Gandhi 3.0 för vår tid

Det indiska benranglet”, det var det nedsättande epitet som Leo Trotskij vid ett tillfälle gav den kontroversielle befrielseledaren och ideologen Mohandas K. Gandhi. Men har inte vi med hjärtat till vänster idag något att lära av Gandhi? Tord Björk tar oss med på en exposé – med den indiske profeten som ressällskap – över folkrörelsemotstånd nu som då.

Kan socialister lära sig något av Mohandas K. Gandhis icke-samarbetsstrategi? Det var frågan Röda rummets

redaktion ställde till mig för en artikel till tidskriften. Eftersom jag just försöker att avsluta ett bokprojekt för utgivning i Indien, om Gandhi och indiska folkrörelsers påverkan på folkrörelser i Norden från 1917 fram till våra dagar, passade uppdraget väl.

Ställs frågan om Gandhi kan lära folkrörelser något idag som är av betydelse för socialister så är svaret klart ja. För de socialister som inser att det socialistiska projektet i dess statscentrerade eller dess antistatscentrerade anarkistiska form är i kris kan det vara av vikt för att komma vidare, ett intresse för folkrörelser av Gandhis typ är värdefullt för att förstå den tid vi lever i och hitta vägar framåt. I denna artikel ska jag försöka utveckla varför med exempel samt avsluta med en hoppfullt utopisk bild av hur Gandhis positiva inflytande kan se ut i framtiden – efter de två första epokerna under hundra år – en Gandhi 3.0 för vår tid.

Om frågan begränsar sig till om socialister kan lära sig något av Gandhis icke-samarbetsstrategi blir svaret kort. Nej, det går inte eftersom själva poängen med Gandhi är att hans strategi är odelbar. Den borgerliga metoden att missbruka Gandhi genom att ljuga ihop en bild av honom som enbart förespråkare av icke-våld, skild från hans totala vägran att ge efter för imperialismen, är ett sätt att missbruka honom. Den kan vara framgångsrik för den som vill behålla den rådande världsordningen. Metoden är i flitigt bruk i vida kretsar från höger till vänster för att med hjälp av Gandhi eller liknande synsätt fördöma våld i politiken, som om det går att skilja från nödvändigheten att göra motstånd mot det rådande systemet. Denna metod att stympa Gandhi har också med hjälp av den amerikanska fredsrörelsens professionalisering kommit i omfattande bruk i välfinansierade NGO-kampanjer för regimförändringar frikopplade från socialt ifrågasättande av samhället. Denna form av stympning är inte en lika användbar metod för de som vill ändra det rådande samhällssystemet, även om mer begränsade sätt att inspireras av Gandhi kan göra nytta ibland.

Nordiska miljö- och solidaritetsaktivister uttryckte behovet av att återta Gandhi från denna stympade version i ett manifest inför Saltmarschjubileet 2005:

Det är dags att återta Gandhi. Den systemkritik som Gandhi arbetade för innefattade inte bara en befrielse från utländska förtryckare. Den innebar också bredare systemkritik och konstruktiva program för förändring samt personlig utveckling. Idag finns det risk för att Gandhi håller på att förvandlas till ett verktyg för de som vill sprida passivitet. Skyms hans uppmaning till konfrontation med förtryckande system undan till fördel för ett systemanpassat passivt motstånd? Vi … ser det som viktigt att Gandhis uppmaning till mod och radikal kamp mot förtryckande samhällssystem tas tillvara. Mot en syn på Gandhi som en superhjälte som kräver av alla oavsett situation att de avstår från att försvara sig med våld vill vi sätta in honom i sitt sociala och historiska sammanhang. Gandhi själv var kritisk mot de som använde tanken på ickevåld som en ursäkt för att vara passiva.”

 

Begreppet passivt motstånd är det som kanske skapat mest missförstånd. Amerikanen Mark Shepheard menar att Gandhi pekade på tre sätt att förhålla sig till förtryck och orättvisor: En var den feges väg, att acceptera det som var fel och ge sig iväg därifrån. Den andra var att stå kvar och ta till vapen. Den tredje menade Gandhi var den bästa och krävde mest mod, att stå upp och kämpa enbart med icke-våldsliga medel, även med risk för sitt eget liv.

 

Efter att Gandhi använt begreppet passivt motstånd själv problematiserade han det och ersatte det med satyagraha, en hopsättning av sanskritorden för sanning och hålla fast vid. Det såg han som en synonym för kraft, den kraft som är född av sanning och kärlek eller icke-våld. Han såg satyagraha som de starkas vapen som inte lämnar något utrymme för våld under några omständigheter alls, och det insisterar alltid på sanningen. Passivt motstånd menade han kunde innefatta även våld. Han tog här konkret upp suffragetternas kamp där våld blivit ett påtagligt inslag.

Hind Swaraj är den bok där Gandhis synsätt mest kommer till uttryck. Han skrev den på resan hem från London till Indien 1909 – i spåren av sina erfarenheter av politisk kamp i Sydafrika – i en tid när man på en vanlig resa mellan kontinenterna kunde skriva ett helt ideologiskt livsverk. Boken finns sedan länge översatt till svenska och översattes till bland annat finska och estniska 2005 i samband med Saltmarschens 75-års-jubileum. Den skrevs på gujarati men förbjöds på detta språk av britterna, som styrde Indien, men tilläts bli utgiven på engelska. Man räknade med att de indier som kunde engelska var så väl indoktrinerade att de inte skulle ta till sig budskapet om hur man skulle ersätta britternas styre med självstyre.
Jag har inte satt mig in i Gandhis tänkande så mycket utan har mer ur ett folkrörelseperspektiv studerat Gandhis påverkan på folkrörelser transnationellt och särskilt på Norden. Alltså mer intresserat mig för Gandhis praktik och strategi än hans ideologi. Några ord om Hind Swaraj är dock på sin plats. Hind Swaraj kan översättas som indiskt självstyre även om det inte ger hela innebörden. I boken beskriver Gandhi sin syn på Swaraj, modern civilisation, mekanisering och annat.

Gandhi har fyra teman som strukturerar hans argument: För det första hävdar han att det inte räcker med att britterna lämnar Indien. Han kritiserar de som ”önskar engelskt styre utan engelsmän”. Det vore att anta en brittisk typ av samhälle.
För det andra hävdar Gandhi att ett indiskt oberoende endast är möjligt genom vad som ibland översätts otillräckligt med passivt motstånd. Snarare än att fördöma våldet argumenterar Gandhi för att det är kontraproduktivt. ”Kärlekens och medlidandets kraft är oändligt större än våldets kraft. Det finns skada i utövandet av brutalt våld, aldrig i medlidandets kraft.” (egen översättning). Detta är ett genomgående tema i hela Hind Swaraj.


För att utöva passivt motstånd, förklarar Gandhi att indier ska använda sig av Swadeshi (självtillit). Det innebär att vägra all handel och förbindelser med britterna. Det är detta som är icke-samarbetsstrategin. Han vänder sig till engelsmännen när han säger: ”Om ni inte erkänner våra krav kommer vi inte längre vända oss till er. Ni kan bara regera över oss så länge vi förblir de styrda; vi kommer inte längre ha några kontakter med er.” (egen översättning). Engelska Wikipedia ger en delvis förminskande kommentar men ändå en som tillför något: Gandhi kommer med ett intressant argument här: ”Om britterna vill ha Indien för handelns skull, ta bort handel från ekvationen.”

Slutligen argumenterar Gandhi för att Indien aldrig kommer att bli fritt om inte den västerländska civilisationen avvisas. I texten är han djupt kritisk mot den och hävdar att ”Indien har dragits ner till botten, inte under den engelska hälen, men av den moderna civilisationen.” Han talar här om civilisation, inte bara i förhållande till Indien. ”Västerländska civilisationen är sådan att man bara måste ha tålamod och så kommer den förstöras av sig själv.” (egen översättning). Det är ett djupt fördömande. Inte bara är den västerländska civilisationen skadlig för Indien, den är generellt skadlig.

Gandhi 1.0

Gandhis civilisationskritiska synsätt leder till en samlad strategi där det är kombinationen av ett konstruktivt program, motstånd mot imperialismen och självtillit som är kärnan. På klassiskt folkrörelsevis såg han det också viktigt att leva som man lär, vilket varit ytterligare en orsak till hans långvariga inflytande. Man kan beskriva detta ursprungliga gandhianska ingripandet som en del av bonderevolutionerna i länder som Ryssland, Mexiko och Indien.


Den nordiska förbindelsen med gandhianismen kan man lära en hel del av. Kontakterna med Gandhi startade redan innan han blev anlitad av bönder för att leda kampen mot det brittiska styret. Det var danska missionärskvinnor i den grundtvigska folkrörelsetraditionen som besökte honom i hans ashram i februari 1917. Ur detta föddes livslång vänskap och den moderna europeiska solidaritetsrörelsen med tredje världen. De kvinnliga missionärerna förbjöds snart av Danska missionen att ha kontakt med uppviglaren Gandhi, men åkte hem till Danmark och skaffade nya bidrag till en egen skola för kvinnor i Gandhis anda. En skola i det nationella system Gandhi sökte bygga upp som förenade handens och tankens kraft, därtill den enda som överlevde ända fram till befrielsen 1947.

Detta bidrog till att den internationella solidaritetsrörelsen Friends of India kunde starta 1930 med danskan Ellen Hörup som grundare. Den tog i bruk de metoder som senare kom att tillhöra standardmetoderna för en solidaritetsrörelse: att åka till landet ifråga och ta sig genom alla spärrar myndigheter sätter upp för att hindra att information kommer ut, starta regelbunden nyhetsförmedling, påverka politiken – inte minst i detta fall Nationernas Förbund dit huvudkontoret snart flyttades – och i allians med närstående organisationer starta praktisk biståndsverksamhet. År 1935 startade den första sekulära biståndsverksamheten i världen. Det var Pierre Ceresole, som träffat Gandhi på dennes Europaresa 1931 och stod Friends of India nära, vars rörelse Internationella arbetslag (Service Civil Internationale) startade ett mångårigt biståndsarbete i delstaten Bihar för att sida vid sida med lokalbefolkningen röja upp efter en naturkatastrof.

 


Gandhis ledarskap för den nationella kongressens massorganisation kan ifrågasättas för att vara oförutsägbar och ojämn och ändå med förmåga att visa att det brittiska imperiet kunde besegras, med saltmarschen 1930 som en av hans mest framträdande insatser som förenade hela nationen när hundratusentals använde sig av civil olydnad mot skatten på salt som särskilt var en börda för de fattiga. Hans brist på att se kast- och klassfrågor har tydligt kritiserats av ledaren för Dalitrörelsen vid denna tid, Ambedkar, och idag av Arundhati Roy. Många andra bidrog till befrielsen av Indien, men Gandhis bidrag för att besegra brittisk imperialism – moraliskt och som ledare genom politisk, kulturell och ekonomisk massmobilisering – är dock central för självständigheten 1947.

Gandhi 2.0

Efter Indiens befrielse, som innebar dödsstöten för brittiska imperialismen och i förlängningen kolonialismen, fick gandhianska strategier stort inflytande globalt. Detta Gandhis inflytande efter sin död kan på rörelsenivån beskrivas som fragmentering i separata frågor och handlingsformer av det ursprungliga allmänna budskapet där frågorna och formerna var oskiljaktiga från varandra och sammanvävda med samhällelig och personlig förändring. Det handlade främst om fyra former: bojkott mot förtryckande regimer, padyatras eller långa marscher kopplade till direkt aktion, ingripande genom direkt icke-våldsaktion i konflikter och masstöd åt konstruktiva program för att ge humanitärt stöd till befrielserörelser. Mellan 1960 och 1964 var folkrörelselandskapet helt förändrat i Norden tack vare detta indiska inflytande.

I sin bedömning av anti-apartheid-rörelsen och framväxten av ett globalt civilsamhälle säger sociologen Håkan Thörn – i sin bok Solidaritetens betydelse: Kampen mot apartheid i Sydafrika och framväxten av ett globalt civilsamhälle (2010) – att västerländska uppfattningar som benämner de slags masshandlingar, som användes i början av 1960-talet, som ny form för politik är felaktig. När ”enfråge”-strategier, civil olydnad och konsumentbojkotter användes i Nord hävdades det vara nya metoder, trots att de använts av folkrörelserna i Syd i masskala sedan länge. Konsumentbojkott var en central del av den indiska befrielserörelsens kamp mot britterna, civil olydnad likaså till dess att fängelserna inte räckte till. Thörn hänvisar speciellt till denna indiska befrielserörelse och den sydafrikanska anti-apartheidrörelsen. Han hävdar med rätta att akademiker som ser debuterande sociala rörelser i Nord som ett nytt fenomen begränsar kunskapen om det till ett amerikanskt/europeiskt perspektiv. Nya sociala rörelser, som hävdas vara en viktig modern social uppfinning i de mest utvecklade kapitalistiska länderna, var snarare en del av en global kamp för befrielse, med fattiga och förtryckta rörelser som den mest avancerade demokratiserande kollektiva kraften.

Men det blev inte fredsrörelsen eller antiapartheidrörelsen som kom att på ett mer kraftfullt sätt inspireras av Gandhi för att skaka om det politiska systemet. Det blev istället Jan Myrdal som 1967 tog upp satyagrahametoden för att bidra till att Vietnamrörelsen blev mer militant till sitt innehåll och form. Våren detta år hade FNL-rörelsen fastnat i ett ställningskrig med polisen i sina försök att belysa den ekonomiska kopplingen till Vietnamkriget genom sit-ins utanför USA:s handelscenter på Kungsgatan. Över hela landet märktes mer av trakasserier från polisens sida mot gatuaktivister medan det däremot fanns utrymme för kulturpersonligheter att skriva i pressens spalter.

Lösningen menade Myrdal var att förbinda de med tillgång till pressen och de som stod för basarbete på gatorna och tillsammans i masskala använda sig av satyagraha, att stå upp med fasthet för sanningen. De skedde 22 december 1967 när 1500 människor bröt sig väg från Folkets hus mot polisens order och tog sig fram till amerikanska ambassaden medan ridande polisens piskor sökte hindra dem. Myrdal hotade i pressen även med att om inte trakasserierna upphörde skulle demonstranterna beväpna sig med påkar nästa gång, inte riktigt i Gandhis anda men i suffragetternas som Gandhi hade förståelse för.

I februari 1968 stormade FNL-rörelsen genom poliskedjorna framför Guldklubbens möte när tio finansministrar träffades på Hotell Foresta på Lidingö för att rädda USA dollarn som försvagats på grund av Vietnamkriget. Mötet blev en föregångare till senare tiders G7- och G20-möten, protesterna likaså som snart skulle bli ett ständigt inslag vid toppmöten.

Idag förnekar de tongivande maoisterna att någon framträdande person i Vietnamrörelsen skulle ha hotat med att folk skulle komma med påkar till kommande demonstrationer om inte staten upphörde med sin repression. Detta trots att det står att läsa i FNL-rörelsens egna bok om sin historia, utgiven 1975. Än viktigare tycks det vara för dessa maoister att hålla fast vid en historieskrivning med en inskränkt syn på enhetsfronten som ett universalmedel för en politik som orubbligt går från seger till seger. I praktiken pekade militansen utanför amerikanska ambassaden och Hotell Foresta på vikten av att spränga en snäv enfrågesyn och enhetsfrontstänkande. I dessa protester finns början till våra dagars mobiliseringar som förenar kamp mot såväl den ekonomiska som politiska världsordningen. För flera av dessa få men skrivkunniga och inflytelserika maoister har det istället blivit viktigare att i reaktionär anda ta avstånd från våra dagars militanta toppmötesprotester, ikapp med stora delar av övriga vänstern och borgerligheten.

För fredsrörelsen är det lika pinsamt. Det var inte de som förband kritiken mot Sveriges ekonomiska band till ett ekonomiskt system som bidrar till krig med hjälp av Gandhiinspirerad militans, det var den radikalare FNL-rörelsen.


Miljörörelsen

Det blev miljörörelsen som kom att föra den militanta andan vidare när Volvochefen Pehr G. Gyllenhammar startade samarbete med Europas storbolagsdirektörer 1983 för att omvandla EG till EU. Trädkramarrörelsen i Indien, som i hög grad vuxit fram ur ett gandhianskt synsätt, inspirerade trädkramarna på Västkusten. De startade 1987 den största civila olydnadsaktionen i modern svensk historia mot Gyllenhammars motorväg, samtidigt som information kom ut om europeiska bolagsdirektörernas andra projekt med sociala nedskärningar och inre marknad i förgrunden, det som – med Lissabonfördraget – skulle leda till EU, euron och grundlagsfäst nyliberalism.

Tiden var dock ännu inte mogen för en allmänpolitisk rörelse med Gandhis förmåga att kombinera politiska, ekonomiska och kulturella strategier och ett kritiskt förhållningssätt till den rådande utvecklingsmodellen. De tendenser i miljörörelsen, där Socialistiska Partiet deltog, som funnits under tidigt 1980-tal att försöka forma en folkrörelselinje för fred, bröd och arbete som alternativ till enfrågepolitik rönte inte uppslutning. Denna folkrörelselinje fick kanske sitt främsta uttryck i framtidsstudien Sverige 2030 av Björn Eriksson och Karl-Erik Eriksson. Vänstern föll tillbaka till att opportunistiskt driva enfrågepolitik och söka utnyttja större konflikter för att ”ena vänstern”. Frances Tuuloskorpi förespråkar en liknande folkrörelselinje som miljörörelsen men begränsat till den fackliga kampen. I en av hennes få kritiska betraktelser berättar hon om hur vänstern kommer till strejkmöten bland bilarbetare och förklarar vikten av att vänsterns enas, varefter de erbjuder konkurrerande vänsterpartiprojekt medan de bakre leden av bilarbetare, som är det centrala i kampen, troppar av. Att försöka få denna vänster att intressera sig för att förbinda motorvägsmotståndarnas kamp med bilarbetarnas – i gemensam strid mot storbolagsdirektörernas utvecklingsmodell och politik för ett nyliberalt EU – var inte möjligt.

Istället kunde riksdagspartiernas kanslier ta makten över EU-motståndet i gammal uttjänt enhetsfrontsmodell. Kritiken mot utvecklingsmodellen sopades undan, inte ens norska folkrörelsens kritik mot marknadsstaten för välfärdsstaten kunde accepteras. Det var viktigare att få med sig alla i kravet nej till medlemskap än att ge någon ideologisk motivering, som kunde stöta bort nyliberaler eller andra högersinnade EU-motståndare.


Rörelsernas kooptering

I Finland fick istället gandhianismen en renässans. Finska solidaritetsaktivister såg behovet av att ifrågasätta den rådande utvecklingsmodellen genom att lyssna till aktivister från tredje världen. Det ledde till en lång protestmarsch för klimaträttvisa mellan Åbo och Helsingfors 1990 i protest mot ett motorvägsbygge och ett avståndstagande från statens och storföretagens gemensamma koopteringsstrategi – med hjälp av begreppet hållbar utveckling – gentemot kampen för miljörättvisa.

När den sovjetstat, som organiserat ett planekonomiskt alternativ till kapitalismen, gick mot sin upplösning 1991 fanns en möjlighet för ifrågasättande. Här gällde det för makten att täppa till. Av de två varianterna av en militariserad och industristyrd utvecklingsmodell som bekämpat varandra sedan 1917 stod den kapitalistiska ensam kvar. En modell fördes fram för att avleda kampen mot miljöförstöringen till ett sätt att förlänga den ohållbara utvecklingsmodellen. Hållbar utveckling lanserades som lösningen, så luddigt formulerad att alla skulle kunna känna sig delaktiga, ett begrepp som proklamerade behovet av att söka så kallade win-win-lösningar tillsammans med storföretagen snarare än att peka mot ett nytt sätt att organisera samhället som kan utmana företagens vinstintressen, vilket är det enda sättet att på allvar uppnå hållbarhet.

Med FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992 uppstod ett system för att i stor skala få så kallade icke-statliga organisationer att knyta an till begreppet hållbar utveckling i sökandet efter win-win lösningar och dialog i fråga efter fråga. De så kallade nya folkrörelserna professionaliserades och de äldre likaså i samma system för kooptering, vilket märktes inte minst i klimatfrågan men snart nog i varje fråga av betydelse. Längre bort från gandhianism än den uppstyckning av kampens innehåll och former är det svårt att tänka sig – gandhianismen syntes att dö ut.

Gandhi 3.0

I vad som kan bli en tredje Gandhiepok har de flesta politiska och andra strömningar, inklusive den Gandhiinspirerade, förlorat sin attraktionskraft samtidigt som mänskligheten står inför en social och ekologisk kris. Denna möjliga tredje epok är ännu bara en antydan. Den kan ses som ett förslag i en tid som behöver ett omfattande civilisationsinitiativ för att lösa den nuvarande globala sociala och ekologiska krisen. Det kan ses som en del av den växande konvergensen av rörelser och lokalisering av antiglobaliseringsrörelsen.

När jag skrev om denna möjlighet strax efter ett möte i maj med finska, nepalesiska och indiska gandhivänner i nätverket Vasudhaiva Kutumbakam, som betyder ta allt i beaktande på Hindi, syntes det vara en helt utopisk tanke. Den bygger på tanken att det centrala med Gandhis strategi är att samtidigt driva ett militant icke-våldsmotstånd och föra fram ett konstruktivt program som byggs här och nu i konflikt med den rådande världsordningen.

Redan har dock ockupationerna av sjukstugan i Dorotea, Ojnareskogen och av BB i Sollefteå visat på betydelsen av militanta icke-våldsliga kampformer idag, därtill kompletterade av arbetarkamper i Göteborgs hamn och bland sopåkarna i Stockholm.


Efter sommaren har därtill en del händelser inträffat som pekar på nya möjligheter. Den internationella bonderörelsen Via Campesina, som är den globala klasskampsrörelse som mest tydligt har ett militant motståndsprogram förenat med kamp för alternativet agroekologi, är delaktig i en radikalisering av World Social Forum. Man vill bidra till regionala permanenta motståndsmöten och komma förbi dilemmat med World Social Forum organiserat som en marknadsplats utan varaktig politisk fokusering av folkrörelsers kraft. Ett initiativ som ännu är i sin linda, men som liknar ett motståndsmöte, är den samling som är tänkt att genomföras i Budapest i februari 2018, inför World Social Forum i mars i Brasilien.

Det som redan visar på en förnyelse och avgörande steg mot en mer allmänpolitisk folkrörelse som arbetar från det lokala till det globala är protesterna mot G20-mötet i juli i år. Antiglobaliseringsrörelsen har tidigare hämmats i Nord av att inte lyckas förbinda kampen mot WTO, IMF, NATO, EU, G20 etc med lokala frågor. I Hamburg i juli var dock den ledande företrädaren – med 174 organisationer som arrangerade den enande demonstrationen med mycket radikala och breda krav samt 76000 deltagare – Rätten till staden Hamburg. Den tid när antiglobaliseringsrörelsen dominerades av organisationer med specialister på internationella frågor är över. NGO:s – med Greenpeace i täten – som ordnade en sedvanlig demonstration kring färre och mindre radikala krav för att vädja till världsledarna, samlade inte fler än 10000 deltagare. Därtill tillkom tusen och åter tusen väldisciplinerade militanta icke våldsaktivister som satte sig i vägen för politikernas transportvägar och blockerade hamnen i vad som idag kallas social strejk. Polischefen valde också den typ av taktik som användes vid EU-toppmötet i Göteborg 2001, med liknade resultat men med mer kritik i massmedia än i Sverige.

I samband med EU-toppmötet i Göteborg i november 2017 så visades att den inskränkta enhetsfrontsstrategi som dominerat EU motståndet nått vägs ände. Istället blev det de mer civilisationskritiska delarna av miljö-, solidaritets- och bonderörelsen som lyckades förena internationalistisk EU-kritik med EU-motstånd och överbrygga den klyfta som slet sönder vänstern i samband med EU-toppmötet 2001. På seminariet Ett annat Europa är möjligt, Bryt med EU-politiken: Ja till rättvis omställning, gemensam välfärd, fred och antirasism hängde en stor affisch med Gandhi och en miljöaktivist, som målar honom i ansiktet med tyska antikärnkraftsrörelsen motståndsymbol, ett kryss och texten Reclaim Gandhi. En trotskist satt i ett hörn och diskuterade lokal organisering på landsbygden tillsammans med en odlare från Västergötland, Latinamerikagruppernas ordförande Itza Orosco fann gemenskap med MR-Forum om att ordna ett möte om gottgörande av slaveri och kolonialism och en socialdemokrat från kommunfullmäktige i Helsingfors föreslog att Jemen skulle bli det stora solidaritetstemat på nästa World Social Forum, detta som ett inslag i att ta upp frågan om makten över maten som en hälso-, social och miljöfråga av betydelse för folks vardag.

När de internationella gästerna föreslog ett uttalande på ett möte kom ord som Buen Vivir och Swaraj med i texten. Buen vivir är ett begrepp för kollektivt välbefinnande som har sina rötter i postkolonial kritik av utveckling och världsbild hos urfolk i Anderna kritiska till den västerländska civilisationen. Begreppet delar alltså en del av sitt innehåll med begreppet Swaraj med rötterna i Indien.

Den fackliga kampen hade också fått sitt dagen innan när Corporate Europe Observatory på Jordens Vänners inbjudan kritiserade storföretagens makt över EU tillsammans med fackliga företrädare. Den typ av allmänpolitisk allians från det lokala till det globala som bar fram G20-protesterna kom också till uttryck i Göteborg om än med tydligare prägel av bönders vikt, landsbygd och naturbruk och utan annat än små aktioner på gatorna. Men den tiden kan också komma med större uppslutning när folkrörelserna förenar militant icke-våldsligt motstånd med kamp för ett konstruktivt program för att lösa den sociala och ekologiska krisen från det lokala till det globala, det viktigaste Gandhi kan lära oss i vår tid. <<

Artikelförfattare: Tord Björk är skribent och folkrörelseaktivist.

Det här inlägget postades i Övrigt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.