Landsbygden, rättvisan och klimatomställningen

I Italo Calvinos roman Klätterbaronen berättas det om baronen Cosimo dí Ron­do, som lever i träden i den liguriska byn Ombrosa. Inspirerad av franska revolu­tionens idéer samlar han byborna kring ett träd på torget, och tillsammans skapar de en ”Klago- och önskebok” där de nedtecknar vad de är missnöjda med och längtar efter. Boken hängs upp i trädet så att alla kan bidra till och ta del av den, men när den är klar finns det ”ingen församling att skicka den till.” Där­för lämnas den hängande och förstörs sakte­ligen av väder och vind. ”Ombrosaborna blev djupt bedrövade vid denna syn; de tänkte på sitt nuvarande elände och fylldes av revoltlus­ta.”

Eftersom revolutionens vindar blåser blir dessa känslor så småningom bränsle i en revolt mot överheten. Livet som pågår här: Samtal om klimatet och omställningen av Marika Palmér Rivera och Lisa Pelling kan kanske läsas som en variant av Ombrosabornas ”Klago- och önskebok.” Studien bygger på drygt 200 intervjuer med in­vånare i fyra socioekonomiskt eftersatta svens­ka landsbygdskommuner, som alla genomgått stora omvandlingar under senare decennier i takt med att de huvudsakliga arbetsgivarna på orterna försvunnit, välfärden rullats tillbaka och befolkningen minskat. Nu ska de därtill genomgå en oundviklig klimatomställning. invånarna behöver ställa bensinbilen och ändra sina konsumtionsvanor; kommunerna behöver investera i fossilfri energi, cykelbanor, naturrestaurering, med mera. Studien ämnar belysa vad denna klämda situation betyder för människorna som bor i kommunerna och hur deras erfarenheter kan tillvaratas i en rättvis klimatomställning.

Mycket kretsar kring upplevd och förväntad förlust. En 72-årig man i Fagersta, som var ung under bruksortens blomstrande 1960-tal men som också genomlevt bruksdöd, befolknings­avtappning och välfärdsförsämring, uttrycker det tydligast: ”Fagersta kommer vara död 2050, kommer stå en skylt då bara: ’Här fanns Fager­sta.’” Prognoser som denna bottnar i minnen av ett välfärdssamhälle som numera mest gör sig påmint som ”fantomsmärtor”: förväntning­ar som inte längre kan infrias men som finns kvar som källor till besvikelse och oro.

Dessa erfarenheter sammanhänger med en djupt känd orättvisa beträffande de alltmer pressade villkoren inom välfärden. Senare decenniers nyliberala åtstramningar har förstärkt ojämlikheten mellan storstäder och landsbygdskommuner: en krympande skat­tekvot försämrar statens service och förmåga att kompensera för inflation, krav på budget i balans begränsar kommuners och regioners möjligheter att finansiera vård, skola och om­sorg, marknadiseringen koncentrerar servicen till välmående landsändar och utarmar lokal­samhällena. Orättvisan förstärks ytterligare av transportfattigdom: styrningen av kollektiv­trafiken mot resenärsintensiva pendlingsstråk innebär att den glesas ut och fördyras på orter­na, vilket bidrar till försämrad välfärdstillgång. Bil blir en nödvändighet, men för merparten av invånarna är elbil av ekonomiska skäl inget alternativ. Samtidigt orsakas en betydande del av utsläppen av växthusgaser av personbilar, och dessa utsläpp är större på landsbygden än i storstäderna. Klimatomställningen kräver alltså en omfattande förändring av transport­mönstren på landsbygden.

Det är lätt att se att kombinationen av sådana pressande klimatmål och begränsade möj­ligheter att realisera dem skapar känslor av förbittring, skuld, skam och maktlöshet hos befolkningen i landsbygdskommuner, särskilt som klimatomställningen genom nyliberala glasögon lätt framstår som ett individuellt snarare än politiskt ansvar. Dessa känslor kan förstås utnyttjas av högerkrafter. Sverigede­mokraterna skördade exempelvis framgångar på landsbygden i valet 2022 genom att ställa missnöjet på landsbygden i motsats till klimat­politiska åtgärder. Partiets klimatskepticism är välkänd, men den ingår liksom Tidöreger­ingens nedmontering av klimatpolitiken i ett större klimatobstruktionssammanhang som verkar i fossilkapitalismens tjänst. I kombina­tion med sedvanligt utseende av syndabockar erbjuder den en bedräglig tröst när fossil­samhällets dominerande identitetspositioner hotas av klimatkrisen.

En alternativ berättelse om klimatomställ­ningen behöver därför formuleras, som tar fasta på människors engagemang för och stolthet över sin lokala hembygd samtidigt som den fokuserar på politisk förändring av de ojämlika strukturella förhållanden som begränsar möjligheterna för människor som lever i landsbygdskommuner att medverka i omställningen under rättvisa förutsättningar. Studien kan tjäna som utgångspunkt för ett fortsatt samtal om en sådan berättelse, vilket också är författarnas ambition. Samtidigt hade jag gärna velat veta mer om var, när, hur och under vems ledning detta samtal ska föras. Ris­ken är ju att Palmér Rivera och Pellings studie likt Ombrosabornas ”Klago- och önskebok” lämnas hängande i luften, och frågan är då vem som kommer att fånga upp de känslor den ger röst åt. Idag är det ju inte revolutionens vindar som blåser starkast.

Karl Malmqvist är lektor i sociologi vid Göteborgs Universitet. Hans forskning kretsar kring politiska emotioner, för närvarande främst inom miljörörelsen och i ”grön-gröna” konflikter på landsbygden.