Ur nr 1-2/2019
Venezuela
Vad blev det av ”socialismen för 21:a århundradet”?
Oavsett hur den närmaste framtiden kommer att gestalta sig i Venezuela, om den sittande Maduroregimen faller eller kan hålla sig kvar vid makten, är det uppenbart att det socialistiska projekt som lanserades av Hugo Chavez nu nått vägs ände. I detta läge är det nödvändigt att vi socialister försöker att tillägna oss en förståelse om varför det gick som det gick. Rolf Bergkvists artikel i detta nummer av Röda rummet är ett led i den strävan.
Det finns många skäl att kritiskt följa och försöka förstå de senaste årens utveckling i Venezuela. Ett är den positiva roll landet tidigare haft som exempel på en annan, alternativ politik. Under ett helt decennium – 2003 till 2013 – kom Latinamerika att framstå som ett positivt, praktiskt exempel på att en sådan politik faktiskt är fullt möjlig. Fortsätt läsa
Boken Resa in i det okända, av Kommunistiska Partiets (KP) före detta ordförande Anders Carlsson (i fortsättningen AC), kom ut på Proletärkulturs förlag i början av innevarande år (2019).
kapitalismen som ett system med global omfattning – om inte annat genom analysens avgränsningar. För Immanuel Wallerstein är det själva den globala räckvidden som är analysens utgångspunkt. Carl Cassegård beskriver teorin om Världssystemet och dess historiska och idémässiga sammanhang i Röda rummets serie över samtida marxistiska teoretiker och aktivister.
Förbundet Tillsammansskapet organiserar aktivistgrupper som kämpar för ökad social och ekonomisk rättvisa. Genom att organisera de grupper som splittringspolitik vill ställa emot varandra vill de skapa ett eget alternativ. Förbundsordförande Mikael M Karlsson presenterar organisationen och dess verksamhet.
Rosa Luxemburg tecknas ibland ytligt som anhängare av en frihetlig form av socialism och ställs då gärna i skarp kontrast till den förment mer auktoritära bolsjevismen under Lenins inflytande. Eric Blanc lyfter fram aspekter som ger en mer komplex och i flera avseenden dystrare bild av hennes ståndpunkter och gärning.
Hur kan vi vi förena kampen för social rättvisa med miljökampen? Det är en problematisk frågeställning för fackföreningsaktivister. För att undvika en klimatkatastrof är det nödvändigt att minska den ekonomiska verksamhetens omfattning, att göra slut på meningslös och skadlig produktion, att lägga ner betydande delar av transportsystemet… Men vad händer då med sysselsättningen? Hur kan man undvika att detta inte leder till ökad arbetslöshet, fattigdom och utsatthet? Under de rådande styrkeförhållandena, inför kapitalismens globala dominans och allomfattande förmåga att förvandla allting till varor på en marknad, tycks dessa utmaningar oöverstigliga. 
Det är många som under det senaste decenniet har talat om nyliberalismens sönderfall eller åtminstone pågående hegemoniska kris. Det framhålls hur den ekonomiska krisen 2008 – 2009 har skapat misstro gentemot det rådande ekonomiska och politiska systemets förmåga att skapa ett gott samhälle och en hållbar framtid. Istället för att fogligt acceptera status quo kräver allt fler människor politiska alternativ i form av av radikala förändringar. Samtidigt fortsätter politiker i mitten att upprätta koalitioner mellan traditionella arbetarpartier och högerpartier. Den gemensamma nämnaren som möjliggör dessa koalitioner är 
