Längre tillbaka var PKK som organisation klart anfrätt av stalinism. Under senare decennier har man dock – med sin fängslade ledare Abdullah Öcalan som ideologisk förkunnare – genomgått en omfattande nyorientering. Peter Widén resonerar och reflekterar kring Öcalans tankevärld.
Det kurdiska folket är ett folk utan stat, med sin storlek på över 40 miljoner är man den största statslösa befolkningsgruppen i världen.
Dess geografiska hemvist är delar av Turkiet, Syrien, Irak och Iran. Stora grupper av kurder lever också idag i skilda europeiska länder. Trots frånvaron av en egen stat fortsätter kurderna att spela en aktiv och betydelsefull roll i världspolitiken.
Vi i Sverige har också anledning att beakta händelseutvecklingen i Kurdistan och bland exilkurder. Många är bosatta i Sverige och ”kurdfrågan” har tagit plats i såväl vårt lands inrikes- som utrikespolitik; allt från det falska ”kurdspåret” i utredningen runt mordet på Olof Palme, till solidariteten med kurderna i samband med Saddam Husseins terror och stödet för de kurdiska rörelser som tagit huvudstöten i kamp mot ”Islamska Staten”, IS.
Idag spelar också relationen till kurderna en viktig roll i svensk politik, men på ett för Sverige skamligt sätt. De nuvarande Tidöpartierna har avvecklat allt samarbete som tidigare fanns mellan Sverige och den kurdiska rörelsen i Syrien. Man har i praktiken kapitulerat inför den turkiska Erdoğan-regimens krav att inte bara betrakta PKK (kurdiskt parti i Turkiet) som en ”terroristorganisation”, utan även de kurdiska organisationerna i i Syrien (partiet PYD samt dess väpnade grenar YPG och kvinnomilisen YPJ). Allt för att blidka den despotiska regimen i Ankara, för att denna ska ge klartecken till ett svenskt medlemskap i Nato.
Den kurdiska politiska offentligheten är inte en enad front. Tvärtom, medan kurdiska organisationer som PKK (Turkiet) och PYD (Syrien) kan betecknas som progressiv vänster så är till exempel KDP och PUK i Irak nyliberala av jordägarklaner (Barzani och Talabani) dominerade partier.
I många delar av världen ser vi hur mörka högerkrafter är på offensiven och hur demokratiska och sociala landvinningar trängs tillbaka. I detta läge är de strävanden som manifesteras i PKK:s och PYD:s politik ljus i mörkret. Nya progressiva tankar har omvandlats till konkret politik, främst i de av PYD kontrollerade områdena i norra Syrien. Den del som blivit känt under namnet Rojava.
Och det var, som tidigare sagts, dessa krafter som axlade huvudbördan i kampen mot ”Islamska Staten”. I denna situation väljer således Tidölaget att svensk polis och säkerhetstjänst ska samarbeta med den turkiska regimen i jakt på kurdiska aktivister och demokratikämpar.
Hur står det då till med PKK:s ”terrorism”? I det följande kommer vi att undersöka saken och också redogöra för den ideologiska utveckling som PKK:s historiska ordförande Abdullah Öcalan initierat. I ljuset av det vi kommer fram till ställer vi oss frågan om vilken roll svensk regering och myndigheter egentligen spelar?
Låt oss börja med en kort rekapitulation. Det kurdiska folket har aldrig erkänts av de stater de lever i och utsatts för diskriminering vad gäller språk, kultur och politiska rättigheter överhuvudtaget. I den koloniserade världen spreds under efterkrigstiden en våg av krav på nationell självständighet. Dessa idéer slog också rot bland kurderna i Turkiet.
PKK bildas
År 1973 samlades sex personer och formerade embryot till vad som 1978 skulle få namnet PKK, Kurdistans Arbetarparti. Grundvalen var marxist-leninistisk. Märk väl att PKK inte tog ställning i den kamp om ledningen av den officiella kommunistiska rörelsen som då rasade mellan de sovjetiska och kinesiska kommunistpartierna.
Man hamnade i våldsam konflikt, inte bara med turkiska säkerhetsstyrkor utan också med kurdiska godsägare och politiska rivaler. Inför den hårdnande repressionen drog man sig tillbaka till baser i Irak och Syrien. År 1980 kom så militärkuppen i Turkiet, PKK skickade in sina styrkor och 1984 proklamerade man den väpnade kampen. Man såg Kurdistan som ett koloniserat land och kurderna som ett koloniserat folk som nekades nationell självständighet. Efter år av förtärande våld proklamerade PKK 1993 ett ensidigt eldupphör, men regimen avvisade detta. PKK återkom med ett ensidigt eldupphör 1998, utan att heller då få något gensvar.
PKK:s ordförande Abdullah Öcalan begav sig då ut i världen för att söka stöd för en politisk lösning. Han kidnappades i Kenya av CIA och israeliska Mossad, som överlämnade honom till turkiska agenter. Han dömdes till döden genom hängning, men Turkiet avskaffade efter påtryckningar från EU dödsstraffet 2002. Öcalan sitter fortfarande fängslad och isolerad och under svåra förhållanden. PKK har som vi sett flera gånger sökt eldupphör och en politisk lösning på konflikten. Men regimen har alltid sett dess strävan efter fredliga lösningar som ett svaghetstecken och istället valt att intensifiera det militära trycket.
Låt oss här också nämna något om hur den turkiska regimen bedrivit sin kamp för att förhindra kurderna att uppnå språkliga, kulturella och demokratiska rättigheter. En viktig faktor har varit terror. Flera olika organisationer har använts. En central sådan går under namnet Jitem. Organisationen – med tusentals medlemmar – har arbetat med att infiltrera PKK och andra kurdiska organisationer. Det är känt att dess medlemmar har haft prestationslön och fått betalt utifrån hur många PKK-medlemmar som dödats. Mellan 1989 och 2008 har nära 5000 civilpersoner på det sättet undanröjts och 1500 bara försvunnit. PKK har ju av av sina motståndare (-och av USA, EU och Sveriges regering) beskyllts för att bedriva ”terrorism”. Det är dock viktigt att hålla Jitems verksamhet i minnet när man ska bedöma villkoren för PKK:s kamp. Och Jitem är inte ensamma. Ett batteri av organisationer, ofta överlappande varandra, har deltagit i terrorn mot PKK. Dit hör ”Gladio” (den turkiska avdelningen av det CIA-ledda europeiska nätverket med den svenska delen ”Stay behind”), dit hör högermilisen ”Grå Vargarna”, liksom organisationen ”Anti Kurd Death Squads”. De av regimen initierade ”byvaktsstyrkorna”, liksom det islamistiska turkiska ”Hizbullah”, har också varit viktiga delar av terrorn mot de kurdiska organisationerna.
I denna smutsiga krigföring är det säkert så att även PKK-sidan brutaliserades, men till skillnad från regimen har PKK:s ledning dragit slutsatser och även begått seriös självkritik. Det har talats mycket om Öcalans ”omsvängning”. Jag tror man delvis måste se det som att hans perspektiv utvecklats och fördjupats. Förtrycket av kvinnorna, dess ursprung och lösning, menar han till exempel att han under lång tid brottats med. Det finns de som menar att man kan tolka hans texter som ren opportunism. Den som läser dessa kan svårligen uppfatta dem på det sättet. Det handlar om långtgående självkritik, djuplodande resonemang och energiska pläderingar för de politiska idéer han kommit fram till.
Texterna är inte alltid lätta. Klarast är de just när Öcalan lägger fram kritik av PKK:s misstag och när han formulerar politiska riktlinjer för vad man nu bör eftersträva. Svårare blir det när han kommer in på mer principiella resonemang, politisk filosofi och vetenskaplig historiesyn. Låt oss först ta upp självkritiken och de konkreta politiska slutsatserna.
Den väpnade kampen 1994-1998 betecknar han nu som bortkastad tid. Han menar också att PKK vid sitt bildande hade anammat samma synsätt som man finner hos andra partier och regimer. Jag citerar nedan ur hans essä ”War and Peace in Kurdistan”:
PKK hade skapats som ett parti med statsliknande hierarkisk struktur liknande andra partiers. Men en sådan struktur står i motsättning till principerna för demokrati, frihet och jämlikhet. (…) Även om PKK stod för frihet hade vi inte lyckats frigöra oss från att tänka hierarkiskt.
Ett annat problem var enligt Öcalan PKK:s strävan efter “institutionell makt” det vill säga statsmakt. Öcalan pekar på tre historiska riktningar som gått vilse för att de inte sett faran med hierarkier och institutionell makt. Han syftar på öststatskommunismen, socialdemokratin och de nationella befrielserörelserna.
Genom att sträva efter institutionell makt istället för att fokusera på samhällets demokratisering blev de stöttepelare till det kapitalistiska systemet.
Man tänker på före detta kommunistpartier, socialdemokrater (som det svenska partiet), ANC i Sydafrika med flera. Det är tyvärr många som passar in på beskrivningen.
Ett tredje problem i PKK:s tidiga åskådning var den generella synen på väpnad kamp och krig menar Öcalan:
Krig sågs som en fortsättning på politiken med andra medel, och romantiserades som strategiskt instrument. Ett sådant synsätt står i motsättning till hur vi ser oss som en rörelse som kämpar för samhällets befrielse. Enligt vår ståndpunkt idag kan väpnat våld bara rättfärdigas som självförsvar….PKK trodde att väpnad kamp var tillräckligt för att vinna de rättigheter kurderna hade förnekats. En sådan idé var varken socialistisk eller demokratisk, trots det faktum att vi såg oss som ett demokratiskt parti. Våld har använts av båda sidor till den grad att det går bortom vad som kan betecknas som legitimt självförsvar.
PKK bör enligt Öcalan inte eftersträva en separat kurdisk stat. Kurderna lever ju i Turkiet, Syrien, Irak och Iran. PKK bör nu acceptera dessa staters gränser och den sekulära (inte på religion baserade) turkiska republiken (något som Erdoğans islamistiska parti AKP undergräver). Öcalan och PKK vill se turkiska Kurdistan som en demokratisk konfederation styrd underifrån, på gräsrotsnivå. Inom den existerande turkiska statens gränser men med rätt att samarbeta i en konfederation med kurderna i grannländerna, jämför med samernas Sapmi.
Kvinnokampen inom det kurdiska territoriet är för Öcalan helt avgörande:.
Situationen för kvinnorna och barnen är katastrofal. De så kallade hedersmorden är ett uttryck för detta elände. Kvinnorna blir måltavlor för ett arkaiskt hedersbegrepp som reflekterar hela samhällets degenerering.
Jag tror också att det är intressant att delge några citat ur Öcalans essä ”Befria Livet; Kvinnans Revolution.” Där talar han om nödvändigheten av att “döda den dominerande mannen”. Han menar naturligtvis inte att fysiskt döda män. Vad han talar om är att utrota mannens dominans över kvinnorna, att döda patriarkatet och machokulturen:
Klass och könsförtryck utvecklas tillsammans, maskuliniteten har skapat det härskande könet, den härskande klassen och den härskande staten. När mannen analyseras i detta sammanhang står det klart att maskuliniteten måste dödas. Sanningen är att ‘döda den dominerande mannen’ är socialismens grundläggande princip. Detta är vad ‘att döda makten’ betyder; att döda den ensidiga dominansen, ojämlikheten och intoleransen. Det betyder också att döda fascism, diktatur och despotism.
Om media och yttrandefrihet har Öcalan idag detta att säga:
Politik behöver oberoende media. Utan dom kommer statsstrukturen inte att utveckla någon känslighet för demokratiska frågor.(…)Individuell yttrandefrihet och rätt att fatta individuella beslut är oumbärliga. Inget land , ingen stat, inget samhälle har rätt att begränsa dessa friheter, vilka skäl man än anför.
Ur ”War and Peace in Kurdistan”, liksom övriga citat nedan.
Om drivkrafterna för ekonomin:
Den profitbaserade ekonomin har inte bara skadat samhället utan också miljön. En av orsakerna till samhällsförfallet är de finansiella marknadernas expansion.(…) Den största utmaningen för socialistisk politik: Den progressiva förvandlingen av samhället från varuproduktion till produktion efter behov, från profit till att dela med sig.
Om ekologisk utveckling:
En ekologisk samhällsmodell är till sitt väsen socialistisk. Skapandet av ekologisk balans kommer endast att kunna ske under övergångsfasen från det despotiska klass-samhället till ett socialistiskt samhälle. Det är en illusion att tro att miljön kan bevaras i det kapitalistiska systemet. Kapitalismen leder till ekologisk förstörelse. Försvaret av miljön måste ges stor uppmärksamhet i den sociala förändringsprocessen.
Ur dessa citat kan man vaska fram en rätt tydlig bild av vilket samhälle PKK och Abdullah Öcalan strävar efter. Det som synliggörs är ett demokratiskt socialistiskt samhälle – med kvinnans frigörelse och en natur i balans som grundpelare
Vi ska nu koncentrera oss på två områden som är centrala och specifika i Adullah Öcalans politiska filosofi: Nationalstaten eller Demokratisk Konfederation samt Kvinnans historia och kampen för kvinnornas frigörelse.
Stat eller Demokratisk Konfederation?
Öcalan menar att PKK utifrån sin syn på Kurdistan som koloniserat drog den felaktiga slutsatsen att en kurdisk nationalstat måste upprättas. Han hävdar att nationalstater leder till nya förtryckarformer, politiska och etniska. Han vill göra upp med perspektivet att varje nation måste ha en ”stat”. Kurderna bör eftersträva en ”Demokratisk Nation”, självbestämmande inom sitt område men utan att kräva upprivande av de nuvarande landgränserna. Kurder ska kunna samarbeta över gränserna mellan Turkiet, Iran, Irak och Syrien i en demokratisk federation, samtidigt som de förblir en del av dessa länder. Öcalan menar dock att för att det ska fungera krävs att dessa stater genomgår en djup demokratisering. En konstitution som erkänner minoriteters rättigheter, och alla andra grundläggande rättigheter, måste implementeras.
Här blir Öcalans skrivningar betydligt vagare än i de citat vi presenterat ovan, mer otydliga och öppna för olika tolkningar/frågor: Hur ska demokratiseringen av Turkiet genomföras? Vilka klasskrafter måste leda en sådan utveckling? Talar han i verkligheten om en socialistisk omvälvning eller menar han att de för hans projekt nödvändiga förändringarna är möjliga inom en borgerlig republiks ramar?
Hans ideal är således den Demokratiska Konfederationen, ett samhälle utan stat. Det har fått iakttagare att dra slutsatsen att Öcalan gått från någon form av marxism-leninism till en mer anarkistisk hållning. Något som pekar i den riktningen skulle vara den inspiration han fått av att läsa verk av den i USA verksamme Murray Bookchin. Denne hade i sin ungdom först varit medlem i Kommunistiska Ungdomsförbundet men brutit med det och anslutit sig till det trotskistiska Socialist Workers Party. Han hade senare övergått till anarkismen, varefter han upphört att beteckna sig som anarkist och i stället myntat begreppet ”kommunalism”. Öcalan försökte få till stånd ett möte med Bookchin, men denne var för sjuk. När Bookchin avled 2006 hyllades han av PKK som”en av de största sociala vetenskapsmännen i det tjugonde århundradet” och man lovade att sätta hans idéer i verket .
Öcalans projekt skiljer sig också väsentligt från ”klassisk anarkism”. Grovt sett kan man säga att denna definierar statsapparaten i sig som en huvudmotståndare. Man vill uppnå ett frihetligt socialistiskt samhälle genom att krossa denna apparat, utan att skapa en alternativ stat. Det till skillnad från marxismen, som menar att statens kärna är den maktapparat (väpnade styrkor med mera) vars funktion är att upprätthålla den härskande klassens makt i samhället. Proletariatet, måste, efter att ha krossat kapitalets makt, upprätta en proletärstat; för att förhindra en kontrarevolution och omvandla samhället i socialistisk riktning. Denna proletära stat kan sedan gradvis vittra bort när det klasslösa samhället vinner terräng. Märk väl att marxismen menar att det är just de repressiva delarna av staten som vittrar bort. Naturligtvis kommer en administration för produktion och förvaltning av varor och tjänster fortsatt existera, utveckla det gemensamma ägandet och styras av fria människor med öppen diskussion om målsättningar och prioriteringar.
Öcalans projekt skiljer sig från både det klassiskt anarkistiska och det klassiskt marxistiska. Han vill bygga en demokratisk konfederation i Kurdistan, men en konfederation som även inkluderar övriga etniska grupper i området. Han förkastar nationalstaten, men vill samtidigt acceptera den nuvarande republiken – dock med en djupt demokratiserad konstitution. Öcalan skisserar en lång period av samexistens mellan konfederationen och den demokratiserade republiken, där republiken endast besitter en övergripande makt. På sikt kan denna republik alltmer ”förtvina” och, som jag förstår, skulle resultatet bli att hela området utvecklas till en demokratisk konfederation – inte helt glasklart. Till skillnad från de citat som vi presenterade tidigare, vilka gav en väldigt konkret och klar bild av vilka förändringar som PKK:s politik genomgått, blir dessa resonemang en aning utopiska och suddiga. Men det kanske är av underordnad betydelse. Det väsentliga är, enligt min mening, övergivandet av det separatistiska målet att upprätta en kurdisk nationalstat. Idén med demokratiskt självstyre utan att kräva att existerande staters gränser ändras är ett stort steg framåt. Genom att överge målet med nationalstat har kurderna enligt Öcalan:
…frigjort sej från en tung börda, en börda som ledde dem till randen av utplåning. Istället har de vunnit möjligheten att formera en demokratisk nation.
(”Demokratisk Nation”)
Det är ganska tydligt att det är Kurdistans förhållande till dagens Turkiet, Iran, Irak och Syrien som Öcalans idéer har som utgångspunkt. Men han påpekar att politiken med demokratisk konfederation skulle kunna tillämpas för att lösa armeniers, assyriers, palestiniers och många andra folkgruppers problem i Mellanöstern. Han skriver också om en global samordning av demokratiska nationer, som en motvikt till nationalstaternas FN – här blir det av naturliga skäl än mer svävande och utopiskt.
När det gäller det gamla Sovjetlocket menar jag att det finns en allvarlig lucka i Öcalans tänkande. Han tar avstånd från stalinismen, han kallar det gamla östblocket för”den reella socialismen”, vilket är positivt. Men han tar inte upp stalinismens brott med marxismen, istället ges ”marxism-leninismen” skulden för den ”reella socialismens” utveckling – ett exempel på att kasta ut barnet med badvattnet.
Kvinnans frigörelse
Kampen för kvinnans frigörelse är helt central för den ideologi som Öcalan och PKK idag representerar. Öcalan tar sitt avstamp långt tillbaka i historien och hans tes är att vi inte alltid levt i ett patriarkat. Tvärtom menar han att jägar- och samlarstadiet närmast kan betecknas som ett matriarkat, ett matriarkat som kulminerar i den neolitisk epoken (yngre stenåldern). Under denna period utvecklades en arbetsdelning mellan könen. Kvinnorna stod inte bara för barnomsorgen utan också för samlandet och det framväxande jordbruket. Männen stod för jakt och skydd. Vi talar om ett samhälle med knappa resurser men präglat av jämlikhet och frånvaron av privat ägande. Stammen delade på det som producerades.
När produktiviteten ökade lades grunden för den ursprungliga ackumulationen och utifrån det växte privategendomen, enskild rikedom och ojämlikhet så småningom fram – patriarkatet och sedermera klassamhället. En intressant detalj är att Öcalan menar att denna utveckling inte var oundviklig. Historien skulle kunna tagit en annan väg. Han skiljer sig från många mer dogmatiska ”marxisters” syn på historien:
Vi måste var mycket klara över att denna seger (patriarkatets m.a.) inte var en oundviklig historisk nödvändighet. Det finns ingen lag som bestämmer att ett naturligt samhälle med nödvändighet måste utvecklas till ett hierarkiskt….Det kan finnas en tendens till en sådan utveckling men att dra slutsatsen att denna tendens alltid måste leda till att processen löper hela linan ut är en felaktig slutsats.
(”Liberating Life; Womans Revolution”)
Det avgörande slaget mot kvinnorna uppstår under samma period som de monoteistiska religionerna (religioner med en enda gud) framträder. Symboliskt ersätts alla tidigare kvinnliga gudar med den ende manlige patriarkguden, nu befästs kvinnans förslavning. Öcalan kallar kvinnorna för den första kolonin, förslavandet som är inledningen till allt annat underordnande och klassamhällets uppkomst. Patriarkatets seger ser Öcalan som historiens mäktigaste kontrarevolution.
Öcalans syn på matriarkat och patriarkat påminner mycket om den teori som Evelyn Reed lade fram i sin på 1970-talet publicerade bok ”Kvinnans utveckling”, som många av oss äldre socialister studerade med stort intresse. Det handlar om vetenskap och därmed något som naturligtvis hela tiden kan modifieras i takt med nya forskningsrön. Men insikten att patriarkatet inte är något som alltid existerat är nog de flesta som studerat ämnet överens om. Studiet av jägar- och samlarsamhällen pekar på att det ligger mycket i den teori som Öcalan och Reed lagt fram, och även Marx och Engels var anhängare av i princip samma teori.
Och det avgörande för oss när vi idag tar ställning till PKK:s politik är inte om den historiska teorin håller på alla punkter utan om den politik som man utvecklat är progressiv och bör stödjas. Men förvisso kan man tycka att Öcalan i sin framställning böjer stickan väl långt. Vad sägs om följande:
Den roll som arbetarklassen en gång spelade måste nu tas över av kvinnornas systerskap. Kvinnorna är idag den mest pålitliga sociala agenten i kampen för jämlikhet och frihet. Kvinnornas verklighet är ett mer konkret och analyserbart fenomen än vad begrepp som ”proletariat” och ”förtryckt nation” är
(”Liberating Life; Womans Revolution”)
Många marxister höjer säkert på ögonbrynen – med rätta. Hur ser Öcalan till exempel på borgarklassens kvinnor? Är det där klass eller kön som är viktigast? Men återigen måste man ställa frågan: betyder den syn som här förs fram vad gäller relationen mellan kvinnokamp och klasskamp att de socialistiska och antikapitalistiska ambitionerna skruvas ner? Jag tror inte att den som läser vad Öcalan skriver kan dra den slutsatsen. Visst kan man tycka att Öcalan ”böjer stickan för långt”. Men då bör man ha i minnet att han verkar i en region där stickan sannerligen behöver böjas. Kvinnoförtrycket är på många håll bedövande. PKK:s och Öcalans syn på kvinnokampen är en välkommen befrielse, ett ljus i mörkret, en frisk fläkt i en unken miljö.
Om relationen mellan män och kvinnor i det kurdiska samhället idag säger Öcalan:
Den kurdiska mannen gör misstaget att definiera sin så kallade heder i termer av sin absoluta suveränitet över kvinnor. Denna vidrighet måste upphöra. Kvinnor ska enbart vara sin egen egendom. Hon har ingen annan ägare… På samma sätt ska kvinnor stoppa sej själva från att vara beroende och ägda.
(”Democratic Nation”)
Det är realistiskt att se vårt sekel som seklet då fria kvinnors vilja ska bära frukt. ….Vi behöver nu kvinnliga frihetspartier.
(”Liberating Life; Womans Revolution”)
Sammanfattningsvis kan man när det gäller Öcalans syn på nation och kvinnokamp dra slutsatsen att man kan ha synpunkter på enskildheter och olika teoretiska ståndpunkter. Men sammantaget handlar det om ett oerhört positivt och progressivt bidrag i en mörk verklighet.
Tidölagets uppslutning bakom Erdoganregimen i dess strävan att slå ner kurdernas rättfärdiga kamp kommer att minnas av framtida generationer. Och Magdalena Andersson och det socialdemokratiska ledarskapet bör kanske ta en titt på Jitem och andra dödsskvadroners terror och mord på tusentals kurder och sedan ställa sig frågan: Har vi hamnat på rätt sida? Vilken sida är den terroristiska? <<
LITTERATUR:
Demokratisk Nation, Reval förlag
Liberating Life; Womans Revolution i The Political Thought of Abdullah Öcalan, Pluto Press 2017. På svenska som Befria Livet; Kvinnans Revolution, Rojavakommitteerna, 2016.
War and Peace in Kurdistan, i The Political Thought of Abdullah Öcalan, Pluto Press 2017.
Artikelförfattare:
Peter Widén är före detta metallarbetare, medlem av Socialistisk Politik och skribent i bland annat Internationalen och eFolket.