Att ena arbetarklassen – presentation av Framåt kamrater
Röda rummet har i ett antal nummer låtit samtida politiska rörelser presentera sig själva. Framåt kamrater, med rötter i den autonoma och syndikalistiska miljön, beskriver hur de söker olika former för mobilisering, i den övergripande målsättningen att ena arbetarklassen.
Framåt kamrater som idé föddes 2017. Först och främst genom praktik, ur ett antal mobiliseringar. En utomparlamentarisk åttonde mars, den första i Göteborg på många år. En resa till G20-mötet i Hamburg, en blockad av Europas tredje största hamn en het julidag och byggandet av ett nordiskt kamratnätverk. Stoppandet av NMR:s marsch senare samma höst. Omkring oss såg vi kompetenta, handlingskraftiga och outtröttliga kamrater som av någon anledning inte lyckats organisera sig. Varför? Nästa steg blev det teoretiska. Studier och diskussioner, vilka mynnade ut i en form, den form som vi tror för närvarande gör oss mest effektiva och demokratiska som politisk organisation – en form under ständig utvärdering och förändring.
Formen, Framåt kamrater, offentliggjordes våren 2018, och det finns ingen poäng i att någon, särskilt inte vi, ska dra några svulstiga slutsatser efter bara två år. Istället gör vi ett par nedslag i sånt vi tycker varit viktigt längs vägen.
Konflikträtten och anställningsskyddet
En höstkväll, det mörknar utanför Kvinnofolkhögskolans fönster. Matsalen fylls av vårdarbetare, omsorgsarbetare, pedagoger, servicearbetare, sjukskrivna och andra kvinnor och transpersoner. Vi kommer för att diskutera strejker och konflikter på arbetsplatsen. vad innebär strejkrätten för de av oss som inte producerar bildelar, utan hjälper en människa i livets slutskede? Hur ska man kunna strejka eller maska när de som blir lidande först inte är kapitalet, utan högstadieelever med ofullständiga betyg? Vi i Framåt kamrater kallade till en strejkrättskväll för kvinnor och transpersoner för att undersöka de här frågorna tillsammans.
Vårt arbete med konflikträtten ställde oss ofta öga mot öga med arbetskamrater och vänner som inte såg sig som arbetare, och som inte visste att konflikträtten var på väg att inskränkas. Varför skulle man bry sig om det? För att kunna möta deras frågor var vi först tvungna att bilda oss själva. Det fåtal i organisationen som hade mycket kunskap om arbetsrätt och arbetskritik fick dela med sig av sina erfarenheter till oss andra. Det innebar i praktiken att expertis utjämnades från enstaka män, till queers och kvinnor, något som kom att prägla organisationens arbete i kampen för konflikträttens försvar.
I vänsterorienterad feminism och queeraktivism pratas det förstås om klass, men nästan bara i sociologiska termer. Arbetarklass förstås ofta som fattiga förhållanden och ibland som vissa kläd- och musikstilar eller vanor. Arbetar- eller underklass beskrivs i motsats mot medelklassen. Att vara arbetarklass blir nåt att antingen vara stolt över, klassresa bort ifrån eller till och med nåt för andra att tycka synd om. Men, som vi skriver om i vår plattform, Framåt kamrater använder en politisk klassdefinition: arbetarklassen definieras av sitt konfliktförhållande till kapitalistklassen. De exploaterar vårt arbete och vill alltid pressa ner priset på vår arbetskraft. Som klass har vi motsatta intressen.
Vårt arbete med strejkrätten gick ut på att föra fram vår syn på klasskampen, och därigenom förklara strejkvapnet och hur viktigt det var att försvara det. Det gjorde vi på platser där klasskampen sällan är central. Den strejkrättskväll vi höll på Kvinnofolkhögskolan är ett sådant exempel. Ett annat är vårt första offentliga föredrag som vi gjorde på Reclaim Pride, en alternativ Pridefestival i Göteborg. I ett mörkt rum berättade vi om konflikten i hamnen och hur den hängde samman med arbetsköparnas och statens angrepp på oss i arbetarklassen.
Vi var en del i arrangerandet av två nationella aktionsdagar under paraplyet Strike Back. Den första samlade flera tusen deltagare, hade talare från ett trettiotal fackföreningar och kunde genom femfingertaktik samla en sällsynt bredd. Den andra aktionsdagen ägde rum efter att den socialdemokratiska partipiskan tystat alla kritiker och hade betydligt mindre uppslutning. Polisen tog chansen att angripa ett pridetåg för strejkrätten (Strike Pride) med batonger och pepparspray, båda på sina sätt lärorika upplevelser.
Vi förlorade kampen mot inskränkningen av strejkrätten. Idag står vi inför ett liknande angrepp i och med förestående inskränkningar av LAS. Hur vinner vi den här gången? Hur kan man driva dagsaktuella krav och försvara historiska segrar, utan att för den sakens skull hänfalla åt reformism? Går det att mobilisera till försvar för LAS, och samtidigt öppna en horisont mot någonting annat, mot ett alternativ, mot en annan möjlig värld? Vi tror att det måste gå.
Till antifascismens försvar
Det händer att vi blir tillfrågade om att komma någonstans för att backa upp en antifascistisk mobilisering. Inte därför att vi är störst eller bäst när det kommer till antifascistiskt arbete, utan därför att vi kan. Vi har under åren, både innan och efter att vi bildats som formell organisation, varit tvungna att skaffa oss en del erfarenhet i frågan. Dessutom har vi en storlek och struktur som tillåter att vi skickar delegater, och försöker alltid göra det när vi blir ombedda. Ibland dyker frågan upp genom något av de internationella nätverk vi är medlemmar i eller arbetar nära, som när vi reste till Budapest i Ungern och Helsingfors i Finland. Oftast kommer förfrågningarna från kamrater i mindre städer i Göteborgs närhet. Så var fallet med Kungälv den första maj 2019.
Vi drev linjen att vårt traditionella första maj tåg (i Syndikalisternas regi) behövde senareläggas för att möjliggöra närvaro i Kungälv, dit nazisekten Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) förlagt en marsch. Så blev det, och motdemonstrationen där såg till att forma dagen till ett brakfiasko för nazisterna, som inte återvänder i år. Men det var inget lätt beslut, och kritiserades hårt såväl innan som efter. Vi anser att själva premissen för kritiken, att vi gör avkall på att propagera för och sprida vänsterpolitik genom att hålla en konfrontativ antifascistisk demo, är falsk. Det finns ingen inneboende motsättning mellan klasskamp och antifascism. Klasskamp utan antifascism är sårbar och exkluderar stora delar av arbetarklassen i allmänhet och den organiserade arbetarrörelsen i synnerhet. Fascisterna angriper oss som arbetare och revolutionära socialister, men också som queers, kvinnor, icke-vita, funkisar. Detsamma gäller omvänt, antifascism utan klasskamp kan aldrig helt utrota fascismen eftersom den inte angriper rötterna som fascismen växer ur.
Det är ingen hemlighet, varken i borgarmedia eller i klassen, att det är den revolutionära vänstern som står i främsta ledet i kampen mot fascismen. Varje tillfälle vi får att befästa detta faktum blir indirekt ett tillfälle att nå ut till klassen och i handling visa vad vi kan åstadkomma. En lyckad antifascistisk-demo är i sig bra propaganda för oss, propaganda som når ut till långt fler människor än vad en vanlig, traditionsenlig första maj-demonstration skulle göra. Självklart finns det tillfällen då vi inte kan lägga våra resurser på att bemöta olika former av fascistisk organisering. Det finns reaktionära grupperingar som kan tigas ihjäl och som självdör på grund av brist på social bas och dess anhängares inkompetens. Men så var inte fallet på första maj i Kungälv och NMR är inte en sådan gruppering.
Vi menar att en traditionsenlig första maj-demonstration inte är en politisk handling som i sig förändrar samhället utan istället främst ska ses som ett kvitto på hur effektivt vårt arbete varit under året. För SAC är den syndikalistiska första maj-traditionen ett kvitto på hur synligt och stridbart förbundet varit på arbetsplatserna. En demonstration med ungefär en tredjedel så många deltagare som året innan skulle vara demoraliserande och mana till eftertanke, om den skedde i ett vakuum. Men när det skedde 2019 så visste vi att många kamrater ägnade kvällen åt vila efter en lång dags kamp på gatorna. Och det kan vi inte vara överdrivet missnöjda med.
Framåt, kamrater!
Det är kontinuerligt och hårt politiskt arbete som förändrar samhället. Ibland innebär det arbetet att göra avkall på traditioner för att effektivt kunna bemöta en specifik situation. Så blir fallet 2020, när det nya coronavirusets spridning förändrat spelreglerna för politiska mobiliseringar. Om vi inte kan samlas några tusen i ett tåg på gatan, hur samlas vi då? Det är en fråga som sysselsätter organisationen i skrivande stund.
Redan innan coronakrisen var framtiden oviss. Fascismen står i farstun, arbetarklassen angrips målmedvetet av näringslivet, klimatkatastroferna äger redan rum. Därför hoppas vi innerligt att 2020 blir året då fler organiserar sig socialistiskt och feministiskt. Gärna med oss, eftersom vi tror oss skapa en form som tål att växa ännu mer, en form som möjliggör aktivitet och omsorgsfullt gör idéer till gemensam handling. Fördelarna med att vara organiserad framgår nu med största tydlighet. Var skulle vi annars vända oss med våra idéer och behov när läget förändras radikalt från dag till dag? När vi sägs upp, varslas och som vanligt inte kan lita på soc och Försäkringskassan? När vi isoleras i trånga hyresrätter medan Svenskt Näringsliv tar varje chans att flytta fram positionerna? Var ska vi vända oss, om inte till varandra?
Framåt kamrater, mars 2020