Skärmklipp2

Om nyliberalismens liv efter döden

en undersökning av nyliberalismens idé och sociala jordmån

Under och efter den senaste finanskrisen kom många att tala om nyliberalismens kris, men är detta fenomen verkligen i kris och – i så fall – på vilket sätt? Carl Wilén försöker att ringa in begreppet – och dess samhälleliga tyngd – utifrån en historisk, ideologisk och socio-ekonomisk förståelse.

Nyliberalismens död: från finanskrisen 2007 till Trump 2016

I samband med finanskrisen 2007 började allt fler tala om att nyliberalismens tid var över.1 Samtidigt har många letat förgäves efter de utbredda förändringar som skulle vittna om ett faktiskt skifte från nyliberal politik och ekonomi till något nytt. Kanske var det bara den uttalade nyliberala ideologin som blev utmanad i samband med finanskrisen, snarare än den nyliberala politiska och ekonomiska ordningen. Vissa menade till och med att ingenting alls hade hänt. På frågan ”vad består av nyliberalismen efter finanskrisen?” konstaterade sociologen Colin Crouch för några år sedan att svaret måste vara ”praktiskt taget allt.”2

Mot bakgrund av Brexit och Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet har frågan om nyliberalismen emellertid blossat upp på nytt. Nu, menar vissa, är nyliberalismens tid verkligen över. Brexit och Trump har gjorts till kärnan i en tolkning som beskriver en vändning från nyliberalism, den fria marknaden och globalisering mot protektionism, statliga ingripanden och ”America first”.3 Andra hävdar tvärtom att Trump snarare representerar nyliberalismens slutgiltiga förverkligande.4

Frågan om nyliberalismens död beror dock på vad vi egentligen menar med själva begreppet. I den här artikeln ska jag undersöka denna fråga. Problemet är att om frågan om nyliberalismen görs till en fråga om enbart idéer så har redan ett svar på den ursprungliga frågan givits: nyliberalismen är en idé eller ideologi. För att undvika detta problem kommer jag i det första avsnittet inte bara genomföra en idéhistorisk undersökning av begreppet nyliberalism utan även avsluta med att identifiera och urskilja fyra olika delar hos detta: nyliberalism som 1) doktrin eller ideologi (nyliberalism), 2) policy, 3) process (nyliberalisering) och 4) fas i kapitalismen som relaterar till dess klasstruktur och till olika former av kapitalackumulation.5

Dessutom kommer den idéhistoriska undersökningen i de resterande avsnitten fyllas på med en analys av den sociala och ekonomiska jordmån som nyliberalismen är rotad i, vilket i ett första steg kommer att leda mig till finanskrisen som bröt ut 2007, eftersom denna kris även har tolkats som en nyliberalismens kris, och i ett andra steg leda bakåt i tiden till mitten av 1970-talet och de kriser som bröt ut då, eftersom såväl finanskrisen som nyliberalismen i viktiga avseenden är sprungna ur dessa.

Genom fyrdelningen av begreppet och genom undersökningen av viktiga delar av dess ekonomiska och politiska historia hoppas jag att frågan om vad som står på spel för en marxistisk analys av nyliberalismen kan besvaras. Jag kommer alltså inte att ge något svar på om Brexit och Trump representerar nyliberalismen död (se istället övriga artiklar i detta nummer som i olika avseenden belyser denna fråga), men förhoppningsvis kan artikeln utgöra en grund för en sådan undersökning.

1929-1974: Nyliberalismen seger

Nyliberalismens storskaliga inträde på den politiska scenen skedde under 1970-talet genom en ideologisk seger över keynesianismen, som tidigare hade varit den dominerande ekonomiska doktrinen. Båda härstammar dock från mellankrigstiden och den stora depressionen som skakade världen 1929.

keynes

John Maynard Keynes

Vad bestod egentligen den förlorande ”ismen” av? Namnet kommer från John Maynard Keynes som mot slutet av 1920-talet kritiserade de teorier som antog att den effektiva marknaden av sig själv strävade mot jämvikt, eftersom de antar att vinst kommer att återinvesteras. Så är dock inte fallet, enligt Keynes. Tvärtom kan de av olika anledningar snabbt dras tillbaka från marknaden. Denna egenskap hos kapitalismen innebär, skriver Keynes, ungefär detsamma som om en jordbrukare skulle läsa väderleksrapporten på morgonen och bestämma sig för att sälja sitt jordbruk bara för att återvända några dagar senare när vädret ser mer lovande ut. Kortsiktig spekulation är alltså djupt destruktiv.6 Av denna anledning är marknaden i behov av medveten men indirekt stimulering med hjälp av statens ”synliga hand”.7

Keynes teori kunde legitimera en aktiv politik för ökade statsutgifter, full sysselsättning och sänkta räntor. Det är emellertid viktigt att komma ihåg att rörelsen från Keynes till keynesianism som ekonomisk doktrin och policy många gånger innebar att teorins progressiva potential begränsades och underminerades.8 I sina yttersta former kom keynesianismen att hävda att statens reformer och interventioner i kapitalismen kunde avskaffa ekonomiska kriser och leverera ändlös tillväxt.9 Även om denna avradikalisering – med Joan Robinsons uttryck – har kallats ”oäkta keynesianism” bör inte Keynes i originalversion romantiseras. Keynes själv accepterade många av den neoklassiska ortodoxins antaganden, inte minst den subjektiva värdeläran, och har därför själv bidragit till den så kallade oäkta keynesianismen.10

Uppfattningen om att keynesianistisk ekonomisk politik kunde hindra och – kanske till och med oskadliggöra – kapitalismens kriser utmanades av naturliga skäl under det krisdrabbade 1970-talet och lämnade plats för nyliberalismens inträde på scenen. Mer än så: Perry Andersson har till och med hävdat att nyliberalismen är den mest framgångsrika ideologin någonsin.11 Denna term är emellertid inte helt lätt att beskriva eftersom den har kommit att betyda så pass mycket. Det finns inte någon samstämmighet om vad nyliberalismen egentligen är för något.12

Dessutom, vilket förvärrar läget ytterligare för en undersökning av det slag som företas här, accepterar ytterst få som till dagligdags skulle kallas nyliberaler själva denna etikett.

Under 1930-talet fram till slutet av 1950-talet identifierade sig emellertid personer som vi idag tänker på som nyliberaler i hög utsträckning också själva som sådana.13 Under den här tiden användes termen nyliberalism främst för att beskriva en samling ekonomiska idéer som förknippades med namn som Friedrich Hayek, Milton Friedman, George Stiegler och Ludwig von Mises.14 Friedman flirtade med epitetet så sent som 1961.15 Samtliga deltog på det berömda Walter Lippmannsymposiet 1938 där Alexander Rüstow föreslog termen nyliberalism som ett avfärdande av kollektivism, socialism och laissez-faireliberalism.16

Ludwig von Mises 576x720

Ludwig von Mises

Anledningen till att denna skola överhuvudtaget överlevde var att nyliberalismen som ekonomisk teori fick tak över huvudet när den politisk-akademiska intellektuella och aktivistiska organisationen Mont Pelerinsällskapet bildades 1947 av Hayek, Friedman, Stiegler, von Mises, med flera. och när Institute of Economic Affairs (IEA) skapades 1955.17 Mont Pelerinsällskapets medlemmar var heterogena, men kan indelas i tre teoretiska och politiska läger: den tyska ordoliberalismen (med Alexander Rüstow m.fl.); den österrikiska skolan (med Hayek, von Mises, m.fl.); och den neoklassiska Chicagoskolan (med Friedman, Becker, Stigler, m.fl.).18

I denna organisation samsades alltså ordoliberalernas kombination av fri ekonomi och stark stat med såväl den hayekska kritiken mot centralbanken som institution och stöd för ett fritt bankväsende, där marknaden får möjlighet att realisera sin potential som informationsväsen, som med chicagoskolans argument för en oberoende centralbank.19 För oss oinvigda kan detta lätt leda till en del förvirring. Staten demoniseras samtidigt som den beskrivs som nödvändig.

Denna förvirring har att göra med att det är lätt hänt att tillskriva nyliberalismen den klassiska liberalismens uppfattning om ett tydligt motsatsförhållande mellan staten och marknaden, där argumentet är att staten ska dra sig undan från marknaden och där marknaden ska avregleras. Trots att många (inte minst nyliberaler själva) har placerat nyliberalismen (och sig själva) som förvaltare av Adam Smiths tänkande och den klassiska liberalismen är detta ett tveksamt drag. Nyliberaler skriver nämligen inte alls under på idén om den minimala nattväktarstaten hos den klassiska liberala traditionen. 20

I Never let a Serious Crisis go to Waste. How Neoliberalism Survived the Financial Meltdown (2013) argumenterar Philip Mirowski för att nyliberalismen i Mont Pelerinsällskapet bestod av ett antal förslag och program för att fylla, ta över och förändra den starka staten för att skapa frihet genom konstruktionen och bevarandet av marknader, snarare än laissez-faireliberalismens minimala stat. Kanske är det lämpligare att tala om omregleringar istället för avregleringar.21 Dessutom skiljer sig den nyliberala uppfattningen om marknader från såväl den klassiska liberalismen som från den neoklassiska skolan genom avståndstagandet från idén om att den skulle fungera som en anordning för allokering av fysiska resurser och varor; istället betraktas den som en informationsprocessor som överskrider varje individs förmåga att förstå och bedöma information (priser). Om marknaden skulle misslyckas beror det inte på marknadens brister utan på för lite marknad eller yttre hinder. Lösning är alltså mer marknad, med hjälp av en stark stat om så behövs. Marknaden är närmast något slags överlägset kollektivt väsen snarare än en samling atomistiska individer.22

I David Harveys bredare definition av nyliberalismen som teori i A Brief History of Neoliberalism (2005) återkommer viktiga delar av Mirowskis karaktärisering. Först och sist, skriver Harvey, är nyliberalismen en politisk-ekonomisk teori som hävdar att mänskligt välbefinnande bäst gynnas genom att individuella entreprenörsfriheter frigörs inom ett institutionellt ramverk som karaktäriseras av starka rättigheter till privat egendom, fria marknader och fri handel. Även Harvey betonar statens roll när sådana förhållanden ska skapas och bevaras. Exempelvis lyfter han fram dess roll för att upprätthålla pengarnas kvalitet, integritet och stabilitet. Staten ska också tillhandahålla de militära, polisiära och legala strukturer och funktioner som krävs för att upprätthålla privategendomen och för att garantera att marknaden fungerar. Vad mera är: om marknader inte existerar (för exempelvis vatten, land, utbildning, hälsovård, socialförsäkringar, miljöförstöring) ska de skapas – om nödvändigt av staten.23

Till skillnad från Mirowski argumenterar Harvey för att det är viktigt skilja mellan nyliberalism som (förvisso motsägelsefull och pluralistisk) ekonomisk teori och nyliberaliseringens faktiska pragmatism och ojämna implementering.24 ”Ismen” har att göra med nyliberalernas ekonomiska och politiska tänkande, till skillnad från nyliberaliseringen som snarare bör förstås som policy och process. I allmänhet har nyliberaliseringen som process inkluderat flexibilisering av arbetsmarknaden, av- eller omreglering av finansmarknaden samt finansialisering, avlägsnande av tulltaxa och statsunderstöd, privatisering av statsägda industrier och nyttigheter, kommodifiering av tjänster som tidigare har varit gratis och skifte från direkt och progressiv till indirekt och regressiv beskattning.25 Delar av denna utveckling har kommit att sammanfattas med termen ”Washington consensus”, som pekar mot den nyliberala policy som Washingtonbaserade institutioner som IMF och Världsbanken har villkorat sina lån till fattiga utvecklingsekonomier med sedan 1980-talet. Dessa politiska villkor för lån har inkluderat minskade statsutgifter, privatiseringar, liberalisering av marknader och låga skatter.26

Från 1970-talet inträffar något intressant; i takt med att nyliberalismen vinner inflytande är det allt färre som kallar sig nyliberaler. Dessutom försvinner uttrycket i hög utsträckning från ekonomskrået och blir istället ett allt vanligare uttryck inom samhällsvetenskapen och den allmänna politiska diskussionen. Dessa förändringar bidrar även till det breddade innehållet i termen från namnet på en ekonomisk teori till namnet på en policy och vidare till ett bredare, politiskt, ekonomiskt, ideologiskt, kulturellt, rumsligt och socialt fenomen.27 2005 inleddes en antologi som tar sig an nyliberalismen i den här breda meningen med följande utsaga: ”We live in the age of neoliberalism.”28 Det är alltså inte längre endast tal om 1) en doktrin eller ideologi (nyliberalism), 2) en policy eller 3) en process (nyliberalisering). Istället har vi nått fram till en fjärde nivån: 4) nyliberalism som beteckningen för en fas i kapitalismen som relaterar till dess klasstruktur och till olika former av kapitalackumulation. Uttrycket nyliberalism har således ömsat skinn från den strikt teoretiska meningen till att beteckna en hel epok.

2007: Finansiell och nyliberal kris

På samma sätt som keynesianismen stötte på svårigheter mot slutet av sin storhetstid i samband med det krisdrabbade 1970-talet kom nyliberalismen att bli hårt ansatt i samband med finanskrisen 2007. Denna dubbla kris för finanskapitalet och nyliberalismen har en gemensam historia som kan spåras drygt 40 år tillbaka i tiden. Jag ska börja med att säga något om finanskrisen och nyliberalismens roll i denna för att sedan spåra dessa dubbla kriser bakåt i tiden.

Den globala finanskrisen utlöstes av en bostadsbubbla i USA 2007. Redan 2006 syntes tecken på att något var fel. Antalet bostadsutmätningar i låginkomstområden började stiga på ett oroväckande sätt. Anledningen till att få lade märke till dessa tecken var förmodligen att många av de personer som blev av med sina bostäder var fattiga afro-amerikaner, immigranter och ensamstående kvinnor som i hög utsträckning lever i medieskugga.29 Istället dröjde det till mitten av 2007 innan ett krismedvetande började formas – nu började nämligen även mer välbärgad medelklass drabbas av utmätningar. Finanskrisen tidningDen första gruppen som inte längre kunde betala sina skulder hade fått så kallade subprimelån.30 Subprimelån kan kortfattat beskrivas som privata lån vilka ges i förhållande till värdet på de tillgångar som belånas istället för att värderingen sker i förhållande till betalningsförmåga. De är därför mycket sköra konstruktioner. Subprimelånen ökade dramatiskt runt 2003 när kreditvärdiga personer som inte redan hade lån blev allt färre. När bankerna marknad började torka ut vände de sig istället till så kallade ”ninjas” (personer med ”no income, no job, and no assets”).31

Denna marknad drabbades av krisen först, men snart spred den sig till alla former av finansiella tillgångar oavsett deras tidigare styrka eller säkerhet.32 Innan några praktiska reaktioner kom från statligt håll befann sig den globala ekonomin i den värsta recessionen sedan 1930-talets stora depression.33 Den 15 september 2008 hade krisen nått Wall Streets kärna och fick Lehman Brothers på fall. Detta blev till en katalysator som spred krisen vidare till finansmarknadens alla delar.34

Krisen som startade i USA och England spred sig alltså i det här läget snabbt och drabbade de svagaste länkarna i kedjan värst. När Euron hamnade i kris drabbades ett antal länder hårt: Grekland (medlem i eurosamarbetet sedan 2001), Spanien (medlem i eurosamarbetet sedan 1999), Portugal (medlem i eurosamarbetet sedan 1999). Island och Irland blev också snabbt indragna i krisen eftersom deras banker var djupt involverade djupt i den avreglerade finansmarknaden samtidigt som de inte hade samma ekonomiska muskler som USA och England.35 I flera av dessa länder är den efter tio år fortfarande pågående finanskrisen högst påtaglig. Idag kan det vara lockande att betrakta dem som begränsade kriser i givna länder, istället för en pågående kris orsakad av den nyliberala ekonomiska ordningen. Denna lockelse har utnyttjats systematiskt av nyliberaler som använt sig av frågan om statsskuld för att flytta fokus från frågan om regleringar av finansmarknaderna, trots att de enorma räddningspaket som genomfördes av den amerikanska staten under finanskrisen gjordes för att rädda privata banker och företag. Om de framstår som nationella kriser är det för att de har blivit gjorda till sådana.36 Om de krisdrabbade nationella ekonomierna har sitt ursprung i finansmarknadernas kärnor (Wall Street och The City) och om dessa i nuläget verkar vara stabila betyder inte detta att krisen är löst, utan bara att den – precis som kriser skjuts in i framtiden genom olika former av tillfälliga lösningar – har blivit tillfälligt flyttade i rummet och närsomhelst kan slå tillbaka mot systemet som helhet.

När kreditåtstramningen var ett faktum försökte många stater med USA i förarsätet rädda de olika bankerna från kollaps med enorma räddningspaket.37 Bankerna var ”too big to fail”. Till skillnad från de medborgare som inte kunde betala sina bostadslån fick bankerna skuldamnesti. Så går det till när vinster privatiseras och risker socialiseras i vad den slovenske filosofen Slavoj Žižek har kallat för en slags socialism för de rika.38

Så här i efterhand är det lätt att tänka att riskerna med den privata skuldsättningen borde ha varit uppenbara. Varför reglerades inte den ohämmade spekulationen? Varför såg ingen alla de varningstecken som trots allt fanns?

Ett svar som givits till den frågan är att nyliberala ekonomer och politiker både har dolt riskerna genom ideologisk verksamhet och medverkat till att skapa finanskrisen genom utvecklandet av finansiella innovationer och tekniker. Skulderna, som var osäkra som sådana, omvandlades dessutom till säljbara ”försäkrade” finansiella tillgångar – det är denna tekniska innovation som kallas för derivat. De olika skulderna klumpades samman och utsattes ytterligare en omgång av ”finansialisering” när de såldes vidare för ett paketpris – en tredje aktör spekulerade alltså på den eventuella risken hos ett antal subprimelån men kunde ta ut ränta så länge majoriteten av låntagarna kunde betala.39

I denna process var antagandet om att risken för utebliven avbetalning av skulderna kunde beräknas exakt samt försäkras finansiellt av stor vikt. Dessa beräkningar gjordes utifrån ett antagande om en slags evig prisökning på bostäder och den nyliberala föreställningen om att marknaden alltid har rätt.40 Mirowski menar till och med att de nyliberala ekonomernas ideologiska verksamhet och deras utveckling av finansiella tekniker är en av de viktigaste skillnaderna mellan krisen 1929 och 2008.41

Om detta stämmer är det inte förvånande att många förutspådde nyliberalismens död i samband med finanskrisen. Oavsett frågan om nyliberalismen verkligen underminerades av denna kris eller inte är det uppenbart att nyliberalerna kunde spela rollen som ideologer och utvecklare av finansiella tekniker först genom att utmana och besegra keynesianismen. Detta ger två anledningar att vända blicken bakåt mot 1970-talet. Det var under detta decennium som viktiga delar av de ekonomiska och sociala tendenser som blommade ut under finanskrisen började gro. Lösningarna på kriserna på 1970-talet lade grunden för finanskrisens utbrott drygt trettio år senare. Undersökning av denna fråga kommer även att kunna lägga grunden för en diskussion om keynesianismens och nyliberalismens ekonomiska och sociala grogrund.

1974: Nyliberalismens och finanskrisen gemensamma rötter

1973 och 1974 utbröt den första krisen av globalt mått efter andra världskriget. Några år innan dess, i augusti 1971, hade Bretton Woodssystemet brutit samman. Detta system skapades 1945 som ett svar på en allt mer spridd föreställning om att kraschen 1929 orsakades av avsaknaden av regleringar av valuta och av finansiell spekulation. En av systemets konstruktörer var Keynes. Bretton Woodssystemet vilade mot en förändring av maktbalansen mellan finanskapitalet, det produktiva kapitalet och arbetskraften, där finanskapitalet för tillfället hade förlorat mycket av sitt inflytande. Hela systemet bröt samman när USA inte längre ansåg sig tjäna på det och när finanskapitalet hade återtagit sin forna maktposition på bekostnad av arbetarrörelsen och det produktiva kapitalet.42

Dessa skiften i maktbalansen mellan kapitalismens viktigaste klasser utvecklades under en 30-årig period som tog vid efter andra världskriget och sträckte sig fram till början av 70-talet, som brukar kallas för ”rekordåren” på grund av den iögonfallande frånvaron av allvarliga kriser och den tillsynes oproblematiska tillväxten.43

Rekordåren har ibland beskrivits i termer av samförståndsanda, där arbetarrörelsen och kapitalet på något sätt skulle ha kommit överens om att sluta fred och där staten skulle ha använt sig av en keynesianistisk ekonomisk politik för att hindra att ekonomiska kriser bröt ut. Detta implicerar en föreställning om att det var keynesianismen som sådan som var själva orsaken till högkonjunkturen och att denna valdes för att förnuftiga makthavare kom överens om denna lösning, snarare än att rekordåren var ett resultat av konflikter, arbetarrörelsens allt starkare position, eftergifter från den härskande klassen inför hotet om revolutionär utveckling och av militär upprustning som stimulerade ekonomin.44 Föreställningen om en keynesianistisk epok eller kompromiss är problematisk av den enkla anledningen att det finns en hel del tecken på att de åtgärder som keynesianismen erbjöd inte sattes i verket som medveten policy förrän mot mitten av 1960-talet och början av 1970-talet i England, Tyskland och USA.45 Dessutom uppstår frågan varför keynesianistisk ekonomisk politik inte kunde lösa kriserna som närdes mot slutet av 1960-talet och blommade ut mot mitten av 1970-talet.

Snarare än ett resultat av samförståndsanda var rekordåren följden av konflikt och arbetarklassens relativa styrka i maktbalansen med kapitalet. Under rekordåren hade den höga tillväxten tillåtit att arbetarklassen via en alltmer utbyggd välfärdsstat och via högre löner kunde tillägna sig en större del av produktionsöverskottet samtidigt som det produktiva kapitalet kunde tillgodogöra sig vinst. De ökade lönerna och den utvidgade välfärdsstaten var i en direkt mening ett resultat av arbetarrörelsens mobilisering och organisering, men de segrar som vanns var även villkorade av maktbalansen mellan arbete och kapital som i sin tur påverkades av borgerlighetens rädsla för det konkurrerande systemet i öst, hotande strejker, uppror och revolution, den massiva upprustningen under kalla kriget och den lika massiva förstörelsen under andra världskriget som gjorde att utrymmet för den tillväxt som låg till grund för rekordåren var stort. Tillsammans innebar detta att arbetslösheten var låg, vilket pressade lönerna uppåt och gav arbetarklassens självförtroende och en god utgångspunkt i konflikten med kapitalet.46

Mot slutet av 60-talet stötte kapitalet alltså på allt större hinder i sin strävan efter högre vinster. Ur dess synvinkel var en utökad tillgång till foglig och billig arbetskraft ett akut problem om vinsterna skulle kunna ökas. Hur överskreds då detta hinder? Hur löstes 70-talets kriser?

Ett sätt var att uppmuntra invandring. 1965 slöts en ”Immigration and Nationality Act” i USA som gav dess kapital tillgång till världens arbetskraftsreserv. Mot slutet av 60-talet försökte man med samma strategi även i Frankrike, England, Tyskland och här i Sverige.47 Ett annat sätt var att utveckla teknik som krävde färre antal arbetare. Ett exempel på detta är robotiseringen av bilindustrin som skapade arbetslöshet.48

Om dessa strategier för att övervinna arbetarklassens makt misslyckades fanns det på 80-talet makthavare som Ronald Reagan, Margaret Thatcher och general Augusto Pinochet som beväpnade med den nyliberala ideologin var beredda att utmana och begränsa arbetarklassens organisering med hjälp av staten. Under 80- och 90-talet attackerades arbetarrörelsens organisering samtidigt som fokus skiftades från en politik för full sysselsättning till en politik som bekämpade inflation.49 I vissa fall skapades arbetslöshet medvetet för att minska arbetarrörelsens makt och handlingsutrymme.50 Kapitalet flyttade även till platser där det fanns stora mängder oorganiserade arbetare, villiga att ta ett jobb för en låg lön.

Under de senaste 25 åren har ojämlikheten och arbetslösheten ökat.51 Parallellt har kapitalet – framförallt finanskapitalet – återtagit sin maktposition, ökat sina vinster och fått tillgång till billigare och mer disciplinerad arbetskraft. Denna lösning skapade emellertid nästa hinder som ställde sig i vägen för kapitalets vinstjakt. En försvagad arbetarklass och större reservarbetskraftsarmé resulterade i en stagnerande reallöneutveckling eftersom fler hade varit beredda att ta ett jobb med sämre villkor. Detta innebar i sin tur att det fanns färre som hade råd att köpa de varor och tjänster som producerades. De ökande vinsterna innebar alltså på en och samma gång ett hot mot vinsterna eftersom den samlade efterfrågan i förhållande till tillväxten minskade. Kapitalet saknade kort sagt en marknad. Hur löstes detta problem?

En form av lösning var att exportera kapital och skapa nya marknader. Denna strategi är förvisso lika gammal som kapitalismen själv, men från 70-talet och framåt intensifierades skuldfinansieringen av ett stort antal utvecklingsländer. Detta ledde till en skuldkris på 80-talet där mer än 40 länder i framförallt Afrika och Latinamerika fick problem med betalningarna. När denna kris inträffade fick IMF, som nu var arbetsplats för en stor mängd nyliberala ekonomer, uppdraget att se till att pengarna kom tillbaka till de västerländska långivarna. En viktig del av denna process var IMF:s strukturanpassningsprogram som innebar mer monetaristism och nedskärningspolitik som ett villkor för att dessa länder skulle få ytterligare lån och undvika kollaps.52 En annan form av lösning kom till stånd från 1980-talet och framåt när den enorma kinesiska marknaden öppnades. 1989 föll Berlinmuren och gränserna för kapitalets utbredning österut upphävdes. Skärmklipp4

Men det fanns även ett annat sätt att lösa problemen med efterfrågan när lönerna stagnerade på bekostnad av vinsterna. Skillnaden mellan löntagarnas sjunkande löner och deras tidigare köpkraft täcktes med hjälp av uppfinningen av kreditkort samt av ökad privat skuldsättning. När bostadsbubblan expanderade växte även idén om låntagarens kreditvärdighet eftersom den beräknas på antaganden om tillgångarnas värde och inte på verklig betalningsförmåga – vilket i sin tur även hjälpte till att upprätthålla efterfrågan.53 Dessutom avreglerades finansmarknaden under 80- och 90-talet vilket innebar att nya former av vinster kunde skapas. Det är intressant att notera att spekulation på skulder och framtida kontrakt ända fram till 90-talet betraktades som illegal aktivitet i många amerikanska stater. Men med hjälp av Milton Friedman och en stark nyliberal lobby legaliserades denna form av spekulation.54

Tillsammans med pengar från bostadsaffärer kunde alltfler konsumera med hjälp av kreditkort och andra kreditformer.55 Den konsumtion som tidigare finansierats med löner täcktes således upp av ökad privat skuldsättning. Utan denna förändring hade vi med mycket stor sannolikhet fått uppleva allvarligare kriser långt tidigare än 2007.56

Detta betyder att finanskrisen (kreditåtstramning) är rotad i det sätt som kapitalet löste problemet med sviktande efterfrågan (kreditutökning) som i grund och botten hade kunnat utvecklas till en överproduktionskris. Detta är även ett exempel på hur ackumuleringen av kapital i form av vinster och finansialisering av tillgångar är tätt sammankopplade i kapitalismen i allmänhet och där den finansiella sidan kommit att dominera under de senaste 40 åren.57 Nyliberalismen skulle kunna beskrivas som en finansvänlig lösning på den haltande kapitalackumulationen mot slutet av rekordåren.58

Idag vet vi att skapandet av nya marknader och skapandet av skuld inte kunde fortsätta i all evighet och att lösningarna på en hotande överproduktionskris i slutändan resulterade i den allvarligaste krisen sedan 30-talet. Efter de senaste 40 årens krisande kapitalism blir det allt svårare att förstå rekordåren som kapitalismens normaltillstånd.

1974-2017: Återupprättande av klassmakt i krisens kölvatten

Dessa nedslag i nyliberalismens och finanskrisen gemensamma historia har gett fyrdelningen av begreppet nyliberalism ett innehåll. Mot denna begreppsliga och historiska bakgrund står det helt klart att det inte räcker att förstå nyliberalismen som doktrin och policy. I sådana fall hade det räckt med en ideologisk förändring eller en förändring av den ekonomiska politiken för att göra sig av med nyliberalismen.59 Snarare erbjöd de nyliberala recepten på problemet med kapitalackumulation kortsiktiga lösningar – även om dessa endast flyttade problemet i tid och rum som kom tillbaka och skapade nya kriser. Samtidigt skulle det förmodligen vara att gå alldeles för långt att kalla keynesianismen för en reflektion eller ett resultat av krisen 1929 och rekordåren samt nyliberalismen för ett resultat av krisen 1973-74 och en förhoppning om att kapitalackumulationen skulle kunna återupprättas. Detta skulle innebära att dessa ismer och former av ekonomisk politik blott är en överbyggnad som orsakats av den ekonomiska basen. Det vore dock ännu mer problematiskt att anta att dessa ismer inte har något alls med kapitalismens utveckling att göra och att de skulle representera ett slags öppet val mellan olika ideologier eller teorier.

Harvey argumenterar för att nyliberalismen sammantaget bör förstås som en politisk ideologi som har syftat till att återetablera goda villkor för kapitalackumulation samt återtagande av den klassmakt som började hotas mot slutet av 1960-talet.60 Denna ideologi har slagit rot på ett ojämnt sätt, vilket synliggörs genom uttrycket nyliberalisering. Vad det gäller kapitalackumulationen verkar det rimligt att hävda att nyliberalismen förvisso var ett val, men ett val som blev allt svårare att undvika i den mån som kapitalet skulle kunna expandera.61 Detta innebär emellertid inte att nyliberalerna lyckades med att återetablera de höga vinsterna från rekordåren, även om det enligt Harvey gick desto bättre med återupprättandet av klassmakten.62

Marxisterna Gérard Duménil och Dominique Lévy delar Harveys argument, men går ett steg längre och hävdar att nyliberalismen bör förstås som en ny social ordning och epok där de rikaste individernas makt och inkomster återetablerades efter en period präglad av bakslag för denna grupp och i samband med en strukturell kris för kapitalismen som system. Denna övre del av kapitalistklassen benämns som finanskapitalister.Skärmklipp6

Oavsett om man bör förstå nyliberalismen som en kombination av ideologi (-ism) och process (-isering) eller som en epok bör den intellektuella historien om förhållandet mellan keynesianism och nyliberalism skrivas stadigt förankrad i kapitalets dramatiska 1900-talshistoria, men utan att helt och hållet låta dem drunkna i dessa vatten. För uppfattning om nyliberalism som process och som fas i kapitalismen gäller hursomhelst att själva det kapitalistiska systemet måste utmanas om nyliberalismen ska kunna utmanas.64

2007-2017: Nyliberalism utan nyliberaler?

I november 2008 besökte drottning Elisabeth II London School of Economics. Varför, frågade hon med en självklarhet som endast en feodal monark skulle kunna uppvisa, förutsåg ingen finanskrisen? Ekonomerna kunde dessvärre inte svara på den frågan direkt. Några månader senare arrangerade de istället ett seminarium för att formulera ett svar till hennes majestät. Ekonomernas förklaring till finanskrisen handlade om att den egna kåren uppenbarligen låtit önsketänkande och hybris ta plats på bekostnad av ett kritiskt förhållningssätt.65 Krisen kan alltså enligt detta svar förklaras av ekonomernas psykologiska tillstånd och teoretiska brister.

Även den tidigare chefen för Federal Reserve Alan Greenspan är självkritisk. Han erkände inför kongressen att finanskraschen visade den nyliberala monetarismens bristfällighet som ekonomisk teori och policy.66 Det verkade med andra ord som om nyliberalismen hade förlorat sitt momentum.

Greenspans efterträdare Ben Bernanke var emellertid inte alls lika ångerfull. Han har till och med sagt att: ”Jag anser inte på något vis att krisen kräver av oss att vi ska ompröva nationalekonomin och finansvetenskapen från grunden.”67 Och nog är det så att det är svårt att finna tydliga tecken som visar att utvecklingen i grunden har slagit in på en annan väg. Däremot finns spridda utslag av ånger i den nyliberala ekonomkåren och svårigheter att finna några självbetitlade nyliberaler. Mirowski har skrivit en hel bok om hur nyliberalerna har ömsat skinn och börjat kalla sig andra saker, samtidigt som nyliberalismen har triumferat och gått stärkt ur finanskrisen.68 Det är därför som Crouch konstaterade att praktiskt taget allt består av denna den mest framgångsrika ideologin någonsin.69

Idag verkar det vara oåterkalleligheten hos just de nyliberala reformer som tidigare försköt den hotande överproduktionskrisen i tid och rum med hjälp av avregleringar och ökad individuell statlig skuldsättning som är det största hotet mot kapitalackumulation.70 Hittills har vi inte sett ett tillräckligt kraftfullt politiskt alternativ med kapaciteten att ändra den ekonomiska och politiska riktningen. Dessutom existerar inte de villkor (arbetarrörelsens styrka, systemkonkurrens mellan öst och väst och rädslan för revolution hos borgerligheten som fick kapitalet att gå med på vissa reformer, den tillsynes oändliga tillväxten, militär upprustning, etcetera) som var för handen under rekordåren.

Hur ska vi bedöma föreställningen om att Brexit, Trump och andra aktuella politiska skeenden representerar slutet för den nyliberala eran? Dessa händelser måste först och sist undersökas var för sig, eftersom de skiljer sig på viktiga sätt (exempelvis finns det progressiva och internationalistiska anledningar att stödja Brexit, vilka man får leta länge efter i fallet Trump). Samtidigt finns det förutsättningar i de olika fallen som förenar dem, vilka denna artikel har ägnat sig åt att undersöka – finanskrisen som fortfarande pågår 10 år efter sitt utbrott, förhållandet till 40 år av nyliberal politik och ökande ojämlikhet, arbetarklassens och -rörelsens minskande makt, etc.71

Skärmklipp5JPGÄven om något uttömmande svar på frågan om nyliberalismens död eller liv efter döden inte kommer att erbjudas här borde under alla omständigheter dessa förutsättningar ingå i svaret. Dessutom visar min undersökning av begreppet nyliberalism att det är fullt möjligt att nyliberalismen som hegemonisk ”ism” utmanades av finanskrisen 2007-2008 och fick ytterligare en dödsstöt med BREXIT och Trump, samtidigt som nyliberaliseringen fortgår och den nyliberala epoken fördjupas snarare än går upp i rök. Allt detta återstår dock att se.

En marxist bör dessutom vara försiktig med användningen av begreppet nyliberalism. Det finns nämligen viktiga politiska risker med uttrycket om det inte förankras stadigt i en analys av kapitalismen. Alltsedan ”World Social Forum” i Seattle 1999 har vänstern riskerat att förlora organisationer och aktivister till ett antinyliberalt politiskt program som hade kunnat vara en del av en antikapitalistisk kamp för socialism. Denna utveckling har även resulterat i viktiga strategiska problem och tveksamma allianser.72 Dessutom må keynesianismen ha varit en ekonomisk doktrin som den antikapitalistiska vänstern har anledningar att föredra framför nyliberalismen, men detta får inte skymma sikten för det faktum att båda är sprungna ur specifika politiska och ekonomiska konjunkturer i kapitalismens historia och att de i grund och botten består av olika förslag på hur kapitalackumulation ska gå till.

Ett skäl till att använda termen nyliberalism – trots att det råder så pass stor förvirring i användningen av begreppet i allmänhet och trots att det riskerar att flytta fokus från kapitalism och antikapitalism till nyliberalism och antinyliberalism – är att den ekonomiska politiken, processerna och den ekonomiska utvecklingen som tog vid i mitten av 70-talet och satte punkt för rekordåren är i behov av en beteckning. Om vi inte talar om detta skifte som ett skifte till nyliberalism/isering får vi leta efter eller skapa andra termer.

Oavsett om Brexit, Trump och andra aktuella politiska händelser representerar förverkligandet av nyliberalismen eller dess underminering är det fråga om ett – förvisso motsägelsefullt – slag mot de eliter som har dominerat politiken och ekonomin under de senaste 40 åren. Men detta innebär inte på något vis att exempelvis Trump skulle vara ett hot mot kapitalackumulationen som sådan. Snarare betyder det att han eventuellt representerar andra intressen inom kapitalet. Samtidigt är det viktigt att påpeka att det inte alls står klart att Trump skulle vara något annat än finansvänlig. En viktig ingrediens i den nya amerikanska administrationen är ”reaganism” – det vill säga avreglering, sänkta skatter och militära utgifter.73 Vad som har kommit upp till ytan i samband med den senaste tidens politiska händelser är de inre splittringar som finns inom kapitalet och hur de kommer till uttryck genom en kamp över staten som ett verktyg för olika former av kapitalackumulation och ett lika motsägelsefullt uttryck för protest från alla de som drabbats av nyliberalismen. Återigen kommer vi emellertid tillbaka till frågan om vad som egentligen menas med nyliberalism.

Carl Wilén är doktorand i sociologi och skriver en avhandling om den haitiska revolutionen.

1 Mirowski, Philip. Never let a Serious Crisis go to Waste. How Neoliberalism Survived the Financial Meltdown. London/New York: Verso, 2013.

2 Colin Crouch citerad i Mirowski, 2013: 14.

3 Se exempelvis West, Cornel. Godbye, American Neoliberalism. A new Era is here. Guardian. 2016-11-17. https://www.theguardian.com/commentisfree/2016/nov/17/american-neoliberalism-cornel-west-2016-election

4 Weeks, John. Trump’s Vicotry Represents the Fulfillment of Neoliberalism, not its Failure. Open Democracy. 2016-11-13.

https://www.opendemocracy.net/john-weeks/trumps-victory-is-fulfilment-of-neoliberalism-not-its-failure; se även Callinicos, Alex. The Neoliberal Order Begins to Crack. International Socialist Journal. Vol. 154 (2017) och Mattias Börjessons artikel i detta nummer.

5 Förutom dessa finns ytterligare ett lika inflytelserikt som problematiskt begrepp om nyliberalism inom samhällsvetenskapen, som må vara intressant som ett kulturellt fenomen men som faller utanför ramarna för den här artikelns fokus: nyliberalism som normativt förnuft och styrningsrationalitet, se exempelvis Foucault, Michel. Biopolitikens födelse. Collège de France 1978-79. Hägersten: Tankekraft, 2014; Brown, Wendy. Undoing the Demos: Neoliberalism’s Stealth Revolution. New York: Zone Books, 2015.

6 Keynes, John Maynard. The General Theory of Employment, Interest and Money. New York: BN Publishing, 2008 1936: 18-21; Ingham, Geoffray. Capitalism. Cambridge: Polity, 2008/2011: 44-6.

7 Ibid: 18-21; Ingham 2008/2011: 48.

8 Ingham 2008/2011: 195-8.

9 Lapavitsas, Costas. Mainstream Economics in the Neoliberal Era. I Neoliberalism. A Critical Reader. Saad-Filho, Alfredo och Johnston, Deborah (eds). London: Pluto Press, 2005: 32-3.

10 Harman, Chris. Zombie Capitalism. Global Crisis and the Relevance of Marx. London: Bookmarks, 2009: 162; Lapavitsas 2005: 32-3.

11 Anderson, Perry. Renewals. New Left Review, nr. 1 (2000): 13.

12 Clarke, John. Living with/in and without neo-liberalism. Foocal – European Journal of Anthropology. Nr. 51 (2008): 138.

13 Stedman-Jones, Daniel. Masters of the Universe. Princeton: Princeton University Press, 2012: 6-9; Mirowski 2013: 38.

14 Mirowski 2013: 38.

15 Ibid: 38.

16 Stedman-Jones 2012: 6.

17 Mirowski 2013: 42; Davidsson, Neil. What was Neoliberalism? In Neoliberal Scotland: Class and Society in a Stateless Nation. Davidsson, Neil; McCafferty, Patricia and Miller, David (eds.) Newcastle: Cambridge Scholars Publishing, 2010: 10.

18 Mirowski 2013: 42-7.

19 Davidsson 2010: 7; Mirowski 2013: 189-90.

20 Ibid: 3-10.

21 Mirowski 2013: 16, 40.

22 Mirowski 2013: 40, 334.

23 Harvey, David. A Brief History of Neoliberalism. Oxford University Press: Oxford, 2005: 2; Harvey, David. Neoliberalism as Creative Destruction. The ANNALS of the American Academy of Political and Social Science. Vol. 610, Nr. 21 (2007): 22.

24 Ibid: 21.

25 Ibid: 35-9; Davidsson, Neil. Nationalism and Neoliberalism. Variant Nr. 32 (2008): 36.

26 Ingham 2008/2011: 245n.

27 Rajesh Venugopal. Neoliberalism as Concept. Economy and Society, Vol. 44, Nr. 2 (2015): 168-9.

28 Saad-Filho, Alfredo och Johnston, Deborah. Introduction. I Neoliberalism. A Critical Reader. Saad-Filho, Alfredo och Johnston, Deborah (eds). London: Pluto Press, 2005: 1.

29 Harvey, David. The Enigma of Capital. London: Profile Books, 2010: 1.

30 Ingham 2008/2011: 227.

31 Ibid: 241.

32 Ibid: 229.

33 Ibid: 227.

34 Ibid: 242.

35 Ibid: 247.

36 Mirowski 2013: 172, 313, 347.

37 Ibid: 230.

38 Žižek, Slavoj. Slavoj Žižek at Occupy Wall Street: ”We are not dreamers, we are the awakening from a dream which is turning into a nightmare”. Verso. 2011-10-10. http://www.versobooks.com/blogs/736-slavoj-zizek-at-occupy-wall-street-we-are-not-dreamers-we-are-the-awakening-from-a-dream-which-is-turning-into-a-nightmare (hämtad 2015-11-10).

39 Ingham 2008/2011: 239; jfr. Krugman, Paul. How Did Economists Get It So Wrong? New York Times. 2009-09-14.

40 Ingham 2008/2011: 239.

41 Min översättning, Mirowski 2013: 172.

42 Ingham 2008/2011: 85-7, 209-10.

43 Harvey 2010: 12, 29-30.

44 Ingham 2008: 196.

45 Bleany, Michael. The Rise and Fall of Keynesian Economics. London: Macmillan, 1985: 101, jfr. Harman, 2009: 165-8; Davidsson 2010: 10-1.

46 Harvey 2010: 12, 29-30.

47 Harvey 2010: 14.

48 Harvey 2010: 14; Davidsson 2010: 28.

49 Harvey 2010; Krugman 2009.

50 Davidsson 2010: 28

51 Harvey 2010: 15.

52 Harvey 2010: 19.

53 Ingham 2008/2011: 239.

54 Ibid: 235-6.

55 Harvey 2010: 17.

56 Ingham 2008/2011: 114.

57 Ibid: 114-5.

58 Saad-Filho, Alfredo och Johnston, Deborah 2005: 4.

59 Harman 2007.

60 Harvey 2007: 29.

61 Davidsson 2010: 20.

62 Harvey 2007: 29

63 Duménil och Lévy 2005: 9.

64 Ibid.

65 Ingham 2008/2011: 253

66 Ibid: 231.

67 Min kursivering, Bernanke citerad i Mirowski 2013: 189.

68 Ibid: 356.

69 Crouch citerad i Mirowski 2013: 14.

70 Ingham 2011: 249.

71 För en mer uttömmande analys av skillnader och likheter, se Callinicos, Alex. The end of World News. International Socialist Journal. Vol. 153 (2016).

72 Jfr. Harman 2007.

73 Callinicos 2017.

Det här inlägget postades i Övrigt. Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.