David Harvey – Kapitalet i rörelse

Under vinjetten Samtida marxistiska tänkare kommer Röda rummet presentera marxistisk inriktade forskare och aktivister som är viktiga i den nutida debatten. Vi inleder med en introduktion till David Harveys tänkande skriven av Johan Alfonsson.

David Harvey är född 1935 i England och disputerad 1961 i Cambridge som kulturgeograf. Han har publicerat en lång rad böcker som berör frågor om kapitalismens geografi (till exempel Social Justice and the City, 1973 och Rebel Cities, 2013), inte minst i förhållande till staden som plats för kapitalets realisering av vinst och olika former av motstånd. Denna forskning är uppmärksammad, men för en bredare publik är han främst känd för sina böcker om Marx analyser av kapitalismen och hur dessa kan användas för en analys av vår samtid.

En röd tråd som löper genom Harveys arbeten är dels en strävan att introducera Marx analys av kapitalismen och dels att applicera denna på konkreta fall. Den första delen i detta projekt är som tydligast i tvåbandsverket A Companion to Marx’s Capital (2010 och 2013), och i hans stora verk från 1982 Limits to Capital. I dessa gör han en någorlunda lättillgänglig genomgång av Marx analys av kapitalismen, dock utan att förenkla.

Harvey menar att Marx analys av kapitalismen är abstrakt, i den meningen att han har skalat bort en rad historiskt och kulturellt specifika och föränderliga faktorer. Detta har bidragit till att analysen, 150 år efter att Kapitalet kom ut, fortfarande är relevant, men gör också att den inte enkelt och omedelbart går att applicera på mer konkreta situationer. För att göra detta måste Marx teorier anpassas till de specifika villkor som råder i vår samtid.

I andra böcker är därmed målet att förklara konkreta situationer med hjälp av Marx. Av böckerna med detta mål kan följande nämnas: I A Brief History of Neoliberalism (2005) förklaras framväxten av nyliberalismen på 1970-talet i relation till Marx kristeori. I Kapitalets gåta och kapitalismens kriser (2011) förklaras den spekulativa lånekrisen från 2007-2008 med hjälp av motsättningar i kapitalismens verkanssätt. I böckerna Seventeen Contradictions and the End of Capitalism (2014) och Marx, capital and the madness of economic reason (2017) är målet att förklara inre motsättningar i kapitalismen och visa vad dessa får för konsekvenser i vår samtid.

Låt oss därmed börja med Harveys läsning av Marx för att därefter fortsätta med några konkreta exempel på hur han använder denna för att förstå vår samtid.

Harveys tolkning av Marx

Harvey menar att kapitalismen drivs av en strävan att skapa vinst genom att ackumulera kapital. Han betonar med emfas att kapital inte är ekonomiska tillgångar i allmänhet. Kapital är värde i rörelse, där målet med rörelsen är att skapa mer värde än man hade när man startade. Värde är inte pengar, men pengar är dess representationsform. Värde är immateriellt men objektivt existerande. Det utgörs av den samhälleligt nödvändig arbetstid som krävs för att skapa en vara. Detta arbete är abstrakt i den bemärkelse att det inte utgörs av det faktiska arbetet som utförs utan arbetet som sådant. På så vis kan kvalitativt olika varor, som skapats av kvalitativt olika arbeten bli utbytbara och jämförbara. När en vara byts mot en annan relaterar alltså olika arbeten till varandra. Värdet är således en social relation snarare än en materiell. En viktig poäng Harvey gör i Limits of capital är att värdet är historiskt specifikt. I kapitalismen utgörs rikedomar, som Marx skriver i Kapitalets (1867) första mening, av en ”oerhörd varuanhopning”. I andra samhällen utgörs rikedomar inte av varor och är inte relaterat till det abstrakta arbetet. Om vi för detta resonemang ett steg längre är upphävandet av kapitalismen inte en fråga om att avskaffa privategendomen utan att upphäva det abstrakta arbetet. Detta går dock inte Harvey själv in på.

En central poäng Harvey gör, utifrån definitionen av kapital som värde i rörelse, är att vi måste röra oss bort från en produktionscentrerad värdeförståelse för att förstå kapitalismen. Vi måste inkludera alla de moment av värdets rörelse som möjliggör dess existens och ackumulation. För att värdet ska existera behöver det produceras, men för att det ska fortsätta sin existens måste det konsumeras; för att konsumeras måste mervärdet som skapas på olika sätt distribueras mellan producenterna och ägarna av produktionsmedlen, vilka kan använda dessa för att köpa varorna; för att detta ska ske behövs en marknad där varuutbytet kan ske. Värdets rörelse genom dessa moment är alltså nödvändig för att värdet ska existera. Om ingen köper varan finns inget värde och produktionen har varit meningslös.

Utgångspunkten verkar Harvey ha hämtat från Marx förord till Grundrisse (1857/1858) där Marx skissartat presenterar en modell av den kapitalistiska produktionens totalitet. I Grundrisse menar Marx att värdeproduktionen består av de fyra momentet produktion, distribution, utbyte och konsumtion. Harvey lämnar i regel utbytet därhän och fokuserar istället på de tre första momenten. Han menar att samtliga band av Kapitalet måste beaktas för att vi ska kunna förstå hur momenten hör samman och hur värde kan skapas, existera och ackumuleras.

Det första steget i rörelsen är produktionen. Hur detta sker beskriver Marx i Kapitalets första band. Harvey menar att många stannar här och därför ser produktionen som det allena rådande i värdeteorin, något han menar har lett till ett överdrivet fokus, både analytiskt och politiskt, på produktionen. Men värdet är inte något magiskt som uppstår i produktionen, och för att värdet ska realiseras måste varan som rymmer värdet säljas och anta sin representationsform: pengar. Först då kan profit skapas. Detta steg i rörelsen analyseras i Kapitalets andra band.

Värde och mervärde

Harvey menar som sagt att värde och mervärde kan realiseras och bli till vinst först när någon köper varan. För att värdet ska realiseras måste värdet inledningsvis anta en varuform, sen kastas ut på en marknad och där hitta en köpare. När värdet ligger i dvala i varuformen kan det inte fungera som kapital. Genom att förkorta tiden från det tillfälle när varan produceras till att den blir såld, den så kallade omslagstiden, ökas värdets rörelsehastighet och på så vis kan mängden värde som skapas inom en given tidsperiod öka.

Här visar han på en intressant aspekt av hur Marx kan användas för att förstå kapitalismens acceleration. Strävan efter att förkorta omslagstiden leder till att det skapas olika tekniker för att öka konsumtionstakten, exempelvis genom att producera varor med kort hållbarhetstid. Samtidigt alstrar viljan att hålla värdet i rörelse ett incitament att inte binda upp värden, exempelvis i stora lager, maskiner och industrier. Istället kan det vara mer gynnsamt att investera i sfärer där värdet kan vara i ständig rörelse. Här kan vi finna en förklaring till den lagerlösa produktionen som produceras ”just-in time”, men även den expanderande finansiella sektorn vilken inte kräver några produktionsmedel och knappt någon arbetskraft.

Här kan vi finna en brygga till tredje bandet av Kapitalet och distributionens moment. Om värdet ska vara i rörelse måste det fördelas till andra kapitalister som inte direkt producerar, men likväl är nödvändiga för att värdet ska kunna fortsätta sin rörelse. Exempelvis måste det finnas reklambyråer som bidrar till att skapa trender som snabbt blir gamla och på så vis skapar nya konsumtionsbehov. En annan typ av kapitalist, som är särskilt intressant för vår tid är finanskapitalisterna. För att värdets rörelse inte ska stanna av behövs finanskapitalisterna och bankerna. Om en kapitalist behöver göra stora investeringar skulle stora mängder potentiella värden behöva samlas på hög för att i framtiden exempelvis kunna köpa en ny fabrik eller maskin. Rörelsen för det värde som samlas på hög skulle stanna av och därmed inte kunna fungera som kapital; genom att låna pengar från en bank kan detta undvikas och värderörelsen outtröttligt snurra vidare. Alla dessa delar menar Harvey är centrala för att förstå Marx. Alla moment behövs för att värdet ska skapas och realiseras. Om ett hinder uppstår någonstans och värdets rörelse stannar av uppstår kriser i systemet som måste lösas. Detta menar Harvey är en helt central del i Marx; kapitalismen är full av motsättningar som skapar hinder för värdets rörelse. Motsättningarna är en del av kapitalismens sätt att fungera och kan därför inte lösas inom systemet, men de kan förflyttas i rummet och tiden.

Den samtida kapitalismen

Låt oss nu gå vidare till några konkreta exempel där Harvey analyserar den samtida kapitalismen, dess utformning och problem som en konsekvens av dessa motsättningar.

I boken A brief history of neoliberalism beskriver Harvey nyliberalismens framväxt under 1970- och 1980-talet. Han förstår förändringen som en motoffensiv från kapitalet. Med start från andra världskriget och fram till 1970-talet hade arbetarrörelsen i väst flyttat fram sina positioner, löneandelen hade ökat och vinstandelen minskat. Arbetslöshetsnivåerna var låga och välfärdsstaten hade expanderat. Under 1970-talet började problemen dock hopa sig. Arbetslösheten steg och inflationen skenade. Den keynsianistiska modellen stötte på problem. Harvey menar att problemen uppstod till följd av en kris i kapitalackumulationen. Eftersom systemet kräver en ständigt ökad tillväxt och ackumulation, krävs det att mer kapital investeras oavbrutet. Under 1960- och 1970-talet menar Harvey att kompromissen mellan arbete och kapital, där båda kunde dra nytta av efterkrigsboomen, inte länge var möjlig. Det huvudsakliga problemet som ackumulationen mötte var att kapitalet hade blivit för orörligt. Om vi ser till Harveys definition av kapital så är just den ständiga rörelsen central. Det nyliberala projektet strävade efter att göra kapitalet mer rörligt, montera ner hinder som stod i dess väg och frigöras från det keynesianska systemets begränsningar.

Denna kapitalets motoffensiv mot arbetet var, som vi nu vet, mycket framgångsrik. En våg av avregleringar och privatiseringar svepte över världen, kapital tilläts flöda över statliga gränser och tidigare begränsningarna av bankers lånegrad togs bort. Dollarn frikopplades från guldet, handelshinder monterades ner och det statliga ägandet minskade. Allt detta gjorde att varor och pengar allt mer fritt kunde röra sig över världen, strömma till nya områden och dit lönsamheten för tillfället var som störst.

Problemet med bristande kapitalrörelse löstes och arbetets makt trycktes tillbaka, med resultatet att ojämlikheten åter började öka efter att ha minskat i 30 år. Motsättningen som växt fram i kapitalismen under efterkrigstiden, där arbetet fick mer makt på kapitalets bekostnad vilket skapade en kris i kapitalackumulationen, tycktes ha lösts. Men trogen förställningen att motsättningar inte löses utan enbart förflyttas menar Harvey att detta skapade nya motsättningar.

Om vi går till hans senaste bok, Marx, capital and the madness of economic reason kan vi finna en beskrivning av hur en motsättning i konsumtionssfären växt fram i kölvattnet av den nyliberala offensiven. När arbetet tryckts tillbaka, löneandelen minskat, arbetslösheten ökat samt deltidsarbeten och tillfälliga anställningar ökat, uppstår frågan om vem ska ha råd att köpa varorna som spottas ut i en allt snabbare takt? Harvey menar att en situation har uppstått där den minskade klassmakten hos arbetare paradoxalt nog skapat problem för kapitalets fortsatta rörelse. Arbetet har blivit för svagt för att avkräva tillräckligt höga löner för att konsumera det som skapas. Problemet har dock inte lösts med en arbetets motoffensiv utan istället parerats genom att fiktivt öka köpkraften i samhället med hjälp av lån.

Sedan 1970-talet, men framförallt efter den ekonomiska kraschen 2007-2008, har världen sköljts över av lån. På 1970-talet utgjordes världens samlade skulder ungefär 70 procent av BNP, idag börjar de närma sig 300 procent. Vi lever i en värld som är rikare än någonsin samtidigt som skuldsättningen skenar. Hur har det kunnat bli så här? Harveys förklaring står att finna i kapitalets strävan att vara i ständig rörelse och att expandera denna rörelse. Ett exempel på detta tar Harvey från Kina. Krisen 2007-2008 uppstod i USA för att sen sprida sig över världen. Kinas viktigaste exportmarknad är USA och efter kraschen stod landet plötsligt med en stor produktion som inte kunde avsättas och risken för en skenade arbetslöshet växte. För att stävja effekterna av krisen skedde massiva lånedrivna investeringar i infrastrukturprojekt. År 2007 fanns det i Kina 0 kilometer snabbspår för järnväg, 2015 fanns 20 000 kilometer. Hela städer, som idag står tomma, byggdes upp och under åren 2011–2013 förbrukade Kina mer cement än vad USA gjorde under hela 1900-talet. Krisen löstes, men pengarna kom huvudsakligen från lån och den totala skuldsättningen i Kina utgör nu över 250 procent av BNP.

Den ekonomiska tillväxten och värdets rörelse kunde hållas igång med hjälp av lån, men lån måste betalas tillbaka och lånen ställer krav på den framtida produktionen. I framtiden måste värden skapas som både kan betala tillbaka lånen och samtidigt öka tillväxten. Produktionstakten måste alltså öka ännu mer för att inte allt ska braka samman. Som om inte detta var nog menar Harvey att den avreglerade finans- och lånemarknaden skapat en spekulationsdriven ekonomi. Även om värden enbart kan uppstå och realiseras genom att röra sig igenom de olika momenten i kapitalismen, kan den enskilde kapitalisten göra vinster utan att involveras i denna process.

Den finansiella spekulationen har visat sig vara mycket lukrativ. Harvey visar i sin bok Kapitalets gåta och kapitalismens kriser att handeln med värdepapper nu omsätter mer än dubbelt så mycket som den globala produktionen och att den största delen av företagsvinster idag kommer från finansiella aktiviteter och inte från tillverkning. Då affärsidén är spekulation kommer finanskapitalisterna runt problemet med att stora mängder av pengar fryser fast i produktionsmedel, produkter eller arbetskraft. Hastigheten på rörelsen blir således otroligt snabb. Detta har bidragit till att kapital har strömmat till den finansiella sektorn där vinster kan göras på spekulationer i exempelvis aktier, bostäder och värdepapper. Till och med lånen som sådana har visat sig vara lönsamma att spekulera i. Även om enskilda kapitalister kan berika sig på detta vis uppstår problem för kapitalismen som system. Spekulationer skapar inte något nytt värde, det är snarare, menar Harvey, ett sätt där pengar omfördelas från det stora flertalet till de rikaste. I den samtida finanskapitalismen växer skulderna, inte enbart för att investeras i produktionen utan även för att användas i spekulativa syften. I och med att ekonomin i allt större grad bygger på spekulation och på lån, vilka inte är relaterade till de faktiska värden som skapas, måste ekonomin i större utsträckning förlita sig på tilltro till fortsatt ekonomisk vinst och avkastning på spekulationerna. Om investerare och banker slutar tro på sina investeringar kan det snabbt uppstå panik och alltsammans imploderar.

Harvey tecknar en bild av den samtida ekonomin som extremt instabil. Vi tycks vara den tecknade figuren som sprungit ut över klippavsatsen men inte än upptäckt frånvaron av fast mark under fötterna, när så sker kommer kraschen bli enorm. Vad som kommer ske då får vi inget svar på, men att vi är på väg dit är något en läsare av Harvey blir väl medveten om. <<

 

Johan Alfonsson är doktorand i arbetsvetenskap och skriver en avhandling om osäkra anställningar och alienation.

Det här inlägget postades i Övrigt och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.