Från oljeutvinning till mineraler

– samma samhällsmodell

Den djupa kris som Venezuela befinner sig i är en avgörande vändpunkt i landets moderna historia. Men vilken riktning tar den? Sociologen Edgardo Lander analyserar vad som uppenbarligen är Maduroregeringens ”alternativ” till den oljeberoende ekonomin.

oilEfter ett århundrade som präglats av en ekonomi dominerad av intäkter från oljeexport, vilket utgjort grunden för det statscentrerade klientsystem som har förstört både miljön och den kulturella mångfalden, så borde detta vara en tidpunkt då det venezolanska samhället inser att det är samhällsmodellen som befinner sig i dödsryckningar. Bortom de omedelbara, extraordinära åtgärder som är nödvändiga för att hantera krisen vad gäller mediciner och livsmedel så är det dags att öppna upp övergripande diskussioner, och

experiment med kollektiva processer, för att möta utmaningarna som krävs för den brådskande övergången till en annan samhällsmodell. Det är dock inte vad som sker. Den konsensus som råder runt oljans betydelse för ekonomin ifrågasätts bara på retorisk nivå. Trots de väldiga åsiktsskillnaderna mellan PSUV och MUD i varenda politisk fråga så hade båda partierna i senaste valet löftet att fördubbla oljeproduktionen till sex miljoner fat per dag fram till 2019 i sina valmanifest. Vad båda partierna såg som framtiden för Venezuela var med andra ord att fördjupa samällsmodellen baserad på oljeintäkter.

Bortsett från att oljepriset troligen inte kommer att återhämta sig särskilt mycket, vad har Venezuela för glädje av att ha de största oljetillgångarna på planeten när åtminstone 80 procent av dessa måste stanna under jord om vi ska ha någon chans att förhindra klimatförändringar som är så katastrofala att de utgör ett hot mot själva mänskligheten?

Oppositionen inriktar sig nästan uteslutande på att få bort Maduroregeringen för att kunna återgå till den normala (nyliberala?) ordning som bröts av det Bolivarianska projektet. Från regeringens sida är den viktigaste åtgärden – vid sidan av ett antal osammanhängande, improviserade manövrar som knappast tyder på att man förstår allvaret i landets kris – att skapa en ny sektor som är drivande i ekonomin: gruvdrift. Man vill med andra ord ersätta en stat byggd på oljeutvinning med en stat byggd på mineralutvinning.

Den 24 februari 2016 undertecknade Nicolás Maduro ett presidentdekret som skapade en ”Ny nationell strategisk utvecklingszon” – Arco Minero del Orinoco – vilket innebär öppnandet av 12000 kvadratkilometer – tolv procent av landets territorium – för storskalig brytning av guld, diamanter, coltan, järn och andra mineraler. Enligt Nelson Merentes, ordförande för Venzuelas centeralbank, så har regeringen redan slutit avtal med 150 inhemska och transnationella företag ”som nu kommer att ha möjlighet att söka efter mineralfyndigheter och gå vidare i produktionsfasen; brytande av guld, diamanter, järn och coltan”. Vilka bolag det handlar om och vad avtalen mer precist innebär är inte offentligt.

Gruvbrytning, speciellt i den extraordinära omfattning som förutses i Arco Minero del Orinoco, innebär att man kortsiktigt får kontantintäkter till priset av oåterkallelig social och miljömässig förstörelse av en stor del av landet, och etnisk utplåning av urbefolkningen som lever där. Området innefattar tropiska regnskogar i Venezuelas Amazonasregion, vidsträckta savanner med känslig jordmån, stor biologisk mångfald och livsnödvändiga färskvattenresurser. Det som sker är en direkt följd av ett presidentbeslut taget utan någon offentlig debatt överhuvudtaget, i ett land vars konstitution definierar samhället som ”demokratiskt, deltagarstyrt… multietniskt och mångkulturellt”, och utan att några av de miljökonsekvensutredningar som lagen föreskriver har gjorts.

la_gran_sabanaLångt i från att vara ett alternativ till modellen med en statsmakt baserad på råvaruinkomster, som har varit förhärskande i ett århundrade visar dekretet att man tar ett strategiskt beslut att intensifiera den logiken med nya former av råvarexploatering. Regeringen fokuserar framför allt på guldutvinning. Enligt Eulogio Del Pino, minister med ansvar för gruvdrift och oljeutvinning och ordförande för det statliga oljebolaget PDVSA, beräknas guldfyndigheterna uppgå till 7 000 ton, vilket med dagens världsmarknadspriser innebär ett värde på ungefär 280 miljarder dollar.

Erfarenheter världen över visar otvetydigt att det inte finns någon storskalig teknik för gruvdrift som inte innebär allvarliga skador på miljön. I ett skogbevuxet område som Arco Minero kommer brytning i dagbrott med nödvändighet leda till massiv irreversibel avskogning. Det kommer allvarligt påverka den biologiska rikedomen och leda till utrotning av ett stort antal arter. Amazonasskogen är ett livsviktigt försvar mot den globala uppvärmningen som pågår. När dessa skogar huggs ner ökar utsläppen av växthusgaser och skogens förmåga att absorbera sådana gaser minskar, vilket förstärker uppvärmningen. Således får de här åtgärderna konsekvenser långt utanför landets gränser. Istället för att prioritera det akuta behovet att få stopp på skogsskövlingen som pågår idag och den förstörelse som drabbar vattendrag genom illegal guldbrytning i stora delar av landet, som illegala paramilitära grupper bedriver, så innebär den planerade gruvdriften i Arco Minero del Orinoco att förstörelsen kommer ske i än snabbare takt.

Miljöskövling

Projektet är ett grovt brott mot urbefolkningarnas rättigheter som de garanteras i kapitel sju i den Bolivarianska Republiken Venezuelas konstitution. Det bryter också mot rättigheter stipulerade i några av de viktigaste lagarna som Nationalförsamlingen stiftat de senaste årtiondena: Lagen om avgränsning och skydd av urbefolkningars habitat och territorium (2001) och den Organiska lagen om urbefolkningar och samhällen (2005). Ett av de värsta brotten mot lagstiftade rättigheter är hur man förbigår alla regler om informerat och ömsesidigt deltagande som är tydligt stadfäst i både venezolansk och internationell lag när det gäller aktiviteter som negativt kan påverka urbefolkningars livsmiljöer och territorier. Helt i strid med konstitutionen erkänner regeringen inte ens urbefolkningarnas existens och låter dem försvinna som folkslag med hänvisning till 21:a århundradets socialism. 14859936_1756507577937279_1800936379414272009_o

I likhet med resten av världen så har man i Venezuela tidigare prioriterat gruvbrytning och gas- och oljeproduktion framför bevarandet av vattenresurser, eftersom vatten betraktats som en evigt tillgänglig resurs. Detta har fått katastrofala konsekvenser i många länder. Det mest dramatiska exemplet i Venezuela gäller Maracaibosjön, den största sötvattenssjön i Latinamerika. Öppnandet av en kanal för oljetankers, årtionden av övergödning från jordbrukets konstgödsel och dumpandet av orenat avlopp i sjön har lett till att denna livsviktiga färskvattenreservoar långsamt men obönhörligt dött. Är det venezolanska samhället berett att låta denna miljökatastrof upprepas i avrinningsområdena för Caura, Caroni och Orinoco, floderna i Amazonasområdet? Området söder om Orinoco är landets främsta källa för dricksvatten. Den skogsskövling som storskalig gruvbrytning innebär kommer oundvikligen leda till minskat vattenflöde i dessa floder.

Den pågående krisen i landets elförsörjning har haft en betydande inverkan på människors dagliga liv i Venezuela de senaste åren, och denna beror delvis på minskat vattenflöde i Caronifloden vars vattenkraftsanläggningar står för 70 procent av den elkraft som förbrukas i landet. Förutom de störningar som orsakas av klimatförändringarna så kommer de storskaliga gruvprojekten i Arco Minero del Orinoco direkt minska dammanläggningarnas kapacitet att genera el ytterligare, och då först genom att minska vattenflödet i floderna. Genom avskogningen kommer mängden sediment i floderna sedan öka vilket, gradvis minskar dammarnas lagringskapacitet och livslängd. Alla vattenkraftsanläggningar i nedre Caroni befinner sig inom det område som markerats som Nationell strategisk utvecklingszon.

I planeringen för Arco Minero sägs att ”privata, statsägda och företag med blandat ägarskap” kommer att vara involverade i gruvdriften. Dekretet öppnar för att ge dessa företag en rad offentliga stimulanser, såsom mer flexibla regelverk, förenklad och påskyndad administrativ hantering av myndighetsärenden, undantag från vissa lagstadgade villkor, skapandet av ”förmånliga finansieringsmekanismer” och särskilda tullvillkor med förmånliga tariffer för företagens import. De kommer också erhålla en speciell beskattning som, helt eller delvis, befriar dem från företags- och mervärdesskatt.

Dekretet stänger varje möjlighet till protester mot effekterna av den storskaliga gruvdriften i Arco Minerozonen. Med målsättningen att förhindra allt motstånd mot gruvföretagens verksamhet har man skapat en Strategisk utvecklingszon som kontrolleras av de Nationella Bolivarianska Väpnade Styrkorna:

Artikel 25. Inga särintressen eller normer, samhörande med fackföreningar, sammanslutningar, eller grupper kan ha företräde framför allmänintresset att uppnå målsättningarna i detta dekret.

Var och en som utför eller understödjer handlingar som kan hindra alla eller delar av de produktiva aktiviteterna i den Strategiska Utvecklingszonen skapad via detta dekret kommer att bestraffas i enlighet med gällande lagstiftning.

Statens säkerhetsstyrkor skall vidta de omedelbara åtgärder som krävs för att skydda de löpande produktiva aktiviteter som framlagts i planeringen för Nationella Strategiska Utvecklingszonen Arco Minero del Orinoco, tillika de åtgärder som stipuleras i denna artikel.

Särintressen”

Konsekvenserna av att låta ”allmänintresset har företräde framför särintressen” är extremt allvarliga i det här fallet. ”Allmänintresset” likställs med gruvbrytningsverksamheten som den beskrivs i presidentdekretet. Alla andra åsikter, alla andra intressen, inklusive att hänvisa till konstitutionen definieras som ett särintresse och kan få ”statens säkerhetsstyrkor” att agera ”för att skydda de löpande produktiva aktiviteter som framlagts i dekretet”. Men vad menar man med ”särintressen”? Skrivningarna i dekretet ger utrymme för mycket vida tolkningar. Fackföreningar nämns uttryckligen som särintresse. Utan tvekan betyder det att rättigheter som stadfästs i konstitutionen och i arbetsrättslagstiftning kan upphävs inom zonen. Kommer journalister kunna rapportera om vad som pågår i gruvområdena eller är de också ”särintressen”?

Vad får det för konsekvenser för den befolkningsminoritet som påverkas mest av verksamheten; urbefolkningarna? Kommer det deras organisationer gör för att för att försvara sina konstitutionella rättigheter som folkgrupp, i enlighet med sina egna ”normer”, också betraktas som ett särintresse som kan slås ner om det kommer i konflikt med ”allmänintresset”; gruvdrift på deras uråldriga bosättningsområde?

Det hela är än mer illavarslande om man beaktar att Maduro utfärdade ett annat dekretet två veckor före det om av Arco Minerozonen. I detta instiftas ett Militärföretag för gruv-, olja- och gasindustri (Camimpeg) och detta ställs under försvarsministeriets kontroll. Det här företaget har ett brett spektrum av befogenheter att engagera sig i, aktiviteter med relation till gruvindustri och olja- och gasutvinning ”utan begränsningar”, och kommer med stor sannolikhet att vara inblandade i Arco Minero. Så förutom att agera i till försvar av ett hypotetiskt ”allmänintresse” kommer försvarsmakten ha ett direkt ekonomiskt intresse av att gruvbrytningen inte hindras på något sätt. Och man kommer i kraft av dekretet ha lagen på sin sida.

Vi står inför utsikten att 1999 års konstitution, genom ett presidentdekret, kommer att upphävas inom tolv procent av landets territorium. Det kan bara tolkas som ett försök att nå två olika mål. För det första; att ge de företag vars investeringar regeringen försöker locka till sig garantier för att de fritt kommer att kunna bedriva sin verksamhet utan motstånd eller opposition. För det andra, att ge militären ännu mer makt över Venezuelas statsapparat och därmed tillförsäkra sig dess lojalitet gentemot den bolivarianska regeringen. Man uppnår detta genom att kriminalisera alla protester och allt motstånd mot gruvdriften.

screen_shot_2016-02-25_at_13-18-27_1En regering som kallar sig socialistisk, revolutionär och anti-kapitalistisk har med andra ord utfärdat dekret att landet måste underordna intresset hos stora multinationella gruvföretag i ett förstörelsebringande utvinningsprojekt som prisger landets framtid och sannolikt utplånar urbefolkningen som folkgrupp.

Reaktioner har dock kommit från olika sektorer av samhället. Bland de många forum, sammanslutningar, protester och uttalanden som följt på regeringens agerande framstår den anmälan som ett antal medborgare gjorde till högsta domstolen i den 31:e maj som ett viktigt kampanjfokus. Överklagandet kräver upphävande av presidentdekretet och kräver att högsta domstolen prövar om dekretet är lagligt och i överensstämmelse med konstitutionen.

Kampanjen för att upphäva Acro Minerodekretet är en del i kampen för en demokratisk framtid byggd på ekonomi som inte är baserad råvaruinkomster och är i harmoni med naturen. Det är också en del i kampen för att öppna ett politiskt utrymme som gör det möjligt att överskrida den fruktlösa polariseringen mellan regeringen och MUD som låser allt kollektivt tänkande och offentlig debatt i Venezuela. <<

Källa: Transnational institute 1/9 2016

Översättning: Peter Jervelycke Belfrage

indexArtikelförfattare: Edgardo Lander är sociolog, verksam vid Universidad Central de Venezuela i Caracas.

Det här inlägget postades i Övrigt och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.