Från Leo Trotskij till en icke-eurocentrisk marxism
Bild: Frantz Fanon Archives/Jacobin
Oktoberrevolutionen var ett radikalt brott i praktisk handling med det förenklade stadietänkandet i marxistisk förståelse av olika samhällstypers utvecklingsbanor. Trots det har stadietänkandet fortsatt att ha en stark ställning inom teoribildningen. Mikael Omstedt speglar debatten kring teorin om Ojämn och kombinerad utveckling som utmanar stadieteorin.
Inom den svenska vänstern är det nog få som inte har en relation till Dan Berglunds sånger, framför allt bland de som likt mig tog sina första steg vänsterut i det en gång så errar-dominerade Göteborg. Trubaduren – eller “vispoeten”– som under 70-talet släppte tre skivor på KPML(r)-bolaget Proletärkultur innan han bröt med partiet, gav oss klassiker om arbetsplatsolyckor (De mördades fria republik), alkoholismens bojor (Bullen hade firat), och en närmast profetisk kritik av fackföreningarnas byråkratisering som ekade lite extra högt när den tidigare fackbasen Stefan Löven drev igenom begränsningarna av strejkrätten (Ombudsmannen). Bland Berglunds visor finns det dock en som står ut lite extra, knappast som den bästa eller mest melodiösa, utan för att den som ingen annan jag kan erinra mig illustrerar den ortodoxa kommunistiska tanketraditionens teoretiska och politiska begränsningar. Kampens väg, ett epos i fem verser om klasskampens historia, är kanske det mest destillerade exemplet på det historiska stadie-tänkande som satte sin prägel på den “officiella” marxismen under 1900-talet; från den tyska socialdemokratin till de stalinistiska politrukerna.
Visan tar lyssnaren på en resa från en ursprunglig kamp mellan människa och natur (“Och landet det grep dig med hungriga armar / Och kämpade mot dig på liv och på död”), via klassamhällets uppkomst (“Men friheten dränktes i piskornas välde / Privategendomen tog dig till slav”), feodalismen förtryck (“Men jorden beslagtog och snart fick du plöja / Blott för att göda en rikemansätt”), och industrialismens exploatering (“Och hungrig och frusen kom du till staden / Där du fick jobb uppå närmsta fabrik), tills dess att den anländer till den socialistiska revolutionen som slutgiltigt ska frigöra arbetarklassen (“Må borgarnas härar marschera emot oss / Och kämpa emot oss på liv och på död”). Med klasskampen som textens motor, och med Berglunds mässande stämma och stadigt rytmiska gitarr, målas en bild av människans historia som en oåterkallelig övergång från ett utvecklingsstadium till nästa; från urkommunismen till slavsamhället, från slavsamhället till feodalismen, från feodalismen till kapitalismen, och till slut till socialismen. Vägen är tydligt utstakad, och den leder bara i en riktning.
En sådan utvecklingsberättelse, där detaljerade analyser av konkreta historiska processer får ge vika för en förståelse där varje tidsperiod bara är ett tillfälligt stopp på en färd mot ett redan förutbestämt mål, må ha visst stöd i Karl Marx egna texter. Till exempel i förordet till den första upplagan av Kapitalet, där Marx beskrev hur “[d]et industriellt mera utvecklade landet visar det mindre utvecklade endast bilden av dess egen framtid.”(1) I sådana ordalag hoppades Marx klargöra att hans analys av de engelska fabrikerna hade en giltighet också bortom landets gränser, men som en biprodukt av vad som kanske mest var formuleringar för att sälja in en bok om England på den tyska marknaden lades grunden för en marxistisk idétradition där analysen av komplexa samhällsomvandlingar reducerades till en diagnostisering av olika utvecklingsstadier. England hade gått före i den kapitalistiska utvecklingen och medan Västeuropa redan befann sig på resa mot samma slutmål reducerades resten av världen till historiens väntrum. Även om Marx senare i livet tog avstånd från denna mekanistiska utvecklingsmodell satte den sin prägel på mycket av 1900-talets “officiella” marxism.(2) Hos exempelvis de tyska Socialdemokraterna ursäktade modellen en ekonomistisk tilltro till att socialismen skulle födas ur historiens “objektiva lagar” snarare än ur klasskampens oförutsägbara dynamik, och ledde till en orubblig skepticism gentemot den revolutionära potentialen i ett sådant “underutvecklat” land som Ryssland. Sovjetisk doktrin, å andra sidan, styrde kommunistpartierna i “Tredje Världen” mot en samarbetspolitik med inhemska borgerliga krafter därför att den socialistiska revolutionen inte ansågs kunna ske innan dessa samhällen hade genomgått det kapitalistiska stadiet.
Efter Berlinmurens fall och den officiella marxismens nederlag har stadietänkande likt detta givit bränsle till den marxistiska traditionens akademiska kritiker. Inom de olika postkoloniala teoribildningar som växte sig starka inom akademin från 80-talet har marxismens historiesyn ofta reducerats till blott ytterligare en version av den Eurocentriska utvecklingstron; det vill säga en förståelse av världshistorien som generaliserar från de specifika europeiska erfarenheterna, erfarenheter som får stå modell för vilken typ av “utveckling” som kan förväntas annorstädes. Ofta var sådan eurocentrism uttalad, som i många av de idéer som kom att dominera bistånds- och utvecklingspolitik efter andra världskriget, men minst lika ofta satte en outtalad eurocentrism sin prägel på samhällsteorier som utgick från att fenomenet som studerades var uttryck för universella “rörelselagar” och sociala tendenser, vilka bara hade tagit sin mest utvecklade form i Europa. En sådan “historicism,” anser den postkolonial tänkaren Dipesh Chakrabarty, lade grunden för en världsåskådning där kulturella skillnader mellan samhällen tolkades som temporala skillnader i hur långt dessa hade kommit i en gemensam utvecklingsbana mot ett redan förutbestämt mål. Denna åskådning legitimerade Europas “civilisatoriska” uppdrag i sina kolonier, och ledde till en förståelse av den europeiska utvecklingen självt som driven av strikt interna orsaker vilka helt enkelt kunde replikeras i de “underutvecklade” länderna. Hela mänskligheten var på väg i samma riktning, några hade bara oturen att anlända lite senare.(3) Trots att en antikolonial tänkare som Frantz Fanon skulle argumentera för nödvändigheten att “tänja på de marxistiska analyserna” för att förstå de koloniala erfarenheterna, replikerades detta tankesätt bland de många marxister som okritiskt generaliserade från en europeisk modell av kapitalismen.(4)
För en politisk tradition som gärna stoltserar med sin antiimperialism kan den postkoloniala kritiken framstå som en oprovocerad attack, för att inte säga en direkt skymf mot alla de antikoloniala kämpar – intellektuella som Frantz Fanon och Walter Rodney, revolutionära ledare som Ho Chi Minh och Amílcar Cabral, och hundratusentals gräsrotsaktivister– som under 1900-talet anslöt sig till det marxistiska projektet med en tilltro till dess potential att frigöra “jordens fördömda.” Som en reaktion har många marxister defensivt anklagat postkoloniala tänkare för en kulturell relativism, och fortsatt framhäva Marx universella giltighet. Ett inflytelserikt – och kontroversiellt – försvar har kommit från sociologen Vivek Chibber, som i sin Postcolonial Theory and the Specter of Capital (2013) går till attack mot den relativism han ser i den indiska postkoloniala “subaltern studies”skolan, där tidigare nämnda Chakrabarty ingår. För Chibber präglas den postkoloniala kritiken av en falsk förståelse av Indiens (och andra icke-västliga 
samhällens) historia som exceptionell och avskild från de processer Marx och andra identifierade i väst. Resultatet av en sådan kulturell relativism, anser Chibber, blir paradoxalt nog att postkoloniala teoretiker reproducerar precis den orientalism som de så ofta anklagar europeiska tänkare för; “Väst” och “Öst” målas upp som radikalt olika samhällen, och medan modernistiska kvalitéer så som “rationalitet,” “liberalism,” eller “utveckling” tilldelas Väst, exotifieras icke-västliga samhällen när dess samhällsstruktur och befolkning anses präglas av äldre essentialistiska och icke-moderna kulturuttryck. Chibber förkastar därmed den postkoloniala kritiken, och argumenterar för en återgång till en universalistisk marxism som identifierar hur både “Väst” och “Öst” är “föremål för samma grundläggande krafter och därför del av samma grundläggande historia.”(5)
Men även om vissa har reagerat på den postkolonial kritiken med att gå djupare in i marxismen som ett universalistiskt projekt, finns det egentligen ingen anledning att anta en hållning av antingen/eller. Likt Fanon när han uppmanade oss att “tänja” på marxism, så kan vi förstå Marx insikter som absolut nödvändiga om än dock otillräckliga för att analysera kapitalismens utveckling utanför den västeuropeiska kontext i vilken han först formulerade dem. Istället för att dogmatiskt försvara universella rörelselagar, så kan vi söka inom själva den marxistiska traditionen för att finna förklaringsmodeller som inte nödvändigtvis förkastar kritiken av eurocentrism, men som inte heller överger marxismen som en global idétradition. Sedan flera år tillbaka har ett sådant alternativ formulerats bland marxistiska forskare inom Internationella relationer vilka har återupplivat Leo Trotskijs teorier om ojämn och kombinerad utveckling – teorier först formulerade för att förklara varför den socialistiska revolutionen skedde i ett “underutvecklat” land som Ryssland – för en förståelse av globala processer där det generella och det partikulära inte står i motsättning gentemot varandra utan är djupt sammankopplade.
Från att ha varit ett mer eller mindre personligt teoretiskt projekt pådrivet av professorn i Internationella relationer Justin Rosenberg vid Sussexuniversitetet i England, så har de senaste tio åren sett en explosionsartat breddning av debatten med forskare inom utvecklingsstudier, antropologi, litteraturvetenskap, kulturgeografi, och historisk sociologi som alla har sökt sig till Trotskijs formuleringar för att hitta inspiration till en icke-eurocentrisk marxism.(6) Denna idéutveckling är knappast en återgång till några slags trotskistiska profetiska sanningar, utan visar snarare hur vänsterrörelser och intellektuella inte behöver välja mellan att antingen förkasta marxismen eller dogmatiskt försvara en ytterst begränsad förståelse av dess universella giltighet, utan att en bred marxistisk tradition kan erbjuda teoretiska och politisk lösningar på problemet med eurocentrism som till och med går djupare än de postkolonial kritikerna. När Chibber menar att ”Öst” och ”Väst” är föremål för allmängiltiga historiska processer och att det därmed inte finns några problem med att generalisera från Marx´ insikter om den engelska industrikapitalismen, hävdar dessa forskare att det är just historiens allmängiltiga ojämnhet som likväl omöjliggör en okritisk förlängning av dessa insikter till en icke-europeisk kontext. Marx må ha giltighet bortom Europa, men inte i en oförändrad form.
Om Trotskijs idéer om den permanenta revolutionen är mer kända, var det hans analys av Rysslands ojämna och kombinerade utveckling som ytterst lade grunden för en sådan politisk strategi. Den ryska revolutionen var, som den italienska marxisten Antonio Gramsci påpekade, en “revolution mot Kapitalet” – det vill säga en samhällsomvandling i öppet trots mot den ortodoxa marxismens stadietänkande, där socialismen skulle dyka upp först i de mest utvecklade kapitalistiska samhällena i Västeuropa.(7) I sin översikt av “Rysslands särdrag,” förkastade Trotskij en sådan historiesyn, och tecknade konturerna av teorin om ojämn och kombinerad utveckling som en förklaring till varför revolutionen skedde i Ryssland på grund av, snarare än trots, dess relativt “underutvecklade” kapitalism:
Historiens lagar har ingenting gemensamt med pedantisk schematism. Ojämnheten, den historiska processens mest allmängiltiga lag, uppenbarar sig i sin skarpaste och mest invecklade form i de efterblivna ländernas öden. Under den yttre nödvändighetens piska tvingas den efterblivna kulturen att göra språng. Ur ojämlikhetens universella lag härrör sålunda en annan lag, som vi i brist på bättre kan kalla för lagen om den sammansatta utvecklingen – med vilket vi avser sammanträngningen av olika stadier, en kombination av olika steg, en blandning av föråldrade och mer samtida former.(8)
Mänsklighetens historia präglades, enligt Trotskij, av en ojämn utveckling, där olika samhällen aldrig följer efter varandra i redan utstakade utvecklingsbanor utan tar sina egna kvalitativa vägar. Men, i stark kontrast till en ren kulturell relativism, så formas ett samhälle inte i isolering, utan dess utveckling är djupt sammankopplad med samhällen som befinner sig på andra utvecklingsbanor. Kolonialism, imperialism, och kapitalistisk konkurrens – eller vad Trotskij kallade “den yttre nödvändighetens piska” – tvingar de relativt “underutvecklade” länderna att selektivt appropriera element från de mer “utvecklade” för att inte förgås i konkurrensen.
“Den historiska efterblivenhetens privilegium,” skrev Trotskij, “tillåter, eller snarare tvingar, landet att anta det som finns tillgängligt vid en viss tidpunkt och därigenom hoppa över en hel serie av mellanliggande stadier. Vildarna slängde omedelbart bort sina bågar och pilar och använde istället gevär, utan att för den skull behöva tillryggalägga den väg som låg mellan dessa vapen i det förflutna.”(9)
Den “kombinerade” utvecklingen var således resultatet av en ojämnt utvecklad, men djupt sammankopplad värld, där inget samhälle helt enkelt kunde utgöra en modell att slaviskt följa eftersom varje samhälles historiska utveckling präglas av komplext sammansatta element; det föråldrade och det samtida, det inhemska och det internationella, det progressiva och det reaktionära. Det var Rysslands ojämna och kombinerade utveckling – hur landet hade importerat avancerade kapitalistiska industrier men i en kontext präglad av tsarismens feodala repression – som utgjorde grogrunden för den explosiva samhällsutveckling där revolutionen vägrade att snällt vänta på den gradvisa utvecklingen av en liberal-demokratisk kapitalism. Den ryska historien hoppade istället över de “mellanliggande stadier” som västeuropeiska marxister så länge hade predikat som en absolut nödvändig ingrediens för socialistisk utveckling.
Uppmärksamma läsare, framförallt bland de som inspireras av den postkolonial kritiken, lär omedelbara notera Trotskijs föråldrade och stundtals förringande språkbruk. I sitt tal om “efterbliven” kultur och “vildar” med pil och båge, reproducerade Trotskij i mycket den orientalistiska och eurocentriska diskurs som den postkoloniala litteraturen med rätta har dekonstruerat. Men, om det ofta är i diskursanalysen som de postkoloniala teoretikerna känner sig riktigt hemma, finns det ingen anledning att låta Trotskijs språk förblinda oss för den radikala utmaning som hans teorier har inneburit för traditionella idéer om historiska utvecklingsstadier.
För de marxistiska forskarna inom internationella relationer som på senare tid har återuppväckt idéerna om ojämn och kombinera utveckling, utgör dessa en tidig version av just den typen av multi-linjära historiesyn som är nödvändig för att verkligen utmana eurocentrismens grepp över samhällsvetenskapen. Trotskijs idéer, som Rosenberg påpekar, utmanar klassiska samhällsteorier genom att infoga relationer mellan samhällen som en absolut nödvändig beståndsdel av varje historisk förklaringsmodell. Det vill säga, istället för att, å ena sidan, historisera interna förändringar över tid och, å andra sidan, geografiskt jämföra externa skillnader mellan samhällen, så tvingas vi att förstå hur interna förändringar kan ha externa, mellan-samhälleliga orsaker. Genom att framhålla att all samhällsutveckling är ojämn men också kombinerad, tvingar oss Trotskijs teorier att överge alla pretentioner om “formandet av samhället som analytisk föregående dess interaktion med andra samhällen.”(10) Det moderna Europa växte fram i komplex interaktion med andra samhällen, och det finns ingen anledning att förutsätta att resten av världen kommer att följa exakt i dess fotspår.
Om Rosenberg tidigt lade grunden för en återupplivad teori om ojämn och kombinerad utveckling, har Alexander Anvievas och Kerem Nişancıoğlu i How the West Came to Rule: The Geopolitical Origins of Capitalism (2015) visat på teorins förmåga att utmana både den ortodoxa marxismen och dess post-koloniala kritiker. How the West Came to Rule är en revisionistisk historisk undersökning av kapitalismens uppkomst där ojämn och kombinerad utveckling erbjuder de analytiska verktygen för att skriva en icke-eurocentrisk utvecklingsberättelse med mellan-samhälleliga relationer i centrum. Frågan om den historiska övergången till ett kapitalistiskt samhälle och en global ekonomi har utgjort ett av de huvudsakliga slagfälten för efterkrigstidens marxistiska debatt, där framförallt två perspektiv har ställts mot varandra: världssystemsteoretiker så som Immanuel Wallerstein (se Röda Rummet, #182-183) och den så kallade “politiska marxismen,” representerade av tänkare så som Robert Brenner och Ellen Meiksins Wood (se Röda Rummet, #184-185). Medan de politiska marxisterna koncentrerade sig på att förklara kapitalismens uppkomst genom en analys av förändrade klassrelationer på den engelska landsbygden, konstruerade världssystemsteoretikerna sin förklaring kring hur den europeiska kolonialismens expanderade handelsrelationer gav upphov till en kapitalism som redan från början var ett globalt omfattande “världssystem.” På så vis har debatten polariserats mellan de som identifierar interna orsakssamband och de som fokuserar på externa processer. Men, enligt Anievas och Nişancıoğlu, har båda perspektiven misslyckats med att till fullo gå bortom en eurocentrisk utvecklingsmodell; till och med världsystemteoretikernas globala perspektiv präglas av en diffusionistisk analys centrerad kring Europas aktörskap som köpman och kolonialmakt som exploaterat och undertryckt icke-västliga folk, utan att självt nämnvärt ha förändrats i dessa våldsamma möten.
För Anievas och Nişancıoğlu kan kapitalismen, även om den först uppstod i Europa, inte förstås som en produkt av strikt Europeiska sociala relationer och historiska processer. “Kapitalismen uppkomst i Europa,” skriver de, “var inte enbart ett inomeuropeiskt fenomen, utan bestämt internationellt (eller inter-samhälleligt): där icke-europeiskt aktörskap obevekligt inkräktade på och (om)formade den europeiska utvecklingens bana och natur.”(11)
Med sitt världshistoriska fokus spårar How the West Came to Rule kapitalismens ursprung i välkänd europeisk kolonialism (både på andra sidan Atlanten och i Sydostasien), men sätter också den europeiska historien i relation till starkare geopolitiska entiteter vars inflytande omformade det relativt “underutvecklade” Europas väg mot kapitalismen: från mongolisk integrering av den Euroasiatiska kontinenten, som förde
med sig handel och teknologisk utveckling men också digerdöden med dess ödesdigra konsekvenser för europeisk feodalism, till det Ottomanska imperiets konflikter med den Habsburgska monarkin och de italienska stadsstaterna vilket gav Nordvästeuropa ett visst geopolitiskt andrum och bidrog till ett kommersiellt strukturellt skifte från Medelhavet till Atlanten. Under “den yttre nödvändighetens piska” växte kapitalismen fram i England, inte för att England var det mest “utvecklade” samhället utan precis tvärt om; Englands relativa “underutveckling” i både europeisk och global jämförelse innebar, i Trotskijs termer, ett privilegium av historisk “efterblivenhet” som tillät England (och senare Europa mer generellt) att hoppa över utvecklingsstadier. Europeisk kapitalism var i grunden “sammansatt” och “kombinerad”; resultat av en mängd mellansamhälleliga relationer där Europa inte alltid var den dominerande parten. Samtidigt var kapitalismen sammansatt också i ett annat avseende: klassrelationen mellan arbete och kapital “kombinerades” med andra historiska processer och maktrelationer, så att vi inte kan förstå kapitalismen uppkomst isolerad från kolonialismen, rasismen, och patriarkatets (lika ojämna och kombinerade) historia.
Om vi ser bortom Trotskijs föråldrade språkbruk, lägger hans teori om ojämn och kombinerad utveckling grunden för en kraftfull anti-eurocentrisk marxism genom att göra upp med det stadietänkande som präglar inte bara Dan Berglunds Kampens Väg utan mycket av 1900-talets “officiella” marxism. Idén om ojämn och kombinerad utveckling tillåter oss att bryta med en historiesyn där utvecklingsprocesser antas följa en väg som redan stakats ut av det mest “avancerade” samhället, eftersom relationer mellan samhällen på kvalitativt olika utvecklingsbanor nödvändigtvis innebär en komplex och kombinerad historisk process. Den undergräver den eurocentristiska världsbilden genom att påvisa hur “Öst” aldrig kommer bli en enkel kopia av “Väst” och därmed inte kan förstås genom att okritiskt generalisera utifrån europeiska modeller, men samtidigt så problematiseras Europas egna historia. För Anievas och Nişancıoğlu utgör detta Trotskijs viktigaste bidrag till den postkoloniala debatten, för om postkolonial tänkare – i sitt motstånd mot de stora så kallade “meta-berättelserna” om kapitalismens triumf och modernitetens uppkomst – har fokuserat på att uppvärdera icke-västliga historiska erfarenheter, så har de sällan vänt sina analysmodeller tillbaka mot Europa självt. Därmed har de paradoxalt nog upprätthållit en världsbild där just Europa framstår som normen från vilken andra samhällen utgör undantag. Men inte ens i Europa följde kapitalismen en “normal” utvecklingsbana. Också där var kapitalismens uppkomst en ojämn och kombinerad process, präglad av en komplex samexistens mellan nya och föråldrade element, inhemska och främmande orsakssamband, kapitalistisk och mer-än-kapitalistiska sociala relationer. Om Fanon således uppmanade marxister att “tänja” på sina analyser för att förstå den koloniserade världen, tvingar oss teorin om ojämn och kombinerad utveckling att tänja på marxismen också i Europa.
Artikelförfattare:
Mikael Omstedt är doktorand i kulturgeografi vid University of British Columbia, Kanada och gästforskare vid Yale University, USA. Medlem i Socialistisk Politik och Democratic Socialists of America.
Noter:
1 Marx, Karl. Kapitalet: kritik av den politiska ekonomin. Bok 1: Kapitalismens produktionsprocess. Ivan Bohman (övers). Lund: A-Z, 1969[1867].
2 Se diskussionerna om den “sene Marx” i Shanin, Teodor. Late Marx and the Russian road: Marx and the peripheries of capitalism. New York: Monthly Review Press, 1983.; Anderson, Kevin B. Marx at the margins: On nationalism, ethnicity, and non-western societies. Chicago: The University of Chicago Press, 2010.; Pradella, Lucia. Globalization and the critique of political economy: New insights from Marxʼs writings. London: Routledge, 2014.
3 Chakrabarty, Dipesh. Provincializing Europe. Princeton: Princeton University Press, 2000.
4 Fanon, Frantz. Jordens fördömda. Stockholm: Leopard Förlag, 2013 [1961].
5 Chibber, Vivek. Postcolonial theory and the specter of capital. London:Verso, 2013, 291.
6 Många av bidragen till debatten kan hittas på bloggen unevenandcombineddevelopment.wordpress.com
7 Gramsci, Antonio. The Revolution against ‘Capital.” Avanti, 24 December 1917. Tillgänglig på: https://www.marxists.org/archive/gramsci/1917/12/revolution-against-capital.htm.
8 Trotskij, Leo. Ryska Revolutionens Historia, Band 1. Jan-Christer Hamberg & Per-Olof Matsson (övers). Bokförlaget Röda Rummet, 1988 [1930]: 5. Tillgänglig på: https://marxistarkiv.se/klassiker/trotskij/1930/ryska_revolutionen_1.pdf
9 Ibid.
10 Rosenberg, Justin. ”Why is there no international historical sociology?.” European Journal of International Relations 12, no. 3 (2006): 325.
11 Anievas, Alexander, and Kerem Nişancıoğlu. How the west came to rule: the geopolitical origins of capitalism. London: Pluto Press, 2015, 4.