Krisen är ingen möjlighet, den är fienden

Ståle Holgersen menar – utifrån en analys av det kapitalistiska systemets funktionssätt – att det stora folkflertalet inte har något gott att vänta sig av kriser inom den rådande ekonomin. All kraft måste riktas mot undanröja de förhållanden som är själva krisens drivkraft och mot dem som gynnas av den.

Coronapandemin och den ekonomiska krasch som nu skakar världen är ett enormt hot mot människor över hela jorden. För många kapitalister är krisen dock en möjlighet, och för det kapitalistiska systemet står den för en lösning på underliggande problem i dagens ekonomi. Covid-19 är den kreativa förstörelse kapitalismen behövde för att kunna överleva. Det låter vansinnigt, och det är det verkligen. Socialister måste kämpa inte bara för att mildra krisens verkningar, utan också för att förstå den kapitalistiska krisen som en fiende i sig.

Det förlorade årtiondet
Anwar Shaikh hävdade någon gång under senare delen av åttiotalet att när det ekonomiska systemet är i gott skick återhämtar det sig snabbt från alla tänkbara motgångar, medan minsta händelse kan utlösa dess sammanbrott när det är i dåligt skick. Nu var det inte någon ”minsta händelse” som utlöste den senaste krisen, utan ett nytt coronavirus, som sprider sig som en mardröm över världen med ond bråd död i sitt kölvatten. Men att något nu skulle utlösa krisen har verkat mer och mer uppenbart, även för ekonomer i mittfåran, innan viruset slog till.

Det huvudsakliga skälet till det var att man aldrig åtgärdade problemen som orsakade den stora krisen 2008, man sköt bara upp dem, något som för övrigt skiljer sig föga från hur man handskats med den ekologiska krisen under det senaste decenniet.

Tiotalet var ett förlorat årtionde. Medan 2009 slutade med att hundratusentals människor på Köpenhamns gator krävde handling mot klimatförändringarna, handlade tiotalet mest om att skjuta problemen på framtiden – med argument om att krisen kunde lösas med hjälp av marknaden, nya tekniska lösningar, och klimatkompensation för de som hade råd. Trots det hopp som demonstrationerna under det senaste året innebar är det enda som politikerna åstadkommit under det förlorade årtiondet bara att förskjuta ambitionerna till helt otillräckliga nivåer.

På samma sätt ställdes de ekonomiska problemen på framtiden. Att rädda banker, sänkt ränta, ökning av statsskulder och privata lån, kvantitativa lättnader, höjda bonusar och profiter i finanssektorn, mer fiktivt kapital, och än mer åtstramningspolitik var åtgärder som helt enkelt tidsmässigt tänjde ut de bakomliggande problem som var orsaken till finanskraschen 2008.

Det var också en kris i krishantering. Det fanns inga användbara verktyg i den nyliberala verktygslådan för att lösa finanskrisen eller klimatförändringarna. Likaledes som keynesiansk politik förlorade sin legitimitet på 1970-talet, när stora statliga investeringar bara riskerade att driva på inflationen, kunde ekonomin inte heller nu räddas inom det nyliberala paradigmet. Trots att keynesianska investeringar (2008-2010) och neoliberal politik tillfälligt hade räddat systemet behövdes något annat för att verkligen lösa de underliggande problemen.

COVID-19 som ”kreativ förstörelse”
Ekonomiska kriser löses effektivast genom två sammanlänkande processer. Den första, som Marx och marxister betonar, är kapitaldevalvering och kapitalförstörelse som krävs i massiv skala. Enligt till exempel Michael Roberts måste lågkonjunkturen vara tillräckligt djup för att lönsamheten ska återupprättas. Den andra processen som marxister också fokuserar på, och som borgerliga ekonomer uppfattar som en självklarhet från ovan, är att kriser löses i takt med att nya sätt att organisera ekonomin, nya klassrelationer, ny teknologi och nya regelverk ersätter de gamla.
Ekonomer, politiker och experter i mittfåran hyllar det faktum att kapitalismen faktiskt överlever kris efter kris. Denna kreativa förstörelse anses visa hur vital, innovativ och kreativ kapitalismen verkligen är. Men då ignoreras ofta den föregående processen – kapitalförstörelsen. Den stora depressionen löstes inte genom ny teknologi, keynesianism eller nya investeringar, den löstes främst genom andra världskrigets massförstörelse. Det var det huvudsakliga skälet till den efterföljande boomen. Krisen på 1970-talet löstes på ett jämförelsevis mer ”humant” sätt, genom att bland annat krossa fackföreningar, skapa arbetslöshet, alstra fattigdom och introducera slavliknande arbetsförhållanden i tredje världen.
Större ekonomiska kriser är helt väsentliga för att kapitalismen ska fungera och långsiktigt överleva, det var därför Marx såg dem som en våldsam lösning på existerande motsättningar. På så sätt är det både en faktisk kris och en (tillfällig) lösning på kapitalismens underliggande problem.

För Karl Kautsky var den ekonomiska krisen en memento mori – en påminnelse om döden. Historiskt har kapitalistiska kriser dock aldrig varit någon påminnelse om den kapitalismens död som Kautsky tålmodigt väntade på. Tvärtom har de varit nödvändiga för att hålla systemet vid liv.

Här följer vad som vid första anblick förefaller vara ironiskt, men som vid en närmare titt är ganska deprimerande: de ekonomiska och ekologiska katastrofer vi bevittnar idag – inklusive fattigdom, arbetslöshet, hemlöshet och massdöd – är inte bara en kris för det kapitalistiska systemet, det utgör också lösningen för många av de problem som det rymmer.

COVID-19 gjorde vad den härskande klassen inte ville eller hade något intresse av att göra: den gjorde slut på nyliberalismen. Efter flera årtionden av privatiseringar, ”frihandel”, just-in-time-produktion och åtstramningspolitik var sjukvårdssystemen i många länder i alltför uselt skick för att kunna ta sig an denna nödsituation. Den kapitalism som träder fram på andra sidan kommer att vara annorlunda från den vi hade innan krisen.

COVID-19 är den kreativa förstörelse som kommer att hjälpa kapitalismen att blomstra i framtiden. Det är rubbat, men när pandemin är över kommer ekonomin att återigen gå in i nya cykler av tillväxt, bubblor och sammanbrott, om vi inte lyckas sätta stopp för det. Nya affärsverksamheter kommer att blomstra, och nya kapitalister kommer att finna nya sätt att exploatera och underkuva arbetare – och allt detta kommer att ske på en allt varmare planet.

Kapitalistkris
Vi lever i kristider och det är kapitalismens kristider. Det betyder att processer och maktrelationer inom kapitalismen orsakar krisen vi nu genomlever, men inte på något mekaniskt eller deterministiskt sätt, utan på så sätt att vi inte kan förstå någon av kriserna utan att också förstå det kapitalistiska system som de är en del av.

COVID-19 skulle uppenbarligen också kunna dyka upp i ett helt annat ekonomiskt system. Detsamma gäller, i alla fall hypotetiskt, för klimatförändringar. Och alla tänkbara privata och samhälleliga problem som finns är uppenbarligen inte en följd av kapitalismen. Men kapitalismen bär med sig avgörande förändringar. Aldrig förr har kriser som orsakats av människan återkommit med en sådan konsekvens och regelbundenhet. Det borde inte vara någon överraskning för oss eftersom kapitalackumulationen och den ständigt exponentiella tillväxten systematiskt skapar och göder kriser på ett sätt vi inte har sett maken till tidigare. Aldrig förr har samhällsekonomin varit beroende av att skapa ekonomiska och ekologiska kriser för att kunna överleva.

Även om COVID-19 hade kunnat uppstå även under andra omständigheter orsakas den ökande mängd epidemier vi nu bevittnar av det enkla faktum att en ekonomi som baserar sig på evig exponentiell tillväxt ofrånkomligen kommer att sätta naturen under starkt tryck: genom storskalig industriell djurhållning, urbanisering, och ökat resande, liksom de sociala och ekonomiska förändringar som följer av den globala uppvärmningen.

Kriser och deras klass
John F Kennedy sa en gång att det kinesiska ordet för kris består av två tecken, varav det ena betyder fara och det andra möjlighet. Även om det var usel kinesiska, så fortsätter ändå många socialister att se på kriser med hopp och tillförsikt. Men Kennedys ”kinesiska ordspråk” döljer krisens klasskaraktär. Uttrycket ”låt aldrig en rejäl kris gå till spillo” (som vanligtvis tillskrivs Winston Churchill) innehåller samma klassmässiga tvetydighet.

Som socialister måste vi ställa oss frågan ”fara och möjlighet för vem?”
Det faktum att kriser som sker under kapitalismen bär på klassmässiga särdrag borde inte förvåna oss det minsta. Det är trots allt så att kriser, såväl ekonomiska som ekologiska, är en del av kapitalismens självklara väsen.

Kriser under kapitalismen är inte något som sker för att något gick fel inom systemet, det sker eftersom allt är precis som det ska vara. Så länge varje kapitalist gör vad som förväntas (och krävs) av honom/henne som kapitalist, så kommer vi att få se fallande profitkvoter, överproduktion, förstörelse av ekosystem och accelererande klimatförändringar.

Kapitalismens kriser slår alltid hårdast mot de fattigaste, de rasifierade, de marginaliserade. Medan rika personer kan gå i konkurs och förlora miljoner blir följderna väsensskilt annorlunda för arbetarklassen (då de i värsta fall får betala med sina liv). Det är värt att hålla i minne att inte en enda högre tjänsteman på Wall Street hamnade i fängelse efter 2008.

Kapitalistklassen är också den klass som orsakar krisen. Det kan man enkelt se i relationen till klimatförändringarna, där 100 företag orsakar 70 procent av den totala mängden utsläpp globalt. Men den klass som faktiskt ackumulerar kapital måste hållas ansvarig när det ekonomiska systemet kraschar. Också ur ett ekologiskt konsumtionsperspektiv orsakar de rika mycket mer skada än någon annan.

På precis samma sätt som det kapitalistiska systemet behöver kriser för att överleva så behöver kapitalistklassen som klass återkommande ekonomiska kriser och en alltmer ohållbar relation till naturen, för att kunna överleva. Kapitalistklassen har historiskt sett inte bara bibehållit sin hegemoni genom att exploatera och underkuva arbetare, vilket också är sant, utan också genom att hantera och utnyttja den kapitalistiska krisen som sådan.

Mot krisen
Nu, mitt i Coronakrisen, talar många inom vänstern om den som en möjlighet, inte minst när privatiseringar och just-in-time-produktion kritiseras och till och med högerregeringar spenderar statliga pengar i mängder.

Kristider är osäkra tider när saker och ting snabbt förändras. Och säkerligen kan privatiseringarna och nyliberalismen kritiseras i krisens kölvatten. Men är detta verkligen en möjlighet för arbetarklassen och socialistiska rörelser?
För det första har kriser historiskt sett inneburit färre ”möjligheter” för arbetare, slavar, rasifierade, och särskilt för kvinnor och småskaliga jordbrukare, och så vidare. Snarare har kriser inneburit arbetslöshet, fattigdom, hemlöshet, dålig hälsa och ofta döden. För enskilda kapitalister kan krisen ha förödande konsekvenser, men för kapitalistklassen i stort är det de som kommer att kunna dra fördel av möjligheterna.

För det andra får man det att låta som en fotbollsmatch eller en pokeromgång när man säger att kris är det samma som möjlighet: där man med tur och skicklighet kan utmanövrera motståndaren och få övertaget.

En skribent på The Correspondent (12.01.2015) ställde frågan om jordbävningen på Haiti 2010 också var en ”ny, fräsch möjlighet”, kanske till och med ”det bästa som någonsin hänt Haiti?” Runt 200 000 människoliv gick till spillo i den jordbävningen, och den stora majoriteten var fattiga, varför den har kallats en ”klassbävning”. Kunde man inte med samma logik säga att slavhandeln var en möjlighet för svarta (en av deras ättlingar blev ju president) och var inte koloniseringen en möjlighet för de koloniserade folken (de fick ju järnvägar)? Bara fascister eller en psykopater svarar ja på sådana frågor.
Coronaviruset kommer troligen att döda hundratusentals om inte miljoner människor, inte minst fattiga arbetare i tredje världen; miljoner andra kommer drabbas av den nuvarande ekonomiska kraschen, och sedan – icke att förglömma – de fruktansvärda mänskliga konsekvenserna av den globala uppvärmningen. Är detta verkligen gyllene möjligheter?

Enligt den jugoslaviske ekonomen Rikard Stajner står mänskligheten framför allt inför två plågsamma prövningar: krig och kris. Detta är ett grepp jag ser som mer fruktbart. Istället för att betrakta kriser som möjligheter bör vi förstå både ekonomiska och ekologiska kapitalistiska kriser på samma sätt som vi förstår krig, hunger, slaveri, etc. Dessa kriser är inget vi ska utnyttja, det är något vi ska bekämpa.

Uppenbarligen sker förändringarna utifrån i en helt annan takt under en kris, och givetvis måste vi hantera krisen och styra dess konsekvenser på bästa tänkbara sätt (precis som vi försöker hantera politik i en mer progressiv riktning). Men det skärper vår analys om vi definierar själva krisen som vår fiende.

Det är intressant att Stajner sammankopplar krig och kris, inte minst ur ett historiskt perspektiv. För socialister på 1910-talet var revolutionen inte bara möjlig genom en direkt klasskamp mellan arbetare och kapitalister. Det var också avgörande för att få slut på (eller förhindra) de kapitalistiska (imperialistiska) krigen. Idag måste vi parallellt med den vanliga klasskamp som vi organiserar på våra arbetsplatser, i våra kvarter, etc. också bjuda motstånd mot den kapitalistiska krisen. Den socialistiska kampen måste agitera för att få slut på krisen, vilket betyder att få ett slut på dess orsaker.

Klasskampen måste riktas mot klassen som skapar och lever av kapitalismens kris. Kapitalistklassen måste hållas ansvarig för att ha upprätthållit och försvarat ett system som låter fattiga människor dö för att det själv ska kunna fortsätta existera. Detta är den klass som äger och kontrollerar kapital. Det fokus vi har haft på kulturella skillnader mellan så kallade arbetare och medelklassen är idag mer politiskt irrelevant än någonsin. Nu måste arbetarklassen i dess bredast tänkbara bemärkelse bekämpa den klass som har skapat krisen.

I kärnan av vår socialistiska kamp måste vi ha ett klasskrig mot den kapitalistiska krisen – och mot den klass som skapar den. <<

Ur International Viewpoint 6 april, 2020
Översättning: Jakob Sandberg

Artikelförfattare: Ståle Holgersen är forskare vid Kulturgeografiska institutionen i Uppsala och författare till Staden och Kapitalet. Malmö i krisernas tid (Daidalos 2017). Han är medlem i Vänsterpartiet samt i Socialistisk Politik.

Det här inlägget postades i Övrigt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.