Toner och kamp

Sociologen Håkan Thörns forskning kretsar mycket kring globalisering och sociala rörelser. Han har tidigare bland annat skrivit Rörelser i det moderna (1997), Globaliseringens dimensioner (2002) samt Solidaritetens betydelse (2010). I sin nyutgivna bok 1968 – Revolutionens rytmer med underrubriken En berättelse om hur musik och uppror skakade världsordningen förlägger Thörn sitt fokus till USA i en studie av hur musik och social kamp där samspelade.

Varför har årtalet 1968 fått en sådan magisk klang som själva symbolen för strävan efter social förändring? Dels handlar det nog om att tre konkreta händelseförlopp, som verkade ställa saker och ting på sin spets i såväl tredje världen, västvärlden som östblocket, inträffade under detta år.
I Vietnam drog befrielserörelsen FNL – i den så kallade Tetoffensiven – igång en massiv attack mot städerna i söder, den amerikanska ockupanten och dess inhemska marionettregim. I Frankrike gick studenterna i spetsen för en magnifik protestvåg som drog med sig tio miljoner arbetare i en landsomfattade generalstrejk. Den rådande maktens fortbestånd såg ut att hänga på en skör tråd och hela det kapitalistiska systemet verkade vara ifrågasatt. Slutligen svepte förändringens vind in även över Östeuropa när strejker och demonstrationer i Tjeckoslovakien krävde demokratisering och ”en socialism med mänskligt ansikte”. Och även om Tetoffensiven slogs tillbaka, kapitalismen i Frankrike stabiliserades och Warszawapaktens stridsvagnar rullade in i Prag hade drömmar om en möjlig annan värld fått fäste. Därtill var 1968 generellt ett år då studentprotester och demonstrationer mot USA:s krig i Vietnam spred sig över alla kontinenter – från Iran till Kongo- Kinshasa, från Egypten till Mexiko.

Tiden kring 1968 var också en period av kulturell vitalisering och nyskapande, och då inte minst inom musiken där ett bärande element var tonerna och texterna som manade till social förändring och ett annat sakernas tillstånd. Oräkneliga protestsånger mejslades fram i nära förbindelse med exempelvis de svartas kamp för lika rättigheter USA och i vredesmod gentemot den amerikanska krigföringen i Vietnam. I Medborgarrättsrörelsen grep man varandras händer och sjöng We shall overcome, James Browns Say it loud – I’m black and I’m proud blev Svarta Pantrarnas speciella kampsång och Bob Dylans Masters of war, som tydliggjorde sambandet mellan vapen och profit, blev ett av antikrigsrörelsens ledmotiv – för att nu bara ta några exempel. Tydligt var dessutom hur ett antal färgstarka sångerskor – som Joan Baez, Aretha Franklin, Buffy Sainte-Marie och Nina Simone – kom att symbolisera kampen.

Många hyllmeter har redan skrivits om den politiska radikaliseringsvågens olika uttryck under 1960- och 1970-talet. Självklart har även en hel del böcker tagit upp nytänkandet, nya genrer och protestuttryck inom musiken under denna period. Men det som är unikt med Håkan Thörns ansats i 1968 – Revolutionens rytmer är att han analyserar hur politiken och musiken ömsesidigt påverkade varandra genom att lägga dessa två parallella stråk tätt sida vid sida. ”Den här boken handlar om samspelet mellan de nya rörelserna och musiken 1968 som det framträdde i USA. Som ett globalt protestår var 1968 knutet till USA:s ställning som efterkrigstidens ledande globala imperiemakt, ekonomiskt, politiskt och kulturellt. I ett globalt perspektiv var Vietnamkriget revoltens viktigaste nod, som samlade en mångfald av olika rörelser och strömningar”, skriver Thörn. Han betonar också att ”i arbetet med denna bok har jag strävat efter att förena sociologens blick med musikskribentens perspektiv”.

Herbert Marcuse
Hur går Thörn i land med sin ansats? Rent övergripande är det en fröjd att läsa 1968 – Revolutionens rytmer. På ett lättfattligt sätt lotsar Thörn oss igenom en text på dryga trehundra sidor där jag framför allt vill framhålla hans presentation av Herbert Marcuse, filosofen som kombinerade marxismen med Sigmund Freuds tankegångar om våra inre världar, och som var en synnerligen viktig inspirationskälla för den nya vänster som runt 1968 såg dagens ljus. Marcuses bok Den endimensionella människan översattes vid denna tidpunkt till 16 språk och enbart i USA såldes den i 100 000 exemplar.
Det är en imponerande sakkunskap Thörn besitter men bitvis blir texten dock lite väl faktabemängd när han skildrar de olika musikaliska aktörerna. Kanske hade framställningen mått bra av att ha koncentrerats till ett femtiotal färre sidor?

I sista kapitlet, Spåren efter 1968, tar Thörn upp hur proteströrelsen från och med 1970- försvagades och hur USA, symboliserat av Ronald Reagans presidentseger 1980 och den därpå följande ”liberal-konservativa revolutionen”, kom att driva högerut. Inte minst har landet blivit ett ohyggligt mer ojämlikt samhälle, vilket författaren exemplifierar med att en direktör 1970 tjänade 30 gånger mer än en arbetare medan hen vid millennieskiftet tjänade 500 gånger mer än arbetaren. I högervågens kölvatten har USA också blivit ett mer repressivt samhälle. Thörn nämner att landet 1980 hyste 300 000 fängelseinterner, en siffra som 35 år senare femfaldigats till 1,5 miljoner.

Begränsningen
Varför kom då vänstervågen i USA att ebba ut? Thörn betonar att proteströrelsen, trots alla omfattande mobiliseringar, inte på djupet lyckades nå de många amerikanerna, vilket han exemplifierar med att de två huvudkontrahenterna i presidentvalet 1968 – republikanernas Richard Nixon och demokraternas Hubert Humphrey – båda var förespråkare för att fortsätta Vietnamkriget. Det parti, Peace and Freedoms Party som bildades i hägnet av den rådande vänstervågen, ställde upp med en kandidat i presidentvalet 1968. Det var den kände Svarta Panteraktivisten Eldridge Cleaver men han fick blott 47 000 röster, en droppe i havet i förhållande till segraren Nixon och Humphrey vilka vardera erhöll 31 miljoner röster. Inte ens under det kampfyllda året 1968 var en tredje kraft i form av ett nytt socialistiskt massparti i närheten av att etablera sig i USA.

Det finns dock ingen anledning att måla allt i svart när man efter denna historiska exposé blickar ut över dagens USA. Bernie Sanders lyckades faktiskt i demokraternas primärval inför presidentvalet 2016 vinna 11 miljoner röster utifrån ett radikalt vänsterprogram. Man kan också bära med sig Håkan Thörns påpekande att en opinionsundersökning 2016 visade att hela 55 procent av amerikaner i åldern 18-29 år är positivt inställda till socialismen. Det amerikanska samhället är inte för all framtid dömt till en råbarkad marknadsliberalism.

Artikelförfattare: Anders Karlsson ingår i Röda rummets redaktion, är skribent på Internationalen och medlem av Socialistiska Partiet.

Det här inlägget postades i Övrigt och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.