Våren 1956, åtta år efter Nakba korsade en grupp palestinska fedayyin det upplöjda dike som var det enda som då skilde Gaza och den israeliska staten från varandra. På dikets ena sida levde 300 000 palestinier, varav 200 000 var flyktingar som fördrivits från det omgivande området, på den andra låg en handfull nya israeliska bosättningar. De palestinska krigarna dödade säkerhetsvakten Roi Rotberg under ett försök att ta sig in i kibbutzen Nahal Oz. Rotbergs kropp fördes in i Gaza, men återlämnades efter ingripande från FN. Moshe Dayan, som vid denna tid var generalstabschef råkade för tillfället befinna sig i bosättningen för ett bröllop, och bad om att få hålla minnestalet vid Rotbergs begravning nästföljande afton. När han talade om de män som hade dödat Rotberg sade han ”Varför skulle vi beklaga oss över deras hat mot oss? I åtta år har de suttit i Gazas flyktingläger och med egna ögon sett hur vi har förvandlat det land och de byar som de och deras förfäder tidigare har bebott till vårt hemland.” Det var ett erkännande av det palestinierna förlorat som dagens israeliska politiker inte längre har råd att ge uttryck för. Men Dayan förespråkade inte någon rätt att återvända; han avslutade sitt tal med att argumentera för att Israel behövde göra sig redo för ett permanent och bittert krig, vilket var en huvuduppgift för vad Israel kallade gränsområdesbosättningar.
Genom åren förvandlades det upplöjda diket till ett komplext system av befästningar med en 300 meter bred buffertzon där över 200 palestinska demonstranter sköts till döds och tusentals skadades 2018-19, flera lager av stängsel med rakbladstråd, betongmurar som sträcker sig ner under marken, fjärrstyrda kulsprutor, och övervakningssystem med vakttorn, radarsensorer, övervakningskameror och spionballonger. Bortom detta ligger en uppsättning militärbaser, varav några belägna intill eller inne i de civila bosättningar som bildar det som kallas Gazamanteln. Den 7 oktober slog Hamas i en koordinerad attack till mot samtliga delar av detta sammanlänkade system. Nahal Oz som ligger närmast stängslet var ett av angreppsmålen. Ordet ”Nahal” syftar på den militära enhet som grundade gränsområdesbosättningarna, och dessa Nahal-bosättningar var i början av sin existens militära utposter innan de förvandlades till vanliga byar för civilbefolkningen, oftast som Kibbutzer i någon form. Men det är en förvandling som aldrig avslutats fullt ut, och vissa invånare förväntas kunna agera försvarare när samhället blir angripet.
Chefsarkitekten
”Lämnat land” var det tomma ark på vilket israeliska planerare skissade fram utkastet till det sionistiska bosättarprojektet efter fördrivningen av palestinierna 1948. Chefsarkitekten var Arieh Sharon med en examen från Bauhaus där han studerade under Walter Groupins och Hannes Meyer innan han flyttade till Palestina 1931 där han byggde bostadsområden, arbetarkooperativ, sjukhus och biografer. När den israeliska staten bildades utnämnde David Ben Gurion honom till chef för Statens Planeringsavdelning. I boken The objects of zionism förklarar arkitekturhistorikern Zvi Efrat att även om Sharons huvudplan var grundad i modern design hade den flera andra mål: att förse den våg av immigranter som kom efter andra världskriget med bostäder, att förflytta judiska befolkningsgrupper från centrum till periferin, att säkra gränsområdena, och att ta mer mark i besittning för att försvåra för flyktingar att återvända.
Under 1950 och 60-talen ledde Sharons huvudplan och dess vidareutveckling till att man i ”gränszonerna” – vilka vid denna tid utgjorde ungefär 40 procent av landet – upprättade regionala centra eller ”utvecklingsstäder” åt ett nätverk av omgivande jordbrukarbosättningar. Dessa städer byggdes för att inhysa judiska immigranter från Nordafrika – de arabiska judarna – som skulle komma att proletariseras till fabriksarbetare. Jordbrukarbosättningarna av typen kibbutz och moshav var till för arbetarrörelsens pionjärer, främst östeuropéer. På den mark som hade hört till byarna Dayr Sunayd, Simsim, Najd, Huj, Al Huhrraqa, Al Zurai’y, Abu Sitta, och Wuhaidat, liksom till beduinstammarna Tarabin och Hanajre hade man byggt utvecklingsstäderna Sderot och Ofakim och Kibbutzerna Re’im, Mefalsim, Kissufim och Erez. Samtliga orter ovan blev måltavlor för Hamas attacker den 7 oktober.
Gazas belägring
Efter att Israel hade ockuperat Gaza 1967 upprättade myndigheterna bosättningar mellan palestinska tätorter inne i själva Gaza. Den största av dessa var Gush Katif nära Rafah vid gränsen mot Egypten. Totalt täckte israeliska kolonier 20 procent av Gazas territorium. Under tidigt 1980-tal tog Gaza och det omkringliggande området emot många av de bosättare som evakuerats från Sinaihalvön efter fredsavtalet med Egypten. Det första stängslet runt Gaza byggdes mellan 1994 och 1996, under den tidsperiod som anses vara fredsprocessens höjdpunkt. Gaza isolerades nu från resten av världen. När Israel år 2005 avvecklade sina kolonier i Gaza till följd av palestinskt motstånd valde vissa av de evakuerade att slå sig ner i bosättningar nära gränsen till Gaza. Ett andra mer avancerat stängselsystem upprättades kort därefter. År 2007, ett år efter att Hamas tagit makten i Gaza påbörjade Israel sin fullskaliga belägring genom att kontrollera och begränsa inflödet av livsuppehållande varor så som mat, medicin, elektricitet och bränsle. Den israeliska arméns kalkylerade åtgärder bringade umbärandena till en nivå där Gaza blev nästan fullständigt stillastående. Tillsammans med ett antal bombkampanjer som enligt FN har resulterat i 3500 palestinska dödsoffer från 2008 och fram till september i år har belägringen lett till en humanitär katastrof på en aldrig tidigare skådad nivå: civila institutioner, sjukhus, vattensystem och hälsovårdssystem är knappt funktionsdugliga och har tillgång till elektricitet ungefär hälften av dygnets timmar. Nästan hälften av Gazas befolkning är arbetslös, och 80 procent är beroende av hjälpsändningar för att få sina basala behov uppfyllda.
Israels regering erbjuder förmånliga skattelättnader (exempelvis 20 procents avdrag på inkomstskatten) för den som bosätter sig i området runt Gaza, där många orter ligger längst en väg som med ett avstånd på några få kilometer löper parallellt med stängslet. 58 bosättningar med totalt 70 000 invånare ligger i Gazamanteln inom tio kilometer från gränsen. Under de 17 år som har gått sedan Hamas tog makten har antalet invånare fortsatt att öka, trots sporadiska raketanfall från palestinierna och israeliska bombräder på territoriet några få kilometer bort. Stigande fastighetspriser i Tel Aviv-området och regionens öppna kullar (fastighetsmäklarna kallar det för ”Negevöknens Toscana”) har lett till en tillströmning av medelklassbosättare. Förhållandena på andra sidan stängslet har förvärrats i omvänd proportion till regionens växande rikedom. Bosättningarna är en central del av Gazas inneslutning, men de som bor där skiljer sig ofta markant från de religiösa kolonisatörerna på Västbanken. En del bosättare i Negevöknen är aktiva i fredsrörelsen, ett tecken på partiell blindhet hos den israeliska vänstern.
Hamas´ attack
Den 7 oktober bröt sig beväpnade Hamasmän igenom de sammanlänkade delarna av belägringsnätverket. Krypskyttar sköt mot kamerorna som övervakade förbudszonen, granater släpptes på kommunikationstornen och ett raketregn fullständigt täckte radarskärmarna. Istället för att gräva sig in under stängslet tog sig de beväpnade männen fram på marken. De israeliska spanarna lyckades inte se dem, eller så förmådde man inte kommunicera vad man såg. Krigarna klippte eller sprängde upp ett antal dussin hål i stängslet, och palestinska bulldozrar breddade hålen. Några av Hamas soldater använde skärmflygare för att korsa gränsen. Mer än tusen Hamasmän stormade militärbaserna. Den israeliska armén stod förblindad och förstummad utan överblick över slagfältet, och det tog timmar att avleda trupper till området. På nätet dök otroliga bilder upp. Palestinska tonåringar följde krigarna på häst eller motorcykel in på det område de bara hade hört om från sina mor- och farföräldrar, men som nu hade förvandlats till oigenkännlighet.
Där kunde det ha tagit slut, men det fortsatte. Efter angreppen på militärbaserna följde bosättningarna, de fruktansvärda massakrerna i bostad efter bostad, och mördandet av unga människor på en musikfestival. Familjer sköts och brändes till döds i sina egna hem, och civila – däribland gamla och barn – togs som gisslan. Totalt dödade Hamasmännen runt 1200 civila och militärer. Mer än tvåhundra människor tillfångatogs och fördes till Gaza. Inget i historien föregående våld eller repression kan rättfärdiga dåd av detta slag eller göra dem oundvikliga. Under årtionden har Israel suddat ut gränsen mellan bosättningarnas civila och militära funktion, men nu var gränsen utsuddad på ett sätt som den israeliska regeringen aldrig hade tänkt sig. Civilbefolkningen som hade tagits upp för att bli en del av Gazamantelns mänskliga mur fick det sämsta av två världar. De kunde inte försvara sig som soldater, och de var inte skyddade som civila.
Bilderna på de ödelagda bosättningarna fick det internationella samfundet att ge grönt ljus åt den israeliska armén, och all eventuell återhållsamhet från tidigare sammandrabbningar var borta. Israeliska politiker uppmanade till hämnd i explicit tillintetgörande termer. Kommentatorer sade att Gaza ”borde utplånas från jorden yta” och uppmanade till en ”andra Nakba”. Revital Gottlieb, Knessetledamot för Likud skrev i en tweet: ”Rasera byggnaderna! Bomba urskillningslöst!! Lägg av med denna impotens. Ni har förmågan. Hela världen legitimerar det! Jämna Gaza med marken! Utan nåd!”
De civila fångarna från bosättningarna utplacerade i området som en mänsklig mur har nu blivit en mänsklig sköld och en förhandlingsvara för Hamas. Och oavsett om konflikten slutar med att Hamas är kvar vid makten eller inte (min gissning är att de blir kvar) kommer Israel inte att kunna undgå förhandlingar om ett fångutbyte. För Hamas kommer utgångspunkten att vara de 6000 fångarna som för tillfället befinner sig i israeliska fängelser, varav många hålls frihetsberövade utan rättegång. Tillfångatagna israeler har en central plats i palestiniernas väpnade kamp under de 75 år konflikten har pågått. Genom att ta gisslan sökte PLO och andra grupper att tvinga Israel till att implicit erkänna den palestinska nationaliteten. Israels position på sextiotalet var att förneka att det alls existerade ett palestinskt folk, vilket gjorde det logiskt omöjligt att erkänna PLO som dess legitima representant. Förnekandet innebar också att de palestinska krigarna inte behövde erkännas som legitima stridande i enlighet med internationell lag, och därför inte heller ge dem status som krigsfångar i enlighet med Genevekonventionen. Tillfångatagna palestinier hölls i ett juridiskt ingenmansland väldigt likt de ”olagliga kombattanterna” i kölvattnet av terrorattackerna den 11:e september.
Utväxlingar
När Folkfronten för Palestinas befrielse PFLP i juli 1968 kapade ett EL-AL-flyg och landade det i Algeriet inledde de ett antal kapningar vars uttryckliga mål var att befria palestinska fångar. Incidenten i Algeriet ledde till att 22 israeliska gisslan byttes mot 16 palestinska fångar, även om den israelska regeringen förnekade att man alls hade gått med på någon uppgörelse. Men växelkursen 22 mot 16 skulle inte hålla länge. När Israel invaderade Libanon tillfångatog Ahmed Jibrils grupp PFLP-GC i september 1982 tre soldater i den israeliska försvarsmakten. Tre år senare slöt slutligen Israel och PFLP-GC en uppgörelse om fångväxling i vad som kom att bli känt som Jibriluppgörelsen: tre soldater mot 1150 palestinska fångar. I uppgörelsen som slöts 2011 för att få loss soldaten Gilad Shalit som Hamas hade tillfångatagit 2006 var växelkursen ännu mer fördelaktig för palestinierna: 1027 fångar byttes mot en enda soldat. Då Israel nu förutsåg många fler uppgörelser av detta slag började man godtyckligt att gripa fler palestinier, däribland minderåriga, för att kunna öka sina tillgångar i framtida utväxlingar. Man behöll också kropparna av döda palestinska krigare för möjliga utväxlingar. Allt detta stärker föreställningen att en kolonisatörs liv är värt tusen gånger mer än de koloniserades liv. Det är en kalkyl som ofrånkomligen påminner om kolonialismens och människohandelns historia. Men i detta fall använder sig palestinierna av växelkursen för att vända på en djupare strukturell kolonial asymmetri.
Olika stater har olika sätt att handskas med situationer där deras medborgare eller soldater tas som gisslan. I Europa och Japan föredrar man att förhandla om lösensummor eller hemliga fångutbyten. Storbritannien och USA hävdar utåt att man inte förhandlar eller ger efter för gisslantagares krav, och även om man inte alltid håller sig strikt till denna princip har man föredragit att vara tyst eller overksam när fritagningsförsök har förefallit omöjligt. Detta betraktas som det ”minst dåliga”, och är en del av vad militära spelteoretiker kallar för ”upprepade spel”: varje handling utvärderas gentemot sina möjliga långsiktiga konsekvenser, där fördelarna av att få en fånge frisläppt vägs mot risken att fler soldater eller civila tas till fånga i framtiden.
När israeler blir tillfångatagna går deras vänner och familjer ut på gatan och kampanjar för att de ska bli frisläppta. Myndigheterna ger för det mesta efter och förhandlar fram en överenskommelse. Den israeliska armén avråder oftast myndigheterna från den sortens utväxlingar, genom att peka på säkerhetsriskerna med att låta släppa fångar och då särskilt högre befälhavare, och på att det ökar sannolikheten att palestinska motståndsmän sporras att ta fler gisslan. Yahya Sinwar som numera är Hamas ledare släpptes i Shahituppgörelsen. En betydelsefull medborgarkampanj mot den sortens uppgörelser leddes av den religiösa bosättarrörelsen, som såg dem som ett uttryck för vekheten hos det sekulär-liberala israeliska samhället.
Hannibaldirektivet
Till följd av Jibriluppgörelsen utfärdade den israeliska armén år 1986 det kontroversiella Hannibaldirektivet, en hemlig insatsorder som skulle träda i kraft i händelse av att en israelisk soldat tillfångatas av irreguljära stridande förband. Israeliska soldater har tolkat orden som att man har tillstånd att döda en kamrat innan denne tillfångatas, en tolkning som militären förnekar. Dåvarande generalstabschefen förklarade 1999 policyn: ”Med all den smärta som följer på det jag nu säger, så är en bortförd soldat till skillnad från en dödad soldat ett nationellt problem.” Trots att militären hävdar att direktivets namn är slumpgenererat av en dator är det mycket passande. Den kartagiske fältherren Hannibal Barkas tog år 181 före Kristus sitt eget liv för att inte falla i romarnas händer. Romarna hade själva visat på liknande beslutsamhet trettio år tidigare: När Hannibal hade försökt att få ut en lösensumma för de soldater han tillfångatog efter segern vid Cannae vägrade senaten i Rom efter en hetsig debatt att betala, och fångarna avrättades.
Den första augusti 2014, under kriget som kallades operation Protective Edge tillfångatog palestinska krigare en israelisk soldat nära Rafah, och Hannibaldirektivet trädde ikraft. Luftvapnet bombade tunnelsystemet dit soldaten hade tagits, och 135 palestinska civila, inklusive hela familjer, dödades under bombningarna. Armén har sedan dess tagit bort direktivet, men med den nuvarande urskillningslösa bombningen av Gaza, varav en stor del är djupbombning vars syfte är att förstöra tunnelsystemet där Hamas ledarskap och gisslan är gömd, verkar Israels agerande inte bara föra med sig aldrig tidigare skådad förstörelse på Gazaremsan, utan också en återgång till principen där död gisslan är att föredra framför en överenskommelse. Israels finansminister Bezalel Smotrich har uppmanat till att slå till mot Hamas ”utan nåd, och utan att på allvar ta hänsyn till vad som händer med gisslan.” Israels FN-ambassadör Gilad Erdan har sagt att gisslan ”inte kommer att hindra oss från att göra det som måste göras”. Men i detta krig är ödet för de gisslantagna och för de civila i Gaza lika tätt sammanflätat som de båda folkens.
Eyal Weizman är brittisk-israelisk arkitekt, skribent och en av grundarna av
Forensic Architecture. Han har bland annat skrivit Hollow Land och The Least of All Possible Evils
Översättning: Jakob Sandberg.
Ursprungligen publicerad i London Review of Books 2/11 2023