Få rörelser är så omgärdade av mytologiskt skimmer som Situationistiska Internationalen. Sedan organisationen dödförklarade sig själv 1972 har det skrivits mängder av böcker och artiklar som diskuterat organisationens framväxt, dess ideologiska rötter och inte minst dess betydelse för majrevolten 1968. En vital publikation i denna genre är den nyligen utgivna Leaving the Twentieth Century av McKenzie Wark, professor i medier och kulturstudier vid The New School i New York. Wark har här gett oss den kanske mest inträngande framställningen av rörelsens idémässiga rötter och historiska bakgrund.
En anledning till denna utgivning är att situationismen åter är aktuell. På flera håll görs det försök att nutidsanpassa situationisternas teori och praktik. Detta intresse återspeglas också i dagens svenska kultur- och idédebatt. Så har Göran Hugo Olssons och Roxy Farhats film The society of the spectacle fångat en stor publik via dess placering på SVT Play. Aleksander Ekelunds välskrivna och på grundlig forskning baserade bok om svenska anarkister och situationister i 1960- och 70-talens vänstervåg, Den Gyllene Flottans seglats, (Vita Lunden 2023) är ytterligare ett exempel på situationismens aktualitet också i vårt land.
Första gången jag stötte på situationismen var i Paris 1971. Jag var nitton och organiserad i den svenska vänstern. Även om den politiska energin från majrevolten 1968 hade falnat ekade revoltens appeller alltjämt hos stora delar av den europeiska vänstern, så Paris var det självklara målet för den sommarens interrailresa. Vid ned- gången till en tunnelbanestation i centrala Paris möttes min kamrat och jag av flygbladsutdelare som förklarade att det idag var gratis att åka tunnelbanan. En grupp aktivister hade surrat en kätting runt biljettkiosken och tryckt in lim i biljettautomaternas myntinkast. Med skylten ”Ne payez pas!” dirigerade man folket att hoppa på tunnelbanetågen. Vi stod undrande inför vad som hände. Redan efter några minuter hördes polissirener och flygbladsutdelarna kastade upp flygbladen i luften och försvann i gatuvimlet. Vi kände inte till den organisation som undertecknat flygbladet. Aktionen påminde om det vi hört och läst om den anarkistiska gruppen Provos i Amsterdam, så vi misstänkte att detta var ett verk av parisiska anarkister. Senare, när vi pratade med våra franska kamrater fick vi klart för oss att aktionen var utförd av autonoma aktivister med koppling till situationisterna. Den konstruerade situationen i tunnelbanan syftade till att bryta upp parisarnas rutiniserade vardagsmedvetande. Aktionen var en del av situationisternas strategi för att underminera och i slutändan välta det borgerliga samhället över ända. Konstruerade situationer som denna skulle, menade situationisterna, väcka människor ur deras slummer och öppna upp för en insikt om att den alienerande vardagen, med lönearbete och underordning, kan hävas och livet fyllas med lek, lust och egenmakt.
Leaving the Twentieth Century består i grunden av två tidigare utgivna arbeten av Wark, The Beach Beneath the Street (2011) och The Spectacle of Disintegration (2013). I den nya volymen vävs dessa böcker samman på ett förtjänstfullt sätt, men trots att Wark uttryckligen avser att inte fastna i nostalgi lyser romantiseringen av den grupp vindrickande, manliga konstnärsbohemer som skapade den Situationistiska internationalen ändå igenom.
Situationistiska Internationalen grundades 1957 av åtta avantgardistiska konstnärer och intellektuella. Rörelsen förknippas i första hand med Paris men organisationen grundades i Italien genom en sammanslagning av tre olika konstnärskollektiv som hade sina hemvister i olika delar av Europa. Den viktigaste av dessa grupper var lettristerna, primärt en litterär rörelse som revolterade mot den existerande poesin genom att sabotera, leka med och dekonstruera språket och orden. Man ville, i konflikt med etablerade poetiska traditioner, skapa en brutal, konkret och ”ren” poesi. Utöver denna uppgörelse med all tidigare poetik var lettristerna också kända för skandalomsusade provokationer i samband med olika offentliga kulturarrangemang. Poeterna Öjvind Fahlström och Åke Hodell hämtade inspiration från lettrismen och kan i någon mån representera denna konstnärliga rörelse. Parisaren Guy Debord, den mest framträdande företrädaren för den Situationistiska internationalen, hade en bakgrund i lettrismen. Han kom under 1950-talet att uppfatta denna rörelse som allt för inskränkt till konstens värld. För att konstens provokationer och dekonstruktioner av det han betecknade som ”skådespelssamhället” skall få den laddning som krävs för samhällelig förändring måste konsten lämna museerna och ta sig ut på gatan. Klasskampen kan inte enbart föras i språket och i konsten.
Lettristernas tidskrift Potlatch hämtade sitt namn från de nordamerikanska indianernas gåvoceremonier. Här var det den person som gav gåvor och som därigenom stärkte de sociala banden i den egna gruppen som erhöll social status och som kunde betraktas som ”rik”. Potlatch innebar därigenom en indirekt kritik av kapitalismen och den västerländska livsformen, som i så mycket handlar om att ta för sig, att tillskansa sig egendom och inte minst att bli rik på andras arbete. Potlatch blev lettristernas ideal för hur samhället borde vara. I tidskriften, som var gratis och gavs ut mellan 1954 – 1957, finns de första skisserna till den teori och den praxis som senare kom att känneteckna situationisterna.
Wark gör en sofistikerad och kontextualiserad presentation av situationisternas teorier och subversiva verksamhet. Rörelsen var starkt knuten till den moderna urbanitetens livsvillkor och Paris var staden som man levde och verkade i. Begreppet dérive (drift/driva) kan ses som ett slags planlöst, meditativt men samtidigt explorativt sätt att driva runt och utforska olika stadsmiljöer i sökandet efter rum för lek, liv och motstånd. Gruppen var starkt kritisk till den rationellt planerade och funktionella staden som man menade tog död på den mänskliga fantasin och bidrog till att stärka alienationen. Nära knutet till dérive utvecklades begreppet Psyko-geografi som snarare var inriktat mot att studera, analysera och visa på hur urbana miljöer påverkar mentaliteten hos de som är verksamma i staden. Situationisterna hade för avsikt att påverka stadsplanerarna och ville på så sätt bidra till att skapa urbana miljöer som befrämjade kreativitet, lek och fria mänskliga relationer. Även metoden détournement (omdirigering/avledning) som förknippas med situationisterna fanns i en embryonal form hos lettristerna. Här omskapade man välkända konstverk, reklamkampanjer och andra mediala budskap genom att stuva om och sabotera budskapet som därigenom fick nya och subversiva innebörder.
Det var också i Potlatch som de första skisserna till det som senare skulle bli Guy Debords magnum opus, La Société du spectacle, växte fram. Boken gavs ut först 1967 och kom på svenska som Skådespelssamhället 2002. Det skådespel Debord analyserar är inte bara ett resultat av medierna, konsumtionen och reklamen utan är relaterad till hela den kapitalistiska samhällsordningen. Människorna är, menade Debord, fångade i ett av illusioner styrt ”skådespel” där deras kreativitet och lekfullhet tryckts ned genom att allt fler aspekter av livet underordnats varuformen. Människorna definierar sin egen lycka och sitt välmående med utgångspunkt i hur väl de förmår leva upp till de bilder och föreställningar som varuvärlden levererar i reklamen, TV-program och så vidare. De mänskliga relationerna är främmandegjorda och människan är närmast statist i sitt eget liv.
För att bryta upp detta alienerade tillstånd räcker det inte med traditionell politik, den har snarare blivit en del av skådespelssamhället. Situationisterna menade att borgerlig rekorderlighet och rationella politiska argument aldrig skulle kunna räcka för att förändra samhället. För att bryta det reifierade vardagsmedvetandet krävdes ett nytt strategiskt tänkande och en arsenal av nya metoder som kunde knacka hål på den rutiniserade vardagen och släppa loss människan. Den som är bekant med Henry Lefebvres tänkande känner igen mycket av dessa tankegångar från hans Critique of everyday life. Lefebvre var för övrigt nära vän med Debord.
Situationisterna odlade en också en sorts social banditism som många kommunister och fackföreningsanslutna naturligtvis tog avstånd från. För situationisterna var till exempel plundringar och andra former av kriminalitet att betrakta som revolutionära handlingar. Rörelsen betonade också leken och menade att den hade en subversiv potential och man hämtade mycket inspiration från den holländske filosofen Johan Huizingas Homo Ludens, den lekande människan.
Debord sköt sig själv i hjärtat 1994, deprimerad och svårt alkoholiserad. Hans efterlämnade texter arkiverades och sedan arkivet öppnades 2011 har Debordforskningen tagit fart. Han framstår i den mer samtida forskningen alltmer som en komplex och djärv tänkare som utövat inflytande också över postmodernister som till exempel Jean Baudrillard. Är man intresserad av efterkrigstidens kulturella avantgarde och den första generationens situationister så är Wark en guldgruva. Presentationerna av de skilda idéarv som förde Asger Jorn, Michèle Bernstein, Raoul Vaneigem och de andra av situationismens grundare samman är en svindlande läsning där hela den moderna europeiska konst- och idéhistorien passerar revy.
Det ”skådespelssamhälle” som situationisterna ville störta hade sin rot i industrisamhället. I det Wark betecknar som dagens ´senkapitalistiska hyper-skådespelssamhälle’, där den digitala kulturens algoritmer och sociala medier fört oss allt längre in i varuvärldens alienerande spegelsalar är situationisternas teorier och politiska strategier än mer giltiga. Wark har
i andra sammanhang lyft fram hur aktioner från Occupyrörelsen, Extinction Rebellion, Just stop Oil, Reclaim the Street, hackers med flera visar på situationismens relevans i dagens politiska landskap. Att denna diskussion inte är framträdande i Leaving the Twentieth Century är ingen kritik mot boken som uttryckligen tagit sig an uppgiften att teckna situationismens ideologiska rotsystem. För den som intresserad av situationismen samtida relevans rekommenderas en närmare titt på McKenzie Warks övriga och ymniga bokproduktion.
Ove Sernhede är professor emeritus vid Göteborgs universitet. Han har sedan 1980-talet forskat och publicerat på teman som rör modernitet, identitet, ungdomliga subkulturer, afroamerikansk kultur och urban segregation.
