Storbritanniens historiska år

Momentum-Members-Rally-In-Support-Of-Jeremy-CorbynKlassfrågornas återkomst i politiken ansågs av det ”politiska kommentariatet” som en omöjlighet. Därför inväntades Corbyns avgång efter vad som skulle bli ett katastrofval för Labour. Men det omöjliga blev plötsligt möjligt. Den konservativa premiärministern Theresa May förlorade sin majoritet och kommer sannolikt inte sitta kvar vid makten när sommaren är slut. Corbyns framgång är dock i grund och botten ett resultat av arbetarklassens politiska uppvaknande efter 40 år av nyliberalism.

Hstorien rör sig ofta i språng och i sicksack”, menade marxisten Friedrich Engels. Sedan Theresa May i april, mindre än ett år efter Brexitomröstningen, utlyste val har det skett en dramatisk politisk utveckling i Storbritannien. Det som skulle bli högerns triumftåg inför Brexit-förhandlingarna förvandlades istället till ett fantastiskt val för Labour lett av vänsterns Jeremy Corbyn. För de som varit aktiva på vänsterkanten och haft fingret på arbetarklassens puls, var ett politiskt skifte synbart, även om få trodde att valresultatet skulle bli fullt så framgångsrikt. 

Ett genomgående tema för detta år har varit att den konservativa eliten gravt missbedömt det politiska läget när de försökt använda sig av val för att hantera problem inom sitt eget parti. Brexitomröstningen var ett uttryck för en gammal maktkamp inom Torypartiet mellan två olika falanger. Förutom frågan om EU-medlemskap är de politiska skillnaderna dem emellan relativt små. David Cameron, den dåvarande premiärministern som även var för Remain, utgick från att hans sida enkelt skulle vinna omröstningen och därmed stärka sin egen position i partiet. Så blev det inte.

Många av de som röstade för Brexit gjorde det som en protest mot den rådande politiska ordningen. Resultatet blev därmed en katastrofal chock för det politiska etablissemanget, då få hade trott att Brexit var en möjlighet. Cameron fick avgå och ersattes av Theresa May. Torypartiet hade dock även efter Brexit egen majoritet i parlamentet, och ett enormt övertag gentemot Labour. Det som delade de konservativa var frågan om vilken sorts Brexit-strategi som skulle gälla i förhandlingarna. May valde då att utlysa nyval för att stärka sin position inom partiet och få igenom en “hard Brexit” där Storbritannien exempelvis helt lämnar EUs gemensamma marknad och inför en strikt gränskontroll, samtidigt som hon hoppades på att bli den som skulle krossa Labour. Hon ansåg att Corbyn skulle bli en enkel motståndare då högerfalangen i Labour konstant motarbetade honom, och den etablerade politiska visdomen var att vänstern inte skulle kunna vinna stora väljargrupper. Valutgången blev dock en helt annan. Även om Labour inte blev största parti så var det den största ökning under ett val som partiet upplevt sedan 1945 och Torypartiet förlorade sin majoritet i parlamentet.

Men den politiska krisen för högern, både för det konservativa partiet och högerfalangen i Labour, har växt fram under flera år i samband med den ekonomiska nedgången 2008. Den ledde till konstanta nedskärningar, frysta löner och en pågående privatisering av sjukvården. Den största välgörenhetsorganisationen som delar ut matpaket (Trussell trust Food Bank) i England hade år 2004 två filialer, idag har de över 400. Det ger en indikation på samhällsutvecklingen, de snabbt ökade klassklyftorna och en nivå av fattigdom som inte setts på länge i västvärlden. Ett av Theresa Mays kritiserade tv-framträdanden i valkampanjen var då hon på en fråga om varför så många sjuksköterskestudenter är beroende av matpaket endast svarade upprepade gånger att “komplexa orsaker” ligger bakom.

Det har självklart funnits motstånd. Underläkare befann sig i en intensiv konflikt hela förra året med sjukvårdsministern, och lärare och tjänstemän fyllde gatorna under en massiv endags-strejk 2011. Det har också funnits ett omfattande antirasistiskt arbete när det gäller EU-migranters arbetsvillkor, och för ett humant flyktingmottagande. Corbyn besökte själv flyktingar i lägret i Calais och krävde att de skulle släppas in i Storbritannien.

Klassfrågornas återkomst

Under valkampanjens gång, och framför allt efter det att Labour lanserade sitt valmanifest blev det förändrade opinionsläget allt tydligare. För många som inte röstat alls tidigare eller känt sig pressade att rösta på det minst dåliga men utan någon större entusiasm, fanns det nu något värt att slåss för. De unga mobiliserades genom Momentum, Corbyns gräsrotsrörelse inom Labour, att gå ut och knacka dörr och vinna väljare till sin politik. Manifestet ville stoppa nedskärningar och privatiseringar, liksom återförstatliga järnvägen, återinföra gratis universitetsutbildning, höja minimilönen samt beskatta de rika samtidigt som det förespråkade en Brexit som satte jobben först. Corbyn själv har sagt att han insåg hur något hade förändrats när han hörde publiken skandera “Cor-byn” när han inbjöds tala på en musikfestival på en enorm arena i Merseyside. momentum-syriaAtt manifestet fick stort stöd visade sig tydligt. När valet utannonserades i april hade Labour runt 20 procent stöd i opinionsundersökningarna, men fick 40 % i valet den 9:e juni. Tory hade runt 45 % vid valkampanjens början men fick i slutändan 42,4. Högern vann dock en del röster på grund av att UKIP kollapsade (partiet gick från 8 % i april till 1,8 i valet). Alla partier utom Tory och Labour backade jämfört med förra valet och Labour gick framåt 9,5 % jämfört med valresultatet 2015. UKIP, som fick 12,6 i förra valet, fick se majoriteten av sina röster försvinna till de konservativa, men runt en femtedel gick till Labour. Helt centralt för Labours framgång var att valet engagerade rekordmånga med det högsta valdeltagandet på 25 år (strax under 70 %), och Labour var i majoritet bland alla åldersgrupper under 50 år.

Vilka frågor prioriterade väljarna? I väljarundersökningen, publicerad strax efter valet, var Brexit, NHS (sjukvården) och ekonomin de högst rankade frågorna. Men det fanns också skillnader beroende på vilket parti de tillfrågade tänkte rösta på. För de konservativa och liberala väljarna var Brexit den viktigaste frågan men för Labour var NHS och nedskärningar högst på listan. För Labour-väljare fanns invandring inte med bland de fem högst rankade frågorna. Det är också talande att det endast bland de konservativa väljarna fanns en större andel som tror att deras barn i framtiden kommer få det bättre än vad de själva haft det, än som inte gör det. Övriga väljare ser en dystrare framtid för sina barn. Valet handlade alltså om klassfrågor och därmed blev höger-vänsterskalan återigen tydlig i politiken. En slutsats torde vara att en alternativ framtidsvision bör ses som en nyckelfråga för arbetarrörelsen. corbyn 1

Det var också ett val där media missade de politiska förändringar som var på väg. Stora delar av brittisk media har de senaste två åren spenderat en ansenlig mängd utrymme åt att attackera Corbyn och åt att stödja Labours interna kuppmakare. Sannolikt har dessa journalister också köpt högerns tal om att det inte finns politiska alternativ, och att partier måste ligga i mitten för att vinna val. Det är också för få journalister idag som gör ett gediget undersökande hantverk, och alltför många prioriterar istället att läsa opinionsundersökningar, pressmeddelanden och lyssna på utvalda fokusgrupper. Allt detta bidrog till att få kunde se, eller tro på, en framgång för Corbyn.

Svag konservativ regering

Den rådande situationen för Torypartiet är fortsatt mycket instabil, ironiskt nog med tanke på att Mays valkampanj i stort bestod av att upprepa mantrat att hennes ledarskap var “starkt och stabilt”. I ett försök att skapa en parlamentarisk majoritet har May nu inlett förhandlingar om en koalition mellan Tories och Democratic Unionist Party (DUP), det unionistiska och nationalkonservativa partiet i Nordirland. DUP är både emot abort och homosexuellas rätt att få gifta sig. Partiet är också en part i konflikten på Nordirland och har varit med om att bilda paramilitära grupper som legat bakom hundratals mord i Nordirland. Att vända sig till dessa har kritiserats av många, även inom Tory, som en desperat politisk handling. Det är oklart hur den konservativa regeringen ska lyckas bemöta de frågor som kom upp under valkampanjen med ett så pass reaktionärt stödparti. Om de lyckas skapa en koalition som håller ens över sommaren anses av många analytiker som osäkert, i synnerhet om Corbyn och Labourpartiet lyckas hålla kvar det politiska samtalet vid frågor om ojämlikhet och välfärd.

Corbyns valkampanj medförde att den politiska diskussionen breddats, och att politiska frågor diskuteras ur nya perspektiv. När terrorattacken i Manchester skedde befarade många att det skulle medföra en högervridning av hela valkampanjen och att Theresa May skulle kunna vinna röster på att propagera för hårdare tag, övervakning och repression. Istället kom den efterföljande diskussionen, tack vare Corbyn, att handla om att kriget mot terrorismen måste omprövas samt att de stora nedskärningar som gjorts inom offentlig sektor även drabbat polisen. Efter den katastrofala branden i Grenfell har en stor debatt växt fram som både kritiserar de nedskärningar av Londons brandkår som gjordes under den konservative borgmästaren Boris Johnson, och de drastiska försämringar i bostadsstandard som drabbat arbetarklassområden. Grenfellkatastrofen kan bli droppen som får bägaren att rinna över, med ett långt politiskt och rättsligt efterspel. Corbyn har utmärkt sig i kampanjen då han talar om arbetarklassen med respekt och värme, och med en förståelse för hur svårt det har blivit för många att få ekonomin att gå ihop. Arbetarklassen omskrivs inte till bidragsberoende personer i utanförskap, utan som människor utnyttjade av ett grymt och orättvist system. Istället för att var och en ska vara sin egen olyckas smed fokuseras debatten på strukturella problem.

Nyliberalismens kris

Både Brexit och det allmänna valet måste förstås mot bakgrund av den större politiska utveckling som skett globalt och i Storbritannien. Med Thatchers tillträde 1979 och Reagan 1981 har nyliberalismen varit den dominerande politiska ideologin under närmare 40 år, med privatisering och avreglering som ledord. Denna utveckling har varit särskilt stark i Storbritannien. Kulmen var finanskrisen 2008 då massiva summor av offentliga medel användes för att rädda banker som byggt upp en spekulationsekonomi. Nyliberalismen borde rimligtvis vara helt diskrediterat som politiskt system, men ett decennium senare är det i princip samma politik som råder, till stor del för att inget tydligt vänsteralternativ fått ett genomslag förrän nu.

Snarare har missnöjet kanaliserats högerut, och i Brexitomröstningen använde högern migranter och flyktingar som slagträ i debatten, något som var extra framträdande i Leave-kampanjen. Samtidigt har rasistisk politik länge förts fram och legitimerats av den brittiska regeringen, och är inte något unikt som sprungit upp i protest mot EU.

GoHome(1)Bland de mest flagranta exemplen finns den kampanj som Theresa May genomförde 2013, då som inrikesminister, när hon lät lastbilar köra genom London med budskapet “Go Home or Face Arrest” för att avskräcka migranter från att fortsätta vistas illegalt i Storbritannien.

En viktig förklaring till varför inget vänsteralternativ fångat upp missnöjet går att finna i den utveckling som socialdemokratin genomgått under samma period. Påverkade av den nyliberala utvecklingen kom nästan samtliga socialdemokratiska partier att röra sig mot mitten under 90- och 00-talet med politiska förslag om bland annat mer marknadsanpassning. Detta fick sitt tydligaste uttryck i den så kallade tredje vägens politik där Tony Blair och New Labour var vägledande i att socialdemokratin allt mer kom att se medelklassen som sin viktigaste väljarbas och omformade sin politik till att gynna denna grupp.

Det skedde en omfattande politisk koncentration runt den politiska mitten och medelklassens intressen, med följden att de politiska alternativen liknade varandra mer och mer. När den tidigare så inflytelserika socialdemokratin allt mer började överge arbetarklassen som politisk bas kom även de politiska skiljelinjerna att allt mindre präglas av en höger-vänsterdimension. Trots den förtroendeförlust som finanskrisen och dess följder innebar för nyliberalismen har socialdemokratin fått minskat inflytande, just för att de också varit formade av en nyliberal politik som de inte kunnat eller velat skilja sig från.

Även Brexit ska till stor del förstås som en önskan om ett alternativ till den rådande politiska ordningen. Det var dock ett val där de mest inflytelserika delarna av både Tories och Labour förordade Remain, men där oerhört många av de som förlorat på den nyliberala politiken, de som kan kallas för globaliseringens förlorare, valde att rösta för att lämna EU. Det förklarar också det stora stöd som UKIP fick under denna period. Med Corbyn kom dock Labour att erbjuda ett tydligt vänsteralternativ till Tories högerpolitik och det är talande att UKIP så gott som upplösts när skillnaden mellan de två stora partierna ökat.

Vänsterns möjlighet

Utvecklingen i Storbritannien borde vara en oerhörd inspiration för andra socialdemokratiska partier om att en annan politik inte bara är möjlig, utan även framgångsrik. I ett svenskt sammanhang visar det att om vänstern och arbetarrörelsen skulle artikulera och verkligen kämpa underifrån för ett politiskt skifte, kommer SD undermineras och politiken skifta fokus från invandring till klassfrågor.

Men den svenska socialdemokratin har mött Corbyns valframgångar med en besvärande tystnad. Kontrasten mellan de svenska socialdemokraternas favoritparoll “Alla ska med” (nu även med tillägget “ men ingen ska åka snålskjuts”) och brittiska Labours valslogan under Corbyn “For the many not the few” kunde inte vara större.   Den senare knyter även an till Occupy-rörelsens slagord “we are the 99 %“, och en stor andel av Corbyns anhängare kommer ur samma mylla som Occupy-rörelsen. Konflikt och klassperspektivet har återigen tagit plats i den politiska debatten. Valresultatet är den definitiva dödsstöten för Tony Blairs inflytande i Labourpartiet och “tredje vägens” politik. Högerfalangen med “Blairites” finns visserligen kvar i Labour och kommer säkert försöka motverka den pågående utvecklingen, men har blivit allt mer marginaliserade.

I nuläget är det en fråga om när, och inte om, det blir en Corbynledd regering. Då blir läget återigen ett annat. Den brittiska ekonomin har inte återhämtat sig från krisen 2008 och Brexit-förhandlingarna kommer bli tuffa. Den radikala vänstern kommer behöva utmana den reformistiska impulsen som fokuserar på nationellt intresse och ekonomi som i förlängningen innebär en prioritering av den brittiska kapitalist-klassens intressen. Ett annat viktigt krav kommer vara att försvaret av EU-migranters rätt att stanna i Storbritannien. EU måste bli synligt som den kapitalistiska och odemokratiska institution den är, med stängda gränser och skenande ojämlikhet.

Den utomparlamentariska vänstern behöver arbeta för att fortsätta mobiliseringen på gatorna, att inte låta politiken stanna i slutna rum och parlamentariska ritualer. Om arbetarklassen ska skörda några segrar och om Corbyn ska kunna överleva med en radikal politik på lång sikt, krävs det nätverksbyggande underifrån på klassbasis. Det är vad som kommer göra det möjligt att ta nästa steg mot en socialistisk samhällsomvandling. Närmast kommer det ske protester mot hur de boende behandlats före och efter brandkatastrofen i Grenfell, och därefter har det kallats till demonstration som kräver Theresa Mays avgång den första juli. Vi kan se fram emot en “summer of discontent”.

En artikel av Åsa Hjalmers & Patrik Vulkan
Åsa Hjalmers är gymnasielärare med mångårig erfarenhet som politisk aktivist i England.
Patrik Vulkan är lektor i sociologi med inriktning mot arbetsmarknad och välfärdsstat

Det här inlägget postades i Övrigt och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.