Sedan förra numret av Röda Rummet kom ut har det hunnit bli 2026. Och med detta årsskifte har det skett flertalet dramatiska vändningar i världspolitiken som på olika sätt haft bäring för vänsterns situation och framtidsutsikter. Trumps regering har medelst militärt ingripande avsatt Maduro i Venezuela. I Iran har bred folklig mobilisering på allvar utmanat det islamiska styret. I Palestina har den israeliska armén tänjt på begreppet ”vapenvila” till oigenkännlighet genom fortsatt bombning av Gazaremsan.

Marx sa att historien upprepar sig, först som tragedi och sedan som fars. Men hur är karaktären hos historiska händelser som tycks upprepa sig för hundrade gången – såsom ständiga amerikanska interventioner i Latinamerika eller israeliska överträdelser på ockuperade områden? Har vi att göra med någon slags historiens tragikomik? Om så är fallet, ligger det nära till hands att upprepa Walter Benjamins famösa liknelse om historiens utveckling som ”en enda katastrof som oavlåtligt hopar ruiner på ruiner”.

I boken Förbannelsen (2025) tecknar Karin Pettersson, kulturchef på Aftonbladet, en personlig berättelse som vävs samman med en politisk undersökning av de omdaningar som följde i spåren av 1990-talets ekonomiska kris. Med utgångspunkt i egna erfarenheter från arbetet i regeringskansliet skildras hur finanspolitisk åtstramning, privatiseringar och en omprövning av välfärdsstatens principer kom att begränsa det politiska handlingsutrymmet, vars konsekvenser alltjämt präglar vår samtid. Här publicerar vi fyra inlägg om boken som lyfter fram dess styrkor och svagheter samt Petterssons eget svar.

I boken Förbannelsen (2025) tecknar Karin Pettersson, kulturchef på Aftonbladet, en personlig berättelse som vävs samman med en politisk undersökning av de omdaningar som följde i spåren av 1990-talets ekonomiska kris. Med utgångspunkt i egna erfarenheter från arbetet i regeringskansliet skildras hur finanspolitisk åtstramning, privatiseringar och en omprövning av välfärdsstatens principer kom att begränsa det politiska handlingsutrymmet, vars konsekvenser alltjämt präglar vår samtid. Här publicerar vi fyra inlägg om boken som lyfter fram dess styrkor och svagheter samt Petterssons eget svar.

Om historien tog slut, när började den igen?

Sociologen Hartmut Rosa beskriver det samtida tillståndet som ett rasande stillestånd och frågan är om det finns någon bättre bild för att fånga det politiska läget för oss som just nu är satta att leva i det. Vi översköljs av en reaktionär våg som radikaliserar hela det politiska klimatet samtidigt som den främst av allt verkar syfta till att bevara den nyliberala ordningen, vilket gör att utrymmet att förändra känns ständigt krympande, samtidigt som allt tycks vara i förändring. Det gamla vägrar dö, det nya är ännu i fosterstadiet och vad det är som ska födas vet absolut ingen.

En intervju om aktivism i en tid av folkmord och klimatkatastrof

I vår kristäta samtid träder en ny generation aktivister fram. De reser tält på universitetsområden för att protestera mot tystnaden kring folkmordet i Gaza, de blockerar maskiner för att stoppa rovdrift av naturen. Röda rummets Johan Örestig Kling har träffat studenten och aktivisten Alva Danielsson och intervjuat henne om vilka lärdomar hon gjort under sina år i Palestina- och klimaträttviserörelsen.

När motstånd skildras i samtida populärkultur antar det ofta formen av den ensamma hjälten, alltså en exceptionell gestalt som bär och driver motståndet på egen hand. Mod framstår då som någonting djupt personligt – det görs till en fråga om karaktär, integritet och överlevnad. Men vad händer med motståndet när det endast kan föreställas i individuell form? I en tid där auktoritär populism återigen vinner mark och demokratiska strukturer utmanas blir frågan om politiskt mod angelägen. I en omläsning av Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta som en berättelse om mod snarare än om hjältemod undersöker författaren Maria Broberg motståndets infrastruktur, och hur handlingskraft kan uppstå när människor upplever sig själva som en del av ett vi.

I tider av kris, folkmord, och repression tycks hoppet om en ny våg av protestmusik ha gått om intet. I denna essä ifrågasätter Röda Rummets Ludvig Sunnemark idén om politisk musik som något som främst kretsar kring budskap och ser istället dess potential i ljud, affekt och kollektiva erfarenheter.