Jakob Sandberg: Två berättelser – två krig: Om Gaza och Ukraina

”Det finns årtionden då inget händer, och veckor då årtionden händer”. På Internet sprids detta påstådda Lenincitat för att illustrera Trum­padministrationens senaste ele­fantklampande i världspolitikens porslinsbutik. Citatet är av allt att döma falskt, antingen är det inte Lenins eget eller en parafras på en betyd­ligt mindre aforistisk text. Men den globala turbulensen är äldre än Trump, och kan till stor del härledas till två stora händelser i vår tid: Ukrainakriget och utplånandet av Gaza. Res­pektive konflikt har på förlaget Faethon nyligen förärats var sin bok: Den mäktiga floden dånar – en reseberättelse från Ukraina av Peter Hand­berg, och Ett märkligt nederlag – om samtycket till skövlingen av Gaza av Didier Fassin.

Peter Handberg är en av våra främsta nu levan­de stilister, en färdighet han tycks ha övat upp i sin mastiga översättningskatalog av storverk främst från tyska, en gärning som få kan mäta sig med i bredd och kvalitet. Hans reseskild­ringar från ruinerna av Östeuropas katastro­fer började med Undergångens skuggor om övergivna kärnvapensilor i Baltikum, fortsatte med Kärleksgraven och Släpp ingen levande förbi, och häromåret kom tre magnifika böcker om resor i förintelsens spår ut på just Faethon. Handbergs böcker är skildringar och inte analyser, och således lägger de inte ut explicita politiska positioner för den egna ideologiska utgångspunkten annat än i ledtrådar.

Handbergs bok är kort i jämförelse med tidigare verk. Han är helt inkonsekvent med transkri­beringen av platser och namn i Ukraina, växlar hejvilt mellan ryska och ukrainska namnfor­mer, och slänger in dem både i engelsk och svensk transkription, vilket jag tolkar som en oavsiktlig men fin symbolik över det lapptäcke av historia som präglar den moderna ukrainska staten. Denna inkonsekvens återfinns också i Handbergs sätt att närma sig historien, vilket blottar svagheter som tidigare kan ha figurerat i periferin men som nu träder fram i relief. När han lyssnar till andra röster blir hans skildring av det moderna Ukraina som finast och mest lyhörd, också när han själv går i dialog med dessa. Minst nyanserat blir det när Handberg själv talar. Han extrapolerar dagens konflikt till en transhistorisk berättelse om godhet och ondska, och låter stundtals samtiden skamlöst döma det förflutna. Han angriper begripligt nog tanken om en specifik rysk ”själ” så som Dostojevskij proklamerar den, men vänder bara på myntet, då han ser en evig och oförbätterlig förbrytare istället för det idealiserade Ryssland som har lockat mången bliven rysslandskän­nare; ”den ryska gåtfullheten i själva verket avslöjad som bottenlöst barbari” skriver han, och avslöjar sig själv som fortsatt kolportör av myten om politiska konflikter som resultat av nationalkaraktärer.

Kriget i Ukraina pressar fram ett högst begrip­ligt raseri hos Handberg när han ser den ryska krigsmaktens brutala framfart, men ilskan grumlar analysen istället för att nära den. Med vrede skriver han om avsiktliga attacker mot sjukhus, men att denna exercis i grymhet skulle vara specifikt rysk hann knappt gå i tryck innan den blev inaktuell: mellan Handbergs resa i Ukraina och bokens publicering har samtliga sjukhus i Gaza förstörts med europeiska vapen och Europas mycket goda minne.

I den mån boken är en analys av konflikten är det en rakt igenom kulturell tolkning: ”Få [böcker om kriget] berör kärnan i det som det i grunden handlar om: den ukrainska kulturen och dess rätt att existera” skriver Handberg, och utelämnar helt den politiska aspekten. Närmast allt ryskt följer med i anklagelseak­ten och slås samman som om det vore ungefär samma sak – Dostojevskij, Lenin och Putin, som alla är färgade av en rysk imperialism som Handberg aldrig definierar ordentligt. Det ena blodtörstiga Lenincitatet efter det andra radas upp, men istället för att placeras i den kontext där de skrevs ställs de i ett sammanhang de inte har att göra med, och ett angrepp på Jan Myrdal och Leninpriset följer med av bara farten. Resultatet måste bli märkligt även för en svuren motståndare till Lenin, då han i förlängningen reduceras till att vara – ryss. Inte ett ord om hans politiska vision eller sammanhang.

Handbergs prosa kännetecknas vanligtvis av en tankens associativitet som alltid har varit mycket stimulerande att följa, och eventuella ideologiska skiljelinjer läsaren och Handberg emellan har bara stärkt läsupplevelsen. Här spelar associationerna honom emellanåt ett spratt, och utfallen blir trots att man ofta håller med honom i sak lite tröttsamt raljanta.

Därmed blir Handbergs bok missriktad inte bara i vad den angriper utan också i vad den missar. Rysk imperialism är konkret och poli­tisk, vilket ger Handbergs analys – i de aspekter hans skildring är en analys – en fadd bismak av förmäten moralism, och den tillåter honom också att bortse från det faktum att det finns en politisk avgrund mellan personer som Lenin och Putin, hur mycket ryssar de än är bägge två. Mot slutet återkommer också en önskan om att se Ryssland falla samman och att alla de icke-ryska folk som sitter fast i tyrannens grepp ska befrias. Det är en idé som ibland lyfts fram, men utöver idealiseringen av den etniska natio­nalstaten uppfattar jag den som det aningslösa raseriets mest ansvarslösa uttryck; konse­kvenserna av en sådan kollaps är en potentiell katastrof som skulle få Jugoslaviens sönderfall att likna ett småskoleslagsmål.

Med allt detta sagt är Handbergs bok stundvis en fantastisk skildring av ett djupt brutalt krig och massdöd i hjärtat av Europa, vilket inte är resultatet av en namnlös naturkatastrof utan uppsåtligen beordrad och genomförd av en klick krigsbrottslingar i en regim som fram till krigets början hade djupa förbindelser med hela Euro­pas ledning. Och för varje gång Handberg vilset vevar mot det ryska bjuder han dubbelt upp med en helig och sympatisk vrede över de konkreta brott som Putinregimen nu begår mot hela Ukraina och dess befolkning, mot den ukrainska kulturen i sig, mot det gemensamma sovjetiska kulturarvet, och mot miljoner människor av vilka en inte oansenlig andel fram tills den 24 fe­bruari 2022 var att beteckna som vänligt inställ­da till Ryssland, något Handberg förtjänstfullt lyfter fram. Hans raljans gör sig också bättre när den riktas mot reseledaren i sällskapet han följer till platserna nära fronten, en skildring lika god som något i hans tidigare böcker.

Didier Fassins bok är till skillnad från Handbergs ingen reseskildring, inte heller något svenskt originalverk; Fassin är professor i sociologi och antropologi vid Collège de France och Prince­tonuniversitetet. Boken är en längre pamflett skriven på ett tydligt geografiskt avstånd från ämnet den behandlar, men den skiljer sig åt inte bara i genre utan också i precision från Hand­bergs bok. Ett märkligt nederlag – om samtycket till skövlingen av Gaza är en vidräkning med den brutala sönderbombningen av Gaza och slakten av dem som bor där, med udden riktad i första hand mot den omvärld som låter detta ske. Fassin skriver inte i nyskapande metaforer eller klingande bildspråk, utan i en torr sakprosa som följer en klar röd tråd och går igenom argument efter argument för att komma till det som är kär­nan: att alla människors radikala jämlikhet och lika värde är satt ur spel av de stater som säger sig förfäkta dessa värden, och konsekvenserna över detta hyckleri pekar ut en skenhelighetens röta i det så kallade internationella samfundet.

Fassins bok säger egentligen inget som är nytt, utan sammanställer istället med beundransvärd saklighet olika argument och aspekter till en brutal helhetsbild. Han slätar inte över Hamas blodiga attack den 7:e oktober, utan går istället för­tjänstfullt igenom de olika argument som finns på alla sidor – också skillnader inom respektive läger – och han låter de olika historiska aspekter­na av konflikten komma fram. Främst är boken en vidräkning med europeiska makthavare, inte minst Tyskland där institutionerna har bidragit till att slå till mot enskilda personer genom in­dragna medel och priser, och i värsta fall genom inreseförbud. Allra bäst är Fassin när han påtalar två dubbelheter i den israeliska statens agerande och försvar för densamma; att man projicerar sina egna brott på den andre, och att man främjar och själv gör det man säger sig bekämpa. Tro­ligtvis bidrar prosans saklighet och frånvaron av estetiska piruetter till att göra den så kraftfull.

Det finns en skillnad mellan de bägge krigen som ofta framhålls hos Israels försvarare; att landet till skillnad från Ryssland är under angrepp, vilket fungerar som en överslätning av deras brutala brott. Men det finns en annan aspekt som också skiljer dem åt; det ryska angreppet är externt, en logisk konsekvens av en dikta­turs brutalitet. Israels excesser i övervåld är i förlängningen också vår egen brutalitet, och vårt eget tillkortakommande, och visar på vad den så kallade demokratiska världen är kapabel till när saker ställs på sin spets. Inte minst har svenska borgerliga försvarare av Israels angrepp visat detta när de intagit en närmast stalinistisk position, där ändamålen helt och hållet helgar medlen, och där nästan inget pris i mänskligt lidande är för högt för att den israeliska statsled­ningen ska kunna nå sina mål.

Handbergs och Fassins vitt skilda böcker om två samtida krig vittnar ändå om att Fassins sätt att närma sig sitt ämne trots avståndet i rum är betydligt mer precist, eftersom han arbetar med de konkreta argument som formar sig runt konflikten, något som delvis är ett resultat av nödvändigheten; Israels försvarare är många och med välsvarvat munläder. Handberg låter intuitionen vara vägledande, Fassin resonemanget. I Handbergs fall har denna intuition tidigare tjänat honom väl, också när man som läsare inte delar hans position, men här går den finjustering som möjliggör en sådan position delvis förlorad i raseriet. Handbergs verk är ett dokument i tiden, Fassins är försök att förändra tiderna. Men fram­för allt är Handbergs bok motståndslös – i sak är andelen tillskyndare av Putins anfallskrig i Sve­rige bara snäppet högre än alkoholhalten i blodet hos en nykterist, och då blir raseriet lätt utan riktning – det som möjligen finns är en växande opinion för ett blygsamt förslag om eldupphör. Fassin vet vilket stöd Israel har i Europa, vilket tvingar honom att hålla argumenten sylvassa. Resultatet blir därefter.

Jakob Sandberg arbetar som kontakttolk i engelska och ryska, översätter facktexter och skönlitteratur från ryska och persiska samt ingår i Röda rummets redaktion.