att visa vad de tycker på ett sätt som inte kan ifrågasättas. Madrid hoppas givetvis att separatisterna ska trängas tillbaka, medan separatisterna hoppas få ett klart mandat att fortsätta avskiljandet. Det är dock inte särskilt troligt att detta val, oavsett valresultatet, kan lösa den katalanska frågan. I bästa fall kan den akuta konflikten dämpas och den politiska kampen anta andra former – för alla progressiva i Spanien är det av yttersta vikt att förena sig mot den reaktionära Madrid-regeringen, oavsett vad man tycker om Kataloniens avskiljande. <<

Martin Fahlgren tillhör Röda rummets redaktion. Han står bakom sajten marxistarkiv.se

 

1 Det fanns avvikande uppfattningar, exempelvis hävdade Eduard Bernstein att imperialismen och kolonialismen föll ”utom området för socialdemokratins uppgifter”. Hans uppfattning var dock ganska marginell i arbetarrörelsen. Se vidare E H Carrs Ryska revolutionen del 1, ”Not B”, med rubriken ”Den bolsjevikiska doktrinen om självbestämmande”, som redogör för hur Marx och Engels och den tidiga arbetarrörelsen såg på frågan. Texten finns på marxistarkiv.se.

2 Om Rosa Luxemburgs ståndpunkter och en grundlig kritik av desamma, se Michael Löwys artikel ”Marxismen och den nationella frågan”, som även tar upp Marx, Engels och många andra marxister.

3 Den framstående katalanska marxisten Andreu Nin var expert på nationella frågan och skrev en bok och ett stort antal artiklar om saken. Bland socialister i Katalonien hänvisar man ofta till honom. Men han förespråkade inte att Katalonien eller andra delar av dåvarande Spanien (exempelvis Baskien) skulle bryta sig loss från Spanien. Och han betonade ständigt arbetarnas gemensamma intressen (oberoende av nationalitet) och att den nationella frågan ”måste underordnas revolutionens övergripande intressen”.

4 I resten av Spanien är det inte bara högerpartierna som motarbetar de katalanska självständighetssträvandena, utan det gäller i stort sett alla politiska partier, från socialdemokratiska PSOE, som i stort sett stödjer Madrid-regeringen, till de små resterna av det gamla kommunistpartiet (PCE och PCPE) och Podemos (som dock erkänner rätten till självbestämmande). De fackliga organisationerna – Arbetarkommissionerna, UGT och CGT (anarkosyndikalister) – ställer sig inte heller bakom avskiljande, utan manar till förhandlingar.

5 När det gäller nationellt självbestämmande så har det ofta lett till att det utvecklats motstridiga ståndpunkter i den marxistiska vänstern. Kosovo/Kosova-albanernas krav på avskiljande från Jugoslavien i slutet av 1990-talet är ett exempel på det. Vissa stödde reservationslöst separatisterna, inklusive den reaktionära albanska UCK-gerillan, medan andra menade att man måste gå emot självbestämmande (bl a för att gerillan var reaktionär och nära knuten till knarkhandeln). Detta debatterades även i Röda Rummet under åren 1999-2000.

6 En liten detalj i sammanhanget: Vad skulle ett avskiljande innebära för Kataloniens stolthet, fotbollsklubben FC Barcelona? I vilken liga ska laget spela i fortsättningen? Kommer det ens släppas in om man vill fortsätta i den spanska? Hur skulle det bli med sponsorerna om klubben inte längre är med i någon av de större ligorna? FC Barcelona är idag en viktig inkomstkälla, som bidrar till turismen.

Det här inlägget postades i Internationellt, Politik, Socialism och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.