Få inom vänstern invänder mot att antisemitism är en högst reell och seglivad form av rasism som kommer till uttryck i hela samhället och som måste bekämpas på bred front. Men hur antisemitismen bäst bekämpas är en fråga som inte alltid ges det utrymme den förtjänar. Röda rummets Johan Örestig Kling reflekterar över vad det kan betyda att motverka antisemitism genom solidaritet.
Vänstern måste ta antisemitismen på allvar. Det är en uppmaning som de flesta kan sluta upp bakom. Men den formuleras ofta på ett sätt som implicerar att vänstern genom historien inte tagit antisemitismen på allvar och att den egentligen inte gör det nu heller. En sådan problemformulering bäddar för defensiva reaktioner. Kanske kontras det med att den som kräver handling av vänstern inte förstår skillnaden mellan antisemitism och antisionism. Eller så kommer svaret som en motfråga om hur genuint den andras engagemang för judar egentligen är. Sådana reaktioner kan vara rimliga. Men om vi fastnar i ordkrig avleds vi från de viktigaste frågorna, nämligen att förstå och sprida kunskap om antisemitismens rötter och uttryck och öppet söka svar på frågan hur den bäst bekämpas.
För de inom vänstern som tar sig an frågan om hur antisemitism ska bekämpas så återkommer ett ord: solidaritet. I Internationalens artikelserie ”Vänsterskola om antisemitism” formulerar historikern Håkan Blomqvist detta kärnfullt som att en internationalistisk vänster måste ”upprätthålla ett humanistiskt universellt perspektiv om de många underordnade och förtryckta människornas gemensamma intresse och strävan tvärs över frontlinjerna – oavsett tro, kultur och nationalitet”. Det finns åtminstone två skäl till varför solidaritet är en nyckel för att bekämpa antisemitism. Det första har att göra med vad antisemitism är. En definition som inte är problemfri men i alla fall användbar är den som ges i den omfattande studien The Authoritarian Personality från 1950 som leddes av Theodor W Adorno och syftade till att undersöka vad som kännetecknar de människor som lockas av fascism. I kapitlet ”The Study of Anti-Semitic Ideology” förklarar psykologen Daniel J Levinson att antisemitismen ska förstås som en ideologi,
”det vill säga som ett relativt organiserat och stabilt system av åsikter, värderingar och attityder angående judar och relationen mellan judar och majoritetsbefolkningen. Mer specifikt handlar det om negativa åsikter om judar (att de är skrupelfria, har en klanmentalitet, är makthungriga, och så vidare); fientliga attityder mot dem (att de borde uteslutas, begränsas, hållas underordnade majoritetsbefolkningen och så vidare); och moraliska värderingar som genomsyrar åsikterna och motiverar attityderna”.
En fördel med denna definition är att den inte reducerar antisemitism till ett problem isolerat till enskilda individers och gruppers föreställningar om judar. Istället förstås den som ett samhälleligt fenomen som skapar förutsättningar för och ger legitimitet åt negativa åsikter om och fientliga attityder mot judar. En annan fördel är att den är tillräckligt allmän för att tillämpas i olika tider och på olika platser. Om vi vill fånga antisemitismen uppmanas vi att söka efter åsikter, attityder och värderingar men frågan om vilka åsikter, attityder och värderingar det handlar om lämnas öppen. Detta är viktigt eftersom det handlar om ett fenomen som både kännetecknas av kontinuitet och förändring.
Samhällsfenomen
I Blomqvists artikelserie framgår det tydligt att antisemitismens uppkomst och utveckling inte kan förstås genom en abstrakt definition som är evigt giltig. Istället måste vi behandla antisemitismen som ett historiskt fenomen som uppstår och utvecklas genom ett komplext samspel av olika faktorer. Även om negativa åsikter om, och fientliga attityder mot, judar fanns redan innan så fick de en helt annan ställning och spridning i och med att kristendomen år 380 e.Kr. blev den formella religionen i romarriket. Det gav kyrkan, där antijudiska idéer redan var etablerade, makt och plattformar för att, genom skrifter och traktater, sprida anklagelser och nidbilder som slog rot i det allmänna medvetandet. Blomqvist visar också hur den hårdnande fientligheten mot judar under medeltiden gick hand i hand med politiska beslut som att förbjuda judar att äga jord, att judar förvägrades medlemskap i hantverksskrån och att de tvingades bära kläder och symboler som märkte dem som judar. Det går med andra ord inte att förstå antisemitismens utveckling utan att se till hur institutioner som staten och kyrkan skiljde ut judar som en särskild grupp förknippad med specifika negativa stereotyper och underblåste och legitimerade det hat mot judar som fanns hos övriga befolkningen. Blomqvist påpekar också att denna förmoderna historia skapade förutsättningar för den moderna rasbiologiskt grundade antisemitismen under 1800-talet där judar fick personifiera girigheten, dekadensen och antipatriotismen i de framväxande kapitalistiska nationalstaterna. Nu är detta bara några nedslag i en komplicerad historia men de är tillräckliga för att bära fram den första poängen om varför antisemitismen bör mötas med solidaritet. Eftersom antisemitismen är ett samhälleligt fenomen förankrat i ekonomiska, politiska och religiösa strukturer så kan den inte upphävas enbart genom information, utbildning och upplysning. Det krävs djupgående förändringar av ett samhälle som bildar en bördig jordmån för antisemitism att slå rot och det kräver en massrörelse där olika grupper kämpar sida vid sida.
Ett annat skäl till att solidaritet är en nyckel för att bekämpa antisemitism har att göra med idén om prefigurativ politik. Med det menas att rörelser organiserar sig på ett sätt som speglar det samhälle de vill uppnå. Det finns ett värde i att olika grupper organiserar sig självständigt. Där kan människor få utrymme att bearbeta sina erfarenheter tillsammans med andra som delar samma bakgrund, skapa platser för att hålla liv i de traditioner som är viktiga och utveckla stolthet över sin historia. Men sådan självständig organisering måste kombineras med bredare sammanslutningar. Det har inte bara att göra med att olika grupper måste lära sig att leva med varandra utan också att sådana breda sammanslutningar kan fungera frigörande för grupper som har svaga positioner eller till och med är förtryckta bland sina egna. Det kan till exempel handla om kvinnor som i de bredare sammanslutningarna kan utveckla nätverk tillsammans med andra kvinnor som ger dem inspiration, mod och makt att utmana maktstrukturerna i den egna gruppen.
Säkerhet genom solidaritet
Men hur ska detta gå till mer konkret? Alla som någon gång arbetat med att bilda allianser mellan breda grupper som i övrigt inte har så mycket med varandra att göra vet att det är förknippat med stora svårigheter. Detta vittnar också de många aktivister som intervjuas i Shane Burleys och Ben Lorbers bok Safety through Solidarity. A Radical Guide to Fighting Antisemitism (2024) om. Bakgrunden till boken är den våg av antisemitism som svept över USA under det senaste decenniet. Den har visat sig i form av ett uppsving för konspirationsteorier om judar, terrordåd mot synagogor och trakasserier, misshandel och väpnade attacker med dödlig utgång. Burley och Lorber konstaterar att denna våg grovt sett ställer rörelser som bekämpar antisemitism inför två val. Antingen konstaterar rörelsen att antisemitismen är så utbredd och giftig att judar inte kan lita på andra än sig själva eller så drar den slutsatsen att isoleringen gentemot andra grupper måste brytas. Burley och Lorber kritiserar stora och etablerade organisationer som Anti-Defamation League för att anamma det första alternativet. De har fokuserat på att skapa allianser med mäktiga institutioner och individer snarare än att sträcka ut en hand till andra marginaliserade grupper. Vidare har de verkat för militariserade säkerhetsåtgärder både genom stöd till den israeliska krigsmaskinen och till mer hårdföra polisiära metoder för att upprätthålla ordning på hemmaplan. Denna strategi riskerar, med filosofen Rochelle DuFords uttryck, slå över i antisocial solidaritet. I boken Solidarity in Conflict. A Democratic Theory (2022) förklarar hon att antisocial solidaritet uppstår när grupp bygger en gemenskap som är exklusiv för en viss grupp av människor och samarbetar för att dominera eller förtrycka andra grupper. Det är solklart fallet när man försvarar Israels ockupationspolitik som förvägrar palestinier frihet. Men Burley och Lorber menar att det finns mindre synliga problem med denna strategi. En sådan är att grupper av judar, inte minst svarta, faktiskt inte behöver uppleva en ökad närvaro av polis som något som ökar tryggheten. Tvärtom kan det skapa rädsla och en känsla av svek när judiska organisationer inte tar den strukturella rasismen och brutaliteten inom polisen på allvar.
Burley och Lorber förespråkar istället en strategi som de, med hänvisning till en återkommande aktivistparoll, kallar säkerhet genom solidaritet:
”Säkerhet genom solidaritet betyder att vi måste angripa antisemitismens rotsystem genom att bygga kraftfulla massrörelser för att förändra samhällets underliggande ojämlikhet, exploatering och främlingskap. Det betyder att vi måste kämpa för en rättvisare, mer sammankopplad värld där människor inte längre behöver vända sig till konspirationsteorier eller utse syndabockar för att förklara den grundläggande trasighet som de ser runt omkring sig”.
Det enskilt viktigaste sättet att värja sig mot antisemitism är med andra ord att bygga breda allianser där judar kämpar sida vid sida med andra grupper. Det handlar om en blandning av defensivt, förebyggande och långsiktigt politiskt arbete. Ett i mängden av exempel som lyfts fram är nätverket NYC Against Hate som bildades 2017 som svar på ett uppsving för hatbrott i New York som bland annat riktades mot judar och skapade rädsla och utsatthet i lokalsamhällena. Nätverket samlade organisationer som företrädde olika grupper särskilt utsatta för hatbrott såsom asiater, judar, muslimer och afroamerikaner och HBTQI-organisationer men också olika sociala rättviserörelser. De upprättade kommunikationskanaler för att snabbt kunna rycka ut om en del av lokalsamhället attackerades. De anammade också strategin att möta människor ansikte mot ansikte på offentliga platser och aktivt söka kontakt med oorganiserade grupper. Bland annat togs pamfletter fram på jiddish och arabiska för att informera om och bjuda in till aktiviteter såsom utbildningar i hur man hanterar och de-eskalerar hotfulla situationer. Aktivisterna betraktade detta arbetssätt som en form av direkt aktion: om lokalsamhället är splittrat och olika grupper känner sig ensamma, isolerade och rädda så kan splittringen, ensamheten, isoleringen och rädslan brytas genom att rörelser gör sig synliga på gator och torg. Nätverkets arbete blev också ett sätt att fånga upp behov och risker i bostadsområden som sedan kunde diskuteras och omvandlas till politiska krav för att öka tryggheten och förebygga våld och kriminalitet.
Solidaritet genom konflikt
Denna typ av solidaritetsrörelser är ofta sköra och slits mellan olika viljor, perspektiv och intressen. De består också av individer och grupper med olika status, makt och förutsättningar. Detta hanteras ofta av ett slags automatiserad konflikträdsla där ifrågasättande, hur rimlig eller orimlig detta än är, betraktas som ett hot mot sammanhållningen. En sådan hållning bäddar dock för en utveckling mot antisocial solidaritet, där grupper använder sitt inflytande för att stärka sin ställning och stänga andra ute. Detta måste, menar DuFord, mötas med en annan princip: demokratisk solidaritet. En solidaritetsgrupp är demokratisk när den inte är exklusiv utan istället strävar efter att utvidgas och innefatta fler och fler människor. Det som avgör om solidariteten utvecklas i demokratisk eller antisocial riktning beror i mångt och mycket på förmågan att erkänna, ge plats åt och hantera interna konflikter.
De flesta är nog överens om att en extern konflikt är en förutsättning för solidaritet att uppstå. Om en vit makt-rörelse börjar attackera olika minoritetsgrupper skapas förutsättningar för att dessa grupper ska se på varandra som förbundna med varandra. Det överhängande hotet om våld ger dem ett gemensamt intresse av att försvara sig. Solidaritet handlar här om att samlas kring en likhet, exempelvis utsatthet för rasism, hot och våld. Men demokratisk solidaritet handlar också om att samlas kring skillnad. Det är genom att erkänna skillnader i erfarenheter, perspektiv, makt, status och förutsättningar och att ta intern kritik mot rörelsens sätt att arbeta, dess mål, taktik och strategi på allvar som det blir möjligt för en rörelse att nå ut till, organisera och ge plats åt nya grupper.
Vad betyder då detta i fallet bekämpandet av antisemitism? Burley och Lorber återkommer om och om igen till att en solidaritetsbaserad strategi kräver ett självkritiskt förhållningssätt. Författarna har själva under sina år som aktivister blivit ifrågasatta när de framhävt sin judiska bakgrund i vänstersammanhang. Det tar sig ofta i uttryck som förminskande kommentarer om att judar trots allt är privilegierade i förhållande till andra grupper eller principiella invändningar om att religion inte har någon plats i en progressiv ateistisk vänster. Men en sådan kultur kan innebära ett hinder för solidaritetsrörelsen att utvidgas. En av de som har erfarenhet av detta är Ilana Lerman som är organisatör och utbildare inom IfNotNow, en judisk grupp som kampanjar för ett stopp för USAs stöd till ockupationsmakten Israel. När hon intervjuas av Burley och Lorber berättar hon att ett viktigt mål för organisationen är att nå ut till människor som ännu inte är övertygade om att kritiken mot Israel är befogad. De såg hur det inom vänstern fanns en allmän syn på judar som sympatiserade med Israel som ”förlorade”, som hopplösa reaktionärer. Lerman menar att detta synsätt både är förhastat och farligt. Hon och hennes kamrater har under åren träffat många judar som snarare baserar sitt stöd till Israel på en allmän känsla av att judar är lämnade åt sitt eget öde. Det handlar om människor präglade av det generationstrauma som följer av att ens förfäder vant sig vid att hålla väskan packad, redo att fly från nästa våg av antisemitiska förföljelser. Lerman konstaterar att en av de viktigaste interna konflikterna de tagit i IfNotNow handlar om kravet att judars rädsla ska tas på allvar. Istället för att relativisera rädslan så har strategin gått ut på att ge den utrymme så att det inte bara är högerinriktade rörelser som bekräftar den. Hon berättar om hur de fångat upp och vidareutvecklat en lång och stolt judisk tradition av att i grupp formulera och bearbeta kollektiva minnen som omvandlar rädsla, skuld och skam till stolthet, medvetenhet och hopp. Erfarenheten är inte att sådana ritualer gör människor mer slutna och bundna till den egna gruppen utan faktiskt kan väcka känslor av samhörighet med andra förtryckta grupper. I fallet Israel och Palestina kan det handla om att ”vår sorg förbinder oss med palestiniernas sorg och uppmuntrar oss att trots rädslan välja rättvisa”.
En annan intern konflikt som lyfts fram av Burley och Lorber gäller synen på vilka antisemitism utgör ett hot mot. En anledning till att breda koalitioner är så svåra att upprätthålla är att enskilda grupper riskerar tappa kontrollen över frågor de betraktar som sina egna. Om andra grupper hävdar att antisemitismen är av underordnad betydelse eller menar att den också slår mot dem så kan det upplevas som att judars speciella utsatthet nedvärderas. Det ökar i sin tur risken för att judar stöts bort från de breda allianserna. Burley och Lorber argumenterar för att rörelser inte kan hitta en enkel lösning på detta problem. De ger exempel på studiegrupper där denna konflikt har fått utrymme där deltagarna kan leta sig fram till insikter både om hur antisemitismen är specifikt riktad mot judar och hur den griper in i och påverkar icke-judar. Medborgarrättskämpen Eric K Ward berättar om hur han som svart antirasistisk organisatör under 1980-talet ägnade antisemitismen väldigt lite tanke. Men ju mer han observerade hur rasismen tog sig uttryck desto tydligare blev det att antisemitismen var ett helt centralt problem. Det handlade inte bara om att antisemitiska idéer hade spridning hos de kamrater han mötte. Dessutom upptäckte han hur ofta det omgivande samhället nedvärderade de svartas kamp genom att avfärda den som resultatet av att de smittats av judiska radikalers uppviglande idéer. Gemensamma utbildningar kan i bästa fall öka förståelsen för vad antisemitism är och skapa förutsättningar för att deltagarna tillsammans ska stöpa om problemformuleringen så att den blir mer nyanserad och inte låser sig vid falska motsättningar. Men det finns förstås inga garantier för att det lyckas.
Kampens tidsperspektiv
Den typ av solidaritet som har diskuterats i den här texten är inte lösningen på problemet med antisemitism. Det är en form av rasism som är så djupt rotad i vårt samhälle och dess historia att den inte försvinner över en dag, ett år eller ett decennium. Men breda koalitioner som bygger på principen om en demokratisk solidaritet är en förutsättning för att samhällsutvecklingen ska knuffas bort från den inslagna urspårning som göder antisemitism och andra former av hat och våld. En sådan solidaritet ligger inte bara där och väntar på att vi ska upptäcka den. Som organisatören April Rosenblum påpekar ” så mejslas den fram genom tusen olika fel, misslyckanden och besvikelser av människor som trots det hänger kvar för att se till att det ska bli rätt”. På kort sikt kan sådana koalitioner etablera nya gemenskaper som ger plats och erkännande åt marginaliserade gruppers erfarenheter, oro och förhoppningar. De kan, genom kraften i att vara många, vända ensamhet till gemenskap, rädsla till mod och uppgivenhet till makt. På medellång sikt kan sådana koalitioner resultera i en motkultur som utmanar de auktoritära krafter som idag helt dominerar medier och politik med sin syndabocksretorik. Istället för att bara reagera på den usla politik som regeringar för, så kan en sådan motkultur fungera som en arena där en annan politik formuleras på demokratisk solidarisk grund. Vad som kan åstadkommas på lång sikt är som vanligt omöjligt att säga, men en rörelse som växer sig bred och stark kommer att ha mer att säga till om än en smal och splittrad.
Johan Örestig Kling är doktor i sociologi och ingår iRöda Rummets redaktion.
