Replik: Vilken roll spelar biologin egentligen?

Är människan egoist ”av naturen”? Vad säger oss de nya biologiska rönen? I Röda rummet 1/2010 gav Erik Svensson och Pia Gustafsson sin syn på hur man som socialist kan se på biologisk forskning kontra samhälle och politik. Vetenskapsteoretikern Kerstin Berminge reagerade på delar av innehållet och ger här sin kommentar. En titt in i idéhistorien, menar hon, kan ge oss avskräckande lärdomar.

Erik Svensson och Pia Gustafsson skrev i Röda rummet nr 1/2010 en informativ och läsvärd artikel om människors beteenden och politiska ideologier kontra vår biologiskt bestämda natur; Homo Socialismus? – om biologi, egoism och möjliga felslut. De menar att de gamla idéerna inom biologin (sociobiologin), om att människorna är i huvudsak egoistiska varelser, idag ifrågasätts och ersätts med idéer om att vi är mer sociala och samarbetsbenägna än man tidigare trott. De poängterar samtidigt att man inte kan dra långtgående slutsatser om vilket samhälle vi bör organisera utifrån teorier om vår biologiskt, evolutionshistoriskt bestämda natur.

Men det smyger sig ändå in – mellan raderna och i slutavsnittet där författarna efterlyser mer respekt för vetenskapen –  en rekommendation om att ta biologin på allvar när vi ska förstå mänskliga beteenden, vilket gör mig illa till mods. Idéhistorien säger oss, menar jag, att vi ska vara väldigt försiktiga med att lägga biologin till grund för samhällsplaneringen. Den ger inte samma anledning till optimism på grund av att biologer, enligt Svensson/Gustafsson, återigen börjar tala om möjligheten av gruppselektion istället för att som hittills ensidigt hävda teorin om individselektion.(not 1) Även deras resonemang om hur mobbing kan ha sin grund i vår biologi, i vår evolutionshistoria, inger mig obehag. En titt på idéhistorien inom området kan kanske klargöra orsakerna till min reaktion.

Vi har, sedan mitten av 1900-talet, upplevt tre tydliga paradigmförändringar vad gäller synen på människans biologiska natur och hur den påverkar hennes samhällsskapande. På 1950-talet rådde fortfarande föreställningen att människan utvecklats i konkurrens med andra individer i samhället, att de starkaste hade överlevt och fortplantat sina gener och därmed bidragit till artens utveckling. Det var 1800-talets liberala socialdarwinism som hängde kvar.

Konkurrensinriktade bestar

Under det mer vänsterinriktade sextiotalet började en del forskare studera vilda primater, de stora människoaporna, för att förstå oss människor bättre. Nu ställdes frågan om huruvida studier av fångna djur i bur, som man hänvisat till tidigare, verkligen visade djurens sanna natur. Den kände antropologen Louis Leakey såg till att några kvinnor fick möjlighet att studera primaterna i deras naturliga miljöer, Jane Goodall (schimpanser i Gombe i Tanzania), Dian Fossey (gorillor i Rwanda), Shirley Strum (babianer i Kenya) och Biruté Galidkas (orangutanger på Borneo). Fler forskare följde snart efter. Nu växte det fram en helt annan bild av våra närmaste släktingar. De beskrevs, i motsats till tidigare, som vänliga, hjälpsamma, mycket sociala djur med komplicerade sociala system och med mycket lite av stridigheter eller kontroverser inom flockarna. Vi människor, ansågs därmed inte längre vara de där hemska varelserna som var biologiskt predestinerade att klösa ögonen ur varandra i stenhård konkurrens, som de liberala socialdarwinisterna hade hävdat. 1960- och 70-talens primatforskning passade alltså väl in i den tidens politisk-ekonomiska vänstertrend.

Så kom en vändning igen. Den kan väl sägas ha slagit igenom totalt, och även utanför sociobiologin under 90-talet, då vi återigen förvandlades till egoistiska, konkurrensinriktade bestar som bara har en enda biologisk målsättning, att förmera våra gener maximalt, precis som alla andra djur. Forskare som studerade primater och apor i det fria hade funnit att dessa inte alls var så fredliga som påståtts tidigare. Andra aparter kom i fokus, som de indiska langurerna, flocklevande apor där hanar påstås strida om grupper av honor och döda honornas ungar när de lyckas besegra en flockledande hane och ta över hans harem. Sarah Hrdy (not 2)   föreslog att hanarna på det sättet kunde producera fler avkommor, en hypotes som blev mycket populär.

Andra forskare förklarade nu att våldtäkter och manliga barnamord var resultat av människans biologiska natur (not 3), som om våra samhälleliga lagar mot sådant i själva verket stred mot denna vår natur. Jane Goodall fick uppleva hur det utbröt ett krig bland hennes tidigare så fredliga schimpanser och de yngre forskare, som hade fortsatt hennes schimpansstudier i Gombe, fann att dessa inte alls var så fredliga som de först hade förefallit. Sociobiologins grand old man Eduard O Wilson (not 4),  förklarade att det var en myt att djurriket var fredligt, och därmed var det också naturligt att aggression och våld även förekommer bland människor.

Richard Dawkins eldade under genom att beskriva genen som egoistisk i boken Den själviska genen.(not 5)  Samtidigt såg vi en total politisk och ekonomisk omsvängning i hela västvärlden. Jämlikhetspolitiken övergavs nu till förmån för en nyliberal sådan där konkurrens och utslagning anses vara framstegsbefrämjande. Återigen förklarade alltså biologer för oss att vi är precis de varelser som den rådande politisk-ekonomiska trenden förutsätter. När vänstertrender dominerat politiken har vi således ansetts vara fredliga och sociala när liberalismen dominerat politiken har vi ansetts vara konkurrensinriktade egoister.

Nu, 20-25 år senare, har den biologiska vinden vänt ännu en gång, enligt Svensson/Gustafsson. De berättar i sin artikel att biologer börjat tala om djurens samarbetsvilja, hur de flocklevande djuren inte alls är så egoistiska som man trodde tidigare.  Så har exempelvis Franz de Waal, som studerat dvärgschimpanser (bonobos), funnit att dessa är otroligt fredliga sinsemellan. Svensson/Gustafsson uppfattar denna svängning, liksom accepterandet av teorin om gruppselektion, som hoppingivande, eftersom detta möjliggör det jämlika och solidariska samhälle som vänstern talar för men som många trott vara omöjligt på senare år då vi har ansetts vara egoister av naturen.

Jag delar deras förhoppning om ett mer jämlikt och solidariskt samhälle, men jag tror inte att beteendeekologin kan bevisa att ett sådant samhälle överensstämmer bättre med vår biologiska natur, lika lite som den kunnat bevisa motsatsen. Istället för att presentera sådana belägg, som Svensson/Gustafsson tycks mena att beteendeekologin gör, ser jag nu hur biologin återigen anpassas till nästa steg i liberalismens utveckling, att den går mot ett alltmer auktoritärt, icke-demokratiskt system.

Socialdarwinismer

Den förste att inse att samhällsfilosofin kunde ha nytta av evolutionsteorin var Darwins landsman, liberalen och samhällsfilosofen Herbert Spencer (1820-1903). Han menade att både den mänskliga arten och samhället utvecklas bäst genom ohämmad konkurrens mellan individer där de sämre anpassade, de fattiga, slås ut. Hans samhällsfilosofi har kommit att kallas socialdarwinism. I verkligheten, vilket är föga känt, såg vi under 1900-talet också en konservativ socialdarwinism, som bland annat användes för att legitimera nazismen, vilken var en genombiologiserad konservativ ideologi.

Den liberala socialdarwinismen hade, sedan man upptäckt genen kring förra sekelskiftet och evolutionsteorin utvecklats vidare, utgått från att arterna hade utvecklats genom individselektion. Den berömde etologen och nobelpristagaren – och tillika nazisten – Konrad Lorenz, som var representant för den konservativa socialdarwinismen var anhängare av just gruppselektionstanken. Han ansåg istället att samhället fungerar som en biologisk organism, vilket är en traditionellt konservativ idé. Det var viktigt att alla människor visste sin plats och utförde sina uppgifter för hela organismens väl, precis som kroppsorganen i en kropp har olika uppgifter och måste samverka för att kroppen ska hålla sig frisk och överleva. Organismen/samhället, var allt, individen var intet. Samhällsorganismen måste styras av en stark ledare som ingen fick ifrågasätta, precis som var fallet bland flocklevande däggdjur. Det var just häri, menade Konrad Lorenz, som nazismen stämde med biologin och naturlagarna. Mänskligheten hade utvecklats genom utslagning av de svagare grupperna. Evolutionen av vår art hade inte skett genom konkurrens mellan individerna inom grupperna/samhällena, som Spencer ansåg, utan genom att de starkaste samhällena/grupperna vann i konkurrensen genom de härdande krigen. De svagaste organismerna/samhällena hade slagits ut och gått under i dessa strider.

Vad jag ser när jag läser Svensson/Gustafsson:s artikel är alltså inte den positiva utveckling inom området som de hoppas på med sin hänvisning till att biologer nu börjar tala om möjligheten av gruppselektion. Istället ser jag en anpassning av biologin till det hårdnande samhällsklimat vi nu ser, där demokratin urholkas allt mer: Politiker fattar numera de stora och avgörande besluten i tysthet utan att de diskuterats offentligt, människor efterlyser allt oftare enighet mellan de politiska partierna och önskar sig starka och handlingskraftiga ledare. De ekonomiska eliterna beklagar sig återigen över ”det demokratiska överskottet”. Vi har hört samhällsfilosofer, som Samuel P Huntington tala om ”civilisationernas kamp”. Extremhögern vinner terräng överallt i västvärlden och denna strömning påstår att olika kulturer inte ska och inte kan leva tillsammans. Centralbankerna har frigjorts från politikernas inflytande för att förhindra att ”kravmaskinen” folket får för stort inflytande över politiken, en viktig urgröpning av demokratin. Med detta har varje väljarkår i själva verket blivit finans- och bankvärldens fångar, eller slavar om man så vill. Allt detta är obehagligt likt det som hände under trettiotalet.

Svensson/Gustafsson påpekar dock att den nya idén om att artutvecklingen (också) sker genom gruppselektion inte är helt problemfria: ”En värld dominerad av gruppselektion blir inte med nödvändighet en trevligare värld än en dominerad av gen- och individselektion”, skriver de. ”Konflikterna”, menar de vidare, ”kan istället flyttas upp på en högre nivå och kan komma att manifesteras som konkurrens och krig mellan grupper”. Och visst, det är vad vi kommer att få se mer av i kampen om de sinande resurserna, om oljan inte minst, där krigen redan är i full gång. De här krigen pågår inte på grund av att ”vår biologiska natur” tvingar oss att kriga utan av helt andra skäl, menar jag. Men biologin erbjuder, vad det verkar, åter en otäckt lämplig förklaring som kan användas som legitimering av politiken även den här gången. Problemet med de biologiska förklaringarna, trots att de två artikelförfattarna varnar för detta, är att många kommer använda de här ”nya” biologiska idéerna för att hävda att dessa nykoloniala krig är just ”naturliga”, ja oundvikliga på grund av vår biologiska natur

Biologiska beteendeförklaringar

Mobbningen, som är ett problem idag, föreslår Svensson/Gustafsson vidare, avspeglar kanske en generell underliggande biologisk tendens att ”utesluta individer som inte platsar i grupperna”. Konrad Lorenz, förespråkaren av den konservativa/nazistiska socialdarwinismen, förklarade på sin tid, om än indirekt, att även mobbningen var biologiskt naturlig. Varje samhällsorganism måste, menade han, för samhällets bästa förgöra dem som inte fungerar i samhället. Mobbningen blev därmed lika nödvändig för samhällsorganismens överlevnad som immunsystemet är för den biologiska organismens, för att göra sig av med främmande och skadliga element som cancerceller exempelvis.

Det faktum att biologins beteendeförklaringar så väl passat de skiftande politisk/ekonomiska trenderna alltsedan slutet av 1800-talet ger oss anledning att ställa oss skeptiska till biologiska förklaringar av mänskliga beteenden och politiska system. Att de olika epokernas förklaringar är delvis motstridiga är också en indikation på att det är något grundläggande fel på de biologiska förklaringarna.

I någon mening har förstås allt vi människor tar oss för möjliggjorts av våra gener. Utan gener funnes vi inte ens. Allt människor gjort eller gör måste med nödvändighet tillåtas av generna. Det generna inte tillåter, det gör ingen människa, som att flyga genom att flaxa med armarna, för att ta ett övertydligt exempel. Det är därför en självklarhet idag att allting vi, eller några av oss, gör på något sätt har sin grund i biologin men det som intresserar oss när det gäller vårt samhällsbyggande är inte det självklara.

Vi vet redan, genom otaliga samhälls- och beteendevetenskapliga studier, att om man tvingar människor att konkurrera så blir människor stressade och lättare egoistiska och då ökar också våldet och mobbingen. Ställer man grupper mot varandra skapar man lätt fiendskap och rentav krig mellan dessa, som vi sett demonstrerat, både i för detta Jugoslavien och i Rwanda. Ger man däremot människor trygga levnadsförhållanden blir de avsevärt mycket mer samarbetsvilliga, hjälp- och omtänksamma och mindre benägna att mobba. Sedan spelar det ingen roll om evolutionen sker genom individselektion eller gruppselektion eller bådadera.

Därmed blir biologiska förklaringar om att eller på vilket sätt våra beteenden styrs av våra gener tämligen ointressanta när det gäller att organisera våra samhällen så bra som möjligt för så många som möjligt. Vi vet också redan vad som måste till för att vi ska få sådana samhällen. För detta behöver vi inte ingående kunskaper om genfrekvenser hos den ena eller den andra gruppen av människor, om vi inte tänker oss en modernare form av eugenik där fostren undersöks för borttagande av somliga eller för genetisk manipulation av dem. Sedan är naturligtvis mer ingående kunskaper om gener av intresse av andra skäl.

Jag vill betona att jag inte för ett ögonblick antyder att Svensson och Gustafsson är ute efter att legitimera ett antidemokratiskt system. Jag vill bara peka på några idéhistoriska aspekter på det de diskuterar i sin artikel. Jag menar inte heller att (andra) biologer medvetet går in för att prestera biologiska teorier för att legitimera de rådande samhällssystemen. Det är förstås snarare så att när biologer ser en viss politisk utveckling då söker de i sin vetenskap efter svar på frågan vad i vår biologiska natur som kan förklara det som sker. Somliga biologer går före, andra följer efter. De två perspektiven ”mer makt åt eliterna” kontra ”mer makt åt folket” har avlöst varandra under hela vår kända historia och det har förstås alltid funnits personer som inte ligger i fas med sin tids rådande trend men som ser sin chans när trender vänder igen.

Jag föreslår alltså att vi inte alls behöver låta oss nöja med den tröst som Erik Svensson och Pia Gustafsson tycks ge oss, att vi kan strunta i vår biologiska natur och försöka skapa det goda samhället trots att vi är utsatta för gruppselektion och trots att mobbing nog ligger i vår natur. Våra möjligheter att skapa det goda samhället ligger istället, menar jag, helt inom de ramar som våra gener ger oss. Det gäller bara att inte skapa det samhälle, de omständigheter som framkallar det sämsta möjligheterna inom oss, som det liberala konkurrensinriktade utslagningssamhället gör, eller som diktatoriska och maktgalna ledare kan framkalla med effektiv propaganda. I den saken är vi säkert överens.

En artikel av Kerstin Berminge
Artikelförfattaren är fil dr i vetenskapsteori, nu pensionerad, tidigare verksam vid Göteborgs universitet. Har skrivit avhandlingen Två etologer. En vetenskapsteoretisk analys av Konrad Lorenz forskarutveckling jämförd med Niko Tinbergens 1988, samt bland annat Kvinnan – djur eller människa? Ett vetenskapsteoretiskt perspektiv på biologismens kvinnosyn 2002

NOTER:

1) Med gruppselektion menar man att evolutionen sker genom att grupper vinner över andra grupper i kampen om resurserna istället för att den evolutionära kampen om vem som får möjlighet att föra sina gener vidare sker i kamp mellan individer, alltså genom individselektion.

2) Hrdy Sarah, 1977, The Langurs of Abu. Female and Male strategies of Reproduction, Harward Univ, Press. Hrdy Sarah, 1981, The Whoman That Never Evolved, Mass. London

3) Hernstein R J / Murray C, 1994, The Bell Curve. Intelligence and Class Structure in American Life, Free Press, New York.

4) Eduard O Wilson, Sociobiology. The New Synthesis, 1976 Harvard Univ. Press

5) Dawkins Richard‚ 1978, The Selfish Gene‚ Paladin. På svenska Den själviska genen, 1992

Det här inlägget postades i Debatt, Politik, Vetenskap och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Replik: Vilken roll spelar biologin egentligen?

  1. Pingback: Motvallsbloggen » Artikel i Röda Rummet

Kommentarer inaktiverade.