Boken The anti-social family av Michèle Barrett och Mary McIntosh från 1982 är en återkommande referens i den samtida feministiska familjekritiken. Evelina Johansson Wilén gör en omläsning av boken och konstaterar att en av de mest centrala poängerna i boken – deras kritik av en funktionalistisk förståelse av familjen – tyvärr inte verkar ha gjort särskilt stort avtryck på den samtida feministiska familjekritiken.
När jag i en diskussion med en bekant beskrev en relativt nyutkommen bok i det växande fältet av feministisk familjekritik sa hon att det framstod som ”radikalism på speed”.
Boken i fråga – Full surrogacy now. Feminism against family (2019) – är skriven av Sophie Lewis och förespråkar en kollektivisering av reproduktionen av mänskligt liv, det vill säga av barnafödande, omsorg och uppfostran. I boken riktas en stark kritik mot surrogatindustrin så som den fungerar i samtida kapitalism. Samtidigt beskrivs den feministiska kritiken av surrogatmödraskap som ett uttryck för en föreställning om ”det naturliga moderskapet”, och kritiker av surrogatmödraskap och sexarbete, beskrivs som naiva romantiker som inte förstår att moderskap och heterosexuell kärlek (för kvinnan) de facto också är arbete. En annan nyutkommen bok inom samma fält – They call it love. The politics of emotional life (2023) – skriven av Alva Godby, resonerar på ett liknande sätt och menar att den tvåsamma relationen bygger på en kapitalistisk form av individualism, att femininitet i själva verket bör förstås som en form av arbete, samt att feministiska projekt med syftet att skydda familjen från kapitalismens nedmontering inte förstår att ett av problemen med det kapitalistiska systemet är att det inte har lyckats med att fullständigt förinta familjen. Båda böckerna är – som folk på amfetamin tenderar att vara – präglade av en slängighet, rastlöshet, en form av asocialitet – uppe i ett projekt som förmodligen är obegripligt för det stora flertalet.
Intressant nog är en återkommande referens i båda böckerna Michèle Barretts och Mary McIntoshs bok The antisocial family, som kom ut första gången 1982 för att ges ut på nytt 2015, både gångerna på Verso. Bokens ansats är att kritiskt studera den heterosexuella kärnfamiljen, dess roll i reproduktionen av det kapitalistiska klassamhället och av kvinnors underordning och mäns dominans. Samtidigt kritiserar författarna en förståelse av familjen som jag menar är grundläggande för många samtida feministiska familjekritiker: det som Barrett och McIntosh beskriver som en funktionalistisk ingång. Problemen med den funktionalistiska ingången är, menar Barrett och McIntosh, att 1) Den förutsätter att kapitalismen behöver och producerar kärnfamiljen, och nedtonar den centrala roll som kärnfamiljen hade redan innan den industriella kapitalismens framväxt. 2) Den förmår inte att fånga motsättningarna som uppstår mellan familjevärden och kapitalistiska krav, som bygger på att familjen inte kan förstås som helt igenom ”kapitalistisk” utan i själva verket är en institution med en intrikat historia, som inte alltid ”tjänar” kapitalismen utan vars ideal (som även de kan vara förtryckande, men inte nödvändigtvis direkt exploaterande) istället skapar ofrånkomliga spänningar. Sammanlänkat med detta är 3) oförmågan att se variationen av familjer och samvaroformer som existerat – både före och efter kapitalismens inträde. En funktionalistisk ingång kräver helt enkelt ett förnekande både av familjens komplexa historia och dess empiriska mångfald.
Barett och McIntosh vänder sig, vilket relaterar till deras kritik av funktionalismen, mot en idé om att människor som lever i familjer är duperade. Människor väljer – enligt dem – inte familjen på grund av indoktrinering och falskt medvetande. I själva verket kan familjen erbjuda tillfredsställelsen av behov – som även om de är historiskt betingade – likväl är verkliga behov. Eller som de uttrycker det: ”Precis som varje riktig ideologi var också familjen mer än en ren och skär lögn”. Samtidigt bidrar familjen, enligt dem, till reproduktionen av klassmakt. Delvis genom social reproduktion: barnet föds in i en klassposition, och få lämnar den klass de fötts in i. Men även genom att individualisera och privatisera problem som i själva verket är samhälleliga problem. I ett kapitalistiskt samhälle blir familjen ofta ansvarig för att ta hand om personer som inte kan bidra till produktionen (barn, sjuka och gamla). Sättet vi lever i slutna små familjeenheter tenderar också att få oss att tänka mindre kollektivistiskt: i ett samhälle där familjen ges det största ansvaret för fostran och omsorg riktas fokus mot ”våra egna” och hur vi kan göra det så bra för dem som möjligt. Är skolan i närområdet dålig, börjar vi titta efter andra skolor och de som har resurser kompenserar för stora barngrupper genom att hämta barnen tidigt. På olika sätt försöker vi att ge det som samhällsinstitutionerna inte (längre) förmår ge våra barn. Att gemensamt gå ihop och kräva mer resurser är en större och mer långsiktig ansträngning som inte ger direkta resultat för våra nära och kära. Dessutom tenderar familjen att reproducera könsmakt, där kvinnan ofta tilldelas ansvaret för hemarbete och omsorg. Detta ansvar reproduceras även i sfärer utanför familjen, där kvinnors lönearbete i hög grad sker inom omsorgs- och vårdsektorn. Familjens mönster blir med andra ord ett slags mall för den könssegregerade arbetsmarknaden. Samtidigt innebär den tydliga separationen mellan det privata och det offentliga, där familjens autonomi ses som ett centralt värde att värna, att det våld och den makt som många kvinnor utsätts för i hemmet inte tas på allvar politiskt.
Till skillnad från många av de samtida familjekritikerna rynkar inte Barrett och McIntosh på näsan inför en reformistisk familjepolitik. I kapitel fyra, ”Strategies for change”, presenterar de två huvudsakliga strategier för förändring: 1) att arbeta för direkta och konkreta förändringar som skapar valmöjligheter, så att inte familjen blir ett tvång eller det ekonomiskt och politiskt mest rimliga 2) att arbeta för en mer kollektivistisk syn på reproduktivt arbete och en mer öppen syn på hur intima relationer kan se ut. Medan den första strategin är relaterad till frågor om bostadspolitik, familjelagar, lönenivåer och så vidare, där människor får materiella möjligheter för att kunna välja bort familjen, så handlar den andra strategin om en mer ideologisk ingång där föreställningen om kärnfamiljen som den ultimata relationsformen destabiliseras.
När Barrett och McIntosh citeras av samtida familjekritiker är det främst kritiken av familjens antisocialitet som tas upp. Få fokuserar på den komplexitet som familjen rymmer, trots att detta är någonting som är centralt för författarna och som genomsyrar deras projekt. Kanske är det därför som implikationerna av bokens slutpoäng – att det inte handlar om att skapa alternativ till familjen, utan att göra familjen mindre nödvändig – inte diskuteras. På de sista sidorna av boken betonar författarna att ett upphävande av familjen i en värld som i övrig ser likadant ut, troligen skulle innebära att familjeliknande enheter – om än inte utifrån blodsband – skulle uppstå. Om vi vill göra någonting åt de skador som familjen kan åsamka, ska vi inte fokusera på politiska kampanjer vars syfte är att förändra familjen, utan i stället det samhälle där familjen blir en idealiserad livsform och i många fall det mest rimliga alternativet för att hålla sig ovanför ytan. Häri ligger den centrala skillnaden mellan Barrett och McIntosh och de funktionalister som de kritiserar. Medan funktionalisterna tror att ett angrepp på familjen skulle vara ett verkligt hot mot kapitalismen, framhåller Barrett och McIntosh hur det snarare är kapitalismen som skapar – om än inte dikterar – förutsättningarna vi har för att leva tillsammans. <<
Artikelförfattare
Evelina Johansson Wilén är medlem i Röda rummets redaktion, och biträdande lektor i genusvetenskap vid Örebro universitet.