Det statliga ekonomiska stödet till landets kulturtidskrifter ter sig alltmer opålitligt. Vi måste börja fundera hur vi kan skapa våra egna progressiva stödstrukturer, menar Toivo Jokkala i den här essän som jämför 1970-talets kulturpolitik med de senaste tio årens tilltagande kulturkrig och vilka nya hinder och möjligheter som följt därav.
(Genom ett beklagligt missöde i layoutprocessen av föreliggande nummer av Röda rummet föll slutet av artikeln bort i den tryckta versionen av numret. Här återges artikeln i sin helhet.)
Sedan början av 1970-talet har det via Kulturrådet utgått statligt stöd till kulturtidskrifter i Sverige. Även om det som alltid gått att hitta prov på olika politiska uppfattningar om vilka sorters publikationer staten idealt sett bör stödja, och varför, har det rått ett mer eller mindre uttalat samförstånd om att kulturtidskrifter bidrar med något väsentligt i samhället. Tidskrifterna har betraktats som viktiga för demokrati, bildning, idéutbyte och samhällsdebatt. Regeringar av olika färg har accepterat att Kulturrådet fördelar medel utifrån en bred definition av vad en kulturtidskrift är – såväl renodlade konst-, musik- och litteraturmagasin som skriftserier med politiska essäer och diskussionsinlägg har omfattats av definitionen och kunnat få statligt stöd så länge de uppfyllt utgivningskraven och kvalitetsbedömningarna.
I Sverige, såväl som på andra håll i Västvärlden, har det skett en högerpolitisk mobilisering mot den här sortens inkluderande idé om kultur, och mot många former av offentligt stöd till kultursektorn. ”Kulturkriget”, som den vidare tendensen ibland kommit att kallas, utgår från föreställningar om att den dominerande kulturen kidnappats av radikala feminister, antirasister, woketards och ”kulturmarxister” som med staten i ryggen vill krossa traditionella värden och kontrollera samhället utifrån sin världsbild (se även i det här numret essän om den stora wokedebatten som rasat i USA under våren). Krigsförklaringarna gör sig påminda såväl i de sociala mediernas diskussionsfora som i högerpopulistiskt färgade politiska partiers utspel. Ofta framträder kritiken i utstuderat vag form, men ibland skjuter den in sig på specifika kulturyttringar.
En försmak på hur de nya samhällsvindarna kan påverka just kulturtidskrifterna fick vi redan efter riksdagsvalet 2014. Eftersom den socialdemokratiskt ledda regeringen saknade majoritet i riksdagen gick de borgerliga allianspartiernas budgetförslag – enligt uppgift en snabbt framimproviserad beräkning som den socialdemokratiske statsministern Stefan Löfven omnämnde som ”en servettskiss” – igenom i riksdagen. Det innebar på kulturområdet bland annat att det statliga stödet till kulturtidskrifterna minskades med nästan 80 procent.
Motreaktionerna den gången lät inte vänta på sig – stora delar av Kultursverige protesterade högljutt mot att strax under 100 kulturtidskrifter till följd av strykningen i riksdagsbudgeten riskerade att gå i graven på ett bräde. Efter ett tag valde högerpartierna att ta till sig av kritiken – inte minst för att många av kritikerna återfanns inom de egna partierna. Man beslutade att återremittera förslaget till riksdagens kulturutskott för att revidera det. Kulturtidskrifterna blev kvar.
Uppenbarligen hade avskyn mot den här sortens statligt stöd vid tidpunkten inte nått en tillräckligt hög nivå inom de etablerade borgerliga partierna för att de skulle kunna förbise protesterna. Samtidigt är det talande att deras ursprungsförslag till budget ändå byggde på ett i princip utraderat stöd till kulturtidskrifterna – de budgetansvarigas spontana tanke måste ha varit att det här var en post som lätt kunde avvaras.
Under det decennium som gått sedan budgetdebaclet i riksdagen utspelade sig har den högerradikala hetsen mot kultur och bildningsverksamhet, särskilt sådan som bedrivs utanför de stora institutionerna, fortsatt. Efter att Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna bildade regering med stöd av Sverigedemokraterna efter förra valet har kulturkrigstongångarna fått prägla delar av den förda politiken. Studieförbunden har fått kraftigt sänkta anslag. Stödet till etniska föreningar har slopats. Medel som de kommunala folkbiblioteken har kunnat äska från Kulturrådet har skurits ner. Och den uteblivna uppräkningen mot inflationen har gjort att kultursektorn runtom i landet tvingats till stora neddragningar. ”Det är (…) inte politikens uppgift att kräva medborgarna på mer och mer skattepengar för att man inte orkar stå upp för sina prioriteringar”, som kulturminister Parisa Liljestrand (M) uttryckte sitt perspektiv i ett tal på Göteborgs filmfestival i början av 2025.
Till de sektorer som fått minskat stöd hör kulturtidskrifterna. I ett läge där tidskrifternas tryck- och portokostnader ökar har de sammanlagda anslagen från Kulturrådet i stället skurits ner med fyra miljoner kronor över två år. Flera etablerade kulturtidskrifter har således fått markant mindre pengar att röra sig med.
Men utöver det minskade stödet finns det ett hot mot tidskrifternas innehållsliga inriktning, vilket är av lömskare natur. Sverigedemokraterna valde under 2024 den anarkistiska kulturtidskriften Brand till föremål för sin politiska kritik. I en utfrågning i riksdagen av kulturminister Parisa Liljestrand ifrågasatte partiets riksdagsledamot Alexander Christianssons lämpligheten i att Brand får ekonomiskt stöd från Kulturrådet. Han hävdade att den hade en ”antidemokratisk, anarkistisk och revolutionär agenda”.
I Kulturrådets medeltilldelningsbeslut inför 2025 som kom en tid senare förlorade Brand hela sitt produktionsstöd på 200 000 kronor och blev helt utan statliga stödmedel. Ingen utomstående kan förstås säga hur diskussionerna på Kulturrådet gick – det ligger i sakens natur att tjänstemannabeslut som grundar sig på subjektiva kvalitetsbedömningar inte kan synas i sömmarna. Men som kulturjournalisten Ulrika Stahre påpekade i en kritisk artikel i Aftonbladet Kultur den 17 december 2024 är det något ganska oerhört att med ett penndrag helt rycka undan det statliga stödet för en kulturtidskrift. Det normala förfarandet om en tidskrift till exempel inte anses nå upp till samma kvalitetsnivå som tidigare är att skära ner dess stöd med några tusen – inte att över en natt nolla det.
Denna tidskrift, Röda Rummet, blev också helt utan stöd från Kulturrådet, trots att den utkommit regelbundet i många år i följd. I det här fallet spelade det in att tidskriften under det gångna året hade fått en helt ny utgivningsform, som eget magasin i stället för att samdistribueras med den dåvarande veckotidningen Internationalen, och bara hunnit komma ut med tre utgåvor i den formen. Lika fullt är det ett exempel på en slående ogenerös och formalistisk tolkning från Kulturrådets sida.
Det är svårt att värja sig mot misstanken att det politiska klimatet och den systematiska högerpopulistiska hetsen som bedrivits mot ”den radikala kulturvänstern” spelat in i hur Kulturrådet uppfattat sitt handlingsutrymme. Detta är en tydlig baksida av ett stödsystem utan tydliga kvantitativa kriterier – vad som bedöms som ”kvalitet” kan helt enkelt gradvis ta färg av tidsandan och följderna blir därefter.
Vi kan fråga oss vad kulturtidskrifterna – och då i synnerhet de med radikal samhällskritisk inriktning – har att vänta sig från statligt håll under åren som kommer. Även om vi kan hoppas att ett regeringsskifte 2026 skulle innebära ett avbräck för den nedslående utveckling vi ser i dagens läge är det tydligt att 1970-talets perspektiv – där kulturtidskrifter ansågs viktiga för demokratin i kraft av att ge plats för debatt och låta många olika röster komma till tals – ligger långt ifrån de ståndpunkter som trendar i dag.
Jämför man med situationen för de mediestödsberättigade små dagstidningarna med samhällskritisk tendens, för vilka en ännu mer markant neddragning av de statliga stödmedlen är på gång, blir också en annan sak tydlig: Det finns inget intresse från de dominerande politiska aktörernas sida att ta hänsyn till ägandeförhållandena när man sätter upp riktlinjerna för statligt stöd. En publikation inom Bonnier- eller Schibstedkoncernerna som uppfyller de formella stödvillkoren anses ha lika stort behov av statliga medel som en oberoende publikation, ägd av en rörelseorganisation eller ett personalkooperativ. En politik med ekonomiskt demokratiserande ambitioner inom publicistikens område verkar inte ligga i korten.
Därför tror jag att vi som värnar om de kritiskt samhällsdebatterande kulturtidskrifternas fortlevnad kommer att behöva ha en öppen diskussion om nya stödformer – och samma sak tror jag gäller för oberoende och folkrörelsedrivna medier i allmänhet.
Vi måste helt enkelt prata om hur vi skapar en stöttande infrastruktur som är oberoende av statens alltmer opålitliga stödinstrument.
Det handlar då om att försöka gå bort0m de sedvanliga uppmaningarna om att ”Rädda tidningen/tidskriften X – teckna en prenumeration i dag!” Med våra informations- och åsiktsbelamrade sociala medieflöden är det nog många potentiella understödjare som känner sig osäkra på vad de egentligen orkar och hinner läsa, toppat med en ovilja att ”ta ställning” för en specifik publikation på bekostnad av någon annan. Dessutom framstår ens individuella stödinsats lätt som en mer eller mindre slumpmässig droppe i havet. Med en mer generell struktur för gräsrotsbaserat ekonomiskt stöd skulle dessa dilemman försvinna.
Det handlar också om att hitta sätt att göra stödfunktionerna just generella. Försök som ETC-koncernens ”Folets presstöd” missar målet, eftersom utgångspunkten då är en enskild aktörs behov.
Det kräves naturligtvis en hel del jobb om sådana här funderingar ska bli annat än tom retorik. Men det räcker det att titta på alla de framgångsrika exemplen på crowdfunding av olika kreativa projekt som den digitala eran gett upphov till för att inse att de nya kollektiva stödinstrumenten faktiskt finns där. Populisthögersajterna använder sig redan flitigt av dem. Vi må sakna deras drift att skamlöst byta självbekräftande klick mot betalda applåder via Swish – men i stället har vi den solidariska idégrunden. Lyckas vi skapa fora – enskilda mediewebbplatser eller samlingspunkter för progressiva medier – som ter sig solida nog för att rörelseaktiva och rörelsesympatisörer ska vilja stödja dem löpande med varsin liten slant, ja då har vi lagt grunden till en rörelseoffentlighet med förutsättningarna att växa.
En stor apparat för ekonomiskt stöd skulle förstås ta mycket tid och energi att bygga upp. Men om några progressiva rörelse- och medieaktörer går samman går det antagligen att börja i liten skala, fondera medel på några års sikt och gradvis börja fördela dem. Ett första stödinitiativ för just kulturtidskrifterna skulle kunna börja med en riktad appell till alla organisationer och enskilda som vill värna ett levande kulturliv – och fortlevnaden för den breda kulturdefinition som en gång präglade idéklimatet runt de svenska kulturtidskrifterna.
Toivo Jokkala är journalist och politisk skribent. Han var verksam som miljö- och klimatpolitisk rådgivare i EU-parlamentets vänstergrupp GUE /NGL i Bryssel mellan 2020 och 2024. Dessförinnan, 2015-2020, var han chefredaktör för tidningen Arbetaren. Han har genom åren varit engagerad i fackföreningsrörelsen, miljörörelsen och djurrättsrörelsen. 2024 gav han ut boken Rörelsesocialism – 27 teser om samhällsförändring underifrån (Verbal förlag) tillsammans med statsvetaren Per-Anders Svärd.
Läs också: Djupdykning – Ett boksymposium om Rörelsesocialism
