I boken Krisernas tid (2022) undersöker Ståle Holgersen, lektor vid Örebro universitet och medlem i Socialistisk politik, hur ekonomiska och ekologiska kriser hänger samman och skiljer sig från varandra. Holgersen menar inte bara att vi måste förstå kapitalismens kriser för att vi ska kunna förstå kapitalismen, utan även att kriserna bidrar till kapitalismens överlevnad.
I höstas publicerade vi ett utdrag av Krisernas tid (Röda rummet #196) och i detta nummer vill vi fördjupa vårt engagemang genom att publicera fyra olika kommentarer.
I nästkommande nummer publicerar vi Holgersens svar.
Vanja Carlsson: Hur ska vi förstå den ekosocialistiska staten?
Ståle Holgersens bok Krisernas tid väcker viktiga frågor som rör statens roll i såväl den ekologiska krisen som i hur ekosocialismen skulle kunna erbjuda en lösning. I boken får staten genomgående representera den härskande politiska klassen och aktörer som på olika sätt representerar staten beskrivs stå i stark beroendeställning till den kapitalackumulation som driver på den ekologiska krisen. Det generella budskapet är inledningsvis att här, hos staten, högre offentliga tjänstemän och övriga statliga aktörer, har inget gott skett i förhållande till klimatförändringarna. Tvärtom är den representativa demokratins institutioner och det politiskt-administrativa systemet i betydande del skyldig till förändringarna. Holgersen skriver: ”staten har alltmer blivit en förvaltare av kapitalistklassens gemensamma intressen. Vid kriser i dag finns absolut inga tvivel – staterna är villiga att sträcka sig extremt långt för att rädda systemet eftersom det för dem i så hög grad handlar om att rädda sig själv”.
Samtidigt som utgångspunkten att staten, statstjänstemän och kapitalister delar grundläggande gemensamma intressen är central så framstår staten i bokens sista kapitel som en grundläggande aktör för förändring där statlig reglering får en särskilt avgörande roll. Holgersen menar att det inte går att ”komma undan” staten. Istället måste den vara med i förändringen. Att tänka sig större förändringar utan stöd från staten är orealistiskt. Ett annat perspektiv framträder nu: det finns en möjlighet för staten att ta en större och förändrad roll och kriser kan bidra till att driva på en sådan vändning. Jag hade önskat att redogörelserna för statens funktionssätt i större utsträckning hade bäddat för att vi skulle kunna förstå den här möjligheten. Mot bakgrund av bokens tidigare argumentation väcks frågorna; givet att politikerklassen är girig och korrupt och att statliga tjänstemän har allt för nära relationer till näringslivet och kapitalister, hur ska den ekosocialistiska staten egentligen skapas? Hur kan en vändning ske om staten är så pass djupt försjunken i kapitalismens och kapitalistklassens intressen? Hur kan radikal politik och genomförande av denna uppstå?
En tolkning är att Holgersen bygger sina tankar om den ekosocialistiska staten på öppningar som finns att hämta framför allt i Gramscis teorier om the integral state och Jessops teorier om the relational state, men dessa lämnas förhållandevis outredda. Dessa teorier diskuterar statliga och offentliga institutioner som placerade mellan – och i semi- eller relativ- autonom ställning till såväl näringslivet, politiken som sociala rörelser och de såväl låsningar som möjligheter till förändring som detta kan innebära. Holgersen utelämnar också de faktiska gränser mellan statliga institutioner och omgivande aktörer som manifesteras i lag och reglering eller i praxis, liksom (välfärds)statens komplexa och dubbla roll i en kapitalism att å ena sidan stödja den kapitalistiska utvecklingen och skydda kapitalistiska intressen och å andra sidan agera krockkudde för kapitalismens effekter genom att skydda medborgare från exploatering genom att möjliggöra individuell välfärd. En utökad diskussion om dessa aspekter hade eventuellt underlättat förståelsen för hur förändring skulle kunna ske i praktiken.
Det hade varit intressant att i Krisernas tid få en tydligare definition av staten och läsa en mer på djupet formulerad kritik av dess förhållande till den ekologiska krisen. Men framför allt saknar jag som läsare en mer konkret redogörelse för hur staten kan bli en del av lösningen och den ekosocialistiska framtiden.
Vanja Carlsson är lektor i offentlig förvaltning vid Göteborgs universitet.
Carl Cassegård: Om hopp och kriser, en fråga till Ståle Holgersen
Det kanske viktigaste budskapet i Ståle Holgersens imponerande bok är att ekonomiska och ekologiska kriser är fundamentalt olika. Visserligen skapas båda av kapitalismen, men medan de ekonomiska övervinns som del av kapitalismens logik finns inget i systemet som talar för de ekologiska krisernas övervinnande. Alla kriser medför lidande, särskilt för de svagaste och mest utsatta i samhället, och därför är kriser inget att hoppas på. Ingen av kriserna utgör egentligen ett hot mot kapitalismen. De ekonomiska stärker den snarare och paradoxalt nog verkar inte heller de ekologiska kunna försvaga kapitalismen, trots att de pekar mot en potentiell undergång för våra samhällen.
Holgersens tes när det gäller vilken effekt de ekologiska kriserna egentligen har på kapitalismen är komplex: de bidrar visserligen inte till att regenerera kapitalismen men inte heller till att undergräva den. Vi kan varken hoppas på att systemet ska lösa dem åt oss eller att de ska hjälpa oss att kullkasta systemet. Det går utmärkt, skriver han, att tänka sig en värld i flammor där den sista kapitalisten säljer en kanna bensin till sin sista kund (s.132). Kapital kan nämligen ”ackumuleras under i stort sett vilka ekologiska villkor som helst, oavsett hur degraderade de är, åtminstone så länge det finns människor kvar” (s.115).
Men går det att tänka sig att samhället går under utan att minsta ekonomiska kris uppstår? Om naturen förstörs borde det väl rimligen också försvaga kapitalismen? Holgersen verkar hålla med om detta när han påpekar att kapitalismen är beroende av naturen och dess bruksvärden. Han betonar också att den eviga tillväxt som kapitalismen förutsätter står i motsättning till den fysiska verkligheten. Hans poäng verkar alltså inte vara att ekologiska kriser inte undergräver kapitalismen, utan att de gör det för sent och tar resten av världen med sig i sitt fall. Här sammanfaller hans bedömning med Kohei Saitos: “considering the enormous elasticity of capital, it remains unclear whether capitalism or the Earth will collapse first” (Marx in the Anthropocene, Cambridge University Press, 2022, s. 127). För att återgå till den ”siste kapitalisten” – om det verkligen är den ”siste” är det ju knappast kapitalismens triumf över naturen som exemplet illustrerar, utan snarare att kapitalismen och ekologi bryter samman samtidigt.
Vad som återstår att klargöra är hur dessa två fortgående sammanbrott samspelar. Här blir Holgersen i mitt tycke en smula otydlig. Han hänvisar till olika abstraktionsnivåer och påpekar att en djupare analys än en som enbart fokuserar på kausalsamband mellan ekologiska och ekonomiska kriser synliggör att båda kriserna är rotade i ett system kännetecknat av en central motsättning mellan bytes- och bruksvärde (s. 117). Detta låter lovande, men det blir aldrig tydligt i boken hur denna motsättning slår igenom i relationen mellan ekologi och ekonomi. Hur blir egentligen den siste kapitalisten den siste, och hur kan det absurda skenet uppstå att kapitalismen är vid god vigör även i en situation där både den och resten av världen håller på att gå under? Även om Holgersen erkänner att beroendet av bruksvärden utgör en begränsning för kapitalet verkar han mindre intresserad av begränsningen i sig än av hur den bidrar till en fortsatt kapitalackumulationsprocess.
Jag hade önskat mig en tydligare sammankoppling mellan abstraktionsnivåerna för att ge ett mer konkret grepp om hur relationen mellan natur och kapitalism ser ut. Ett möjligt sätt att analysera detta förhållande vore genom att fokusera mer på bruksvärdenas roll i den kapitalistiska produktionen. När Holgersen hävdar att kapital kan ackumuleras under nästan vilka villkor som helst måste man tillägga: ja, men inte lika effektivt. Antag att kol inte funnits. Hade den industriella revolutionen då kunnat ta fart? I Fossil Capital påpekar Andreas Malm att det fanns politiska (om än ej snävt tekniska) fördelar med kolet som gjorde att de tidiga brittiska industrikapitalisterna föredrog det framför vattenkraft. Att de skiftade från vatten till kol var för att de tjänade på det. Det betyder rimligen att de inte skulle ha tjänat lika mycket om de inte hade bytt. Ytterligare ett sätt att resonera vidare kring relationen mellan natur och kapitalism vore att se närmare på begreppet organisk sammansättning: innebär inte dyrare råvaror rimligen också en ökning av konstant relativt variabelt kapital och vad innebär det i sin tur för möjligheten till värdeskapande?
En sista fråga gäller politiska kriser. I förhållande till ekonomisk-ekologiska kriser verkar argumentet att kriser inte är möjligheter hållbart, men gäller det även politiska kriser? Jag håller med om den varning Holgersen utfärdar: det finns tyvärr en grupp i dagens samhälle för vilken kriserna faktiskt är något att hoppas på, nämligen den politiska högern. Men borde det inte gå att urskilja chanser även för vänstern i politiska kriser, beroende på vilken typ av politisk kris det gäller och vilket politiskt projekt det är som krisen hotar? Detta innebär i sin tur att vårt fokus kanske bör flyttas en aning.
Det är inte bara de ekonomiska och ekologiska kriserna, utan även de politiska som vi måste förstå bättre och förbereda oss för. Nu inser jag naturligtvis att det kan vara väl mycket begärt att Holgersen, som skrivit en utomordentlig bok om ekonomiska och ekologiska kriser, även ska ta upp en tredje sorts kris. Men det är kanske ett ämne för en framtida bok?
Carl Cassegård är sociolog vid Göteborgs universitet och författare till bland annat
I apokalypsens skugga. Miljörörelser och industrikapitalism 1870-2020 (Daidalos,2023), samförattad med Håkan Thörn.
Håkan Thörn:
Hegemoniska kriser kan vidga möjlighetshorisonten för kollektiv handling
Ståle Holgersen har med Krisernas tid skrivit den bok jag länge väntat på; en genomgång av och diskussion om de marxistiska kristeorierna som rör sig högt över positionskrigens skyttegravar. Därtill lämnar Holgersen ett viktigt eget bidrag till förståelsen av det samtida, krispräglade globala tillståndet genom en analys av hur ekonomiska och ekologiska kriser samspelar. Eftersom Holgersen inte stannar vid ambitionen att förklara världen utan också vill bidra till att förändra den ska jag här ställa några frågor som handlar om hur vi ska förstå förhållandet mellan sociala rörelser och kriser, något som Holgersen egentligen bara berör i förbifarten. Frågeställningen om förhållandet mellan sociala rörelser och kriser är tvådelad. Den gäller för det första huruvida sociala rörelser, eller omfattande protester, kan bidra till att driva fram kriser i kapitalismen. För det andra om kriser i sig öppnar möjligheter för sociala rörelser att mobilisera för radikal samhällsförändring.
I det moderna samhället har sociala rörelser varit pådrivande i alla förändringar som medfört fördelning av makt eller resurser från de få till de många. Ändå är det notoriskt svårt att fastställa exakt i vilken grad förändringarna kan tillskrivas rörelsernas kollektiva handlande. Det gäller också möjligheterna att hitta tydliga mönster i den moderna historien som ger stöd åt ett antagande om ett kausalt samband mellan sociala rörelsers mobilisering och kriser. Holgersen pekar på att i stort sett samtliga av 1900- och 2000-talens stora kapitalistiska kriser har föregåtts av relativt omfattande protester, men menar att det skulle vara alltför spekulativt att peka på några sådana samband. I flera av de fall han nämner syns resonemanget rimligt. Men Holgersen hastar alltför för snabbt förbi de marxistiska teorier som på goda grunder hävdat att arbetarrörelsens styrka i kapitalismens kärnländer bidrog till det tidiga 1970-talets kris genom att begränsa kapitalismens profiter och expansionsmöjligheter. Man kan också tillägga att den framgångsrika antikoloniala kamp som kulminerade på 1960-talet begränsade möjligheterna till kapitalistisk expansion utanför kärnländerna. Även de kostsamma försöken att bekämpa denna kamp (till exempel i Vietnam) bidrog till att försvaga kapitalismen. Det sätt på vilket nyliberalismen, som det politiska svaret på denna kris, utformades bekräftar ju också ett sådant antagande; i kapitalismens kärnländer fördes en politik som bekämpade fackföreningarna, gynnade expansionen av prekärt, lågt betalt arbete och i förlängningen medförde reallönesänkningar, medan de postkoloniala länderna underkastades strukturanpassningsprogram som bäddade för den kapitalismens globalisering som medförde expanderad exploatering av arbete och expropriering av naturresurser i det globala syd.
På ett teoretiskt plan går det också att föreställa sig att globalt omfattande, ihållande strejker kan utlösa en kris för den kapitalistiska ekonomin. Det behöver inte handla om generalstrejker; en strategisk blockering av noder i den globala ekonomins nätverk av transportvägar skulle vara tillräcklig. Även en konsumtionsvägran i stor skala på det sätt som delar av miljörörelsen föreslår skulle vara krisbefrämjande. Men Holgersen ser inte krisskapande strategier som ett produktivt sätt att avskaffa kapitalismen. En av bokens viktiga politiska ståndpunkter, formulerad med adress till den socialistiska vänstern, är att kriser inte är något vi bör hoppas på. Kriser innebär, menar Holgersen, stort lidande för både arbetarklassen och andra prekära grupper och gynnar egentligen bara det kapitalistiska systemet självt, och möjligen också högerrörelser som kan utnyttja den osäkerhet och otrygghet som följer med kriser.
Hopp om radikal samhällsförändring behöver självklart inte knytas till en föreställning om att kapitalismen först måste kastas in i en kris. Jag är enig om att det bästa tänkbara scenariot är en socialistisk revolution utan allt det lidande som en kris för med sig. Och den samtida rörelseforskningen är enig med Holgersen i att omfattande uppror och protester inte förutsätter kriser. Men likväl tycker jag att Holgersen närmar sig frågeställningen om kris och kapitalism från fel håll. Huruvida socialister hoppas på kriser eller inte saknar ju betydelse för det faktum att kapitalistiska kriser sker med regelbundenhet – och att vi idag är mitt i en, med kapitalismen intimt sammanhängande, mångdimensionell ekologisk kris. Vad som betyder något är vilken analys en socialistisk rörelse gör av dessa pågående och kommande kriser – och hur den agerar. Här kommer vi således in på den andra delen av frågan om förhållandet mellan sociala rörelser och kriser. Och här menar jag att det finns ett starkt skäl för att hävda att kriser kan vidga möjlighetshorisonten för kollektiv handling. Detta är knutet till ett faktum som Holgersen egentligen inte diskuterar i boken: att den ekonomiska logik som är verksam i kapitalistiska kriser alltid är oupplösligt förbunden med en politisk-ideologisk dimension. Det innebär att när en kris uppstår i den kapitalistiska ekonomin så åtföljs den alltid av en politisk definitionsstrid, där olika intressebaserade samhällskrafter söker vinna tolkningsföreträde genom att etablera ”sanningen” om krisen, vad som är dess orsaker, konsekvenser – och framför allt, vad som bör göras åt den. De krafter som vinner denna strid utformar också svaret på krisen, politiskt, ekonomiskt och ideologiskt.
Jag skulle inte vilja påstå att varje kapitalistisk kris också är en hegemonisk kris, men det finns en betydande potential för detta, och jag skulle vilja hävda att både 1930- och 1970-talens ekonomiska kriser också var hegemoniska kriser. Potentialen för en hegemonisk kris – och därmed de ökade möjligheterna för kollektiv handling – kan formuleras ganska enkelt: möjligheten att få gehör för ett radikalt ifrågasättande av kapitalismens legitimitet ökar i kriser. Detta ska också ses i ljuset av att legitimiteten för kapitalismen också i icke-kristider inte är så överväldigande som exempelvis svenska borgerliga ledarsidor ständigt försöker få oss att tro. Exempelvis konstateras i undersökningar av Edelman Trust Barometer att även under ”goda tider” anser mer än hälften av befolkningen i kapitalismens kärnländer att kapitalismen gör mer skada än nytta. Nu skulle jag inte vilja påstå att legitimiteten som kapitalismen behöver främst handlar om vad människor går runt och tänker om den, utan i hur vi varje dag bidrar till att reproducera kapitalismen genom våra handlingar. Och grunden för denna legitimitet är att kapitalismen för tillräckligt många i de kapitalistiska kärnländerna levererar de saker som behövs för att reproducera livet – och även för att njuta av det. Vad som händer i en omfattande kris är att denna legitimitet undergrävs i samma mån som kapitalismens kapacitet att leverera minskar.
Kapitalismens ”materiella misslyckande” i en krissituation är alltså det som ytterst lägger grunden för en potentiell hegemonisk kris och därmed för möjligheten att mobilisera människor i en rörelse för samhällsförändring. Fascismens historiska framgångar i kristider bekräftar, snarare än motsäger, existensen av ett sådant vidgat politiskt handlingsutrymme.
Håkan Thörn är professor i sociologi vid Göteborgs universitet. Hans forskning handlar framförallt om globalisering och sociala rörelser.
Carl Wilén: Demokrati och rättigheter i krispolitikens tid
I Krisernas tid (2022) föresätter sig Ståle Holgersen att utveckla en kriskritik och peka fram mot en ekosocialistisk krispolitik. Kriskritiken står i centrum och är fullt ut framgångsrik. Åtminstone kvarstår efter min egen läsning av Krisernas tid inga tvivel om att Holgersens grundläggande argument är övertygande. Kriser leder inte automatiskt till kapitalismens kollaps. Kriser återskapar tvärtom kapitalismen. Kriser är inte en möjlighet – de är problemet.
Däremot framstår en väsentlig del av den ekosocialistiska krispolitiken som i bästa fall oklar och i värsta fall som motsägelsefull. När Holgersen hävdar att ”ekosocialism är demokrati” är det förmodligen få som invänder. Likväl kvarstår frågan om vad som egentligen menas med demokrati i det här sammanhanget, och om den demokratiuppfattning som Holgersen verkar ställa sig bakom verkligen hänger samman med hans kriskritik.
”Demokrati handlar om att dela på makten,” skriver Holgersen, ”vilket är just vad som händer när ekonomiska beslut flyttas från stängda rum med icke-valda ägare, till öppna rum med folkvalda som handlar på en grundval av folkligt förankrade program.” Ekonomiska och ekologiska kriser ”måste lösas med både ekonomisk och parlamentarisk demokrati.” Diskussioner om produktionens villkor öppnar ”i sig för ökad demokratisering av samhället.” Några sidor tidigare har läsaren blivit varnad för den stalinistiska erfarenheten, som ”måste vara en evig påminnelse om vikten av demokrati, rejäl arbetarmakt på arbetsplatsen, pressfrihet och yttrandefrihet …”
Mitt problem med denna beskrivning av demokratin är att det inte är uppenbart om den innehåller några samhälleliga kännetecken, eller om den är giltig oberoende av samhällets klasskaraktär. På så vis förbereds i nästa led en bördig jordmån för en liberal demokratidefinition som låter oss välja mellan kapitalistisk demokrati eller Stalins Gulag.
Styrkan och originaliteten hos vitt skilda marxister som Jevgenij Pasjukanis, Ellen Meiksins Wood och Robert Fine är att de på olika sätt har visat att detta val mellan en liberal demokratidefinition och Gulag bygger på falska premisser. En uppfattning som reducerar demokratin till en fråga om att dela på makten, till press- och yttrandefrihet samt till folkligt valda representanter som ska fatta både ekonomiska och parlamentariska beslut tycks acceptera en definition som är förenlig med såväl värdets tysta tvång som med klassrelationen mellan arbetskraft och kapital under kapitalismen. Enligt Pasjukanis är den jämlikhet som lag, rättigheter och demokrati baseras på under kapitalismen tätt förbunden med det sätt på vilket varans och värdets form bortser från olikheter och skapar homogena relationer mellan utbytbara ting. Enligt Wood var det först under kapitalismen som demokratin blev förenlig med det rika fåtalets makt. I det antika Grekland förstod man tvärtom demokrati som ett statsskick där den fattiga majoriteten utövade makt över den rika minoriteten. Enligt Fine bör vi akta oss för att tvingas välja mellan två vanligt förekommande demokratidefinitioner, som i själva verket utgör varandras spegelbilder: dels den instrumentalistiska som reducerar demokratin till en borgerlig chimär som blott tjänar den härskande klassens intressen och dels den formalistiska som uppvärderar demokratin till ett tidlöst och neutralt ideal om hur samhället bör utformas, helt oberoende av om vi talar om demokrati under kapitalismen eller inte.
Givet att Holgersen skriver under på att förhållandet mellan kritik och politik inte är godtyckligt – vilket jag tror att han gör eftersom han lutar sig mot det abstraktionsbegrepp som marxisten och statsvetaren Bertell Ollman har utvecklat i boken Dance of the Dialectic (2003) – visar dessa marxisters demokratikritik att Krisernas tid innehåller oklarheter eller en spänning eller till och med en motsägelse mellan hans krispolitiska resonemang om demokrati och hans kriskritik. Kriskritiken leder fram till den rimliga slutsatsen att socialismen inte är kapitalismens logiska fortsättning utan snarare bör ses som ett brott med detta produktionssätt. Krispolitiken tycks däremot luta sig mot en demokratiuppfattning där kapitalistisk och socialistisk demokrati kan beskrivas i termer av gradskillnader snarare än som ett kvalitativt brott.
Om denna invändning godtas återstår att undvika två extremer. Vid den ena extremen lurar en formalistisk demokratidefinition. Här betonas inte först och främst att demokratin under kapitalismen skiljer ut sig genom att vara rotad i och bidra till återskapandet av värdets tysta tvång och klassrelationen mellan arbetskraft och kapital. Därmed lämnas målet öppet för det liberala valet mellan despoti eller formell parlamentarisk demokrati – med eller utan delandet av makt och inflytande över arbetet. Vid den andra extremen lockar en instrumentalistisk demokratidefinition. Här tonar skillnaden mellan exempelvis en demokratisk och fascistisk stat bort. Därmed lämnas målet öppet för nihilism, defaitism och en bild av historien som ett enda töcken av makt, tvång och våld.
Vad som behövs är ett försvar av demokratins form utifrån en kritik av demokratins begränsningar under kapitalismen samt en uttalad klassdefinition av demokratins natur inom olika produktionssätt. En bra utgångspunkt återfinns hos Aristoteles, som skulle ha kallat det vi idag förstår som demokrati för oligarki – det statsskick som kännetecknas av att förmögna utövar makt över det fattiga flertalet. I kombination med Holgersens egna resonemang om ”icke-reformistiska reformer” och ett ekosocialistiskt övergångsprogram kan grunden för en diskussion om strategier som inte begränsas till demokratins former föras. Sådana strategier försvarar demokratins former samtidigt som de utmanar kapitalets fåmannavälde och lägger grunden för en demokrati som inte ens Atenarna kunde föreställa sig – en demokrati där varken den ena eller andra klassen utövar makt såsom klass. Eftersom denna demokrati inte är kapitalistisk skulle den även ha avskaffat det produktionssätt som givit upphov till de allvarligaste ekologiska kriserna någonsin.
Därmed inte sagt att detta skulle vara en enkel sak, eller att en sådan utgångspunkt skulle lösa de problem som har att göra med de ekologiska krisernas akuta karaktär. Den har emellertid den fördelen att den inte skulle föras på liberalernas och de kapitalistiska apologeternas planhalva.
Carl Wilén är medlem i redaktionen för Röda rummet och sociolog verksam som postdoktor vid Avdelningen för mänskliga rättigheter, Historiska institutionen, Lunds universitet.
Texter av Ståle Hogersen i Röda rummet:
Ekologi och ekonomi under kapitalismen
Corona, hälsa och klass
TESER OM UPPRORET