När en rörelse tappar luften är det lätt att fastna i uppgivenhet och cynism. Men det ger också möjligheter att stanna upp och kritiskt reflektera över vad som gjordes rätt och vad som gjordes fel och vilka lärdomar som kan göra oss rustade att lyckas bättre när nästa uppsving kommer. Röda Rummets Johan Örestig har läst boken Hegemony How-To: A Roadmap for Radicals där Jonathan Matthew Smucker formulerar en sådan kritik av Occupy Wall Street.
Protestvågor kommer och går. I dystra tider är det hoppingivande att tänka på hur plötsligt motstånd kan uppstå och hur smittsamt det kan vara. Under de senaste decennierna har vi sett det internationellt genom globaliseringsrörelsen och de sociala forumen, protesterna mot Irakkriget, de strejker och politiska uppror som följde på finanskrisen 2008, den arabiska våren, Black Lives Matter och den feministiska resningen i Iran. Men hur upplyftande det än är att minnas dessa uppsving så är det också nedslående hur de närmast tycks förutbestämda att ebba ut. När luften går ur rörelsen kan det kännas tungt och kanske till och med meningslöst att vara en av få som stannar kvar.
Men om man får tro Jonathan Matthew Smucker, mångårig organisatör och drivande i Occupy Wall Street (OWS) i USA, så är det arbete som sker mellan uppsvingen helt avgörande. Det är under denna tid som det finns utrymme att dra lärdomar av tidigare strider och med utgångspunkt i dem bygga en infrastruktur som gör det möjligt inte bara att samla ett växande antal människor utan också att på effektiva sätt kanalisera deras engagemang så att rörelsen blir så kraftfull som möjligt. För att lyckas med detta krävs en stor skopa självkritisk reflektion. I boken Hegemony How-To: A Roadmap for Radicals presenterar Smucker sina egna erfarenheter med fokus på OWS, som var en del av en bredare internationell rörelse och varade mellan den 17 september 2011 till den 15 november samma år. OWS mobiliserade människor mot social och ekonomisk ojämlikhet, mot korruption och maktmissbruk och för en fördjupad demokrati. Den mest kända parollen var den om att ”vi är de 99 procenten”, en anspelning på den absurda välståndskoncentrationen till förmån för en procent av USA:s befolkning. Rörelsens huvudsakliga strategi var att ockupera parker och torg eller gator i affärskvarter och omvandla dem till arenor för kultur, demonstrationer och experimenterande med direktdemokratiskt beslutsfattande genom så kallade folkförsamlingar.
Vad OWS uppnådde är omtvistat. Somliga anser att rörelsen var alldeles för subkulturell, inåtvänd och upptagen med strider på idéplanet. Andra menar att den bidrog till att utmana den nyliberala hegemoni som var rådande och rikta rampljuset mot frågor om jämlikhet och social rättvisa. Ytterligare några pekar på att rörelsens symboliska kamp inte hade ett egenvärde men att den var en förutsättning för att etablera en bred folklig bas för figurer som Bernie Sanders och Jeremy Corbyn. Smucker själv söker inga definitiva svar utan balanserar försiktigt mellan framgångar och misslyckanden för att fånga så rika erfarenheter som möjligt.
Nyliberalismens tilltagande motsägelse
På det mest generella planet kan man se OWS både som en reaktion mot och ett resultat av decennier av nyliberalism. Nyliberalismen i sin tur kan förstås på många olika sätt. Mest grundläggande syftar denna term på en ny fas i kapitalismen som inleddes under 1970-talet till följd av en avindustrialisering i västvärlden där finanskapitalet och techsektorn fick en framskjuten position i den kapitalistiska världsekonomin. I boken Hegemony Now: How Big Tech and Wall Street Won the World (And How We Win it Back), visar Jeremy Gilbert och Alex Williams hur den politik som följde på detta skifte i mångt och mycket handlade om att bana väg och stärka ställningen för dessa skikt inom kapitalistklassen. Det handlade om sådant som avreglering av marknader, finansialisering av tillgångar, digitalisering av media och information och lagstiftning om patent och annat skydd av immateriell egendom.
En grundläggande motsägelse i den nyliberala ordning som växte fram var att den sökte ideologisk legitimitet genom att framställa sig som en garant för frihet och demokrati samtidigt som den i praktiken undergrävde eller åtminstone kringskar handlingsutrymme och inflytande för folkflertalet. I stabila perioder lyckades man i allmänhet komma undan med detta ostraffat: dels genom att framställa totalitära samhällsmodeller som de enda alternativen, dels genom att hävda att den nyliberala politiken åtminstone skapade arbeten och garanterade trygghet för majoriteten. Men kombinationen av den faktiska frånvaron av utmanande samhällsalternativ (genom försvagningen av arbetarrörelsen och institutionaliseringen och professionaliseringen av folkrörelserna) och den dogmatiska hanteringen av politik som administration av en på förhand given ordning gjorde nyliberalismen illa rustad att förutse och hantera förändringar. I boken The End of the End of History kallar Alex Hochuli, George Hoare och Philip Cuncliffe detta för det ”nyliberala sammanbrottssyndromet”, en allmänt utbredd ovilja att acceptera och oförmåga att förstå och svara på förändring. När världen, i och med finanskrisen 2008, genomgick förändringar så stora att hela samhällen riskerade att kollapsa så stod nyliberalismen naken. När stater gick in för att rädda det finansiella systemet från kollaps och offrade miljontals människors försörjning och trygghet blev det tydligt att de hitintills samexisterande nyliberala och demokratiska idealen var oförenliga.
Det var genom att kanalisera den allmänna oron över samhällelig oordning och vreden över nyliberalismens antidemokratiska sida som OWS växte till en folkrörelse, som bland annat lyckades mobilisera 100 000 människor till en stöddemonstration på Times Square den 15 oktober 2011. Här menar Smucker att rörelsens slogan om att vi är de 99 procenten spelade en viktig roll. Detta då den pekade på en nödvändig expansion. Den uppmanade de redan aktiva att inte bara agera för, utan tillsammans med, de 99 procenten, att blicka bortom den rörelse som finns nu och hitta sätt att aktivera den potentiella politiska energin hos de som ännu stod utanför. Parollen var, för att låna ett uttryck från Pierre Bourdieu, en ”världsskapande” handling eftersom den etablerade en växande gemenskap. Smucker visar hur populariteten i denna paroll och de stora skaror som anslöt sig till Occupyrörelsen tornade upp sig till ett påtagligt orosmoln för en ekonomisk och politisk elit som under lång tid fått arbeta ostört med att bli rikare och mäktigare.
Occupyrörelsens popularitet kom dock inte bara av kritiken av den rådande ordningen utan av att den blev till en arena för demokrati i praktiken. Den bröt in i och utmanade ett samhälle där demokratiska ideal var utbredda samtidigt som arenorna där sådana ideal kunde praktiseras varit på allmän nedgång under den nyliberala eran. Genom att ockupera parker, torg och gator och fylla dem med människor som diskuterade och röstade i olika frågor skapade rörelsen platser som blivit sällsynta på andra platser i samhället. De gav mängder av människor möjlighet att uppleva och utveckla den demokrati som många saknade. På så sätt ägnade sig Occupy åt det som Smucker kallar ”prefigurativ politik”: de strävade efter att organisera sig i enlighet med principerna för det samhälle som de ville skapa i framtiden. Fördelarna med en sådan taktik är tydlig. Det är ett sätt att mobilisera människor på som visar att man förstår egenvärdet i organisering. OWS var ju inte bara en protest mot utan också en (tidsligt och rumsligt avgränsad) lösning på nyliberalismens undergrävande av demokratiska arenor. Rörelserna visar dessutom att det de kämpar för inte är abstrakta orealistiska principer utan att de är genomförbara här och nu, även om de behöver skalas upp till samhällsnivå. Men Smucker poängterar att det finns en stor risk med prefigurativ politik och det är att den faller offer för känslor av självtillräcklighet. Med tiden blev Occupy inåtvänd och upptagen med att behålla sin egen särart i förhållande till det omgivande samhället. En anledning till detta, som ofta anfördes av aktivister själva, var risken för kooptering, det vill säga att rörelsen skulle förlora sin radikalitet genom att närma sig myndigheter och reformistiska partier med målet att behålla status quo. Det var ett reellt problem. Men Smucker menar att denna tendens också har att göra med ett mindre uppenbart men viktigt allmänt kulturellt skifte under efterkrigstiden, som i och med nyliberalismen och digitaliseringen av medier och kommunikation har förstärkts.
Ett splittrat folk kan alltid besegras
För att förstå varför så många rörelser så lätt upplöses till mindre, ofta konkurrerande, subkulturella grupper går Smucker tillbaka till efterkrigstidens ekonomiska uppsving. De föregående decennierna hade präglats av knapphet och social oro, något som nådde kulmen under den stora depressionen mellan världskrigen. Men med freden och återuppbyggnaden följde en ekonomisk tillväxt och politiska reformer som i grunden förändrade folkflertalets livsvillkor och framtidsutsikter i västvärlden. Statsvetaren Ronald Inglehart menar, i boken The Silent Revolution: Changing Values and Political Styles Among Western Publics från 1977, att dessa omvandlingar banade väg för ett kulturellt generationsskifte från materialism till postmaterialism. Hans teori är grundad i två antaganden. För det första speglar individers prioriteringar de allmänna socioekonomiska förhållanden de lever i på så sätt att de tenderar att värdera resurser som är knappa högst. För det andra kännetecknas relationen mellan den socioekonomiska miljön och prioriterade värden en tidsfördröjning eftersom värderingarna grundläggs i ung ålder. Den generation som växte upp under den stora depressionen kom att fortsätta värdera den materiella trygghet som i ungdomsåren var så knapp, även om de senare i livet utbildade sig, blev höginkomsttagare och kunde räkna med goda pensioner. Den generation som växte upp under en efterkrigstid som präglades av optimism, framstegstro, utbyggnad av utbildnings- och välfärdssystem kunde ta den materiella tryggheten för given och prioritera postmateriella värden såsom autonomi och självförverkligande.
Detta skifte var djupt förknippat med en förändring av kapitalismen som blev alltmer inriktad på produktion av konsumtionsvaror kopplade till hem, familj, fritid och livsstil. Med ett ökat och föränderligt utbud av varor fanns oändligt många olika identitetsmarkörer att välja mellan och individer och grupper definierade sig, i sin jakt på autencitet, ofta i kontrast med andra individer och grupper. Antropologer kallar denna dynamik för ”schismogenes”: i en miljö präglad av konkurrens utvecklas identiteter genom rivalitet mellan individer och grupper på sätt som över tid tenderar att öka skillnaderna. Under efterkrigstiden kunde detta fenomen observeras genom en tilltagande kulturell generationsklyfta och genom en oerhörd tillväxt av olika subkulturer.
Ingleharts argumentation är mer sofistikerad än vad det finns plats för att visa här. Men det viktiga är att hans teori visar på hur skiftet mot postmaterialism satte igång självförstärkande processer. Trenden är att stora gemenskaper som inkluderar breda grupper splittras upp och ersätts av mindre grupperingar som ofta är nischade på olika sätt. Det kan handla om mer generationsuppdelade umgängesformer men också om subkulturella grupperingar inom generationer där musiksmak, politiska uppfattningar, utbildning och annat blir det som förenar medlemmarna. Drivkrafterna bakom denna trend är komplexa. Det beror inte bara på att många människor fått det bättre materiellt sett. Det beror också på att samhället är ojämlikt. Det är till exempel allmänt känt att ju större skillnader som råder mellan människor med avseende på inkomst, boendeförhållanden, tillgång till vård, utbildning och livsstil desto svårare blir det att se gemensamma problem och sammanfallande intressen. Men trenden drivs också på av självselektering: människor bildar eller söker sig själva till små gemenskaper. Anledningen till detta är att det är oerhört belönande att bli upptagen i en nischad gemenskap som så många andra inte får eller kan tillhöra. Men hur belönande det än är på individ- och gruppnivå så är det politiskt katastrofalt eftersom en vänster utan förmåga att samla breda grupper till kollektiv handling förblir marginell och maktlös.
Från öppenhet till slutenhet
Smucker använder Ingleharts teori för att visa hur dessa allmänna samhälleliga och kulturella processer präglade OWS. I en särskilt intressant passage förklarar han varför termen ”aktivist” får sitt verkliga genomslag först under 1980- och 1990-talet. I tidigare historiska perioder beskrev sig människor som fackliga, socialister, medborgarrättskämpar och så vidare. Det är beteckningar som antyder att man ansluter sig till en bredare rörelse med vissa värden och mål och vänder sig emot de antifackliga, de borgerliga och så vidare. Aktivist är en både politiskt tommare beteckning eftersom den behandlar huvudmotsättningen som den mellan aktiva och passiva och blir en i raden av nischer som människor byggde sin identitet kring. Det är en helt tidsenlig term eftersom den gör handlande till en identitetsmarkör och aktivism till en gemensamhetsskapande nisch bland andra.
Detta blev ett problem inom OWS. Men det var inte på förhand givet att det skulle bli så. Smucker menar att det mest lovvärda med rörelsen var de element som aktivt försökte utvidga solidariska gemenskaper och göra gränserna mellan Occupy och andra sociala rörelser öppna och flytande. Ett exempel är de bostadspolitiska protesterna. Efter finanskrisen, som ju utlöstes genom att en bolånebubbla sprack, ökade hemlösheten i USA på många håll. Initiativet Occupy Homes mobiliserade för en nationell aktionsdag för att protestera mot storbankerna, bland annat genom blockader av planerade vräkningar, ockupationer av tomma byggnader och störningsaktioner mot banker som auktionerade ut beslagtagna hem. Dessa aktioner skedde i nära samarbete med lokala organisatörer från etablerade organisationer. Smucker menar att dylika kampanjer bar på en enorm potential och det av två anledningar. För det första fokuserade de på omedelbara problem och behov på lokal nivå samtidigt som de förstod problemen och behoven som resultat av finanskapitalets makt och politikens korruption. Det gjorde att Occupyrörelsen framstod som mindre abstrakt i fler människors ögon: den kämpade för saker som skulle göra oerhörd skillnad i många människors vardag. Samtidigt begränsade kampanjerna sig inte till lokala strider utan länkade dem samman som uttryck för ett allmänt systemfel. För det andra fungerade de som broar mellan Occupy och det omgivande samhället. Kampanjerna skapade fysiska mötesplatser där gränserna mellan vi och dem utmanades. Det sänker inte bara trösklarna att bli del av rörelsen utan det minskar också det mentala avståndet mellan aktivister och den bas som de försöker mobilisera.
Men Occupy präglades hela tiden av en spänning mellan denna masslinje och den samtida tendensen till subkulturell splittring. Ett problem som Smucker pekar ut är den utbredda motviljan mot att tänka på sig själv eller andra i termer av ledare som personifierades av anarkister som David Graeber. Det bäddade för idealisering av rörelsebyggande som något som uppstår spontant. De bostadspolitiska protesterna var exempelvis starkt beroende av kunnandet och nätverken hos ledare i etablerade organisationer på grannskapsnivå. Men många inom Occupy hade svårt att erkänna betydelsen av dessa funktioner. Istället tenderade man att se på dem med misstänksamhet, som ett slags lokala byråkrater som stod i vägen för vanliga människors initiativ. Avståndstagandet mot lokala ledare försvagade, enligt Smucker, Occupyrörelsens förmåga att växa och utveckla effektivare kampmetoder. Ett annat problem hade att göra med beslutsprocesser. Med tiden blev det alltmer uppenbart att stora direktdemokratiska möten genom folkförsamlingar var usla på att fatta de många löpande beslut som krävdes för att rörelsen skulle hantera nya situationer, om det så var förhandlingar med polis och lokala politiker eller att bygga och upprätthålla system för mat och logi för ett växande antal demonstranter. Samtidigt var det som om många inom OWS förälskat sig i sin egen taktik. Principen om folkförsamlingar hade blivit en så central del av aktivisternas identitet att de inte ville se vare sig dess gränser eller att den med tiden kanske helt spelat ut sin roll.
Nu är detta bara några av de många exempel som Smucker diskuterar i sin bok, men de visar på huvudpoängen i Hegemony How-To. Radikala rörelser är alltid mer barn av sin tid än vad de själva vill tro. OWS gick från att utmana undergrävandet av folkliga gemenskaper till att aktivt bidra till sin egen alienering från resten av samhället. Smucker menar att en anledning till det var att OWS blev så fäst vid taktiken att den offrade rörelsen och målen. Taktik är ju i grunden ett medel för att en rörelse ska ta nästa steg i sin utveckling och komma närmare de politiska mål de satt upp. Det är förstås viktigt att en rörelse uppfinner en taktik som ger den stort och brett genomslag. Men det är lika viktigt att den kan se när taktiken spelat ut sin roll och överge den för en som är effektivare i de nya omständigheter som råder.
Att vänja sig vid att det går att vinna
Smuckers bok gavs ut 2017. Det är inte jättelänge sedan men det har hänt väldigt mycket sedan dess. På vissa sätt känns den daterad. Författaren lägger ned mycket tid åt att kritisera subkulturella strömningar inom vänstern som är mer upptagna av att framhäva sin radikalitet än att bredda sin bas och växa. Denna vänstervåg har ebbat ut och vi är nu inne i en förvirrande period som statsvetaren Anton Jäger träffsäkert beskriver som ”hyperpolitisk”, där snart sagt varje fråga har en högexplosiv politisk laddning samtidigt som väldigt få människor är delaktiga i de organiserade intressekonflikter som vi traditionellt förknippar med politik. Subkulturer fortsätter frodas men gör det snarare i sociala medier än på gatorna och den vänster som trots allt finns gör sitt yttersta för att vara folkkär, särskilt i Sverige. Allt som andas radikalism betraktas som ett hot mot försöken att framstå som folkliga och regeringsdugliga, om det så är stöd åt kurdiska befrielserörelser eller krav på en klimatpolitik till vänster om en grön ny giv. En hel del av det Smucker lyfter fram i sin bok skulle kunna tolkas som argument för en sådan vänster. Han talar om sådant som behovet att kartlägga rörelsens sociala bas, det vill säga de grupper som man potentiellt kan vinna stöd hos, och om vikten av att ersätta ett otillgängligt och avskräckande ideologiskt och teoretiskt språkbruk med konkreta budskap och mål. Det är ju i mångt och mycket vad Vänsterpartiets taktik har gått ut på under de senaste åren.
Även jag är av uppfattningen att vänstern måste bli folkligare, både genom att bryta med en akademisk ton och en vänsterjargong som många människor upplever som världsfrånvänd eller förlegad. Det är imponerande hur Vänsterpartiet, trots en pågående högervåg, så framgångsrikt värvar nya medlemmar. Men om vänsterns självkritiska reflektion efter OWS behövde göra upp med subkulturella tendenser så måste den idag fokusera på begränsningarna med taktiken att bli folkkära. Det stora problemet som jag ser det är att vänstern idag tycks betrakta ökat medlemsantal och väljarstöd som ett egenvärde. Ett rekord i medlemstillströmning firas medan frågan om vad man ska göra med alla som ansluter sig i regel lämnas obesvarad. Här aktualiseras en annan sida av Smuckers argumentation, nämligen att vänstern måste sikta på att bli hegemonisk. Vänstern ska inte anpassa sig efter vad som idag är ”sunt förnuft” utan organisera sig på så sätt att det sunda förnuftet kan förändras. Huvudfrågan bör vara den som Paulo Freire en gång reste: ”Vad kan vi göra nu för att vi imorgon ska kunna göra det vi inte kan göra idag?”. Vänstern måste visserligen samla ett växande antal människor. Men det räcker inte. Den måste lära sig att ta tillvara på alla dessa människors kunskap och engagemang. Den måste etablera en levande gemenskap där människor som i övrigt är främlingar utvecklar solidariska band. Den måste utveckla kampmetoder som gör att människor som vant sig vid att förlora inser att det är möjligt att vinna. En sådan vänster gör människor starka nog att kräva sådant som de knappt vågar tänka i sin enskildhet. <<
Artikelförfattare:
Johan Örestig är doktor i sociologi och lektor vid Umeå universitet. Ingår i Röda Rummets redaktion.
Johan Örestig har tidigare skrivit flera artiklar i Röda rummet vars ämne tangerar innehållet i texten ovan:
Ett rop på (ömsesidig) hjälp: klimatrörelsen och återupprättandet av tron på kollektiv handling
Från vanmakt till motmakt – Ömsesidig hjälp i praktiken
Gemenskapen där borta, våldet här hemma