Klimatrörelsen domineras idag av protester, opinionsbildning och teoretiserande. Även om alla dessa former av motstånd är nödvändiga så bidrar de inte till det som är varje radikal rörelses viktigaste uppgift: att samla och organisera ett växande antal människor i en massrörelse. Johan Örestig argumenterar för att organisering enligt principen om ömsesidig hjälp kan bli arenor för att solidariskt lösa gemensamma problem i vardagen och en övningsplats för självorganisering.
Klimatdebatten är märklig. Fullständigt motstridiga förhållningssätt trängs med varandra. Några av dem är pessimistiska. En sådan är alarmism. Världen brinner, läget är akut. Tiden rinner ut och snart är det för all framtid försent. En annan är fatalism. Fortsätt läsa