Erik Hansson, The Begging Question: Sweden’s Social Responses to the Roma Destitute. Nebraska University Press, 2023.
Under 2010-talet förändrades den svenska gatubilden dramatiskt när tusentals fattiga EU-migranter, ofta romer från Rumänien eller Bulgarien, anlände för att tigga utanför butiker, gallerior och järnvägsstationer över hela landet.
För det svenska samhället blev fenomenet en chock. I välfärdsstaten Sverige ansågs tiggeriet sedan länge utrotat, men när de utländska tiggarna plötsligt intog gatorna utmanades denna bild. Tiggeriet blev en nationell kris som pockade på förklaring och åtgärder.
Alla som hängt med i debatten minns kampen om problemformuleringen: Var tiggeriet ett uttryck för organiserad brottslighet eller en produkt av systemisk fattigdom och rasism? Låg ansvaret för misären hos migranternas hemländer eller hos svenska myndigheter? Skulle problemet mötas med inkludering av migranterna eller skulle tiggeriet förbjudas?
Vissa nöjde sig inte med att debattera, utan gick till handling för att återskapa sin egen fantasibild av ett ”rent” Sverige fritt från den mänskliga smuts de såg i tiggarna. Följden blev en kedja av våldsamma attacker mot EU-migranterna och deras lägerplatser – en händelseutveckling vi förmodligen skulle ha stämplat som en ledarlös fascistisk terrorvåg om den utspelat sig i någon annanstans än här hemma i Sverige.
Tiggeriet blev en definierande fråga för den svenska politiken under hela 2010-talet. Samtidigt har det svenska samhällets reaktioner aldrig fått en grundlig teoretisk genomlysning – förrän nu, med kulturgeografen Erik Hanssons bok The Begging Question: Sweden’s Social Responses to the Roma Destitute.
Det är en imponerande bok. Förutom en detaljerad kartläggning av hur tiggerifrågan behandlats av svenska politiker, myndigheter, medier och opinionsbildare under 2010-talet lyckas Hansson leverera kunniga introduktioner till marxistisk klassanalys, psykoanalytisk teori, rasismens historia, välfärdsstatens framväxt och det borgerliga systemskiftet under de senaste årtiondena. Framför allt lyckas han väva samman dessa trådar till en nyanserad berättelse om vår samtid.
Ett av Hanssons viktigaste bidrag är att han problematiserar och går bortom den spontana vänsterreaktionen på problemet, det vill säga att tiggeriet beror på fattigdom och att migranternas etniska bakgrund exploateras av främlingsfientliga partier.
Allt detta stämmer visserligen, men som Hansson visar räcker det inte att konstatera att kapitalismen överlever genom att upprätthålla en artificiell knapphet eller att högerpopulister gärna spelar på rasistiska stereotyper. Det krävs mer än så för att förklara den provokationskraft som upphöjde tiggandet till en nationell krisfråga under ett helt årtionde.
För att nå en sammanhängande förklaring måste vi, som Hansson visar, också uppmärksamma politikens omedvetna dimensioner. Skälet till att tiggandet upprör är i grunden inte att någon ber om pengar, utan att mötet med den krävande Andre väcker ett intensivt obehag. I psykoanalytiska termer handlar det om att vi konfronteras med den Andres begär på ett sätt som hotar att upplösa våra egna identiteter. Som ett försvar mot den ångest som detta möte väcker reagerar vi genom att omvandla den till något hanterbart. I bästa fall vänds obehaget i sympati, men reaktionen kan också bli apati inför lidandet eller – i värsta fall – en rasande antipati av det slag som motiverat de många proto-pogromistiska våldsdåden mot EU-migranter i Sverige.
Med stöd av psykoanalysen visar Hansson att politik inte bara handlar om ekonomisk intressekamp. Politik är också mobilisering av passioner kring vissa kollektiva fantasier, i det här fallet framför allt det förlorade svenska folkhemmet. Förutom att reduceras till ett rasifierat trasproletariat av kapitalismen själv har EU-migranternas stora olycka varit att de positionerats som syndabockar för majoritetsbefolkningens alienation i högerlandet Sverige. I stället för att se tiggarfiguren för vad den faktiskt är – ett uttryck för kapitalets likgiltighet inför mänskliga behov – har tendensen varit att beslå migranterna med stöld eller sabotage av ”vår” trygghet i nationen. I de tiggande migranterna ser vi kort sagt sanningen om vårt samhälle – och vi gillar den inte. Samtidigt fungerar tiggaren som en sköld för samma samhälle genom att dra på sig de aggressioner som annars kunde ha riktats mot kapitalismen som sådan.
Filosofen Slavoj Žižek skrev en gång att nyckeln till att förstå samhällets dominerande ideologi är att ”identifiera sig med symptomet”. Med det menade han att samhället avslöjar sin egen sanning genom det som stöts ut som avvikande. The Begging Question är ett mästerstycke i denna genre av ideologikritik. Vill man förstå den politiska utvecklingen under de senaste årtiondena måste man passera genom dess mest markanta symptom, den deklasserade och rasifierade Andre. Upptäckten som väntar på andra sidan är att det universellt mänskliga inte handlar om att finna en beständig tillhörighet för ens egen grupp inom det kapitalistiska samhällets ramar. Den psykoanalytiska insikten är i stället att ingen hör till – och det är just i det universella utanförskapet som vi kan finna en gemensam grund för solidaritet och motstånd.
Per-Anders Svärd är lektor i statsvetenskap vid Södertörns högskola. Han har en bakgrund i den utomparlamentariska vänstern, globaliseringsrörelsen och djurrättsrörelsen. I dag skriver han regelbundet ledare och krönikor i tidningen Arbetaren och är aktiv i Centrum för marxistiska samhällsstudier.
