Begreppet ideologi är centralt i marxistisk samhällsanalys. Trots det är dess innebörd och användning långtifrån entydig och sedan ett sekel tillbaka föremål för motstridiga teoribildningar. Linus Bertilsson presenterar Wolfgang Fritz Haugs tänkande kring begreppet och relaterar det till woke-debatten inom den amerikanska vänstern.
I Röda rummet #1-2, 2025, diskuterades hur ”woke”-begreppet under senare tid hamnat i blåsväder inom vänstern. Begreppet uppstod från början som term för politisk medvetenhet hos den afroamerikanska befolkningen i USA, men används numera mestadels av den amerikanska högern som tillhygge mot alla former av sociala rörelser och vänsterpolitik. Nu har det emellertid också placerats i skottgluggen av den marxistiske sociologen Vivek Chibber som uttryck för vänsterns förfall från arbetarpolitik till identitetspolitik. Kritiker anser att Chibber härigenom går trumpismens ärenden och romantiserar den vita arbetaren på den övriga befolkningens bekostnad.
I debatten som uppstått är ideologibegreppet högst närvarande. Chibber ser förvisso woke självt som en ideologi menad att rättfärdiga en akademisk elit, men å andra sidan vänder han i sin bok The Class Matrix1 udden just mot teorier som ser ideologi som förklarande faktor för klassamhällets reproduktion. En av Chibbers mer högröstade kritiker, statsvetaren William Clare Roberts, lägger i en nyligen publicerad artikel2 istället fram ett försvar för ideologibegreppet, där detta dock rensas från sina kritiska konnotationer och istället ses som ett nödvändigt led hos varje gruppformering.
Den skilda bedömningen av woke-fenomenet verkar alltså ha något med synen på ideologi att göra. För att bredda perspektivet på detta mångfacetterade begrepp ska jag här presentera en i min mening särskilt välutvecklad ideologiteori, nämligen den hos den tyske filosofen Wolfgang Fritz Haug.
Det praxisfilosofiska projektet
Haug föddes 1936 i Nesslingen am Neckar. Han studerade filosofi, romanistik och religionsvetenskap innan han disputerade 1966 vid Freie Universität i Berlin. Under 70-talet höll han föreläsningar om Marx’ Kapitalet och bidrog på det viset med en egen ingång till den tidens Marx-revival. 1959 var Haug med och grundade tidskriften Das Argument där han också var chefredaktör fram till 2024. Das Argument hör till de största och mest långlivade vänstertidskrifterna i Tyskland och har publicerat många bidrag inom den marxistiska och feministiska diskussionen.
Haug står för en alternativ ingång till den ”kritiska teori” som i sin officiella version rört sig allt längre bort från marxismen. Han definierade i mitten av 90-talet sitt filosofiska credo som att ”filosofera med Brecht och Gramsci”3 : från den förre hämtade han betoningen på ett ”ingripande tänkande” och från den senare begreppet om marxismen som ”praxisfilosofi”. Filosoferna ska konstruera sina begreppsanordningar utifrån den samtida historiska konjunkturens krav. Det innebär inte att den systematiska nivån trängs bort; teorins mål är snarare att visa hur vår tids vittförgrenade samhällslandskap går att leda tillbaka till former av mänsklig praxis – vilket alltså gäller också för ideologin.
Ideologiproblemet
Den moderna ideologiteorin har sitt ursprung hos Marx och Engels och deras kritik av den filosofiska idealismen i Den tyska ideologin. Senare, i förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin, talar Marx om ideologi som viktig del av samhällets ”överbyggnad” och den sene Engels talade om staten som ”ideologisk makt”. Mer systematiskt bruk fick begreppet emellertid efter första världskriget och ryska revolutionen. Nu skulle det svara på flera trängande frågor: Hur kunde det komma sig att revolutionen utbröt i ett relativt ”underutvecklat” land i öst? Och hur kunde det tyska socialdemokratiska partiet stödja ett krig som huvudsakligen handlade om de kapitalistiska makternas koloniala kamp sinsemellan? Den andra internationalens betoning av en ständigt framåtskridande rörelse mot socialismen bröts på mitten; nu behövdes förklaringar till varför arbetarklassen inte handlat som man tänkt att den skulle göra.
Kritik eller institution, eller både och?
Ideologibegreppet är ökänt mångförgrenat. Det kritiska ideologibegreppet syftar till att belysa och ifrågasätta synsätt som döljer eller förvränger samhällsbilden. Begreppet förknippas ofta med tanken om ”falskt medvetande” och målet är att göra sig kvitt denna falskhet; då ska den revolutionära handlingens väg stå öppen. Vanligtvis placeras Georg Lukács och Frankfurtskolan som förespråkare av detta synsätt. Ett annat ideologibegrepp är det neutrala, inom vilket alla möjliga uppfattningar och medvetandefenomen ses som ”ideologiska”, varvid ingen skillnad görs gällande deras sanningshalt. Som representanter för detta synsätt nämns ofta tänkare som till exempel Antonio Gramsci, Louis Althusser och Stuart Hall.
Denna uppdelning mellan kritiskt respektive neutralt ideologibegrepp kan korsas med den mellan ett idéfokuserat å ena sidan och ett institutionellt å den andra. I det förra fokuserar man på idéerna själva, snarare än betingelserna för deras uppkomst eller deras funktion, medan man i det senare undersöker de praktiker och institutioner genom vilka ideologin bildas och upprätthålls. Ofta har det idéfokuserade ideologibegreppet hamnat nära det kritiska – när målet är att tillbakavisa uppfattningar faller det sig ofta naturligt att det är idéerna själva som sätts i centrum. Det institutionella perspektivet har å sin sida gärna kombinerats med det neutrala – det verkar lättare att behandla tankar som samhälleliga produkter om man sätter deras sanningshalt inom parentes.
Haugs perspektiv sticker ut genom att snarare kombinera ett kritiskt med ett institutionellt ideologibegrepp, och därvid samtidigt betona vikten av att undersöka och kritisera institutioner som är specifikt ideologiproducerande. Ideologin behandlas här som något som en gång uppstått och som åter ska försvinna. Samtidigt fästs den i ett ramverk byggt utifrån Antonio Gramscis hegemoniteori och Louis Althussers begrepp om ”ideologiska statsapparater” och ges därigenom en särskild roll inom klassamhällets maskineri.
Ideologi och klassamhällets reproduktion
Från Gramsci och Althusser hämtar Haug tanken att ideologins främsta funktion är att bidra till klassamhällets reproduktion. Om arbetare hela tiden skulle ifrågasätta vad de håller på med och varför kapitalister och överhet har sin rikedom och sina privilegier skulle denna reproduktion förhindras. Nu är arbetare naturligtvis inte dummare än att de förstår att något är skevt. Ideologins funktion är därmed att se till att denna kritik trycks undan, styrs om eller görs oskadlig för det bestående.
Hos Gramsci finner Haug grunden till en teori för hur denna process går till. Här är det vardagsmänniskan som står i centrum. Som en ofrånkomligen tänkande varelse försöker hon begripa sin plats i samhället och världen. Enligt Gramsci sker detta praktiskt och tillsammans med andra. En människa lever i många sammanhang samtidigt – familjen, arbete, föreningar, osv. – vilket gör att hennes normala tillstånd är att ha, som Gramsci säger, ett ”bisarrt sammansatt medvetande”. Poängen är att människors handlingskraft utvecklas först när hennes medvetande orienteras och organiseras socialt. Den part – klass, parti, institution – som lyckas ta ledningen för detta orienterings- och organiseringsarbete kan därigenom vinna aktiv hegemoni: den kan få med sig olika skikt, grupper och klasser i sina projekt och styra samhällets utveckling.
All hegemoni behöver dock inte vara aktiv. Gramsci teoretiserade framförallt situationen i kapitalistiska länder i väst. Han såg att man på många håll hade genomfört stora samhälleliga omstruktureringar utan att direkt involvera de folkliga klasserna, vilket han kallade för ”passiv revolution”. Ideologiskt tilltal kunde i viss mån väga upp för saknad delaktighet underifrån. Dessutom kan det faktum att arbetare och andra lägre klasser hålls i ett tillstånd av splittrad passivitet i sig grunda en hegemoni.
Hegemonibegreppet inbegriper mer än ideologi, men formandet av klassernas praxis genom tankar, idéer och bilder som förmedlas genom skola, kyrka och nationalstat utgör en viktig del. Det är här Haug tar avstamp för sin egen syn på ideologins institutionella fäste.
Nästa länk finns hos Louis Althussers teori om de ”ideologiska statsapparaterna”, som tillsammans med de ”repressiva statsapparaterna” (militär, polis, etc.) tänks garantera klassamhällets reproduktion. Målet är att forma lydiga subjekt, förmögna och villiga att inta sina platser i samhället. Althusser går här djupare än Gramsci och förlägger ideologin till grunden för subjektens tillblivelse. För att alls bli en handlande varelse med självmedvetande måste man anropas som ideologiskt subjekt, något som sker först och främst genom skolan, men även i familjen, genom rättsväsendet, medierna, och så vidare.
För Haug är det viktigt att Althusser slår an temat om subjektsformering. Härigenom öppnas relationen mellan institutionellt arrangemang och subjektiveringsseffekter för analys. Å andra sidan avvisar han Althussers ahistoriska syn på människan som ett ”ideologiskt djur”, en syn som skulle göra ideologin nödvändig även i ett klasslöst samhälle.
Haug binder samman dessa trådar genom ett citat från den åldrade Engels om ”ideologiska makter”. För Engels är staten den första sådana ideologiska makten. Haug bygger vidare på perspektivet och behandlar rättssystemet som den andra ideologiska makten och tillfogar senare, mindre systematiskt, religionen och litteraturen.
Arbetsdelning, statsbildning, alienation
För Haug är den historiska dimensionen hos ideologin helt avgörande. Ideologins ursprung ser han i den arbetsdelning mellan manuellt och intellektuellt arbete som sammanföll med statens uppkomst. Härigenom möjliggjordes samhällsreproduktion i utvidgad skala, samtidigt som befolkningen kunde fås att acceptera de umbäranden detta innebar med hjälp av präster och andra intellektuella.
När staten bildades lyftes uppgifter som tidigare tillkommit samhället ut till separata institutioner. Härigenom bildades samtidigt en ideologisk, transcendent sfär som åter vände sig emot sitt ursprung och bildade en ”samhällelig makt ovan samhället”.4 I historiens vidare förlopp differentierades denna ideologiska makt genom samhällets tilltagande arbetsdelning. Ett osynligt fängelse läggs över samhällsmaskineriet med utvecklingen av rättssystem och religiösa institutioner.
Med sin historiska ideologiteori tar Haug också upp ett tema som bragt många kontroverser inom den marxistiska filosofin, nämligen alienationen. Han kallar den ideologiska sfären ”alienerad samhällelig makt”. Det yttersta målet för en socialistisk rörelse måste därmed vara att både erövra produktionsmedlen och att i samma rörelse avskaffa den ideologiska transcendensen.
Frivilligt påtagen underkastelse
Ideologins uppgift är alltså att reproducera klassamhället även ideellt, i samhällsmedlemmarnas hjärtan och hjärnor. Detta blir möjligt genom att en ”ideologisk representans” skapas hos individerna, varigenom de blir förmögna att utan för stor friktion inta de roller som avkrävs dem. När individerna ser det som att de själva valt sina sysselsättningar och roller kan maktbalansens faktiska skevhet desto bättre döljas. De ideologiska institutionernas uppgift består i att anropa subjekten och hålla deras praktiker inom rätt gränser.
Dessa tankesteg leder Haug till en ”arbetsdefinition” av ideologin som ”idémässig socialisering ovanifrån”.6 Socialisering i klassamhället sker alltid till stor del genom ideologi; det är så individerna blir samhälleliga och samtidigt frivilligt påtar sig sin underkastelse.
Med slutledet i arbetsdefinitionen kommer vi till en punkt som Haug särskilt betonar, nämligen perspektivet. De ideologiska anropen sker alltid ovanifrån, ur en eller annan institutionell myndighet. Det gör att individerna intar en passiv hållning. De agerar förvisso, och är således strikt sett aktiva även i sin egen underkastelse, men de gör det inte i eget namn och fokus förläggs till ett ”Bortom”; till Gud, Staten eller Rättvisan. Detta ställer också särskilda krav för socialistiskt motstånd; det räcker inte med att införa samhälleliga förändringar som bibehåller anropens givna form – rörelsen måste komma underifrån, och den måste kontinuerligt hållas vid liv av människornas egen av sig själva påtagna aktivitet.
Ideologins motsättningar
För att motverka risken att se ideologin som allsmäktig betonar Haug att den alltid är full av motsättningar. Först och främst tar ideologin alltid formen av en kompromiss. Det material som ideologin har att arbeta med föregår nämligen ideologin själv, eftersom det är folkets egna tankar, känslor och impulser som ska formas. Här sätter Haug således en gräns för Althussers teori, som gärna ger sken av att subjekten helt och fullt frammanas ovanifrån.
Ideologin måste alltså för att fungera få fäste i dessa i sig icke-ideologiska fenomen. Bland dessa finns dock även företeelser som så att säga går ideologin till mötes, såsom inofficiella maktasymmetrier, kunskapsskillnader och så vidare. Dessa benämner Haug protoideologiskt material – de agerar brygga mellan människornas känslor, tankar och behov och det ideologiska bruket av desamma. Det icke-ideologiska tillståndet är alltså inte i sig något harmoniskt paradis. Å andra sidan är det just genom att inskärpa dessa tendenser på de egalitäras bekostnad som ideologin bäst når ner till folket. I detta komplexa samspel måste ideologin lyckas göra sig gällande som parasit och tvingas därigenom till eftergifter och anpassningar för att kunna upprätthålla sin funktion.
Exempel på hur de resulterande ideologiska komplexen kan ta sig uttryck finner Haug bland annat i fascismen. I ett arbete om ”det borgerliga subjektets fascistisering”7 kopplar han samman nazisternas användning av medicinska och psykiatriska institutioner med en allmän krökning av den ideologiska diskursen i en riktning där normalitet kontrasteras mot urartning. Detta komplex fick genomslag på bred front, även bland arbetarklassen, som delvis försökte uttrycka sina egna strävanden genom samma ramverk.
De inre motsättningar som ideologin inte kan undkomma kan i sin tur mobiliseras underifrån. Just därför är dock även detta motstånd i sin tur volatilt. Här sker försök att åter föra tillbaka de genom den ideologiserande arbetsdelningen utlagda funktionerna på det samhälle de härstammar från – men med ideologiska medel. Klassiska exempel är när folkliga klasser åberopat sig på Gud som motvikt mot samtidens förfall. Detta sker ofta i egalitära termer, men förutsätter fortfarande att hjälpen kommer ovanifrån, genom gudomlig agens. I sekulära versioner kan det vara rättvisan eller kärleken som åberopas. Det räcker alltså inte för ett gångbart socialistiskt projekt att helt enkelt spä på konflikter underifrån utan att intressera sig för precis hur dessa konflikter artikuleras.
Sammanfattningsvis kan sägas att ideologin alltid bygger på verkligt förekommande motsättningar. De ideologiska motsättningarna är i sin tur baserade på institutionaliserade praktiker bundna till uppdelningen i skilda samhällssfärer. Ideologiteorin måste undersöka hur dess artikulationer konkret tar form, det praktiska socialistiska projektet måste försöka bryta in i dess avgörande länkar – i möjligaste mån utan och mot ideologin.
En demokratisk kommunistisk kultur
Hur tänker sig Haug möjligheten till ett sådant anti-ideologiskt projekt? Här går Haug in på sin teori om den ”kulturella dimensionen”.8 Denna definieras som ”dimensionen för bildningen och det samfällda utlevandet av gruppidentitet, livsformer i vilka individer, grupper och klasser praktiserar det de finner önskvärt och tar sig själva som mening och mål med sin livsaktivitet”.9 Kultur kan enligt Haug aldrig pådyvlas utifrån utan uppstår alltid på specifika samhälleliga gruppers och klassers eget initiativ.
Kultur står inte på ett enkelt sätt i motsättning till ideologi. Hos kulturen finner ideologin stora delar av sitt protoideologiska material; å andra sidan kan ideologiserat material återvinnas till den kulturella nivån genom ”profanering”. Det avgörande är likväl att gemenskaper genom att odla en kultur väljer att bekräfta sig själva. Kulturen kommer i denna mening underifrån – den kan aldrig vara följd av officiella dekret eller åtgärder.
Tanken på en befrielse oberoende av den kulturella dimensionen är enligt Haug en illusion. Det är nämligen först här en ansatspunkt finns för ett perspektiv underifrån, som kan bilda utgångspunkt för en i genuin mening demokratisk socialisering – för en demokratisk kommunistisk kultur.
Haug idag
Sedan den först formulerades på 70-talet har Haugs ideologiteori haft varierande inflytande. I den tyska diskussionen kring Das Argument har den haft en given plats; utomlands har det varit annorlunda. I Norden har den förvisso aktualiserats av olika forskningsprogram, t.ex. kring Sven-Eric Liedman i Sverige och kring Veikko Pietilä och Juha Koivisto i Finland. Annars är det relativt tunnsått och till exempel i den nyligen utkomna Routledge Handbook of Marxism and Post-Marxism10 finns Haug inte med alls.
Detsamma gäller för woke-debattens deltagare: vare sig Chibber eller Roberts nämner Haug. Därigenom missar de ett perspektiv som både är värt att återaktualisera för ideologiproblematiken överlag och som kan bidra med viktiga insikter för förståelsen av specifika fenomen så som woke.
Ur Haugs perspektiv ter sig Chibbers kritik av ideologiteorin förenklad, särskilt i kombination med hans uppfattning att klassmotsättningen inom kapitalismen reproduceras genom uppgivenhet. För Haug kan uppgivenheten i sig själv ses som ett ideologiskt fenomen. Ideologin bestäms ju i Haugs teori inte som ett särskilt skikt av samhället eller som en viss uppsättning fenomen – språk, idéer, etc. – utan genom hur den bidrar till klassamhällets reproduktion. Fördelen med detta perspektiv är att den konkreta historiska situationen sätts i centrum snarare än en till synes ahistorisk egenskap hos rationella individer.
Lika problematisk ter sig Chibbers identifikation mellan ideologi och kultur eftersom han därigenom omöjliggör den uppdelning i perspektiv som Haug förknippar med termerna.11 Därmed skjuts både analysredskap och politisk strategi åt sidan – det är ju just i odlandet av en demokratisk kultur hos de folkliga klasserna själva som Haug ser möjligheten till ett effektivt anti-ideologiskt socialistiskt projekt.
Men även Roberts motperspektiv ter sig problematiskt utifrån Haugs teori. Det gäller framförallt Roberts neutrala ideologibegrepp. Här är det Roberts tur att mista i både analys och strategi. Han lösgör de ideologiska identifikationerna från den samhälleliga klasstrukturen och verkar mena att desto fler upproriska identiteter, desto bättre. Målet att avskaffa den ideologiska formen missas och resultatet riskerar att bli ett urskillningslöst stöd till diverse rättvisekamper, utan att det problematiska i till exempel rättighetsformen beaktas, och utan att analysera vilka kamper som faktiskt kan leda till ett annat samhälle.
Hur woke-fenomenet närmare kan analyseras utifrån Haugs teori får bli en framtida uppgift, vars möjlighet jag här tror mig ha skisserat. Tills vidare visar Haugs ingång att progressiva politiska projekt måste utgå från de folkliga klassernas egen kultur snarare än att ovanifrån påtvinga dem den ”rätta” ideologin, även när denna låter marxistisk. Häri ligger inte ett hinder utan en förutsättning för vidare politisk organisering. Det är också ur detta perspektiv woke-kampen bör bedömas. <<
Linus Bertilsson har en masterexamen i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs
universitet. För närvarande bor och arbetar han i Stockholm. Han har tidigare varit
aktiv i bland annat Vänsterns studentförbund.
Noter.
1 Chibber, Vivek, The Class Matrix: social theory after the cultural turn, Harvard University Press, Cambridge, 20222William Clare Roberts, ”Ideology and Self-Emancipation: Voluntary Servitude, False Consciousness, and the Career of Critical Social Theory”, https://www.boundary2.org/2024/05/william-clare-roberts-ideology-and-self-emancipation-voluntary-servitude-false-consciousness-and-the-career-of-critical-social-theory/
3 Haug, Wolfgang Fritz, Philosophieren mit Brecht und Gramsci, Argument, Hamburg, 1996
4 Haug, Wolfgang Fritz, Elemente einer Theorie des Ideologischen, Argument-Vlg, Hamburg, 1993, s. 48.
5 Ibid
6 Ibid, s. 50.
7 Haug, Wolfgang Fritz, Die Faschisierung des bürgerlichen Subjekts: die Ideologie der gesunden Normalität und die Ausrottungspolitiken im deutschen Faschismus : Materialanalysen, Argument-Vlg, Berlin, 1986
8 Haug, Elemente, s. 53.
9 Ibid.
10 Callinicos, Alex, Kouvélakis, Eustache & Pradella, Lucia (red.), Routledge handbook of Marxism and post-Marxism, Routledge, New York, 2021.
11 Chibber, Class Matrix, s. ix.
