Venezuelas ekonomiska kris: Betyder den att vänstern misslyckats?

 Mark Weisbrot

billetes_de_cien-bs-4Internationella medier har under lång tid nu levererat en oavbruten kanonad av historier och ledarkommentarer (ibland svåra att skilja från varandra) om sammanbrottet för Venezuelas ekonomi. Brist på mat och läkemedel, timslångt köande efter basvaror, inkomster som urholkas av tresiffrig inflation, och till och med matupplopp, dominerar medierapporteringen.

De konventionella förklaringarna till den rådande ekonomiska härvan är ganska förutsägbara. ”Socialismen” har misslyckats – det spelar ingen roll att merparten av de jobb som skapades under Hugo Chavez tid var i den privata sektorn, eller att staten som institution är betydligt mindre än i till exempel Frankrike. Det var ett misslyckat experiment från första början, slår man fast.

Enligt den här sortens skildringar så var det nationaliseringar, näringslivsfientlig politik, populistiskt slöseri under åren med högt oljepris och sedan kollapsen av oljepriset från 2014, som beseglade Venezuelas öde. De som sprider den här sortens förklaringar menar att den nedåtgående spiralen kommer att fortsätta tills chavisterna tvingats bort från makten antingen genom val eller en statskupp (de flesta av förståsigpåarna verkar inte bry sig om vilket).

Verkligheten är dock lite mer komplicerad. För det första så fungerade det Bolivarianska experimentet ganska hyfsat fram till 2014 – efter det att Chávezregeringen fått kontroll över den nationella oljeindustrin så växte realinkomsterna per capita med två procent årligen. Det var en enorm förändring jämfört med den 20 år långa nedgången före Chávez, då BNP per capita minskade med i snitt 1.2 procent per år. Mellan 2004 och 2014 sjönk fattigdomen med 49 procent och den extrema fattigdomen med 63 procent – och detta innefattar bara rena kontantintäkter. Till det ska läggas att antalet personer över 60 år som fick offentligt finansierad pension tredubblades och att miljontals venezolaner fick tillgång till sjukvård och utbildning. De här framstegen under en tioårsperiod förklarar att regeringspartiet PSUV kunde få 41 procent av rösterna i parlamentsvalet i december 2015, trots svårartad varubrist, inflation på 180 procent och djup ekonomisk recession.

Men för att komma tillbaka till den nedåtgående spiralen under de senaste tre åren: Var den oundviklig? Och kan den inte brytas förrän PSUV lämnar ifrån sig makten? För att besvara de här frågorna så måste vi titta på hur Venezuela hamnade i den här situationen och vad som krävs för att komma ur den.

Bakgrunden till den ekonomiska nedgången

Hösten 2012 begränsade regeringen drastiskt möjligheterna att växla till sig utländsk valuta, och ytterligare åtgärder med samma syfte vidtogs i februari 2013. Det var vid den här tidpunkten som bristen på basvaror kraftigt ökade och inflationen och dollarkursen på den svarta marknaden sköt i höjden. Den officiella växelkursen, det pris till vilket regeringen sålde de dollar man fick från från oljehandeln, var satt till 6.3 Bolivares Fuertes (Bs.F) per dollar. Men en parallell marknad fanns redan och bristen på dollar drev upp kursen på denna. Kursökningen på den parallella marknaden ökade inflationen eftersom det ökade priserna på importerade varor. Och när inflationen stiger vill fler köpa dollar eftersom man ser dollarn som en värdesäkring av tillgångarna gentemot den värdeminskning inflationen innebär. Vilket driver upp dollarpriset, vilket ökar inflationen ytterligare, och så vidare. I oktober 2012 låg inflationen på 18 procent och prisökningen på den parallella dollarmarknaden på 13 procent. Mot slutet av 2015 var inflationen på 180 procent och kursökningen på den parallella dollarmarknaden 833 procent. Bristen på konsumtionsvaror och andra varor bidrar också till att förstärka inflationsspiralen och förvärras i sin tur som en följd av den.

Det första kvartalet 2014 befann sig Venezuela redan i recession trots att oljepriset på den internationella marknaden låg på över 100 dollar per fat. I januari 2015 hade priset fallit till 48 dollar och ligger kvar på ungefär samma nivå idag. Detta utarmade regeringens intäkter i motsvarande grad och regeringen hemföll åt att trycka pengar för att täcka utgifter. Att öka penningmängden leder inte automatiskt till ökad inflation, men i den rådande ekonomiska kontexten med en redan pågående inflationsspiral så gjorde det absolut det.

Sedan mars i år har kursen på den parallella dollarmarknaden fallit från en topp på 1 211 till ungefär 1 024 Bs.F per dollar – ett fall på cirka 15 procent i förhållande till den inhemska valutan – efter att oavbrutet ha stigit i över tre år. Samtidigt har regeringen låtit dollarkursen stiga på en tredje marknad, den så kalla SIMADI- eller DICOM-kursen. Den ligger nu runt 640 Bs.F per dollar, eller på över 60 procent av kursen på den parallella marknaden.

Detta betyder inte att ekonomin är på väg att stabiliseras.

För det första så är den parallella växelkursen fortfarande 100 gånger högre än den officiella. För det andra så är en av de huvudsakliga orsakerna till att inflationsspiralen bromsat in den fördjupade recessionen i sig. Det är betydligt färre människor som nu har råd att köpa dollar, och många förbrukar sina dollarbesparingar för att köpa nödvändiga varor. Detta har tryckt ner priset på dollar på den parallella marknaden.

Det här innebär att Venezuelas ekonomi inte kan återhämta sig under det nuvarande växelkurssystemet. Man är fast i recessionen.

Dessutom skapar systemet med olika växelkurser, och de väldiga skillnaderna mellan dem, enorma incitament för korruption. Var och en som har tillgång till officiella dollar kan berika sig genom att sälja dem på svarta marknaden som i stort sett alla har åtkomst till.

venezuela_economyMen det är inte bara genom det officiella växelkurssystemet som regeringens dollarintäkter går förlorade. Bensinpriset ligger, även efter vissa höjningar den senaste tiden, på på 6 Bs.F per liter – vilket motsvarar cirka 10 öre mätt med SIMADI-växelkursen. Även gas och elektricitet är kraftigt subventionerat. Dessa subventioner kostar regeringen över 13 procent av bruttonationalprodukten. Som jämförelse till den siffran kan man nämna att den amerikanska regeringens totala skatteintäkter uppgick till 10.6 procent av BNP. Samtidigt har man priskontroller som är svåra eller omöjliga att upprätthålla i den nuvarande ekonomiska situationen. Under 2015 steg konsumentpriserna i allmänhet med 180 procent, medan matpriserna som ska vara priskontrollerade steg med 300 procent, ett otvetydigt tecken på att systemet med priskontroll inte fungerar.

En möjlig väg till återhämtning

Miljontals venezolaner lever nu på att med olika metoder utnyttja de obalanser mellan olika marknader som uppstått – alltifrån att köa i timtal för att komma över ett litet parti subventionerad mat och sedan sälja det vidare, handla med valuta på den parallella marknaden eller sälja stulna varor. Även en diktatur med tillgång till ansenlig repressiv makt för att slå ned på alla illegala transaktioner skulle ha mycket svårt att hålla igång en fungerande ekonomi med så snedvridna prismekanismer. Men Venezuela är ingen diktatur; i själva verket är statsmakten svag när det gäller förmågan att upprätthålla lag och ordning.

Det står alltså klart att det behövs genomgripande reformer för att få igång ekonomin igen.

Sydamerikanska nationernas union (UNASUR) hat samlat en grupp ekonomer som leds av före detta presidenten i Dominikanska republiken, Leonel Fernández, vilka har tagit fram ett antal reformförslag. (För att undvika alla missförstånd; – Ja, jag ingår i gruppen).

Den mest uppenbara förändringen är att skapa ett enhetligt växelkurssystem. Detta bör ske snabbt och i ett enda steg. Regeringen skulle kunna auktionera ut en bestämd mängd dollar per dag och låta tillgång och efterfrågan bestämma kursen. Även om det verkar skrämmande att låta valutan flyta så skulle dollarpriset otvivelaktigt stabilisera sig på en avsevärt lägre nivå än den nuvarande kursen på den parallella marknaden. Flytande växelkurs är i praktiken enda sättet att hindra att man slösar bort statsmakten reserv av utländsk valuta i fruktlösa försök att bibehålla en övervärderad fast växelkurs.

Eftersom devalveringar i allmänhet leder till prisökningar så måste man skydda workers-jpegfolkflertalet från effekterna av ökade kostnader på nödvändiga varor, inklusive mat. Detta kan göra genom en omfattande utvidgning av regeringens nuvarande system Tarjeta Misiones Socialistas – ett ransoneringssystem som ger direkt stöd till familjer med låga inkomster – vilket skulle kunna kompensera för prisökningarna. Det här systemet bör vara på plats innan man inför den enhetliga växelkursen.

Energisubventionerna skulle sedan kunna fasas ut över 18 månader. För att göra det politiskt och ekonomiskt acceptabelt skulle regeringens ökade inkomster från energiprishöjningarna kunna tillföras Tarjetassystemet (tarjetas=kort, det vill säga ransoneringskort). Det skulle var en nettovinst för den stora majoriteten av medborgare. En del av priskontrollerna – innefattande sådana som leder till att vissa producenter måste sälja till priser som inte täcker produktionskostnaderna – skulle fasas ut.

Andra åtgärder för att försvara folks levnadsstandard innefattar löner som indexregeras i förhållande till inflationen och skapandet av tillfälliga offentliga sysselsättningsprogram för att skapa arbeten. Sådant kan finansieras med en förmögenhetsskatt av samma typ som man infört i Colombia och med beskattning av finansiella transaktioner.

Regeringen kan finansiera omställningen genom att sälja en del av sina utländska tillgångar. Samtidigt måste man omstrukturera sina lån för att reducera de utgifter, i form av räntor och amorteringar, på 17 miljoner dollar som förfaller till betalning de kommande 18 månaderna.

Allt detta är görbart även med nuvarande oljepriser eftersom Venezuela redan anpassat sin import till de fallande oljepriserna, vilka står för 90 procent av landets dollarintäkter. Det här har inneburit en enorm omställning; importen har fallit med mer än hälften sedan 2012. Som jämförelse kan nämnas att Grekland, efter sex år av ekonomisk depression minskat sin import med 28 procent.

Dock innebär det också att den tunga biten i omställningen – vilken kräver att befolkningen sänker sin levnadsstandard för att drastiskt minska importen – redan har skett. Det är prisrelationerna som nu måste justeras för återhämtningen ska vara möjlig. Följaktligen kan Venezuela få igång tillväxten ganska snabbt utan den utdragna recession som nyliberala åtgärdsprogram normalt leder till.

Vänsterkritik av de föreslagna reformerna

Stora delar av vänstern – inklusive folk inom regeringen och i regeringspartiets PSUV:s bas – motsätter sig de här ekonomiska reformerna. Man tror att det är ett ”paket” liknande de som Internationella Valutafondens eller andra nyliberala reformer som tidigare ökade fattigdomen. De ser den fasta växelkursen som socialistisk och en flytande kurs om en ”marknadsreform”. Men i själva verket så utgör den informella dollarekonomin en av de mest destruktiva ”fria marknader” som finns; det är den värsta formen av ”banditkapitalism” för att använda ett uttryck som Hugo Chávez myntade. (Chávez själv lät valutan flyta under en period i februari 2002, och dollarreserven ökade faktiskt då trots att det rådde allvarlig politisk instabilitet.) Och vi ska hålla i minnet att IMF förespråkade fasta, övervärderade växelkurser – med förödande resultat – i Argentina, Brasilien, Ryssland och ett antal asiatiska länder under de sista åren av förra århundradet.

Det finns inget nyliberalt med ett program där regeringen skapar sysselsättning, inflationsskyddar lönerna (vilket man inte gjort sedan inflationen sköt i höjden för nästan fyra år sedan), subventionerar mat och nödvändighetsprodukter i stor skala och överhuvudtaget skyddar folk i allmänhet från effekterna av anpassningen av de relativa priserna.

Trots det så finns det folk på vänsterkanten som tror att Venezuela kan återhämta sig utan att åtgärda sina mest grundläggande och destruktiva ekonomiska obalanser. Regeringsrådgivaren Alfredo Serrano publicerade den förste september i år en artikel på 2 700 ord, Las Tesis Económicas del Chavismo, utan att det dysfunktionella växelkurssystemet nämndes.

Den amerikanska regeringen som har förespråkat ”regimförändring” i Venezuela de senaste 15 åren försöker samtidigt att destablisera ekonomin ytterligare. I mars 2016 deklarerade president Obama på nytt att Venezuela utgör ett ”osedvanligt och extraordinärt hot mot USA:s nationella säkerhet” och införde ekonomiska sanktioner. Det är sanktioner som i sig inte är ekonomiskt viktiga, men de sänder en signal till investerare som väl vet vad som händer med länder som klassas som ”extraordinära hot” mot USA. Obamaadministrationen har också pressat amerikanska finansiella institutioner till att inte göra affärer med Venezuela.

De internationella medieföretagen och deras vanliga informatörer spelar också sin standardroll och en del av de rapporter de lämnar om tillståndet i landet är helt fel. Under 2025 spreds rapporter om att andelen som lever under fattigdomsstrecket ökat med 76 procent, vilket var praktiskt omöjligt. IMF, som har en lång historia av politiskt motiverat prognosmakande, förutspådde att BNP skulle minska med 10 procent föregående år, medan den verkliga siffran blev 5.7 procent. Medierna vidarrapporterar IMF:s inflationsprognoser för 2016 på 720 procent fastän det förmodligen blir betydligt mindre. Det här förstärker bilden av att mediebolagen hyser en extrem fientlighet gentemot Venezuela att man inte drar sig för att överdriva ens när landet genomgår sin värsta ekonomiska kris på årtionden. Men även under den ekonomiska boomen mellan 2003 och 2008 då sysselsättningsgraden ökade snabbt och fattigdomen föll så var det svårt att hitta något positivt om Venezuela i de stora medierna.

Det bör hursomhelst stå klart att Venezuela inte kommer att återhämta sig, även om oljepriserna snabbt skulle börja stiga, utan att man genomför rejäla reformer som löser de värsta ekonomiska obalanserna. <<

Truthout, 27 oktober 2016

Översättning: Peter Jervelycke Belfrage

weisbrot2Artikelförfattare: Mark Weisbrot är ekonom och författare, en av grundarna av den progressiva tankesmedjan Center for Economic and Policy Research i Washington.

 

Det här inlägget postades i Övrigt och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.