När världens ögon i början av december förra året främst var riktade mot Israels massiva bombmattor i Gaza och Libanon föll plötsligt Bashar Assads regim i grannlandet Syrien ihop som ett korthus. Utvecklingen reser en rad frågor: Vad är det för typ av regim som nu tagit över i Damaskus? Vilka geopolitiska aktörer verkar vinna respektive förlora på
maktövertagandet? Hur påverkas Rojava? Och vad kan vi tro om Syriens framtid? Anders Karlsson skissar på svar.
De islamistiska grupperingarna Hayat Tahrir Al-Sham (HTS) och Syriens Nationella Armé (SNA) – båda med sin maktbas och utgångspunkt i regionen Idlib i nordvästra Syrien – inledde sin militära offensiv 27 november. Man intog snabbt Aleppo, Syriens näst största stad. Assads nära allierade Ryssland genomförde 1-2 december kraftiga bombningar över Aleppo, många trodde att utgången skulle bli densamma som 2016 när Assad kunde återta kontrollen över ett Aleppo i ruiner.
Det vi fick se var dock hur regimens krigsmakt i ökande grad imploderade, att vanliga illa betalda meniga soldater – många dessutom tvångsrekryterade – deserterade och lämnade militära ställningar vind för våg. De ryska bombningarna följdes inte upp på marken, HTS och SNA höll Aleppo, snart intogs även strategiska städer som Hama och Homs och vägen mot huvudstaden Damaskus låg öppen. Det var samtidigt som andra lokala väpnade styrkor tog kontrollen över de södra regionerna Suweida och Daraa. Den 8:e december föll så Damaskus, Assad flydde till Ryssland och HTS/SNA kunde bilda en övergångsregering.
Inbördeskrigets upprinnelse
Som en del av den arabiska våren växte missnöjet i Syrien mot den diktatoriska Assadregimen snabbt under 2011. En fredlig upprorsvåg spreds över landet, inte minst genom jättelika demonstrationer i anslutning till fredagsbönen och folkkommittéer, som i vissa fall tog över mycket av de samhälleliga vardagsgöromålen, var de första spirande tecknen på att en situation av dubbelmakt var på väg att skapas. Regimen slog inte oväntat brutalt tillbaka; sköt skarpt mot manifestationer och aktivister massfängslades.
Under Assads totalitära styre hade det inte funnits mycket av utrymme för folklig organisering. Den alternativa struktur som kunde existera handlade främst om religiösa krafter kopplade till moskéerna där ett tyst missnöje grodde och där Muslimska Brödraskapet var den tydligaste aktören. Länder vid Persiska viken – främst Qatar och Saudiarabien – utnyttjade denna religiösa kanal för att finansiera och beväpna en opposition. Snart bröt sig också officerare ur Assads militärmakt loss och bildade Syriens Fria Armé (FSA), som kom att hamna under ett alltmer markant turkiskt beroende. Syrien hamnade i en process av ett accelererat inbördeskrig. På ena sidan stod regimen, som hölls under armarna av Ryssland/Iran och med fotfolk från libanesiska Hezbollah. På den andra sidan en radikaliserad islamistisk opposition med en uppsjö av mer eller mindre extrema organisationer, samtidigt som FSA splittrades i en mängd olika grupperingar bakom vilka Turkiets försåtliga hand opererade. Tecknen under 2011-2012 av en folklig revolution kom att förbytas mot en förtärande väpnad kraftmätning där två reaktionära krafter stod mot varandra.
Vad kännetecknar HTS och SNA?
HTS har sitt ursprung i Nusrafronten, som den syriska grenen av al-Qaida, vilken bildades 2011. I juli 2016 bröt man med al-Qaida och bildade Jabhat Fatah-al Sham. Man sades sig nu enbart vara en nationell organisation som strävade efter ett islamistiskt styre i Syrien. Ytterligare en ombildning ägde rum 2017 då nuvarande Hayat Tahrir Al-Sham (HTS), bestående av sju olika grupper, tog form. Sedan 2017 har också HTS innehaft makten i regionen Idlib i nordvästra Syrien. Man har mildrat sin retorik, uttrycker sig numer sällan i termer som ”jihad” eller ”avfällingar” och utländska frvilligorganisationer har getts rätten att verka i regionen. Likväl har Idlib styrts hårdfört med sharialagar och repression: ”HTS stoppade till exempel flera projekt som stödde kvinnor med förevändningen att dessa utvecklade idéer om jämställdhet som varit fientliga mot dess styre. HTS har också riktat in sig på och fängslat politiska motståndare, journalister, aktivister och personer som de betraktat som kritiker eller motståndare”, säger den schweiziskt-syriske socialisten Joseph Daher i en intervju (Internationalen 2/1-2025).
Om HTS har goda förbindelser med Turkiet är dess allierade Syriska nationella armén (SNA), som består av tio olika grupper, i sin tur helt under den turkiska statens kontroll. SNA fungerar likt Erdogans fotsoldater och gjorde sig under de turkiska invasionerna av Rojavas kanton Aifrin 2018 och 2019 skyldigt till omfattande övergrepp mot civila.
Brännpunkt Rojava
Samtidigt som Ryssland och Iran förlorat sin trogne allierade i Syrien (därtill har Ryssland också förlorat en flottbas och en flygbas i landet) är Turkiet den utländska kraft som tydligt flyttat fram sina positioner i och med regimskiftet i Damaskus. Syrien och Turkiet har haft en långvarig konflikt om gränsdragningar och kontrollen över Eufrats övre lopp, men med de nya syriska makthavarna kommer allt i en annan dager. Det är främst Rojava, självstyret i nordöstra Syrien med kurderna som största etniska grupp, som riskerar att hamna i en kniptång mellan Damaskus och Ankara. Den turkiska regimen har i över ett års tid, i skuggan av Israels folkmord i Gaza, ägnat sig åt en frekvent terrorbombning mot Rojava. Redan den 15 februari förra året bedömde den oberoende nättidningen Truthout att 80 procent av elnätet och vattenmagasinen i Rojava förstörts sedan i oktober föregående år.
SNA har efter maktövertagandet redan attackerat SDF, Rojavas gemensamma armé, i den norra delen av regionen Aleppo. SNA har intagit några samhällen och, enligt Joseph Daher i Internationalens intervju, tvångsförflyttat mer än 150 000 människor. Dessutom har man tagit kontroll över den strategiskt viktiga staden Manbij. Detta sker samtidigt som det ideligen kommer hotfulla uttalanden från regimen i Ankara, som nu senast när utrikesminister Hakan Fidan vräkte ur sig att ”det är bara en tidsfråga innan Rojava upphör att existera”.
Syriens framtid
Vi kan knappast räkna med att HTS och SNA vid makten borgar för någon demokratisk utveckling i Syrien. Visst säger man sig vilja genomföra val inom loppet av fyra år, men först ska en ny konstitution se dagens ljus. Om de nya makthavarna får som de vill kan vi sannolikt räkna med att kommande val äger rum under islamistiska förtecken – och således med ett starkt begränsat demokratiskt värde. HTS/SNA fördes också till makten med bajonetternas hjälp och inte genom några avgörande folkliga mobiliseringar. Det vi trots allt kan hoppas på är att tomrummet efter Assad kan utnyttjas av progressiva krafter, att vi får tillbaka något av 2011/2012-års stämningar och rörelse.
För socialister handlar det nu främst om att utöva solidaritet med Rojava, den existerande och levande kraften i Syrien som – under oändliga svårigheter – försöker att bygga ett mer jämlikt, jämställt och demokratiskt samhälle. Det är en solidaritet som också med nödvändighet inbegriper en akt av väpnat stöd. På Rojavakommittéernas hemsida länkas det till insamlingen Drones for Rojava där var och en kan gå in och donera sitt personliga bidrag: www.rojavakommitteerna.com

Anders Karlsson är ledarredaktör för Internationalen och ingår i Röda rummets redaktion.