Allierad i kampen?

identitetspolitikens möjligheter och fällor

Identitetspolitik har blivit ordet på allas läppar. Liberaler varnar för universalismens annalkande undergång och socialister för kampens splittring i frågor om representation. Johannes Jensen orienterar sig i identitetspolitiken och resonerar kring hur socialister bör förhålla sig.

img_3614Vi gillar olika” säger antirasisten som om det vore en självklarhet, men vad är det egentligen som är så olika? Det är i denna komplexa motfråga som vänstern just nu gräver – många skulle kanske till och med säga kört fast. Att olika riktningar inom den brett definierade vänstern står emot varandra, till och med bekämpar varandra, är allt annat än nytt – men sällan har väl den rent språkliga förbistringen varit större. Således svämmar kultursidor och debattforum över av mer eller mindre antagonistiska inlagor, där ingen part riktigt tycks nå utanför sin egen svär och där alla upplever sin egen ståndpunkt som djupt missförstådd. Så vad är egentligen ”identitetspolitik”?

Själva termen används ofta nedsättande och tycks mer populärt bland belackarna än bland anhängarna, inte minst därför att begreppet identitetspolitik klumpar ihop en hel strömning av politiskt teoribildning och politiska resonemang. Begreppet är relevant såtillvida att tankeströmningarna har det gemensamt att de sätter personens och/eller gruppens identitet i centrum och fokuserar på de förtryck och fördomar som möter en på basis av vem man är och hur man definierar sig. Men begreppet innehåller en dubbelhet då det också innefattar det politiska byggandet av identiteter, vilka formuleras i en slags motsättning till normsamhället.

När började vi prata om identitet?

Att grupper medvetandegör sig själva och definierar de förtryck man som kollektiv möter har en historia som går tillbaka lika långt som det funnits samhällsklyftor och motståndskamp. Att en grupp i ett samhälle skapar ett gemensamt subjekt är grundförutsättningen för att kunna skapa ett kollektivt projekt. Slavar som kräver frihet och samma rättigheter som sina ägare måste först identifiera förtrycket de drabbas av, men de måste också kunna inse sin tillvaro som grupp, varför situationen de befinner sig är förhatlig och varför en kamp för gemensam frigörelse är nödvändig.

Även om den moderna arbetarrörelsen kunde organisera sig på basis av en marxistisk analys av klassamhället och dess motsättningar så byggde den också upp en egen arbetaridentitet som stod i kontrast mot den borgerliga kulturen. Den bildning som arbetarrörelsen bedrev efterliknade till stora delar de borgerliga idealen, vilket delvis kan förstås i ljuset av att både socialismen och liberalismen är rörelser födda ur Upplysningen, men arbetarrörelsen sysslade också med ett slags bygge av en arbetaridentitet med ett moraliskt uppvärderande av kroppsarbetet och egna kulturella uttryck. Det är i sig inte så märkligt. Även om arbetarrörelsen siktade mot att övervinna det klassamhälle som gjorde dem till proletärer så behövde de också hitta gemensam styrka i sin identitet för att kunna bryta banden.

img_4368Det finns såklart mängder av exempel på problematiska och menliga följder av identitetsbygget inom arbetarrörelserna. Hur den socialdemokratiska arbetarrörelsen byggde en norm kring den manliga industriarbetaren som fungerade exkluderande gentemot kvinnodominerade delar av klassen. Hur den arbetaridealiserade ”socialrealismen” i Sovjetunionen fick sitt genomslag i samma skede som regimen bedrev en alltmer reaktionär politik. Ändå, all hittillsvarande klasskamp har formats av det dialektiska förhållandet mellan klassanalys och klassidentitet.

Som teoretisk strömning går identitetspolitiken emellertid tillbaka till sextio- och sjuttiotalets rättighetskamper för etniska och sexuella minoriteter i framförallt USA och Västeuropa. Utöver att vara rena politiska kamper för grupper som utsattes för majoritetssamhällets förtryck, gav rörelserna upphov till teoretiska modeller som satte själva upplevelsen av förtrycket i centrum. Det finns många paralleller till det postkoloniala tänkandet, som fick genomslag under samma period. Där en marxist kunde se marknadsmekanismerna bakom kolonialismen, fokuserade postkoloniala tänkare på hur rättfärdigandet av kolonialismen såg ut, hur de europeiska erövrarna gjorde sig själva till normen och de undertryckta till undantaget – västerlandet till Kultur och österlandet till Natur och så vidare. Alltså en teoretisk förskjutning från bakomliggande intressen och mekanismer till den upplevda verkligheten. Teoretiskt utvecklades exempelvis begreppet intersektionalitet, som används för att studera samverkan mellan olika typer av förtryck och hur en människas tillvaro formas av dennes såväl, kön, klass, etnicitet som sexuell identitet (se Röda Rummet nr 3-4 2011). Identitetspolitik är löst menat politik som tar sin utgångspunkt i denna teoretiska vändning, och som fokuserar på att frigöra människor från förtryck.

Detta är inte en entydig utveckling, men att identitetspolitiken vunnit sitt genomslag i samma skeende som nyliberalism och globalisering vunnit avgörande segrar har format strömningens politiska innehåll och inriktning. Vändningen från traditionella klassanalyser till föreställningar om mer flytande identiteter sammanfaller med att traditionell (vänster-)klasspolitik försvunnit från den politiska arenan. När en analys tar avstamp i upplevelse och hur normer upprätthålls på ett socialt plan är en inte otänkbar följd att förtryck reduceras endast till sociala praktiker, exempelvis är klassförakt något som de flesta som saknar socialt eller ekonomiskt kapital drabbas av i olika sammanhang. Identitetspolitiska tänkare har då lanserat begreppet ”klassism” och ställer det bredvid andra former av diskriminerande praktiker. Så länge vi undersöker hur samhällshierarkier manifesteras socialt är detta inget problem, men när en rörelse slår fast att den politiska stridsfrågan är själva normerna kring klasstillhörighet uppstår motsättningar med politiska inriktningar som framhåller andra lösningar. Skall vi gå till roten med problemet genom klasskamp eller utbilda chefer i att behandla anställda med större respekt? Identitetspolitik kan lika gärna paras med en liberal ekonomisk politik som med en socialistisk.

Förkasta eller omfamna?

Som politisk praktik tenderar överföringen av ett teoretiskt resonemang till politisk praktik att generera en del komplikationer. Att vända fokus från att alltid diskutera den som avviker från normen, och istället resonera kring hur privilegierade grupper tar sig rätten att definiera vem som avviker är så klart relevant, inte minst eftersom privilegierade grupper helst definierar sig utifrån negationer. Genom att ta avstånd från en okultiverad arbetarklass- eller glesbygdsschablon definierar sig medelklassen, genom att måla upp ”invandraren”, formar Sverigedemokraten sitt ”vi” (de får det som regel förtvivlat svårt när det kommer till att faktiskt definiera det ”svenska”). Men vad händer när ”den andre” skall definiera sina förtryckare på samma kulturella plan som hon själv blir definierad? När den som blivit utpekad till undantag skall definiera normen? Identitetspolitiska debattörer brukar definiera normen som ”en vit heterosexuell cis-man* med vanligt förekommande funktionsuppsättning”, och att det är denna grupps normvälde som kampen står emot. Och det är ju sant att en vit heterosexuell, cis-man utan funktionsnedsättning tillhör den grupp som får utstå allra minst, det är också sant att denna grupp är absolut överrepresenterad inom diverse eliter. Ändå, hur upplevs det att vara definierad som samhällets absoluta vinnare om man är född i en avfolkningsort i inre Norrland? I en före detta bruksort med skenande missbruksproblematik, åtta mil från närmaste näringsidkare? Det är tveksamt hur stor identifikation det finns med tanken på att vara samhällets vinnare. Ett svar är då att lägga till normen ”urban övre medelklass”, men frågan är om inte teorin möter sin begränsning när det gäller hur stat och kapital i allt mindre utsträckning behöver den svenska landsbygden. För den som vill studera hur patriarkala strukturer upprätthålls i en bygd där män blivit arbetslösa är det förstås en utmärkt metod, men för ett politiskt projekt som syftar till social och ekonomisk frigörelse för människorna i bygden behövs något mer; att då reducera förtryckande strukturer i samhället till normer trubbar inte bara av vapnen att möta förtrycket med, det riskerar också att fördjupa de klyftor som teorierna kan vara så användbara i att identifiera.

För vad händer om den frustrerade mannen istället för att försöka bryta sitt vita  identifierar sig med det. Tar till sig ”bördan” av att vara en definierad grupp med en historiskt unik position? Alla de högerextrema rörelser som blivit alltmer högljudda de senaste åren – från amerikansk ”alt right” till svenska gammelnazister – liknar de inte en spegelbild av en svepande queerfeministisk anklagelseakt över det västerländska patriarkatet? Utan ett alternativ att erbjuda, som faktiskt kan inkludera människor som inte gjort sig av med sina reaktionära värderingar, förblir identitetspolitiken svag som politisk kraft. Intersektionella rörelser har lanserat begreppet ”allierad” som beskriver alla de som deltar i en kamp de inte är drabbade av själva; människor som använder sina privilegier som resurs för en kamp de, enligt ett identitetspolitiskt credo, inte själva kan förstå och inte har rätt att definiera. Men hur viktigt det än är att ge utrymme till människor som är vana att skuffas undan och tryckas ned är det faktiskt inte tillräckligt.

Frigörelsekamp är brokig, folkrörelser innehåller tveklöst inslag inte alla tycker om. Det är en vanföreställning att det någon gång i historien funnits en homogen, renodlad intressekamp. Samtidigt är påståenden om att styrkan ligger i mångfald och bredd bara sant om det finns någorlunda samstämmiga idéer om vad kampen syftar till, vem som är motståndare och vilka metoder som är vettiga. Identitetspolitiken är ett utmärkt verktyg för att förstå alla de människor som behövs i kampen för ett annat samhälle, men när det kommer till att hitta de saker som förenar oss har den sina begränsningar. Vi behöver inte bara ”allierade” vi behöver kamrater. <<

  • Cis-person; någon vars biologiska kön överensstämmer med hens juridiska, sociala och upplevda kön. Motsats; transperson

Artikelförfattare;

Johannes Jensen är partisekreterare för Socialistiska Partiet Han ingår i Röda rummets redaktion.

Det här inlägget postades i Debatt, Feminism, Invandring, rasism, Politik och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.