Sally Rooney har på kort tid blivit en av samtidens mest omtalade författare, känd både för sin litterära röst och sina politiska ställningstaganden. Hennes romaner, som ofta utforskar teman som kärlek, vänskap och klasskillnader, har översatts till över 40 språk och sålts i miljontals exemplar. Trots framgången är åsikterna om hennes verk delade. Rooneys senaste roman, Intermezzo, fortsätter att väcka frågor om litteraturens politiska potential. Med berättelser om unga vuxna som navigerar kapitalismens konsekvenser och komplexa relationer, väver Rooney in samhällskritik i en genre som ofta avfärdas som ytlig. Men är det tillräckligt? Lotte Schack funderar.
Få samtida författare får lika mycket internationell uppmärksamhet när de ger ut en ny roman som Sally Rooney. Hennes brittiska och irländska förlag, Faber & Faber, har såld mer än sex miljoner exemplar av hennes böcker som är översatta till mer än 40 olika språk. Hon har kallats sin generations röst, den nya J.D. Salinger och ett globalt litterärt fenomen.
Kanske är det inte så överraskande att hon samtidigt har kallats överskattad, och hennes böcker har kritiserats för att vara banala. På samma vis har reaktionerna på hennes fjärde bok Intermezzo som släpptes i år varit delade. En av frågorna som väcks är böckernas politiska potential, trots att romaner som Rooneys – vilka kretsar kring teman som kärlek och vänskap – vanligtvis inte ses som politisk litteratur.
Att den typen av frågor ställs beror säkert till stor del på att Rooney som offentlig person är uttalad marxist och ofta uttrycker sig politisk i medierna. Särskilt har hon blivit uppmärksammat för sin solidaritet med Palestina. Hon har nekat att sälja översättningsrättigheterna till ett israeliskt förlag, och när hon i år gav ut Intermezzo började hon boklanseringen med att kalla folkmordet i Gaza vid dess rätta namn och uppmana publiken till att fortsätta att protestera och inte titta bort. ”Det är det minsta vi kan göra,” avslutade hon sitt tal.
Det politiska är dock inte särskilt explicit i hennes romaner. Rooney har själv uttryckt ambivalens inför litteraturens politiska potential och möjligheten att skriva marxistisk skönlitteratur. I en intervju pratar hon om en scen från hennes andra roman, Normala människor, där karaktären Connell känner sig alienerad från ett litterärt evenemang han är på, som ett sätt att illustrera litteraturens varufiering. I den samtida kapitalismen, säger Rooney, är böcker en vara folk köper för att kunna signalera kulturell kapital och medlemskap av en specifik klass. ”Jag tror att det som gör mig skeptisk kring allt detta är att det får mig att känna att böcker inte har någon potential att tala sanning till makten, att de inte har någon potential som politiska texter på grund av den roll de spelar i kulturekonomin.” Eller som hon har sagt om en annan av sina böcker där huvudpersonernas svårigheter på en brutal bostadsmarknad präglar delar av handlingen: “Det är säkert en massa människor som tyckte om Samtal med vänner vilka är en del av det system som aktivt exploaterar andra folks arbete. Jag är säker på att det finns hyresvärdar som har läst den och tyckte den var bra. Gör det mig glad att jag har gett den typen människor tio timmars distraktion? Inte riktigt!”
Trots det har Rooney också sagt att hon försöker skriva inom ett marxistiskt ramverk. Vad betyder detta? Rooneys romaner är alla generationsporträtt. Huvudpersonerna är alltid sådana man med ett lite störigt uttryck kallar millienials, alltså folk född på slutet av 80-talet och början av 90-talet som har vuxit upp i skuggan av finanskrisen 2008 vilken drabbade Irland, där Rooneys romaner utspelar sig, särskilt hårt. Romanfigurerna lever med krisens effekter och på ett mer generellt plan med kapitalismens villkor: de försöker navigera en bostadsmarknad förstörd av investerare där de tvingas betala allt för mycket i hyra, de kämpar med att hitta någorlunda betalda jobb som motsvarar deras universitetsutbildningar, de hjälper sina föräldrar som har blivit alkoholiserade i krisens kölvatten. Och så pratar de om detta konstant. I Normala människor går Connell och den andra huvudpersonen, Marianne, en promenad förbi ett övergivet byggprojekt. De pratar om att det har ”något att göra med kapitalismen” utan att kunna säga exakt vad. Exflickvännerna Frances och Bobbi har i Samtal med vänner långa chatkonversationer om hur kärleksnarrativ gynnar kapitalismen.
För en annan viktig aspekt är att alla Rooneys böcker är kärleksromaner. I centrum står alltid en eller fler komplicerade relationer som ska redas ut. Och här blir den socioekonomiska verkligheten kanske mest uttalad: oftast skapas dessa komplikationer av att de också är klassrelationer mellan individer. Ett av de centrala relationssammanbrotten i Normala människor orsaka av att Connell får sparken från sitt jobb på ett café och tvingas flytta hem över sommaren. Anledningen att han tvingas lämna universitetsstaden är att han inte vågar fråga sin flickvän Marianne om han kan flytta in i hennes lägenhet, som ägs av hennes förmögna familj, vilket hon tolkar som att han gör slut. I Vackra värld, var är du dejtar den framgångsrike författaren Alice lagerarbetaren Felix som hon bjuder att följa med henne till fina europeiska litteraturfestivaler där han känner sig helt malplacerad i tjusiga hotellrum och bland pretentiösa förlagspersoner.
Rooneys senaste roman Intermezzo handlar om bröderna Ivan och Peter som precis har förlorat sin pappa. Peter är 33, Ivan är 22. Peter är en framåtsträvande progressiv advokat med ett rikt socialt liv, medan Ivan är en introvert schackspelare. De två har en problematisk relation som ofta förmedlas till läsaren genom beskrivningar av diskussioner kring Ivans syn på kvinnor som skär sig mot Peters feministiska perspektiv. Relationen kompliceras även av brödernas ömsesidiga avundsjuka gentemot varandra. Peter avundas Ivans närmare relation till deras pappa; Ivan avundas Peters succé i livet och dennes stabila ekonomi. I början av romanen reser Ivan till en liten ort på landet för att delta i en schackuppvisning där han träffar en fjorton år äldre kvinna, Margaret, som han inleder en relation med. Peter upplever, trots sitt jobb och sin stabila ekonomi, sitt liv som totalt kaos. Han är hopplöst kär i sitt ex, universitetslektorn Sylvia, som efter en trafikolycka inte längre vill vara med honom. I stället dejtar han den 24-åriga universitetsstudent Naomi som bor i ett kollektiv, som står under ständigt hot att utrymmas av fastighetsägaren, och som säljer sex bredvid studierna. Samtidigt kämpar han med ångest som han självmedicinerar med alkohol och piller.
Även i Intermezzo är det tydligt hur kärleks-, vänskaps- och även familjerelationerna formas av kapitalistiska förhållande. Peter och Ivans relation präglas av deras ekonomiska positioner: Peters advokatjobb och Ivans gigarbeten inom programmering ger dem helt skilda förutsättningar att skapa relationer och forma sin framtid. De har ett våldsamt gräl över en middag på en dyr restaurang där Peter har betalat. Peters relation till Naomi präglas av hans uppenbara övertag: han för över pengar till henne när hon är pank och när hennes kollektiv vräks flyttar hon in i hans bostadsrätt. En intressant aspekt i berättelsen är hur klassrelationerna både förstärks och kompliceras av andra maktrelationer. För Ivan och Margaret är det inte helt självfallet vem det är åldersskillnaden ger makten. Margaret är äldre, har fast anställning, hus och mer pengar men för hennes omgivning är det Ivan som utnyttjar henne: varför skulle en man i början av 20-års åldern vilja vara med en 36-årig kvinna?
Trots bakgrunden av dessa ”hardcorerealiteter” har många av Rooneys böcker, inklusive Intermezzo, mött kritik för att vara sentimentala och överdrivit romantiska. I den typen av romaner vinner kärleken alltid, på mer eller mindre otroliga sätt. Utan att avslöja för mycket är det även så i Intermezzo. Vissa har tolkat detta som att kärlek i Rooneys universum likt Alain Badious syn är ”en minimal form av kommunism”. I kärleksrelationen finns ett alternativ till kapitalismens alienerande och individuella relationer via den kollektivitet som uppstår när individer blir till ett par. Men är parrelationen verkligen ett kollektiv? Kan man inte också se den som ett sätt att isolera sig från de större kollektiven? Och finns det inte något paradoxalt och romantiserande i att kärleken som – vilket Rooney själv visar och som feminister har pekat på gång efter annan – är betingad av samtida kapitalistiska förhållanden, samtidigt är det som kan upphäva dess effekter (på individen)?
De problem, romanfigurernas upplever som följd av kapitalismen löses — i den mån de gör det — bara igenom de personliga relationerna. Bostadskrisen lösas genom att flytta in hos sin partner. Mental ohälsa botas av att bli ihop med den man är förälskad i. Kollektivt politiskt handlande är stort sett frånvarande från romanerna. Karaktärerna i Normala människor går förvisso på demonstrationer för Palestina, i Intermezzo är Sylvia organiserad i sin lokala hyresgästförening, och i Vackra värld, var är du går Felix med i en lokal odlingsgrupp. Detta engagemang framstår dock frikopplade från karaktärernas faktiska problem. Politiskt engagemang används alltså som utsmyckande karaktärsattribut eller som social kontext i Rooneys berättande, men utgör sällan ett svar på de former av exploatering eller utsatthet som utgör handlingens kontext. Denna diskrepans påtalas dock också som något obekvämt för böckernas karaktärer. Till exempel vid en demonstration i Normala människor:
Där i tåget kände Marianne att hon ville att hennes liv skulle betyda någonting, hon ville få slut på allt våld som utövas av de starka mot de svaga, och hon mindes en tid för länge sen då hon hade känt sig intelligent och ung och storartad att hon nästan skulle ha kunnat åstadkomma någonting sådant, men nu hade hon förstått att hon inte var ett dugg storartad och att hon skulle leva och dö i en värld full av gränslöst våld mot oskyldiga och att hon som mest bara skulle kunna hjälpa ett fåtal människor.
Ja, kärleken övervinner de problem i de personliga relationer som skapats av politiska spänningar men den övervinner inte de politiska spänningarna i sig. De är kvar, både rent materiellt och i karaktärernas medvetande. På så sätt speglas Rooneys egen tvekan inför möjligheten för att skriva marxistisk litteratur i böckerna själva. Populärlitteratur är populär för att det är underhållande: är det inte mer kul läsa en roman om kärlek, sex och personliga konflikter, än en roman där de politiska spänningarna upplöses på uppbyggligt vis genom rätt kollektivt handlande?
Genom att visa på hur socioekonomiska förhållande formar kärleks- och vänskapsrelationer och hur hennes karaktärer tolkar dessa, blir emellertid Sally Rooneys böcker mer politiska än mycket annan samtidslitteratur. Det är ganska märkvärdigt hur populära kärleksromaner, en genre som ofta betraktas som ytlig eller apolitisk, förmår att fläta in samhällskritik och en form för utopisk alternativ. Utopisk i den mening att kärleken övervinner det mesta – klasskillnader, bostadskrisen, alkoholiserade föräldrar märkta av finanskrisen, mental ohälsa, våldsamma familjemedlemmar. Kanske är det problematisk och framför allt naivt att hävda detta. Men så kan det ju kännas att vara förälskad: som om allt är möjligt, kanske även kapitalismens slut. Att de politiska spänningarna kvarstår visar dock på att det mest är just det, en känsla – men som kanske kan vara början till något mer.
Lotte Schack är doktorand i sociologi och skriver en avhandling om den svenska klimatrörelsen. Ingår i Röda Rummets redaktion