Vad är alternativet? Detta är ofta frågan som ställs till kritiker av familjen. Det är svårt att föreställa sig andra sätt att organisera samhället som varken är hyperindividualiserade eller överlämnar alltför mycket ansvar för den sociala reproduktionen till staten och på det sättet kompromissar med människors autonomi. Trots dessa svårigheter försöker M. E. O’Brien formulera ett alternativt bud i boken Family Abolition (som lite slarvigt kan översättas till Familjens avskaffande).
För att erbjuda ett svar på frågan om vad alternativet till familjen kan vara har O’Brien delat upp sin bok i tre delar. I den första delen, The impossible family, presenterar hon problem förknippade med familjen.
Den andra delen, A history of family abolition, är en ambitiös undersökning av familjens historia, primärt i Storbritannien och USA. I den tredje delen, Toward the commune, försöker hon formulera ett alternativ till familjen genom att fokusera på kommunen. En av bokens största styrkor är hur O’Brien behandlar familjen som en komplex enhet. När det talas om familjen läggs ges den olika betydelser utifrån specifika värden och politiska åsikter. Själv definierar O’Brien familjen främst som ett ekonomiskt hushåll inom vilken omsorg är privatiserad och dess medlemmar har en relation till varandra som inte är direkt bestämd av marknaden. Hon förstår också familjen som ”ett normativt ideal, strukturerat genom ras, sexualitet, klass och kön” (min översättning).
Till skillnad från vissa andra marxistiska feminister betonar O’Brien dock att familjen inte kan reduceras fullt ut till en funktion i kapitalismen. Därtill måste den ses som ett resultat av klasskamp. O’Briens historiska kartskiss är för lång för att upprepa i detalj, men det är vitkigt att betona att hon visar på hur kärnfamiljen länge varit en företeelse som begränsats till den borgerliga klassen. Arbetarna bodde tätt samman och de var fler till antalet än den borgerliga kärnfamiljen. Gränserna mellan olika familjer var oftast inte tydliga. I nyligen industrialiserade städer utnyttjade arbetare också stadens anonymitet till icke-heterosexuella möten och relationer. För arbetarklassen var kravet på ett familjeliv som liknade borgarklassens, med hemmafru och en manlig försörjare, en viktig del av projektet att skapa en respektabel arbetarklassidentitet som kunde stärka arbetarklassens förhandlingsposition gentemot kapitalisterna, och genom vilken man kunde kräva högre lön och mer fritid. Uppkomsten av arbetarfamiljen var alltså en seger för arbetarklassen och inte en förändring som påtvingades den ovanifrån, även om denna seger åtminstone i USA primärt var en seger för vita arbetare. För den svarta befolkning blev kärnfamiljens normer det enda sättet som afroamerikaner kunde få tillgång ägande av land under Jim Crow-lagstiftningen, vilket förstörde andra former för släktskap och kärleksrelationer. Likaväl var det i praktiken omöjligt för många svarta familjer att leva upp till familjens ideal därför att den konsekventa underbetalning av afroamerikaner gjorde det omöjligt att överleva med bara en försörjare.
Idag befinner sig familjen i en kris skapad av den nyliberala utveckling som ger folk mindre tid och pengar, men denna kris ska enligt O’Brien användas för att undersöka alternativ till familjen. För att föreställa sig sådana alternativ tar O’Brien avstamp i marxistisk teori, mer specifikt i den så kallade kommuniseringsteorin. I denna teori fokuserar man på kapitalismens sociala former, särskilt värdeformen samt klass- och egendomsrelationer, samtidigt som man menat att dessa former måste avskaffas för att en övergång till kommunismen ska kunna ske. På det sättet är teorins förespråkare kritiska mot den idé som har varit central i arbetarrörelsen om kommunismen som ett samhälle där arbetarklassen innehar den politiska makten – det kommunistiska samhället är det klasslösa samhället och därför också ett samhälle utan en arbetarklass.
O’Brien situerar sin kritik av familjen inom kommuniseringsteorin genom att argumentera för att familjen bör ses som en av kapitalismens sociala formar som måste förstöras i kommuniseringsprocessen. Kapitalismens primära sociala former, det vill säga klass- och egendomsrelationer, konstitueras genom familjen. I ett kommunistiskt samhälle där klass har avskaffats måste även familjen så som vi känner den också upplösas. Men på samma sätt som kapitalismen inte kan avskaffas utan att familjen har avskaffats kan inte familjen avskaffas utan att kapitalismen har avskaffats. Inom kapitalistismen kan man kämpa för det O’Brien kallar antifamiljreformer: reformer som antingen gör det lättare att lämna familjer eller utvidga en familj, genom exempelvis fler rättigheter till regnbågsfamiljer.
Reformerna kan också handla om att ge bättre ekonomiskt stöd till arbetarklassen. Dessa reformer gör dock inte upp med familjen som ekonomisk enhet. Reformer som ska skapa bättre välfärd har också sina begränsningar i en nyliberal ekonomi. På samma sätt kan experiment där man försöker leva på andra sätt inte heller frigöra sig från familjen. Även om vi väljer att leva i alternativa familjeformationer bär vi fortfarande vår familjebakgrund med oss, och det skapar ojämlikheter även i dessa nya formationer.
Men varför överhuvudtaget lägga tid och kraft på att formulera alternativ? Enligt O’Brien kan våra försöka att formulera andra sätt att leva på hjälpa oss att peka ut de motsättningar och problem som finns i kapitalismen. Dessa försök kan fungera som en horisont för anti-kapitalistiska kamper. O’Brien tar sin utgångspunkt i det hon kallar ’insurgent social reproduction’. Med detta uttryck syftar hon på hur aktivister organiserar protestläger i samband med aktioner där det reproduktiva arbetet fördelas jämlikt, där dagarna fylls med politiska diskussioner och aktionsförberedelser och där ett stort kollektiv skapas i kampens hetta. Inspirerat av denna process och av den utopiska socialisten Charles Fourier föreställer sig O’Brien ett kommunistiskt samhälle som uppdelat i kommuner som består av cirka 200 personer. Varje kommun skulle ha sin bostad i en eller flera närliggande byggnader och vara koncentrerad runt gemensamma utrymmen där det lagas mat ihop, socialiseras och diskuteras. Med inspiration från arbetarråd skulle politiska beslut i detta framtida samhälle tas via aktivt deltagande i demokratiska diskussioner i kommunen. På det sättet, argumenterar O’Brien, skulle planering, organisering och genomförande av omsorgsarbete såsom matlagning, städning, barnpassning och sociala relationer, ’kommuniseras’ i stället för att vara en privat angelägenhet för enskilda familjer. I dessa kommuner skulle folk kunna organisera sig på ’familjära’ sätt, alltså välja att bo ihop i kommunen två vuxna och deras biologiska barn, men detta skulle inte vara en ekonomisk enhet och den skulle också vara mer flytande och mindre präglat av tvång.
Som alltid när jag läser böcker skrivna av nordamerikanska författare funderar jag över hur argumentet skulle se ut i en skandinavisk välfärdsstatskontext där staten ansvarar för en relativt stor del av den sociala reproduktionen genom exempelvis förskola och där det har funnits en ambition om att välfärdsstatens institutioner ska kunna utjämna de sociala skillnader som uppstår baserat på familjebakgrund. På samma sätt skulle det vara intressant att undersöka hur argumentet om familjen som en vit institution kan tillämpas i denna kontext där rasifieringsprocesser har sett annorlunda ut än i USA. Vilken roll har välfärdsinstitutioner spelat i konstitueringen av familjen? Kan rasbiologiska institutet och steriliseringspolitiken förstås som en del av familjens historia?
Jag är – tyvärr – skeptisk till hur mycket resonans det presenterade alternativ potentiellt skulle kunna ha. Trots att vi lever i en tid med stigande social missnöjdhet verkar svaret snarare vara tillbakaskådande än riktat mot nya horisonter. O’Brien lyfter själv denna kritik där hon säger att revolutionära idéer sällan får fotfäste i icke-revolutionära tider förutom bland de som avviker från eller exkluderas av normen. Hennes projekt är dock inte att skapa ett politiskt program utan att i kommuniseringsteoretisk anda försöka att begripliggöra kommunismens sociala former. Avskaffandet av familjen är för O’Brien en ”nödvändig dimension av att göra upp med klassamhället” (min översättning) lika mycket som en uppmaning till att vi bör föreställa oss vilka sociala formar som kan skapa glädjefulla liv där vår mänskliga potential kan blomma. Personligen känner jag igen den glädje och solidaritet man kan uppleva när man på aktioner och aktivistkonferenser gör allt det reproduktiva arbetet man brukar göra ensam tillsammans med andra – och den melankoli som infinner sig efter aktionen: Varför kan vi inte alltid skala våra potatisar och äta linsgryta tillsammans medan vi diskuterar politik? I en tid när vi inom vänstern annars använder mest tid och kraft på att försvara oss mot reaktionära angrepp från höger är det förfriskande att läsa försök som på allvar tar sig an den svåra uppgiften att visa hur vi kan föreställa oss hur en annan värld, där vi gör detta arbete tillsammans, skulle kunna se ut. <<
Artikelförfattare
Lotte Schack är doktorand i sociologi vid Göteborgs universitet. I sitt avhandlingsarbetet undersöker hon den svenska klimatrörelsen, med specifikt fokus på dess strategier och visioner för en fossilfri framtid.