Debatt:
Kritik av ”Krig i kolbältet”
I Röda Rummet 3-4/2018 skrev Jakob Sandberg en artikel om Rysslands inblandning i kriget i östra Ukraina, ”Krig i kolbältet – till definitionen av konflikten i östra Ukraina”. Hans slutsats var att ”… den ryska statens intervention kan tolkas som en tydlig tolerans för det som skedde, men utan någon inledande egen sammanhållande styrning” samt att ”… konflikten bör definieras som ett inbördeskrig – striden har onekligen stått inom en erkänd suverän entitet mellan parter som inledningsvis varit underkastade en gemensam auktoritet”.
Artikeln utgör en märklig analys/slutsats och jag är övertygad om att varken Röda Rummet eller Internationalen skulle ha kommit till liknande slutsats vad gäller andra starka länder med regionala maktambitioner som på liknande sätt lagt sig i sina grannars politik, t.ex. Turkiet, Saudiarabien, Israel, Iran, Indien, Vietnam eller Kina, för att inte tala om USA. Men Röda Rummet kanske anser att just Ryssland (på grund av ospecificerade anledningar) kan begära att behandlas främst utifrån sina egna perspektiv, vilka förstås då vore kvalitativt annorlunda än hur man betraktar andra regionala stormakter? Läs mer
I inledningen till festskriften Feminism, Capitalism, and Critique, som tillkom med anledning av Nancy Frasers 70-årsdag, beskrivs huvudpersonen som en av vår tids mest framstående tänkare. Om detta är en överdrift handlar det inte om någon grov sådan. Genom sina många böcker, som redaktör för tidskriften Constellations och som återkommande skribent i tidskriften New Left Review har Fraser en bred läsekrets och har gått i dialog med ett flertal centrala samtida tänkare. Dessutom väjer hon aldrig för att ta sig an för vänsterns lika svårnavigerade och polariserade som nödvändiga frågor – det mest uppmärksammade fallet i Frasers fall handlar om hennes bidrag till debatten om klass- och identitetspolitik i det nyliberala tidevarvet. 
I november 2013 underlät dåvarande president Viktor Janukovytj att skriva under ett associationsavtal med EU för att istället sluta ett avtal med Ryssland. Mindre än ett år senare var Janukovytj driven i landsflykt, Ryssland hade annekterat Krimhalvön i söder, och ett blodigt krig utkämpades i den del av östra Ukraina som går under namnet Donbass. 
Denna ”logistikrevolution” har både öppnat nya fronter och unika utmaningar för organiseringen av arbetare. Om arbetarrörelsen och vänstern vill dra fördel av det, måste de inse både dess globala innebörd och verkligheten på verkstadsgolvet.
Någon gång i början av 90-talet förde jag en debatt med några näringslivskonsulter i Göteborgs Posten. De hade skrivit en närmast religiöst okritisk artikel om det fantastiska med Toyotas sätt att bygga bilar och deras metod, mager produktion. Mitt svar handlade om att detta sätt att organisera produktionen alls inte var något som skulle befria oss från taylorismens ekorrhjul och engagera hela arbetaren utan tvärtom, var en taylorism på stereoider, en hyperexpolatering som bara blivit möjlig att införa i Japan på fackföreningarnas knäckta ryggar och som nu höll på att spridas över världen efter att facken i USA höll på att gå samma väg. 
Hösten 2018 markerar att tio år passerat sedan den finanskris som bröt ut i USA augusti 2008 och spred sig över världen under de följande åren. Tiden efter krisens utbrott har borgerliga ekonomer och ledarsidor återkommande förutspått att ”nästa år” kommer innebära startskottet på världsekonomins återhämtning och en ny vår för kapitalismen. En verklig återhämtning till de tillväxtnivåer som rådde före krisen har dock uteblivit och de flesta seriösa analytiker har istället accepterat att krisen utgjorde kulmen på den ekonomiska era som sedan mitten på 70-talet präglats av finansialisering, avreglering och monetarism. 
Texter av den peruanske bondeledaren Hugo Blanco, skrivna vid olika tillfällen, från 1960-talet till 2000-talet, har samlats i en bok som nu är tillgänglig på engelska; ”We the Indians.” Boken är utgiven av Merlin Press i sammarbete med Resistance Books och International Institute for Reasearch and Education (IIRE). Röda Rummet presenterar här ett utdrag ur det första kapitlet där han beskriver arbetet under 60-talets första år med att på lokalnivå organisera Perus bönder i kamp mot det förtryckande och exploaterande haciendasystemet. Peter Widén har skrivit inledning, översatt Hugo Blancos text, samt skrivit efterordet.
Den 22 januari 2019 kommer Evo Morales ha suttit som Bolivias folkvalda president i 13 år. Det är den längsta sammanhängande period någon innehaft positionen. Det har varit år som på många sätt förändrat livet för miljoner människor. Morales presidentperiod betecknas redan av en del ekonomer som den bästa i landets historia och med de längst 